Vaknade i morse av att jag fick yrsel av att vända mig i sängen. Då vet jag att dagen kommer bli tuff. Det är den också.
Igår försökte jag leka frisk på eftermiddagen/kvällen, och det var så trevligt att jag inte avbröt när jag borde. Var först ute på stan en timme och sedan hos en väninna en stund och sedan åkte vi lite på stan och träffade folk under kvällen. Körde själv både dit och hem.
Det får jag betala för idag. Jag är trött på att betala så fort jag inte tänker mig för.
Skakar, darrar, har yrselattacker och mår SÅ illa!!!
Svettas och värmevallar, samtidigt som jag har så kalla händer och fötter.
Ska jag gå någonstans får jag koncentrera mig stenhårt hela tiden, för när jag reser mig svartnar det för ögonen och det krävs FOKUS för att inte tuppa av, och sedan får jag ställa in siktet på vart jag är på väg, bara några meter i taget och så trevar jag mig i den riktningen. Sedan, när den punkten är nådd, får jag ställa om fokus igen.
Mitt i detta har jag försökt värma lite mat och äta, och så har jag varit ett oräkneligt antal gånger på toaletten. Lätt att ta sig fram och tillbaka genom lägenheten... Eller inte.
Jag är bara så trött, så trött. Och så gör det ganska ont också, i hela mellankroppen, från nacke till höfter, magen känns som en centrifug och ljud och ljusintryck är skitjobbiga.
Ska äta och vila och försöka komma igenom dagen på bästa sätt.
Att jag mår så här igen? Inte så konstigt, baksmällan på allt jag gjort i sommar börjar ta ut sin rätt, och den sista veckan har inte varit någon barnlek direkt, med samarbetssamtal och en hel massa andra jobbiga saker att ta tag i.
Samarbetssamtalet tog som sagt en hel del energi.
Försöker ge en bekant en förklaring till varför jag inte hört av mig, men hur förklarar man att man inte orkar tänka sammanhängande utan att bli gnällig?
Har skrivit och skrivit men inte riktigt kommit mig för att skicka brevet.
Fick tips om ME, kroniskt trötthetssyndrom, och inser att jag kanske äntligen kan få en diagnos som försäkringskassan kan acceptera. Det är ju bara ett halvår kvar av sjukersättningen, och de nya reglerna är ju precis hopplösa. Har läst en hel del och ringt specialkliniker och diskuterat min situation med människor i flera dagar.
För den delen var det oerhört starkt att läsa om hur vardagsproblemen kan hanteras av en ME-sjuk, och vad närstående rekommenderas att göra för att det ska fungera. Att inte vara ensam och att känna att man inte är dum i huvudet utan faktiskt SJUK är... tja, både en lättnad och oerhört ledsamt.
Borde även ta tag i Fordmagasinet, men jag förstår inte hur jag ska orka.
Jag vill hellre blogga och sortera ut mina tankar och inventera mina mediciner och formulera ett brev till min näringsterapeut och förbereda sådant som kanske kan gynna MIG i stället.
Dessutom behöver jag LAGA mat, och det begriper jag precis nu inte hur jag ska orka, eftersom att äta och sitta upp får mig helt utmattad...
Jaja, idag är helt enkelt en sådan där dag då jag får ta ett par minuter taget, periodvis kanske ännu mindre och med lite tur kommer jag repa mig så pass att jag stundvis kan glömma hur VIDRIGT det är att inte få vara frisk.
Uff. Puss. / Ellen