när jag gick i 8an va jag grymt kär i en tjej so gick i först på gymnasiet. vi knde prata lite och så men hon ville inge mer.när jag va 17 va jag tillsammans med en annan tjej och då va det tvärtom, hon ville ju ha mig nu. den tjejeen jag va tillsammans med då tog det slut emd, men vi är kompisar än idag och bara några dagar efter jag hade fyllt 18 blev jag tillsammans med tjejen som jag va kär i när jag gick i 8an. sommaren 2003, 1juli 2004 flyttade vi ihop, 14oktober 2004 föddes våran dotter. september förra året gjorde vi slut och jag flyttade för vi båda hade träffat nya. men vi va otrogna mot de nya vi hade träffat (och det är grymt fel) med varandra. så bara en månad efter det så pratade vi och kom fram till att vi skulle försöka igen, vi älskar varandra och har gått igenom mycket. jag friade tillochmed till henne på våre 2007. Idag är vi särbos, visst, folk bråkar i ett frhållande och så. det gör alla. men vi har börjat tänka lite mer och gör mer saker tillsammans och så. Nu ska jag och våran dotter göra frukost och gå in med på sängen till henne, för hon sover nu
Så vem vet när vi flyttar ihop igen, vi har kommit fram till att vi ska "skynda långsamt" fram. men jag känner mig så säker med henne så jag hoppas jag får ett jobb snart (jag blev av med mitt jobb när jag gjorde sut med den nya tjejen jag träffade, kan tillägga att det va högsta chefens dotter så jag vet inte om det spelar in lite ) så jag kan ta med hene på en weekend någonstans
jag gav ALDRIG upp hoppet över henne, jag visste vad jag ville och jag hade tur som det ändå löste sig för. Så jag hoppas det löser sig för alla andra med som lever på hoppet.

ja det är svårt med kärleken.
det som börjar som en saga slutar oftast i en mardröm.
Jag har varit tillsammans med min tjej/sambo i 7år , har en son på 6år å det är inte med henne......
Ja mycket händer genom åren , beklagligt med alla spruckna förhållanden.


men tiden läker alla sår , nästan iaf

Du är ju fortfarande ung, ut och lev livet!

Jobbigt läge asså

Har varit ihop med min tjej i 4 snart 5 år sen sjätte-sjunde klass blev vi ihop.
Det är jobbigt som fan om det skulle ta slut, men man ska inte gräva ned sig helt.
Vi hade en stund då vi var inte ihop men gled tillbaka igen, gör det som känns rätt.

Peace

Sånt här är väldigt jobbigt.. Speciellt när man faller för tjejen o sen blir man ihop e ett så bra tag som ni varit ihop här.. 2 år, 3 år, m.m... Sen helt plötsligt så ska hon "ha tid för sig själv" Liksom kunde hon inte kommit på det tidigare.. Enligt mig är det bara dåliga ursäkter ... Men Liksom tänk såhär.. "det jag o min tjej hade var äkta".. Tänk bara så.. De hjälper en hel del.. Liksom ja själv föll för en tjej som har samma kultur som jag o de e inte lätt o hitta idag .. Ja e inte svensk, kommer från Bosnien.. O där nere har vi haft krig mellan 3 länder.. Tänk då att du hittar en tjej som är från ett land som ditt land varit i krig med.. O människor från hennes kultur har slaktat o massakrerat folk från ditt land.. Oskyldiga människor, små barn, kvinnor, osv.. Tänk då att du faller för en sån som har helt andra åsikter när de gäller sånt.. O är ihop sedan med henne o tänker.. " Men hon är ju inte som dom människorna där nerifrån liksom" O sen efter nåt år så ringer hon o GAP skrattar.. o säger : " Haha Jag har bara lekt med dig hela tiden, tror du själv på att jag har tyckt om dej så är du dum i huvvet, Ja sa ja älskade dig. Men de gjorde jag inte. Långt ifrån, ja hatade allt med dig, o därför valde jag att leka med dig.. O nu orkar ja inte slösa min tid på denna  lek längre.. Därför gör jag slut.." O sen hör du hennes GAP skratt... Hon skrattar åt dig o har lekt med dig i 1.5 år.. Tänk på detta killar .. Att du accepterade allt sånt o valde att vara med henne även omj hon hade åsikter som inte passa dig.. Du föll för henne o sen det visar sig att hon bara lekt med dig i 1.5 år.. De gör ont kan ja säga.. !

