Jag ser hur familjen fortfarande sörjer Linus enormt, mamma har varit deprimerad, syster bara gråter...
Och jag förstår dom, men jag klarar inte att sörja med dom, blir för jobbigt då.
Samtidigt är jag rädd för att glömma Linus, känns som mycket av honom är suddigt.
Och när jag ser familjen och då känner jag mig nästan som familjens svarta får som går vidare med mitt eget och för jag inte visar samma sorg som dom.

Men jag saknar honom, vill inte glömma honom, men är för jobbigt så är lättare att gå vidare helt enkelt.

Har inte gråtit sen begravningen, har bitit ihop och stängt in allt. Enklare så!
Men igår kväll bara brast alla murar, jobbigaste av allt var att det inte gick att sluta.

Usch sorg är inget för mig, jag kan inte hantera det!

EDIT:
Har dessutom bara varit på hans grav 2 ggr, så jag har inte ens sett hans gravsten som kommit häromveckan mer än på kort.





Linus gravplats :'(