Måste lätta på hjärtat. förväntar mig inte att nån orkar läsa allt ,skrev detta mest för min egen skull & i hopp om att DU läser..
Hur går man vidare efter 5år med sin själsfrände, när man gått igenom motsvarande 40 år med honom.
Har förlorat så många saker redan i livet att jag verkligen inte ville förlora honom också, en gång till dessutom..

Tack vare genom denna sajt bestämde vi att träffas vintern 2011 på en parkering, han stod där charmig vid sin volvo-släde ,kärlek i första ögonkastet. Hela den kvällen åkte vi brett minst sagt. Vi träffades några fler gånger och han öppnade sig mer o mer men på den tiden var jag tyvärr en jävla bitch som sällan såg andras signaler & var en äkta Runaway (hade sne självbild & oförskämt inbiten ensamvarg m.m)
Missförstod honom när han ville vänta med sex. I min hjärna blev det: "OK, han tycker jag är ful & ser mig som kompis bara"  så ung&dum som jag var började jag svara allt mindre på hans sms för att jag kände mig inte värd han, stort misstag från första början alltså & han sa inte ett ord om att han var intresserad av mig (vilket jag då misstolkade) ( så jag satsade på karriären istället i 1år

Under den tiden kunde hjärtat inte glömma honom, kändes som vi inte va färdiga med varandra, saknade honom massor men fokuserade på mitt tills en kväll jag gjorde ett sticktest på sms ,han svarade men kort så jag fasade för de värsta som va sant när jag frågade "förlovad?"   "-Ja." fick jag tillbaka. Tog bort hans nummer & bilder ,rubbet. Svarade inget tillbaka. Kände mig så värdelös. Tankarna jag bar ofrivilligt på under kommande åren: "hur kunde han bara hitta nån ny sådär fort när vi båda uppenbarligen hade kännt nått från början"

Jag hade förlorat nått äkta, men ca 1 månad efter skrev han ,förklarade att han dumpat henne för att han tänkte på mig & förlovade sig med henne enbart för han trodde han aldrig mer skulle få se mig. Jag kände lycka. Vi började prata igen varje dag varje kväll ,även när jag satt i maskin & jobbade skift. Lite skeptisk var jag dock eftersom han hade gjort sådär. Men jag litade på honom. Var kär.

Vi träffades igen 2013 på halloweenfest hos gemensamma vänner & de blev galet , det va som att vi bara tog vid där vi slutade & som att vi aldrig varit ifrån varandra. Den natten slutade romantiskt för vi fann varandra. Magiskt. Han lovade att aldrig mer lämna mig, han va hemma nu sa han...
Oh, får fan en tår när jag skriver detta nu. Vi fortsatte prata/smsa varje dag hela tiden. Bara 1 sms från han gjorde min dag.

Han gick in i en depression pga arbetslös/strul med familjen/ekonomi osv medans jag jobbade skift så orkade inte mycket mer än att just arbeta, jobbade ofta helger också, sparade till hus.
Jag försökte peppa & stödja honom ändå. Jag slutade efter ca 7mån för att byta till ett annat jobb närmare mig så jag slapp pendla så långt.
Vi umgicks o hade de underbart ihop den tiden jag var ledig sen några månader.

Plötsligt började min hälsa bli jävligt dålig & jag åkte in o ut på sjukhus & blev aldrig hjälpt ordentligt, dom snålade & sket fullständigt i vad jag sa.
Svag & sjuk började jag dumt nog att jobba när jag äntligen hade fått vikariat över sommarn med stora chanser till förlängning/fast. Trivdes & ville va kvar efter 2mån men hälsan tog över & jag blev sjukskriven.
Nu hade jag börjat må pissigt mentalt också pga ångesten till baby - ville göra massor av kul men jag orkade inte & ilskan över vården som hade hittat fel i provsvar men inte en jävel gjorde nånting så att jag slapp lida. Blev sämre.

Vi var ett par då & tröstade varandra iomed att han också nu va arbetslös.Vi började leva osunt ,vände på dygnen osv...Samtidigt hände det eländen som jag inte skriver här men det blev fler livskriser att handskas med.