Severin skrev:

Sånt här är väldigt jobbigt.. Speciellt när man faller för tjejen o sen blir man ihop e ett så bra tag som ni varit ihop här.. 2 år, 3 år, m.m... Sen helt plötsligt så ska hon "ha tid för sig själv" Liksom kunde hon inte kommit på det tidigare.. Enligt mig är det bara dåliga ursäkter ... Men Liksom tänk såhär.. "det jag o min tjej hade var äkta".. Tänk bara så.. De hjälper en hel del.. Liksom ja själv föll för en tjej som har samma kultur som jag o de e inte lätt o hitta idag .. Ja e inte svensk, kommer från Bosnien.. O där nere har vi haft krig mellan 3 länder.. Tänk då att du hittar en tjej som är från ett land som ditt land varit i krig med.. O människor från hennes kultur har slaktat o massakrerat folk från ditt land.. Oskyldiga människor, små barn, kvinnor, osv.. Tänk då att du faller för en sån som har helt andra åsikter när de gäller sånt.. O är ihop sedan med henne o tänker.. " Men hon är ju inte som dom människorna där nerifrån liksom" O sen efter nåt år så ringer hon o GAP skrattar.. o säger : " Haha Jag har bara lekt med dig hela tiden, tror du själv på att jag har tyckt om dej så är du dum i huvvet, Ja sa ja älskade dig. Men de gjorde jag inte. Långt ifrån, ja hatade allt med dig, o därför valde jag att leka med dig.. O nu orkar ja inte slösa min tid på denna  lek längre.. Därför gör jag slut.." O sen hör du hennes GAP skratt... Hon skrattar åt dig o har lekt med dig i 1.5 år.. Tänk på detta killar .. Att du accepterade allt sånt o valde att vara med henne även omj hon hade åsikter som inte passa dig.. Du föll för henne o sen det visar sig att hon bara lekt med dig i 1.5 år.. De gör ont kan ja säga.. !

Vad arg jag skulel bli, och samtidigt helt knäckt.

P-G skrev:

Severin skrev:

Sånt här är väldigt jobbigt.. Speciellt när man faller för tjejen o sen blir man ihop e ett så bra tag som ni varit ihop här.. 2 år, 3 år, m.m... Sen helt plötsligt så ska hon "ha tid för sig själv" Liksom kunde hon inte kommit på det tidigare.. Enligt mig är det bara dåliga ursäkter ... Men Liksom tänk såhär.. "det jag o min tjej hade var äkta".. Tänk bara så.. De hjälper en hel del.. Liksom ja själv föll för en tjej som har samma kultur som jag o de e inte lätt o hitta idag .. Ja e inte svensk, kommer från Bosnien.. O där nere har vi haft krig mellan 3 länder.. Tänk då att du hittar en tjej som är från ett land som ditt land varit i krig med.. O människor från hennes kultur har slaktat o massakrerat folk från ditt land.. Oskyldiga människor, små barn, kvinnor, osv.. Tänk då att du faller för en sån som har helt andra åsikter när de gäller sånt.. O är ihop sedan med henne o tänker.. " Men hon är ju inte som dom människorna där nerifrån liksom" O sen efter nåt år så ringer hon o GAP skrattar.. o säger : " Haha Jag har bara lekt med dig hela tiden, tror du själv på att jag har tyckt om dej så är du dum i huvvet, Ja sa ja älskade dig. Men de gjorde jag inte. Långt ifrån, ja hatade allt med dig, o därför valde jag att leka med dig.. O nu orkar ja inte slösa min tid på denna  lek längre.. Därför gör jag slut.." O sen hör du hennes GAP skratt... Hon skrattar åt dig o har lekt med dig i 1.5 år.. Tänk på detta killar .. Att du accepterade allt sånt o valde att vara med henne även omj hon hade åsikter som inte passa dig.. Du föll för henne o sen det visar sig att hon bara lekt med dig i 1.5 år.. De gör ont kan ja säga.. !

