Jaha, jag trodde att jag hade hittat han, han som delar allt jag älskar, gillar, brinner för, ogillar och han delade mina uppfattningar. Jag älskade honom verkligen även om jag sedan mina tidigare mentala skador tvivlade på han ibland. Men han var den jag verkligen ville ha...

Men så hände det lite saker, saker som kom fram som han inte hade berättat och det kommer fram av gamla bekanta till honom och jag blir så ledsen och förbannad, men förlåter och går till viss del vidare, men med en brusten tillit.

Sen kommer det ännu mer problem och det går inte att laga längre... Och det slutar med att vi gör slut och helt slut utan att ha kontakt efter detta. Men bara några timmar efter detta så kommer hela anledningen fram, han hade inte bara ljug för mig under månader och verkligen rakt upp i ansiktet då jag vid flera tillfällen konfronterat honom om det verkligen var så bra som det verkade. Och det var det ju inte eftersom han inte bara var tillsammans med mig utan även med sitt "ex". Jag fick det förklarat att han hade kontakt pga vissa saker som inte behöver nämnas, men han hade glömt säga att dom faktiskt fortfarande var tillsammans... Så han har valt bort mig, efter allt han har sagt och lovat...

Så under en bra lång tid har jag varit "den andra kvinnan" och kan ha förstört en familj för att han inte kunde vara ärlig.

Så nu bara ett par dagar efter den shocken sitter jag hemma och saknar han ändå, jag hoppas egentligen att han ringer, men ändå inte. För att jag vet att det inte kommer kunna leda till någonting om han gör det. För det kommer nog aldrig att bli som förut, av många anledningar. Jag kommer ju aldrig att kunna lita på honom igen och framför allt vet jag att jag aldrig kommer kunna få samma betydelse som det befintliga redan finns...

Så jag ska bara finna mig i det här, sluta älta i det som var och det kommer gå bra. Man måste bara jobba lite mer...