Nu vinter 2014 & jag blev uppringd av förra chefen som va schysst emot mig & erbjöd mig komma tillbaka eftersom de behövde en extra förare under hårdtrycket. Jag hade inte mage att tacka nej men här kom oturen in rejält ,2a dagen viltolycka på morgonen till jobbet o på nå konstigt vis hade en gammal skada i nacken fått sig en ny törn så spydde av smärta i nästan 2 veckor så det samtalet till chefen kändes så jävla dumt, men maskinförare måste kunna vrida på skallen.
Baby och jag umgicks lite igen ,han hade däremot fått jobblycka en stund. Min hälsa försökte jag desperat ordna själv när vården sket i mig. Ville ju göra saker med honom men jag var som fängslad i kroppen.

Blev lite bättre och hade kontakt med chefen igen ,fick ny period på vikariat för en förare över sommarn 2015. Gick kalas första veckorna men sen började jag bli sjuk igen & då blev jag förbannad & ignorerade det så gott jag kunde men då jävlar KARMA....
Fick bältros & den dagen kollapsade jag halvt i fikarummet innan jag motvilligt åkte hem. Sen akuten, blev hemskickad med fel mediciner, fick åka upp dan därpå & ingen fattade nått sen fick jag reda på veckor efter att det va en kombo av hormonrubbning (kliande prickar över kroppen i 8veckor med 39.9 i feber) Hade kassa njur/levervärden & dom påbörjade komplicerade lungutredningar osv ,gick o väntade på tider till sjukhusbesök ,ringde runt för att försöka få hjälp då jag jämt blev sjuk & svårt att svälja/slemmig - halsproblemen hade börjat bli allvarligare & fick gå igenom smärtsamma undersökningar i massvis.


Nu hade hälsan tagit över vardagen & mig,  det blev mer livstrauman i form av misshandel av privata skäl ,mer misery som jag inte skriver om heller pga det är privat invecklat.
Varken patientnämnden eller andra sjukhus ville hjälpa mig att få ordning på hälsan och alla frågetecken på dåliga provsvar ,halvfärdiga utredningar osv osv.

Började omedvetet bli mer aggressiv & deprimerad av den sjunkande båt jag satt i.
Min baby tröstade mig på hans sätt men jag va så jävla blind att jag inte såg det ordentligt, var alldeles för nere i träsket dock ville ha mer av han (kunde jag ätit upp honom hade jag gjort det ,hans kärlek blev som en drog när jag va levande död i princip.)
Men började känna mig äcklig & värdelös ,så här kommer de största misstaget jag klandrar mig för än idag.......började säga till honom att han förtjänade nån frisk&glad brud istället som hade en fungerande vardag.
Jag blev isolerad pga jag åkte på minsta lilla virus, sår i nyllet & så hårt som jag va tvungen harkla mig fick folk att börja ifrågasätta vilket gjorde mig arg för jag hade inte valt att ha det så!!

Dagarna blev oerhört plågsamma. Började fundera på självmord pga det va så fysiskt påfrestande och tog upp hela mitt liv , umgicks inget med baby längre pga min hälsa men han insisterade & kom dit jag bodde tillfälligt då o då ändå. Det blev min räddning, hans närhet ,hans kärlek, han fick mig att "hålla ut".
Jag ångrar hjärtskärande att jag inte SÅG hur illa han mådde av att försöka va stark för min skull ,jag såg bara mörker pga läkarna hycklade hela tiden, jag kom ju inte framåt liksom.


Jag sa till baby att han förtjänade en frisk Sara senare & jag ville lätta på bördan (mig själv) åt honom. Jag grät. Jag hade ju inte valt att bli såhär sjuk!?

Han lovade o grät ,sa ofta: "hoppar du så hoppar jag" ,"du är min kryptonit/soulmate" ,"vill bli gammal med dig" , "du betyder livet för mig" , "kan göra vadsomhelst för dig" , "lämnar dig aldrig igen"  dom orden gick rakt i hjärtat, en stor ångest hade nu växt i mig, han var ju den rätta & jag hoppades vi kunde ta vid igen efter jag fick bli bättre på egen hand.

Vi sågs inte på nån månad lr 2 men pratade hela tiden. Jag började säga att jag inte orkade hålla ut längre (dumma jävel jag var som ALDRIG kunde hålla käft om känslor) Älskade honom djupt, men hälsan hade förstört så mycket att jag inte längre visste vad jag skulle ta mig till. Så lost.

Han flyttade till lägenhet & blev fri ifrån sina egna hinder.
Nu höst 2015 och helt plötsligt började han skriva att ju mindre vi sågs ju mer dog känslorna för mig. Det va då jag började förstå att han kanske ville gå vidare nu i ny ort & allt.

