Lovade ju för ett tag sedan att jag skulle skriva lite kring mina tankar om mina gamla bloggar.
Det var ju en del som dök upp under de där dagarna då jag lästa igenom bloggarna från att jag lämnade huset och började om med mitt eget liv och fram till nu. Ska försöka samla ihop en del av de tankarna tänkte jag.
Genomgående var att jag först var väldigt rädd och inte alls trodde på mig själv. Min självkänsla försvann helt under åren i den destruktiva relationen, jag trodde mig inte ha något värde alls. Presterar man inte är man inget värd. Illa.
Men på något märkligt vis fungerade det ändå när jag väl kom därifrån. Min lägenhet blev min nya trygghet, och jag började sakta men säkert hitta mig själv igen. Trots sjukdomen som begränsar mig mycket upptäckte jag åter mycket av mitt gamla jag. En självständig tjej som klarar sig bra på egen hand och får vardagen att fungera och faktiskt har ganska stora resurser.
Förvisso behövde jag mycket hjälp och stöd, men tack vare underbara vänner kändes det sällan som om jag var till besvär.
Tack vare att jag blev av med mitt ex fann jag många vänner, både gamla och nya. Förvånansvärt många av de gamla hade dragit sig undan för att de inte trivdes i sällskap med honom, något jag tidigare inte förstått.
Började sakta men säkert att organisera mitt nya liv med Embla i lägenheten, men tyvärr försvårades ju alltihop av att exet först portade mig ur huset och sedan vägrade köra hit mina saker. Jag har fortfarande inte fått allt, men jag orkar inte hålla på och bråka i all evighet heller. Känner mig bara så jävla lurad och ekonomiskt blåst av honom, trodde verkligen inte att han skulle bete sig så illa mot mig efter alla år tillsammans. Men... aldrig mer att jag släpper något av mitt för att gå in i något annat utan säkerhet. Aldrig!
Ångrar SÅ att jag sålde både lägenheten och Chevan för att pumpa in pengarna i huset...
Jaja, gjort är gjort, och det bästa jag kan göra är att ta med mig det som erfarenhet och inte göra om det! :)
När jag läst mina bloggar har jag sett hur min självkänsla återvänt, till stor del tack vare mina älskade vänners stöd. Ständig peppning och att få höra att man duger som man är är så VÄRDEFULLT!!! TACK!!!
Det gäller både de av er som peppat mig via kommentarer här i bloggen som er jag har haft med mig i verkligheten. När det gäller att bygga upp sig igen behöver man varenda liten droppe av kraft som finns att tillgå.
Under tiden som gått har det svängt en del. Jag har sanerat mina tänder, haft bättre och sämre perioder. Blir förvånad under läsningen över hur ofta jag ändå har mått dåligt, det har jag nästan glömt! Och över vilken kapacitet jag ändå haft, vad mycket som hänt trots att jag varit sjuk! :D
Sista riktiga totalbrytet jag hade måste varit förra nyår, då exet ställde till det bra för mig redan inför jul och därefter blev jag dessutom braksjuk i nån slags influensa, men efter det har det gått uppåt med allt mindre bakslag.
Tandsaneringen avslutades i januari.
Framåt februari började jag köra bil igen och friheten och självständigheten började återvända. MITT liv! :D
Fortsatte greja med min lilla bil och även att måla i lägenheten, de projekten har ju pågått så sakteliga under hela året... :)
Då och då kan jag läsa ett spontant "jag har ett härligt liv"eller "jag HAR ett underbart liv" i mina bloggar, det är häftigt! :D
***
Under våren hade jag också MÅNGA kontroverser med exet, försökte få mina saker från huset och han bråkade med mig om det mesta, samtidigt som han träffade en ny och flyttade ihop med henne. Det gick jättesnabbt och Embla flippade ur totalt. Undra på det, bara en månad efter att den nya dök upp i tillvaron togs hon från sin dagmamma och sattes hemma med den nya kvinnan... Ser nu i efterhand att det var då Embla började spela ut allting hela tiden, fram tills dess fungerade hon faktiskt riktigt bra. Tror inte det var så lyckat att hon då förlorade sin dagmamma som hon haft sedan hon var 1,5 år och skolades in... Barn behöver kontakter med människor utanför hemmet.
SYND att hon har kommit i kläm så mycket, och jag vet banne mig inte hur jag ska kunna hjälpa henne. :(
***
Försommaren rullade igång med goda vänner, bilträffar, bad, grillning, förberedelser av husvagnen och annat. Brottades med vardagen, trasslet med exet och ekonomin och trots upprepade bakslag då kroppen vägrade vara med känns det i bloggarna som att jag trivdes fint med tillvaron! :)
Det är bilfixande, mer renovering av lägenheten, roliga resor både till Tyskland och Stockholm och massor av vänner och roliga händelser, en hel del bilevenemang...
Lacktrasslet tog sin beskärda del av min energi, liksom angreppen från exet och med det Emblas humör. Ett och annat fult påhopp via garaget fick jag också tampas med, bland annat vid namnbytet som skedde i september. Trots det överväger de ljusa minnena av tiden som gått sedan jag ställde mig på egna ben! :)
DET är en BRA röd tråd som är genomgående, att jag överlag är på väg uppåt och trivs med livet! :D
***
Har också hittat en annan intressant röd tråd i alla bloggar, förutom att hälsan förbättrats och att självkänslan börjat återvända. Behovet av att få vara ensam.
