Jag upphör aldrig att förvånas över hur liten världen är. Alla hör vi ihop på något konstigt sätt. Det sista månaderna har det varit läskigt mycket "aha-upplevelser". Alla känner alla.

Ta garaget till exempel, här finns det 109 011 medlemmar, samma människor vid bloggarna, samma människor lägger upp videoklipp, en del lägger upp bilder dagligen. Jag vet en del människors livshistorier utan att ens sagt ett ord till dom, jag vet hemligheter om folk här, jag vet vad ni gör på fritiden, vad ni jobbar med, jag har hört rykten och skvaller. Ja, garaget är som en egen liten värld.
Och nej, jag sitter inte klistrat vid garaget hela dagarna. Jag brukar gå in en stund på kvällen, kanske någon gång på dagen om jag har lite att göra på jobbet.

Ja, som sagt, alla känner vi alla. Jag blir inte förvånad längre. Ibland är det så avlägset men visst finns det där en gemensam nämnare likt förbannat, kanske en släkting, en kompis kompis, kanske har man dejtat samma kille, man gick på samma skola, jobbat på samma jobb, ens föräldrar känner varandra, ja det finns tusen exempel.

Det är väl inte så konstigt trots allt, det finns 365 dagar på ett år, man lever i genomsnitt 80 år, det finns cirka 9 miljoner människor i Sverige, nog måste vi stöta på varandra någon gång? Och visst påverkas vi av våra medmänniskor, så ja, nog hör vi ihop alltid, på något konstigt sätt.

Du ser bekant ut, känner vi varandra?