Ja, idag, den 20 januari är det på dagen åtta år sedan jag blev sjukskriven.
Det är fruktansvärt lång tid. Obegripligt lång tid. Det var nog tur att jag inte visste då vad som väntade mig av sjukdom och bekymmer, då hade jag antagligen sagt att "det är omöjligt, jag orkar inte" och gett upp.
Det gick utför med förfärande fart det sista året innan jag kraschade. Jag pluggade på annan ort och under min journalistpraktik i Stockholm försvann jag ner i en depression. Under vintern separerade jag från min sambo sedan ett par år, stillsamt och utan stridigheter, vi gled bara isär helt enkelt. I samband med att skolan slutade och jag skulle igång och jobba igen började jag umgås allt mer med M. Under sommaren blev vi ett par.
Tyvärr blev det inte alls okomplicerat, och en serie händelser tidigt i relationen fick mig att må mycket dåligt, men triggade mig samtidigt till att vilja bevisa att jag verkligen menade allvar med vår relation. Jag bet ihop samtidigt som kroppen började säga ifrån. Vid ett tillfälle kollapsade jag och grät tills jag kräktes och började blöda näsblod.
Samtidigt började jag på en ny arbetsplats och ville bevisa min duglighet för att försöka få en fast tjänst, och kämpade med att pendla.
Jag la också mycket energi på att räcka till för relationen och bevisa att jag dög även där. Under några månader inträffade flera saker som så här i efterhand borde varit tydliga varningsklockor, med facit i hand är det lätt att säga att jag borde gått och inte kommit tillbaka, men det såg jag tyvärr inte då.
Efter ett tag blev det helt ohållbart. Jag svimmade utan förvarning, magen havererade och jag fick minnesluckor och blev desorienterad. Någon gång åkte jag till fel stad när jag skulle till jobbet. Jag gick in i städskrubben när jag skulle värma mat, glömde mitt eget telefonnummer... Efter något uppdrag kom jag ut ur huset där jag varit och kunde inte för mitt liv komma på vilken stad jag befann mig i eller vilken bil jag hade kört för att komma dit...
Den 20 januari år 2000 gick det inte längre. Jag hamnade akut på sjukhuset och sa till min chef att jag nog skulle komma efter lunch. Det blev inte så. Jag är ännu efter åtta år inte tillbaka.
I början kändes det bättre när jag blev sjukskriven. Jag blev också gravid med Embla under sommaren, och då brakade helvetet löst. Tillbringade större delen av graviditeten på sjukhus med dropp och mådde mycket mycket dåligt. När Embla var född fortsatte problemen och jag hamnade till slut på vuxenpsyk eftersom läkarna inte kunde hitta något fel trots många provtagningar.
I april 2002 trodde jag på allvar att jag skulle dö, så dålig var jag, men då kom jag till en näringsterapeut som faktiskt hjälpte mig att må lite bättre. Med det började jag också en resa genom behandlingar, biverkningar och personlig utveckling.
Vägen har varit allt annat än rak och lätt, men jag har kämpat på. Och det har gått upp och ner men det känns ändå som om jag kommer komma igenom.
På fredag åker jag till Göteborg och tar sista fyllningen, och tar bort en död tand som spökat för mig i flera år. Förhoppningsvis gör det skillnad att få bort den infektion jag har fått i käken på grund av tanden. Jag är inte ett dugg orolig för själva ingreppet i munnen, däremot för pencillinkuren som jag måste ta. Men jag kommer klara det också, tids nog är jag i skick igen.
Allt har sin tid... Jag hoppas att jag slipper nå nio fulla år med sjukskrivning, behöver så hjärtans innerligt få bli frisk och stark igen.
Och appropå tid - i torsdags var det fyra månaders sedan exet bad mig flytta! Jag var på plats i lägenheten mindre än en månad senare. Det är helt ofattbart vad tiden går! Och med tanke på det kommer nog saker och ting lösa sig med just TIDEN.
Kram till er alla!
// Ellen :)