Jag blev knäckt när jag fick nya besked om dödlig sjukdom, blev inlagd vintern 2015 och under den tiden försökte jag finna stöd av honom men han hade börjat dissa mig. Jag gick in i väggen efter jag blev utskriven pga jag hade fått FEL FUCKING behandling eftersom jag fortfarande var lika dålig som innan.
2016 började lika förjävligt som innan fast nu helt själv utan den enda som betydde nånting för mig. Min en gång stöttepelare mådde kalas på sitt håll & brydde sig inte ett piss om mig, han sa ingenting när jag låg inne .Han sa att han "behövde va ensam ett tag" . Den hade jag svårt att köpa men efter en tid litade jag på honom att det faktiskt var så.

 Jag krigade hårt för att bli bättre men var sjukskriven & vardagen va inte längre nån vardag, det va/är bara plågor.
Vården klantade sig BIG time, ljög & drog ut på tiden så pass att jag förlorade jobb, min bäste vän&kärlek, vänner, sömn, boendeplaner osv....det gick för långt
Grät varje dag & fick vredesutbrott för all skit jag jämt tvingades gå igenom & leva med.

Gick så långt att jag slutade gråta - ilskan tog över ,fick nästan hjärnblödning av aggressionerna & förstörde saker runt mig ,men reste på mig efter varje gång. Var helt ensam med min trasiga kropp, krossade hjärta, ekonomikris, myndighetskrig, familjekris & vårdhycklerin. Inget stöd, ingen tröst, ingen hjälp, inget hopp kvar, inga lyckopiller, igenstans att ta vägen.

Gjorde så gott jag kunde men det räckte aldrig. Tog till sprit&droger för att glömma för en stund. Men verkligheten knackade på dörren återigen.

Han ville träffas igen sa han men han skulle ordna upp lite saker först i lägenheten & det lilla hoppet va de ljusa jag såg just då.
Jag smsade månader senare eftersom jag inget hörde & frågade om han träffat nån ny/ville glömma mig. Han svarade inte.
Jag lät det vara i nån vecka sen kunde jag inte låta bli att förklara hur mycket jag fortfarande älskade honom och att jag nog va redo att försvinna ur livet så hade bara en sista önskan om att få se honom en sista gång. Han svarade att jag alltid skulle finnas i hans hjärta & att han förstod. Inget mer ,inget att han ville träffas, ingenting.
DÅ satt jag i bilen & drogade för att bedöva ,var redo att ge upp & med ett sånt svar ifrån den enda som betydde nått...då fattar ni nog hur illa däran jag var.


Jag va hemlös (sov sällan & bodde mestadels i bilen) ,sjuk & alla odds emot mig men reste mig upp efter varje nedslag ,hade vant mig vid att allt&alla ville förstöra mig så blev mer hårdhudad än jag varit på länge, höll ut längre än jag trodde.
Sen kunde jag inte låta bli eftersom jag kände mig så jävla ensam. Skrev en lördag till honom ,han började ta upp låtar som påminde om oss osv.
Jag blev ledsen för visste att han skulle dissa mig igen nykter.
Månader passerade & jag hade börjat ha mardrömmar jätteofta ,ofta om han & mig, fick aldrig djup sömn.
Vi var ju inte färdiga med varandra på långa vägar ,så de va väl min själ som ropade efter hans i sömnen.


Blev sommar 2016 ,gjorde ett sista försök att få ett vettigt svar ur honom eftersom vi hade kommit överens om att börja om fresh som vänner på rätt sätt denna gång & låta tiden flowa & han sa "fruntimmer är inget jag prioriterar nu när jag flyttat" osv så du behöver inte oroa dig för att jag träffar någon.
Jag bad honom vänta några mån till bara så att JAG också fick chansen att fixa några saker som tyvärr tog sin tid.

Senare 2016...ifrån ingenstans hade en lömsk slyna hjärntvättat honom tydligen...Han skrev: "Träffar en tjej nu ,men framtiden vet man aldrig vad som sker."
Eh...wtf? Som en käftsmäll.