Vad arg jag skulel bli, och samtidigt helt knäckt.

Tro mig det blir man.. Fatta va deras folk gjorde mot vårt folk.. Bara för att vi va muslimer.. O vi från bosnier är inte muslimer såna som ni ser på TV.. Kvinnorna helt förtryckta och liksom deras män som slår dom o att vi hatar allt annat som inte tillhör Islam... Så var det inte i mitt land.. Muslimerna accepterade allt folk som kom till våra städer o vårt land.. O sen vill Serberna o Kroaterna bara ta vårt land ifrån oss o säger " muslimer är smutsigt o har inget här i europa att göra " haha.. O såna åsikter hade hon typ.. Även då accepterade jag henne o sen blåste hon mig :S asså helt sjukt..

Ibland så undrar man om kärleken verkligen är så god som alla säger. Till en början är man jätte lyckliga sen helt plötsligt så har man hamnat i ett helvete som e skit jobbigt att ta sig ur. Men det är bara att bita i det sura o va stark... bara man hittar på något så  ut o umgår me polarna lr greja med bilen så du inte tänker på det så mycke så släpper det till slut.. tog slut mellan mig min tjej i vintras men nu har ja min nya (Bilen) bråkar den med mig så äre bara att släcka lampan o dra igen garage porten så e de av klarat Bee strong mannen! //fredrik

Förstår att du har det fördjävligt!

Separerade i höstas, efter drygt åtta år i en relation. Sambon sa att han inte orkade mer och bad mig flytta omgående. Det kom som en chock, och dessutom ville han behålla vår dotter hos sig, och tyckte jag kunde ha henne ibland på helgerna.

Plötsligt var jag alltså utkastad ur mitt eget liv och skulle lämna huset där jag lagt åtta år av mitt liv, massor av arbete och en hel del pengar... Exet och hans mamma skulle ta över min dotter, jag skulle liksom bara raderas ut ur min egen tillvaro.

DET var en jävla smäll (bloggade flitigt om det för att det är min ventil)

Vad hände då? Jag lyckades hitta en lägenhet på den ort som dottern går i skolan, och flyttade tre veckor efter att han bett mig försvinna ur hans liv. Bodelningen lämnade MYCKET övrigt att önska och jag känner mig fortfarande blåst ekonomiskt. Även kroppsligt blev det haveri vid separationen. Att jag var känslomässigt knäckt behöver jag knappast säga...

Detta är drygt fyra månader sedan. Idag har livet landat lite. Dottern bor varannan vecka, det funkar fint, jag har fått hyffad ordning i lägenheten, har funnit nya vänner (mest via garget faktiskt) eftersom de gamla stannade med exet...
Jag har upptäckt hur mycket av mig själv jag tydligen släppte när jag gick in i relationen med mitt ex. Jag har idag utrymme för MINA intressen igen, behöver inte förklara och försvara när jag vill göra något, känner inte att någon anklagar mig för att försumma hem och familj om jag åker iväg på något eller prioriterar något annat.

Faktum är att jag med lite distans undrar hur jag kunde vara så blind, och lägga så många år i en relation som begränsade mig så mycket?!

Sedan detta hände har jag också varit extremt ENSAM. Grät mig genom helgerna och mådde så dåligt att jag inte orkade med mig själv, än mindre de vänner som faktiskt fanns att tillgå.
Vissa dagar har jag känt mig väldigt stark och självständig.
Emellanåt har jag bara varit hopplös, värdelös, meningslös.
Ibland är jag extremt värdefull och tänker att jag ALDRIG kommer hitta någon som är tillräckligt bra för mig...

Förälskad har jag varit flera gånger efter separationen också.

