Idag onsdag (4/6) vill det sig INTE. Var ju ute och grejade hela dagen igår, och idag fungerar inte mycket. Jo, jag är uppe och fick iväg Embla, men utöver det... Gläh!
Jag är småyr mest hela tiden, och så känns det som om jag har mjölksyra i hela kroppen. Feppelhänt. Tappar saker. Sprungit på dass hela morgonen, förutom när jag körde upp Embla till skolan och när jag traskade en morgonrunda med hunden.
Trött både i huvudet och i kroppen.
*suckar*
Jag VET att jag hållit igång lite för mycket. Jag VET att jag får bakslag. Jag VET att jag behöver mycket utrymme till återhämtning.
Och det är så förbannat svårt att hålla balansen!!! :(
***
De senaste dagarna har inte bara varit fullspäckade rent praktiskt, de har även innehållit en del känslomässiga brotttningsmatcher.
Försöker ta ställning till vad jag tycker om relationen till ett par av mina vänner, vart jag vill ha dem och varför. Och vad jag själv klarar av. Hur mycket jag kan hålla i förhållande till vad jag lovar. Vad jag lovar och vad jag vill lova.
Och så har jag funderat kring varför jag reflekterar över det.
Rörigt, eller hur?
Det har också varit en del tankar kring Embla. Om att räcka till och att känna sig otillräcklig. Exet håller ju stenhårt på att hon ska vara skriven hos honom trots att det varit en hel del problem med papper och sådant som han inte skött. Och att mycket information inte når mig överhuvudtaget.
Okej, det är inte alltid så jävla lätt att få ihop det. Men då är det väl bättre att JAG får ta hand om det då? Jag har ju gjort det och klarat det i alla år hittils liksom.
Dessutom är det känslomässigt skitjobbigt att han nu ska leka familj med mitt barn utan mig. Jag har inga problem med att han går vidare och att en ny kvinna flyttar in och allt det. Men det stör mig att hon ska vara skriven med mitt barn samtidigt som jag står som ensamstående här. Det stör mig också att han på många sätt överlåter sitt föräldraansvar till henne, när det rimligen borde falla på mig när han inte räcker till själv.
Förra veckan ringde jag på torsdagen, eftersom det var någon form av show uppe på skolan på kvällen. Hade sett det på veckomeddelandet, och var nyfiken på att få veta om Embla skulle vara med. Det skulle hon inte, sa exet. Okej, ja då är det ju ingen ide att jag åker dit då, så jag lät bli.
Igår berättade Embla glatt om showen hon varit med i för några dagar sedan... Och hon var besviken på att jag inte varit där. Kan ju säga att jag fick bita ihop rejält för att inte hiva ur mig både det ena och det andra...
Lyckades samlat säga ungefär "Va, men jag frågade ju din pappa om du skulle vara med och han sa att du inte skulle det?" Och talade om att jag vädligt gärna hade velat se henne, om jag bara fått veta att hon skulle vara med.
Embla var tyst en lång stund. Sedan kom det ett lågmält "Varför ljög han om det?".
Ja, om jag hade haft något bra svar?! "Vet inte" är ju inte speciellt konstruktivt för en besviken sjuåring...
***
Börjar undra om hans ide är att leka familj med mitt barn på ett sådant sätt att det är opassande om det plötsligt dyker upp en äkta mamma?! Ja, som ni förstår har jag lite att brottas med. Orkar inte, vill inte. Vill bara känna att jag har rätten till mitt eget barn och känna att jag är delaktig i vad som händer kring henne.
Försöker samtidigt glädja mig åt att Embla i alla fall har två föräldrar som vill ha henne (det hade faktiskt varit värre om han inte velat veta av henne, för Embla alltså, för min del hade jag gärna haft henne för jämnan!). Och jag är också glad att hans nya sambo verkar tycka om Embla och att Embla gillar henne. Det hade varit klart besvärligt om det inte varit så.
Men samtidigt är det så jäkla svårt att relatera till att inte få vara delaktig i sitt eget barns tillvaro!!! Jag förstår och accepterar att jag inte kan vara involverad i allt nu när hon bor varannan vecka, men ändå! Det är svårt nog UTAN att jag dessutom ska ställas utanför de saker jag faktiskt kunde fått vara delaktig i...
