Jag har en dotter som e 12 år. I tid o otid kommer hon o kramar om mig o säger "pappa, jag älskar dig". För henne betyder dom orden två saker: jag tycker om dig o lämna mig inte som mamma gjorde. Hon e på väg in i den jobbigaste tiden i livet, tonåren, o blir tvungen att va med om när hennes föräldrar skiljer sig. Hon som behöver allt stöd o kärlek hon kan få av både mamma o pappa. Tyvärr e hon inte ensam i sin situation, många förhållanden går åt skogen o ännu fler barn tvingas växa upp med bara en förälder. Jag va med om samma sak när jag va 14-15.
Naturligtvis gör jag vad jag kan för henne utan att skämma bort henne. Det blir många timmar som går till att hjälpa henne med läxorn, se till att hon mår bra, köra henne till kompisar, fixa mat o kläder, att va både kompis o pappa helt enkelt. Glöm att det e enkelt förresten....
Hade det inte varit för att jag har henne att ta hand om så hade livet varit mycket jobbigare. Jag måste ta mig själv i kragen för hennes skull. Visst det kan va skönt o va singel men har man en gång vant sig vid att ha sin lilla familj så e dt svårt att va utan.
Samtidigt tänker jag på mig själv som vuxen. Behovet av att bli bekräftad finns kvar. Nån stans där inne finns det ett barn som säger "älska mig, lämna mig inte". Verkar finnas en del som tror att det inte e så, att det behovet försvinner när man blir vuxen. Dom har missat nånting. Livet blir inte lättare bara för att man blir äldre. Man går igenom ständiga förändringar o då o då blir det krockar som slungar iväg en åt nått annat håll änn det man va på väg åt. Man kanske inte har den där relationen till sina föräldrar som man hade som liten längre. I stället vänder man sig mot någon ur sin egen generation (jo, det finns undantag) för att hitta tryggheten. Kanske e det så att ju äldre man blir desstu mer behöver man nån som älskar en o som finns där för en, o som man finns där för. Nån som säger "hej" när man kommer hem från jobbet eller åtminstonne skäller för att man inte tömt diskmaskinen:)
Men varför blir det då som det blir?
Bra fråga. Förhöga förväntningar på sin älskade eller kanske på sig själv? För egotrippad? Kanske e man så "inriktad"/fixerad på honom eller henne att man skrämmer eller stöter bort istället. Skälen kan va många o svåra att förstå, frågorna ännu fler, i synnerhet för ett barn.
Det jag vet e att man måste va "trygg i sig själv". Kan du inte lita på dig själv, kan du inte känna dig nöjd med det du gör utan hela tiden oroar dig, då kan ingen annan lita på dig heller. Tankarna du tänker, e det verklighet eller finns det bara i ditt sinne? VET han eller hon vad du tänker? Troligtvis inte eftersom det inte finns några tankeläsare.
"I don´t have anything, since I don´t have you", Guns ´n Roses, går på repeat sen några dagar tillbaka. Låten väcker en del frågor o känslor. "I don´t have hopes and dreams..." Nej jag saknar henne inte för fem öre, men jag saknar någon att dela känslor, vardag....livet med. Det känns tomt fast jag har gott om kompisar o vänner runt om kring mig. I över ett år har jag varit själv, både på gott o ont. Det har varit skönt att få tid o distans till allt som varit. Jag har tagit min egen tid på mig att resa mig o gå vidare.
Jag tycker inte synd om mig själv, e inte desperat heller. men jag har ett behov av att älska o att bli älskad.... precis som du har som läser detta...