Hittar ständigt människor där energin fullkomligt vibrerar. Ser likheter, möjligheter och blir helt till mig. Då är det bra med vänner som påminner mig "Ifrågasätt dina känslor och ge dig själv tid"...
Varför blir jag förälskad? För att jag känner mig ensam och saknar en vuxen att dela saker med. För att det är extremt tomt i dubbelsängen. För att jag kvider efter närhet, bara att få höra någon andas intill... Vem saknar mig om jag inte kommer hem?

Står jag emot den där första impulsen och avvaktar några veckor brukar det ebba ut, vissa försvinner, andra tonar över i härlig vänskap...
Och någonstans DÄR tror jag att jag hittar en kärna...

Jag vill ha bekräftelse. Jag vill känna att jag går vidare. Jag vill känna tillit och fjärlilar i magen. Jag vill känna tryggheten. Jag vill planera framtiden.

MEN... VEM är då jag?! Och vilka behov har jag egentligen? Efter åtta år i en relation är det inte så lätt att veta... Min strategi har blivit att jag ska försöka ge mig själv ett år att landa. Sortera ut vem JAG är utan exets påverkan. Vilka intressen har jag, vad roar mig. Vad vill jag ha ut av en ny relation? Hur bra klarar jag mig på egen hand?

Och nu, efter drygt fyra månader känns det riktigt bra. Jag klarar mig själv. Jag har hittat vänner jag trivs med. Det fungerar med min dotter. Visst svänger det som fan än, men överlag känner jag mig mycket väl till mods nu...

Du behöver inte bita ihop, bara hålla ut, som en av mina kloka vänner ofta sagt till mig. Och han har så rätt... Som vanligt...

Jag är SÄKER på att du kommer ta dig igenom detta, och jag är säker på att du kommer hitta bra stöd på din väg. Låt allt ta sin tid och se till att landa med dig själv och sedan kommer resten falla på plats.

Vi är många som delar dina erfarenheter av att separera och vet hur jobbigt det kan vara.

Du är stark, glöm aldrig det, och du är också värdefull.

Ta hand om dig!

Kramar // Ellen

det är en svår ålder vet precist hur du känner  träffade min nuvarande fru när jag va 17 hon 16 och dom kommande åren förändras man mycket som person man mognar osv händer ofta att man mrker allt de inte funkar, så även för oss bråkade mycet ett tag men på nått sätt har vi vänt på de negativa och vi mognade och lärde oss att öppna sig för varandra och reda ut saker inan det blir för stort,

allt handlar om att ha en väldigt bra konversation me sin parter för att de ska funka, i år har vi vart tilsammans i 8år och gifta i två. kan in bland känna att man skulle ha lekt av sig lite mer men jag ångrar absolut inget,

men som sagt att träffa nån i tidig ålder tror jag är jäkligt svårt att få de att funka för när man kommer i 18-20 års åldern ändras man otroligt mycke som person man mognar olika fort mm kan tala om att jag va jäkligt omogen men jag mognade rejält och blev en helt annan person runt 19-20års åldern,

Wow.. Det där med dottern o att dom slängde ut dej är ju hemskt Fattar inte att man kan göra så..

Junior2 skrev:

Ibland så undrar man om kärleken verkligen är så god som alla säger. Till en början är man jätte lyckliga sen helt plötsligt så har man hamnat i ett helvete som e skit jobbigt att ta sig ur. Men det är bara att bita i det sura o va stark... bara man hittar på något så  ut o umgår me polarna lr greja med bilen så du inte tänker på det så mycke så släpper det till slut.. tog slut mellan mig min tjej i vintras men nu har ja min nya (Bilen) bråkar den med mig så äre bara att släcka lampan o dra igen garage porten så e de av klarat Bee strong mannen! //fredrik

Mmm, allt är bäst när man är där, men tiden efteråt nu känns helt vilsen. Just nu lever jag dag för dag och hoppas hela tiden på att jag ska klara av det.
Hehe, fick mig ett litet skratt nu i alla fall Jo har också bilen, men den jävlas med mig nu så jag orkar inte med den förtillfället, hehe.
Tack för orden Hjälper så mycket mer än man tror att prata med folk!