Redan i januari 2008 skriver jag att det är jobbigt att vara ensam, men också nödvändigt.
I mars skrev jag att "jag märker att jag mår bra av att själv få välja vad som ska prioriteras. Tryter orken kan jag välja bort vardagsgöromål och välja sådant som fyller på mig i stället, och ingen ger mig dåligt samvete över mitt val. Jag ser också att jag klarar mig ganska bra på egen hand, och att jag får bra hjälp av de människor jag har runt mig."
Även längre fram under året återkommer jag till det där med mitt behov av ensamhet.
"Just nu känns det som att hela mitt liv präglas av samma sak.
Rensa, ta bort.
Absolut inte skaffa mer, varken prylar eller inspiration, måste göra klart först.
Leva ensam, göra av med saker, inte ta in för mycket intryck, lugna ner. "
Tidigt i juni: "Börjar allt mer inse varför jag inte alls är sugen på några relationer förresten. Inte nog med att jag har fullt upp redan som det är, jag har dessutom dåliga erfarenheter av att en relation är tärande mer än stärkande.
Att låta EN annan person komma så nära att man påverkas i sina tankar känns skrämmande. Jag behöver göra MIN process nu, med hjälp av flera olika människor att spegla mig i. Olika infallsvinklar och tid till reflektion är det enda som kan fortsätta driva min process framåt. Måste hinna sortera mina tankar och låta dem sjunka in. Kommer någon för nära känner jag mig strypt och sparkar för att få mer svängrum igen. Och då råkar även människor jag bryr mig mycket om illa ut, men får jag inte luft så går jag under och jag måste sätta mig själv först."
Trots det lät jag mig framåt sommaren övertalas om att våga satsa på en relation. Med stor tvekan och en hand på bromsen gled jag vidare i tillvaron och visst, det fungerade väl. Men samtidigt... Ah, svår balansgång.
Jag har ALLDELES för lätt att anpassa mig efter andra människors behov. Jag sätter mig själv på undantag och går på tå och är lyhörd tills jag helt tappar bort mig själv om jag inte passar mig. Och det hände även den här gången.
Trots massor av roliga och positiva delar av relationen går det inte att förneka att jag på många vis tog steg tillbaka vad gällde min egen hälsa just på grund av att jag inte längre lyssnade på mina egna behov.
Vi var i Tyskland och köpte bil, i Stockholm på museer, iväg med husvagnen, gjorde en hel massa här... Roligt men samtidigt behöver jag ju egen tid och tid till återhämtning. Någonstans i den fina balansgången faller jag över från att få bekräftelse till att kvävas.
I slutet av juli skriver jag: "Insåg att jag nog behöver mer svängrum. Att jag har ett BEHOV av ensamhet och att få vara ego. Fyra veckor så gott som på varandra höll på att driva mig till vansinne."
13 augusti: "Det är helt otroligt. Jag KÄNNER mig alltså hopplös, meningslös och otillräcklig på alla sätt, nästan hela tiden. Men när jag skriver om vad jag gör på dagarna förstår jag ju ändå någonstans att jag gör mer än jag borde ändå.
Tio år av matning att man inte duger och räcker till gör ju sitt. Jag har ett STORT arbete framför mig med att inse att jag duger som jag är, även om jag inte presterar maximalt hela tiden."
27 augusti: "Är det dags att gå vidare åt ett nytt håll nu? Törs jag? Är det för tidigt? Blir man någonsin "klar" med sitt eget så det blir lägen, eller är det bara en fråga om att bestämma sig? Hmm..."
Under månaderna som följde brottades jag vidare med mina tankar om vad jag behöver för att få mitt liv att fungera, och mina insikter tillsammans med situationen jag befann mig i gjorde att jag strax efter nyår fattade beslutet att åter leva utan någon relation. Kände att jag var tvungen att lite kort förklara varför Stephan plötsligt inte längre deltog i min vardag, men i den bloggen angreps jag tyvärr av en person som hade synpunkter utan att vara inblandad. Något som både jag och Stephan tog mycket illa vid oss av.
Jag tvekar alltså inte på att jag fattat rätt beslut. Jag BEHÖVER verkligen vara ensam, för jag tar alldeles för mycket hänsyn till de människor jag har i min närhet. Och just nu har jag inte "råd" med det, utan behöver tänka mer på mina egna behov och försöka få Embla i bättre balans, hon mår verkligen inte bra.
Även Stephan behöver eget utrymme, vilket han också skrivit om i sina bloggar.
Jag är också ganska säker på att jag kommer få det här att fungera, trots att jag tvivlar starkt vissa dagar. Men överlag vet jag att jag får ihop det här på egen hand. Eller som jag skrev för ett tag sedan:
"Det som dock ALDRIG försvinner är min tro på mig själv. Jag KAN leva ensam, jag har kraft och kunskap att klara mig på egen hand till skillnad från exet som snabbt behövde skaffa en ny kvinna att luta sig mot, samtidigt som han tar stöd i sin förra kvinnas planering för att kunna gå framåt. Det är lite roligt, mitt i allt elände... :P"
Läste också det här:
"Jaja, allt löser sig. Känner dessutom att jag har starkt stöd i min tillvaro, och att en av mina bästa vänner har så rätt när han säger att allt löser sig med tiden. Än en gång stort TACK till alla er som funnits vid min sida under den här jobbiga tiden, jag älskar er! :)"
Tror jag låter det avsluta den här lååånga bloggen.... :) Åter till vardagen! :)
Puss! :)