***
Åh! Här har vi ännu en sak som gör det så KRÅNGLIGT!!! Så mycket av min energi går åt att parera en gammal relation som ställer till min vardag ganska mycket, så jag förstår inte när jag ska ha svängrum nog att reflektera över några andra, egna relationer överhuvudtaget. Hade det inte varit för Embla kunde jag bara skitit i hans fasoner och trallat iväg åt ett annat håll, men för Emblas skull måste det ju fungera, och just nu känns det som om det är mitt ansvar. Släpper jag taget blir det pannkaka av alltihop.
Börjar allt mer inse varför jag inte alls är sugen på några relationer förresten. Inte nog med att jag har fullt upp redan som det är, jag har dessutom dåliga erfarenheter av att en relation är tärande mer än stärkande.
Att låta EN annan person komma så nära att man påverkas i sina tankar känns skrämmande. Jag behöver göra MIN process nu, med hjälp av flera olika människor att spegla mig i. Olika infallsvinklar och tid till reflektion är det enda som kan fortsätta driva min process framåt. Måste hinna sortera mina tankar och låta dem sjunka in. Kommer någon för nära känner jag mig strypt och sparkar för att få mer svängrum igen. Och då råkar även människor jag bryr mig mycket om illa ut, men får jag inte luft så går jag under och jag måste sätta mig själv först.
***
Tärande är också ekonomin. Det här går åt helvete så det smäller om det.
Går cirka fyratusen back varje månad. Förra månaden drog besiktningen av bilen med sig mer kostnader, och den här månaden var det bilskatt och lite annat. Nu har sparkontot sjunkit så mycket att jag inte längre kan leva på att förtränga läget. Därmed har en ytterst stressad situation uppstått.
Jag har sökt försäkringskassan för att se hur en rehabplan med arbete kan se ut, men får inte tag på någon utan ska bli uppringd. Funderar mycket på hur i helvete jag ska få ihop tillvaron.
Det är rätt svårt redan som det är nu. Ska jag ut och göra saker faller det här hemma, disken tar slut, jag kommer inte in i duschen osv. Grejar jag här hemma hinner jag inte handla mat, fixa akuta saker med bilen, träffa vänner.
Gör jag saker får jag räkna med bakslag och dysfunktionella dagar, som idag. Kommer ju ingenstans idag, och att alls sitta här kräver en hel del koncentration så jag inte faller av stolen. Däremot känns det så HÄRLIGT i huvudet att jag äntligen får ut allt som snurrat i skallen ett tag.
Detta att ständigt behöva välja driver mig till vansinne.
Och att på det här försöka få in ett jobb? Som dessutom behöver bli ganska omfattande för att jag ska gå plus ekonomiskt. Som det ser ut nu har jag ju till exempel inte råd att åka till något jobb. Bara att tanka bilen spränger ju budgeten, samtidigt som det är jätteviktigt att jag får köra bil och tänja på gränserna och se att det bär...
Ett arbete innebär dessutom tider att passa, en massa att prestera och närvaro mer än någon enstaka dag när jag fått allt att klaffa... Idag ser jag ju ut att må bra, eftersom det är de bra dagarna/stunderna jag visar mig ute. Annars syns jag ju inte, och det betyder ju att de dåliga perioderna knappt finns för dem som inte står mig allra närmast.
Jag är rädd, orolig, stressad och förstår verkligen inte hur det här ska gå att lösa. Och verkligheten börjar närma sig så mycket att min förträngningsmetod inte längre fungerar.
***
När jag nu ser vad jag skrivit om relationerna både kring Embla och mitt eget svängrum och om min ytterst stressade ekonomiska situation känns det plötsligt inte ens konstigt att kroppen säger ifrån idag.
Dessutom håller jag på att ställa om en del medicinering också. Det brukar också vara jobbigt.
Det finns många faktorer som tillsammans driver mig över gränsen.
Tur att jag i alla fall har en hel del bra saker att leva för, annars hade jag nog fan gett upp. Tror det börjar bli dags för ännu en summeringblogg av vad som händer i livet just nu... Den 17e är det nio månader sedan exet bad mig försvinna, och på många sätt mår jag bättre än någonsin just nu. Men det får bli en annan blogg, nu känner jag mig rätt tömd...
Puss // Ellen :)