Och om någon missuppfattat situationen, så var det inte min tjej som gjorde slut. Jag gjorde det för att jag inte kände närheten och kärleken vi en gång hade. Plus en massa bråk och krav.

Tack alla !

vulture skrev:

..........

Vi är många som delar dina erfarenheter av att separera och vet hur jobbigt det kan vara.

Du är stark, glöm aldrig det, och du är också värdefull.

Ta hand om dig!

Kramar // Ellen

Din text var helt otrolig! Så många ord som gör en starkare men också så många ord som får en att fundera på hur människor verkligen kan bete sig.
Att bli utslängd efter åtta år och lämnad ensam måste vara förjävligt. Och på det fick du inte träffa din dotter i början om jag förstått det rätt heller? Och sen att vännerna lämnade dig för att vara på hans sida gör ju allt 1000 gånger svårare. Man behöver någon att prata med, någon som bara lyssnar. Skit samma egentligen om personen verkligen bryr sig. Men man(i alla fall jag!) känner sig mycket bättre så fort man pratar med någon om det.
Egentligen har jag bara skrivit av mig här, har inte vågat prata med någon riktigt. Är rädd för tårarna som med all säkerhet kommer falla. Försöker att inte tänka på det, försöker stå ut med smärtan. Men det är så svårt. Vet inte om det blir jobbigare än så här, det är ju bara tredje dagen ensam nu, men hoppas verkligen inte det!
Visst, som du säger så har man säkert sina upp och ner dagar. Det känner jag redan nu, vissa stunder tänker jag inte på det, medan andra stunder så lämnar det inte mig helt enkelt.

Sen en annan sak du nämner. Att du nu undrar över HUR du kunde stanna i ett förhållande som begränsade dig. Det är precis så jag känner! Jag lämnade allt för den här tjejen, alla mina vänner. Och sen en dag när jag kände att jag inte klarade av det utan att träffa mina kompisar. Så var det skit svårt för henne att acceptera att jag inte skulle vara med henne hela tiden. Att träffa kompisar blev aldrig, under 4.5 års tid(!), någon verklighet. Förstår verkligen inte nu efter hur jag kunde acceptera det. Hur kunde jag påverkas så mycket av vad hon tyckte? Antagligen för att jag var en svag person, men vem är inte det för den man älskar?
För ett halv årsen så blev hon, så att säga avundsjuk på bilen nästan också. Jag spenderade allt mer tid med den, pga mitt projektarbete. Det tyckte hon var skit tråkigt, hon kunde inte förstå att jag äntligen fått en hobby, fått något att göra FÖRUTOM att vara med henne. Tror att det var då det började gå utför. Men varför skulle jag ge upp det enda riktiga intresse jag hade? Varför skulle jag göra som hon ville? Som tur är så gjorde jag inte det!

Tack för dom otroligt värmande orden!

Ska försöka hålla mig uppe, hålla mig stark och ta mig igenom detta.

ps. Ska ut med några kompisar ikväll Hoppas jag kan komma på andra tankar då!

Hoppas du får en riktigt härlig kväll!

Jo, Att vräka ur sig så mycket ord och berätta så mycket om mig själv gör jag ju för att ge dig lite att fundera kring. Tror det är viktigt att ta sig tid att landa lite och inte bara rusa vidare bara för att rusa vidare. Sortera ut sig själv måste ju få ta en stund...

Man ska vara snäll mot sig själv.

OCH - nog för att jag tappade många vänner på vägen, MEN jag fann också många nya, främst via garaget. Generösa och omtänksamma människor som ägnat mycket tid åt att peppa mig och föra samtal som fått mig att tänka till lite. Några har funnits där när det varit som jobbigast och sedan gått vidare. Andra har funnits där hela tiden och står kvar i min nya vardag.
Några har kommit att bli RIKTIGT värdefulla och nära, många timmars samtal och delade erfarenheter svetsar ihop en även om man inte träffas och även om det bara gått några månader. Tackar högre makter för MSN, utan den och de vänner jag har där hade jag nog inte orkat resa mig gång på gång...

