Sista vardagen i veckan! :D
Embla var på strålande humör när jag väckte henne i morse, och vi var klara på nolltid. Det innebar att vi kunde promenera upp till skolan i härligt solljus och klart höstväder. Härligt, man hinner prata så bra då. :)
Under förmiddagen såg jag till att få prata med vänner och beta av lite dåliga samveten som gnagt ett tag. Borden och måsten är inte bra att låta ligga. Målade fönsternischen i Emblas rum samtidigt som jag pratade med mamma och därmed börjar det verkligen bli klart! :D Äntligen.
Det börjar på att bli klart... :) Målat klart runt fönstret, nu når ljuset verkligen in i rummet. Kramdjurshyllan ska upp också och så saknas lite textil, men vi närmar oss målet! :D
Hade tänkt hinna skicka Fordmagasinet också, men det fick jag inte ihop före lunch, och medans jag åt ringde en väninna och ville ventilera lite så vi blev sittande en stund. Efter ett telefonsamtal med Steph också tog jag med Lofar och traskade upp till skolan och hämtade lilltrollet.
Nu har vi grejat lite här hemma, hon målar, jag har skrivit och funderat en hel del, pratat med intressanta människor här på garaget som har intressanta tankar som i sin tur sätter igång mina tankar... Att ta sig tid att fundera och reflektera är inte fel, och jag har också suttit och läst lite bakåt och funderat igen. Vi får väl se hur det slutar, men processen pågår i alla fall. Känner att jag vill ha ett avslut och inte bara låta saker och ting rinna ut i sanden. Att lämna saker oavslutade brukar komma igen i framtiden och spöka.
Allting har en ände men korven den har två (som en vän brukar säga). Men jag begriper inte hur det här ska ändas alls. Inte just nu.
Mycket tankar.
***
Många funderingar var det även förra veckan. Fick under onsdagen tips från en väninna som läst om ME, och tyckt att den diagnosen stämde bra med mina symptom. Satte igång att läsa och fundera, och visst sjutton fanns det mycket som stämde. Precis som när jag läste om kvicksilverförgiftning. Och obehandlad Borrelia. ME, kroniskt trötthetssyndrom, ger tarmproblem, yrsel, enorm utmattning med mera. ( http://www.rme.nu/ )
Intressantast på hemsidan var att det inte finns någon behandling, utan bara en massa råd om hur man kan lära sig leva med sina begränsningar. Kände igen mycket av det jag själv kommit på under åren. Jobbigast var ändå att läsa råden till närstående. Till stor del såg jag hur mycket som blev FEL i min förra relation för att ingen i omgivningen begrep att jag faktiskt inte KUNDE mer än jag gjorde. Gjorde ofta mer än jag klarade för att försöka duga och räcka till, med svåra bakslag som följd. Ständig skuld under många år orsakade än större skador, och att dessutom läsa om det...
Det var jobbigt och kostade många tårar.
Tårar av glädje kom också när jag i dessa råd om hur man ska bete sig med de drabbade tydligt såg en av mina väninnor, en tjej som ställt upp år ut och år in. Vi har inte setts på tre och ett halvt år nu, men pratas vid minst en gång i veckan, och hon känns jätteviktig i mitt liv fast vi aldrig ses. Och hon har baske mig handlat helt enligt handboken utan att någon av oss förstått det. Berättade det för henne häromdagen, och försökte förmedla hur glad jag är att hon står kvar trots allt. :)
Nå, att läsa om detta startade en känslomässig bergochdalbana. Frågan är, vad ska jag göra härnäst? Min sjukersättning upphör till våren, och jag är ju inte i skick att arbeta. Någon egentlig diagnos har jag inte fått, och försäkringskassans nya regelverk är ett klart problem. Kanske ska se till att få en utredning och en ev ME-diagnos, eftersom försäkringskassan brukar godta den diagnosen?
Sedan är ju inte jag den som nöjer mig med att gå och vara sjuk, utan givetvis tänkte jag fortsätta kämpa och söka efter en fungerande behandling. Näringsterapin är ju bra, och amalgamsaneringen gjorde ju skillnad. Mest av allt höjde jag mig nog ändå genom att komma ur den skuldskapande relationen och få forma livet efter mina behov.
Men det måste ju gå att komma längre än så? Får jag en diagnos som försäkringskassan accepterar kan jag förhoppningsvis få arbetsro nog att jobba vidare med min hälsa och kanske hitta ytterligare vägar att höja nivån.
Som sagt, det blev många tankar där under dagen, och jag ringde faktiskt till en specialklinik för ME-patienter också och bad dem skicka mer information om hur man får komma till dem på utredning.
Var så trött sedan att jag avbokade den planerade shoppingen med Marie, och ägnade sedan kvällen åt att förbereda morgondagens samarbetssamtal. Sist blev jag ju influensasjuk och låg ett par dagar så det gick om intet, men den här gången SKA jag bara klara av att ta det!
Pratade under dagen återkommande med Steph också, som kämpade på sitt jobb trots feber, värk i kroppen och allmänt usel, men eftersom de ringt hem och tjatat på honom när han sjukskrivit sig kände han att han bara var tvungen att försöka gå dit. Tyvärr gav det rejält bakslag så han var inte alls lämplig som förare när han skulle leverera delar till en av anläggningarna. Som väl var gick det bra, men han insåg att det här är ohållbart och kontaktade vårdcentralen för att få en tid vilket han också fick till följande dag.
Jaja. Allting har en ände, det hade den här dagen också... Puh!
Kramar // Ellen :)