Den kvällen höll jag på att ta kål på mig själv, rekordgrät i 12tim ,den värsta smärta mentalt jag nånsin upplevt, jag pratade inte med nån på 1vecka efter ens ,var en zombie bokstavligen.
Nånting dog inom mig. Hade kämpat hårt för att bli bra igen för hans skull också så jag kunde ge tillbaka den kärlek han gav mig när jag var som sjukast.
Vi var inte färdiga med varandra , dedär var inget avslut för min hjärna. Bara sorg & ilska över den jävla fårskallehona som inte hade gått igenom ett piss med honom, som bara gled in & hjärntvätta honom, trodde dock han hade ryggrad att genomskåda sånt men han hade blivit en toffel.




Till dig (han) texterna nedan är viktigt att du läser om du hoppade över det andra.

Mina sjukdomar som fängslade mig sänkte dig med sorg, det skulle ALDRIG hända igen för jag drogades av ångesten till dig o jag skulle göra precis vad som krävdes för att få dig lycklig sålänge du gick vid min sida nu. Tiderna är annorlunda.

Jag bad dig vänta tills jag fått ordning på operationer & huset.
Du skulle inte haft så bråttom att dra in henne när vi inte var färdiga med varandra. Vi förtjänade en ny chans på rätt sätt från början med alla förutsättningar denna gång, som vi ju pratade om 2016.
Du hade givetvis fått ha garaget hur mycket du ville som ska byggas jämte huset inom kort när allt annat är klart. Så mycket vill jag ge dig & ännu mer.


Jag respekterar om du fallit för henne men fan ,ge din gamla häst här ett värdigt avslut efter 5 år (egentligen öga mot öga) men mail lr sms funkar, min hjärna fattar inte förens det står: "Gå vidare Sara ,för jag har gått vidare"

Bryr mig inte jättehårt om du bara kn*llar henne men om du känner kemin som vi hade måste du låta mig gå vidare, ber dig. Vill du ha betänketid så säg det, vill du att jag går säg det.

Detta är det absolut sista jag skriver till dig ,har aldrig gjort nått liknande för nån så jag vill få din uppmärksamhet en sista gång , ett värdigt avslut till din gamla slitna häst.

Vi kunde blivit något j*vligt starkt ihop av våra tunga erfarenheter & det vi krigade oss igenom ,partners in crime. En sista prövning hos våra hjärtan innan hon gled in & mindfucka dig till att glömma det vi hade....men men.
Nu finns ju alla förutsättningar vi saknade förr, det som fick oss att glida isär en period.


Bryan Adams - Heaven.
Scorpions - Still loving you.
Hammerfall - Dreams comes true.
Social Distortion - Dear lover.

Lyssnar du på nån av dessa och inte känner ett piss ,well....då har du officiellt gått vidare, men mitt krossade hjärta & trötta kropp måste få veta om våran saga slutade den kvällen du skrev "Har börjat träffa en tjej, framtiden vet ingen vad som sker."
Är hon värd mer än våra 5år som startade med ett missförstånd ,blev en tung svacka & slutade orättvist emot både dig & mig, vi förtjänade en ny chans & det vet du också djupt inom dig. Undrar vad hon har att erbjuda som inte jag har.... Hm.

Jag är en envis jävel så behöver ett avslut eller veta hur du tänker efter all denna text.
Vill du inte så vill du inte , jag tänker inte fjäska eller tjata. All denna text får räcka nu. Håll mig inte på halster längre, säg adjö om du verkligen vill det.
Du har kallat mig din själsfrände, hade du menat det hade du väntat på mig no matter what.. så egentligen vet jag ditt svar om du nu ens svarar, men ge mitt hjärta&hjärna ett slutgiltigt svar.
Hoppas din nya slyna kan lära dig få lite stake ,för du har tappat den när du uppenbarligen tror att man bara kan lova någon som mått piss till att börja träffas igen och sen bara PANG
"Hm, jag har ju en kuk så kan inte vänta måste stoppa in den i nån, men jag dissar skiten ur den jag brukade kalla själsfrände/kryptonit" .

Kan du inte ge mig ett avslut som en vuxen så säger jag bara: Good fucking luck med att skaffa kids ,ha en kopia av sin egen mor till fru & bli en tråkig svensson som resten av världen.... du lär ångra dig att du inte kunde vänta på mig.

Just watch my moves, bitch.



/"Det finns bara krig & Härdning tills det tär o blöder" -Raubtier speglar mig.
Jag besitter ett sten-psyke men även ett stort hjärta ,som ni säkert förstår om ni läst såhär långt, eller så är jag väl bara vrickad helt enkelt.
=)