Genom att gå vidare ur en relation öppnar man också möjliheter. Det finns plötsligt nytt utrymme att fylla. Det är här du ska vara snäll mot dig själv och omge dig med människor som tillför saker i ditt liv. Ägna dig åt saker DU uppskattar. Och det utan att ha dåligt samvete inför någon annan. Det har sina poänger att leva ensam... Det är sådant man ska hänga i när det känns hopplöst.

Och GLÖM inte att vi är många här på Garaget och säkert på andra platser i din omgivning som kan tänka oss att stötta dig på vägen när det kommer svackor.

Kramar // Ellen

Jag hittade en berättelse på internet för längesen om ett liknande fall, nu förstår d uatt du itne är ensam.

"Nu har hon precis gått, flickan som får mig att må som jag gör. I ena sekunden ligger hon bakom mig och nästan retfullt föser sina fingrar genom mitt hår och försiktigt smeker naglarna mot min hårbotten för att sedan röra dem ner mot nacken. Hon vet sedan tidigare att det här påverkar mig, eftersom jag ryser av den känslan jag känner när hon gör som hon gör. I den andra sekunden vill hon inte ha mig i närheten, jag tar plats, är ivägen och hon ber mig hålla mig på avstånd.

För ett tag sedan avslutade jag det kapitlet jag en gång påbörjade i min livsbok, där hon var huvudkaraktären och där författaren berättade om sin kärlek till den flicka som var speciell. Jag skrev punkten på sista bladet och slog ihop boken för att sedan lägga upp den på hyllan och glömma bort var jag en gång lade den. Jag hade bestämt mig för att splittra mina känslor och låta dem rinna ut i sanden för att gå vidare. Det var helt enkelt inte meningen att det skulle hända något mellan oss två, att det sedan tog mig nästan sex år att inse det var ett misstag jag får bära med mig hela livet.

Varför skulle hon rota i min bokhylla och hitta den bok jag en gång för länge sedan skrev? Utan att fråga om lov dammade hon av omslaget och med förvånad blick upptäcker hon att omslaget varken innehöll en titel eller en beskrivande bild. När hon slog upp en sida någonstans i mitten av boken trillar ett fotografi ner på golvet. Fotografiet, som var en bild av henne själv, gjorde henne bekymrad och med förvånad blick läste hon några rader ur innehållet i boken.

Efter en stunds läsande lägger hon tillbaka fotografiet och slår ihop boken igen, men utan att ens tänka på vem författaren verkligen är, lägger hon tillbaka boken på hyllan, oberörd. Utan att ställa en enda fråga, eller få ett enda svar, går hon vidare och glömmer bort författaren, som gjorde allt i sin makt för att få hans känslor att nå fram."

Sånt är tråkigt, jag blev dumpad för ~4 månader sedan.
Det bästa tipset jag kan ge dig är det som funkat för mig, umgås med dina kompisar som kan göra dig lycklig istället för att sitta hemma och vara ledsen.

Sitter i exakt samma sits som du just nu! Det är fan inte roligt asså. visserligen var det snart ett halvår sen vi gjorde slut och hon har hittat en medan jag fortfarande inte kan komma över henne. Vi var tillsammans i 5 år.
Jag försöker tänka på nackdelarna med henne/förhållandet för att göra det lättare men det är jävligt svårt när man vet att hon är en så underbar människa!
Hoppas det går bättre för dig att komma över!
Mvh Yosef

q4 skrev:

Sitter i exakt samma sits som du just nu! Det är fan inte roligt asså. visserligen var det snart ett halvår sen vi gjorde slut och hon har hittat en medan jag fortfarande inte kan komma över henne. Vi var tillsammans i 5 år.
Jag försöker tänka på nackdelarna med henne/förhållandet för att göra det lättare men det är jävligt svårt när man vet att hon är en så underbar människa!
Hoppas det går bättre för dig att komma över!
Mvh Yosef

Jag sitter i ungefär samma sits som du just nu!
Jag älskar mitt ex och jag är "ganska" säker på att känslorna jag har för henne inte är de som jag borde ha.
Varje ensam stund för mig själv så kommer hon upp i huvudet och träffar jag henne så blir jag glad.

