Onsdagen den 13/8 blev det LITE trångt i min lägenhet kände jag.
Embla skulle leka med Linnea, och de ville vara här. Okej. Medans jag käkade frukost dök även grannen upp med sina barn, kökskaoset rasade där uppe och de var "på flykt".
Grannens kök... Liiite kaos... För övrigt är det baksidan på sovrumsgarderoberna man ser, tunn, tunn masonit och inga reglar...
Kökskaos hos grannen. Bakom honom, utanför bild, var förut fler bänkar och en vägg mot nästa rum. Vid rivningen visade sig väggen vara så tunn att den följde med skåpen ner... Lysande...
Det innebar att vi plötsligt var två vuxna och fyra barn på två rum och kök (eftersom Emblas rum är helt upp och ner på grund av målningen, och det mesta av det som var där inne innan nu dessutom står i mitt sovrum så... ja, ni fattar!).
Nåja, allt går... Dessutom är alla trevliga, och det underlättar ju... :)
Förutom att få dagen att fungera rent praktiskt med alla människor på denna lilla yta såg jag också till att jobba vidare på väggen i Emblas rum. Jag får jobba i korta intervall eftersom jag blir så trött, men även små steg leder framåt... :)
Under eftermiddagen när Linnea gått hem och grannarna försvunnit så jag och Embla var ensamma igen fick hon för sig att hon skulle leka med ännu en kompis. Jag tyckte att vi kunde greja vidare med rummet, tillsammans, men hon sa att hon minsann skulle ringa en klasskompis. När hon inte hittade klasslistan blev hon vansinnig.
Jag fick ta emot en massa gnäll om hur dum jag är och att hon minsann får göra som hon vill hemma hos sin pappa. Jag lackde ur totalt och förklarade kanske lite VÄL pedagogiskt att det är klart enklare att erbjuda en underhållande tillvaro i ett hus där allt redan finns och man har plats för det man behöver.
Embla förstod mycket väl hur det skulle kännas om hon tog med sina leksaker till en kompis och lekte där och hade roligt hela dagen. Besvikelsen hon skulle känna om hon sedan inte fick ta med sina saker hem igen. Och hur ledsen hon skulle bli om kompisarna sedan inte ville leka hemma hos henne mer för att alla roliga saker är kvar hos någon annan, och att de går dit och leker med alla saker utan att hon får vara med... Jo, det var inte svårt att förklara.
Embla ville efter det GÄRNA jobba vidare med rummet tillsammans med mig, här skapar VI något för OSS.
När vi höll på med det kom Marie. Hon och Sebbe hade planerat att byta hjul med varandra, inför registreringsbesiktningen följande dag. Sebbes hjul sticker utanför skärmkanterna, och det gör inte Maries, så ett byte kanske skulle göra besiktningen okomplicerad.
En stund senare kom även Sebbe inrullande, och de båda gick ut och satte igång med hjulbyten och biltvätt. Dock visade det sig att hjulbytet fick vara, Maries hjul låg lika långt ut som Sebbes, det måste alltså vara något med hans bil som gör att det blir så, och dessutom var hennes ena framdäck så snedslitet att det aldrig hade gått igenom besiktningen. Får således chansa på att bilen blir godkänd med sina vanliga fälgar...
Biltvätt och hjulbyte på kvällskvisten.
Marie vill gärna lägga vantarna på Sebbes fälgar, eftersom hon tycker de är mycket snyggare på hennes bil.... :P
Under kvällen satt Embla länge, länge med mina gamla fotoalbum och tittade på hur min förra lägenhet såg ut och kände igen en hel del saker från den som nu finns i huset. Hon upptäckte också en hel del av det JAG gjort i huset, som hon trodde att hennes pappa fixat med. Tur jag har mina album, det är rätt ofta jag tvivlar på mig själv, men bland bilderna ser jag ju bevis på att jag kan saker och har gjort saker jag också. Det ger välbehövlig kraft och mod att fortsätta framåt.
Medans Embla bläddrade passade jag på att fålla upp medeltidsbyxorna och sy linningen så de blev klara för leverans, och sedan slipade jag klart väggen och gav mig i kast med att bredspackla den också.
Sebbe tog min bil hem och lämnade kvar sin gula Audi till mig för besiktning följande dag (han jobbar ju så jag hade erbjudit mig att fixa det åt honom) och när jag satte mig vid datorn och skrev till Anna-Karin om min dag föll den äntligen på plats.
Det är helt otroligt. Jag KÄNNER mig alltså hopplös, meningslös och otillräcklig på alla sätt, nästan hela tiden. Men när jag skriver till henne om vad jag gör på dagarna förstår jag ju ändå någonstans att jag gör mer än jag borde ändå.
Men, men, tio år av matning att man inte duger och räcker till gör ju sitt. Jag har ett STORT arbete framför mig med att inse att jag duger som jag är, även om jag inte presterar maximalt hela tiden.
Med en fullplanerad torsdag framför mig stupade jag i säng och sov gott med Embla intill mig, det ÄR mysigt med trollet i sängen även om hon sparkas och knuffas. Men när hennes rum är klart ska hon flytta tillbaks dit, tycker inte det är lämpligt att sova med henne med tanke på att jag även har ett vuxenliv och där hör hon inte hemma i min säng.
Däremot har hon snart ett alldeles nymålat, ljusrosa rum att vara i! :D
Kramar // Ellen :)