Igår fick jag ett jättegulligt mail. En garagetvän undrade om hon gjort något fel eftersom vi tappat bort varandra lite. Jag blev jätteglad över mailet, men samtidigt lite ledsen.
Att hon skrev det betyder att jag försummar människor jag vill bry mig om.
Jag blir tyvärr sån här när det blir för mycket runt mig. Och historien med lackeraren är definitivt för mycket. Jag tål inte sån stress och sliter med hur jag ska hantera det.
Jag tappar trådar när det blir mycket. Jag sätter mig för att svara alla som kommenterat, men efter ett par inlägg kommer jag av mig och sedan blir det inget mer av det...
Så, ni som känner er bortglömda, det är ni INTE. Ni har bara kommit bort i min stora förvirring.
Problemet är att jag blir så himla trött också, så jag orkar ju inte få ihop så mycket vettigt heller. Som nu i veckan.
I måndags for jag till stan och gick på fotoklubben, sov över hos en väninna och träffade en nära vän jag inte sett på tre och ett halvt år (vi bor tre mil från varandra och pratar i telefon varje vecka!) och när mamma kört hem mig var jag helt utslagen i ett par dagar. Skulle hämtat hunden på tisdagen när jag kom hem, men orkade inte göra det förrän i torsdags!
Tur jag har en sån underbar hundvakt då som verkligen VILL ha honom, som ringer och BER att få ha honom och gör sitt bästa för att jag ska göra annat än att hämta honom också. Och att han trivs lika bra hos dem som de trivs med honom. :)
Det är inte självklart när man har en så stor jycke att man får tag på hundvakt utan problem, så jag är jättetacksam! :)
Jag är också jättetacksam över att ni här på Garaget är så rara och engagerar er i cirkusen med lackeraren och kommer med stöd och glada tillrop! Så, även om jag inte skrivit något personligt till er (vilket jag hade tänkt) så uppskattar jag er mycket. TACK!
Kramar // Ellen :)