Men jag gör så att om jag känner att det blir för mycket för mig, så ringer jag en kompis och snackar skit istället så att man glömmer bort henne för stunden iallafall.

Jag har visserligen sagt till henne att jag inte vill ha kontakt med henne på ett tag nu eftersom att jag fortfarande känner som jag gör.
Detta trots att jag insett att hon har begått många misstag under tiden vi var tillsammans som jag inte såg innan.

Man kan inte hjälpa att man blir/är/fortsätter att vara kär, men vill man inte vara det så gör man bäst i att ta avstånd.
Något som jag inte alls tyckte om från början, men som jag förstår nu varför.
Det är slut...

FireTraXX skrev:

q4 skrev:

Sitter i exakt samma sits som du just nu! Det är fan inte roligt asså. visserligen var det snart ett halvår sen vi gjorde slut och hon har hittat en medan jag fortfarande inte kan komma över henne. Vi var tillsammans i 5 år.
Jag försöker tänka på nackdelarna med henne/förhållandet för att göra det lättare men det är jävligt svårt när man vet att hon är en så underbar människa!
Hoppas det går bättre för dig att komma över!
Mvh Yosef

Jag sitter i ungefär samma sits som du just nu!
Jag älskar mitt ex och jag är "ganska" säker på att känslorna jag har för henne inte är de som jag borde ha.
Varje ensam stund för mig själv så kommer hon upp i huvudet och träffar jag henne så blir jag glad.

Men jag gör så att om jag känner att det blir för mycket för mig, så ringer jag en kompis och snackar skit istället så att man glömmer bort henne för stunden iallafall.

Jag har visserligen sagt till henne att jag inte vill ha kontakt med henne på ett tag nu eftersom att jag fortfarande känner som jag gör.
Detta trots att jag insett att hon har begått många misstag under tiden vi var tillsammans som jag inte såg innan.

Man kan inte hjälpa att man blir/är/fortsätter att vara kär, men vill man inte vara det så gör man bäst i att ta avstånd.
Något som jag inte alls tyckte om från början, men som jag förstår nu varför.
Det är slut...

Exakt! Ta avstånd är faktiskt det viktigaste! Hur svårt det än är. Jag trodde från början att vi skulle kunna gå direkt till att va kompisar. Det går verkligen inte om man ska komma över henne. däremot skriver vi medd till varandra ibland o ringer nån gång bara för o höra hur man mår o sånt, men utöver det är det bara att försöka "skita" i henne!

q4 skrev:

Exakt! Ta avstånd är faktiskt det viktigaste! Hur svårt det än är. Jag trodde från början att vi skulle kunna gå direkt till att va kompisar. Det går verkligen inte om man ska komma över henne. däremot skriver vi medd till varandra ibland o ringer nån gång bara för o höra hur man mår o sånt, men utöver det är det bara att försöka "skita" i henne!

Precis det jag gör nu. Jag gör mitt bästa för att inte tänka på henne. Det enda sättet som funkar är att inte ta kontakt. Hon försöker frenetiskt ta kontakt med mig dock och det gör allt jobbigare. Mail, sms och telefon samtal. Sen ville hon träffas idag för att prata ut mer. Men om jag hade åkt till henne för att prata hade allt börjat om från början igen. Visserligen har jag bara varit utan henne sen i onsdags, men ärligt talat så känns de få dagarna längre än den tid vi var ihop.
Igår var jag ute med kompisarna och helvete vilken rolig kväll det var. Var ute och dansa och det var så gött att bara släppa loss, att inte tänka på henne och att få känna på singel livet lite mer.
Har aldrig varit ute så tidigare då all min tid jag hade över spendera jag med henne. Men nu ska jag träffa kompisarna så mycket som det går, har saknat det känner jag.
Sen om några veckor när det kanske lagt sig lite kanske vi kan prata lite. Men just nu, som du säger, så ska jag försöka "skita" i henne.

Tack alla för era ord Har gjort hur mycket som helst för mig!