Har inte bloggat på ett tag. Tappade tråden lite här för ett tag sedan. Och sedan har det varit kämpigt av och till...
Jag har som ni vet valt att vara ensam igen. Det betyder inte att det är lätt.
Jag BEHÖVER leva ensam utan att ta ständig hänsyn i någon relation. Det är inte samma sak som att jag trivs med ensamheten eller tycker det är lättare så här.
Det innebär snarare massor av frustration, tårar, ilska, ledsenhet, trötthet... då och då också ett stort lugn och vad som närmast kan kallas likgiltighet.
Och då och då anfall av TOTAL ENSAMHET. Ni, vet då man känner sig ensammast i världen och inte ens får ro att se på TV, för att man känner sig så vansinnigt ensam.
Jo, jag har vänner. BRA vänner. Viktiga vänner. Nära vänner. Men de kan ju inte alltid vara nära (speciellt inte som flera av er bor ett gott stycke bort) och dessutom kan man ju inte alltid fly från ensamheten genom att ta stöd i andra. Ibland måste man också MÖTA ensamheten, ömka sig, gråta, vältra sig i ensamheten och se att man ÖVERLEVER trots att allt känns jätteuselt.
Sedan har jag funderat kring det här, varför reagerar jag så här kraftigt när det ändå är mitt eget val?
Antagligen för att det delvis inte är mitt eget val. Jag MÅSTE vara ensam, fast jag inte alltid vill.
Och jag är så grymt trött på alla begränsningar mitt liv och min hälsa innebär.
För det mesta känner jag att livet är rätt okej ändå, bara jag nöjer mig med det lilla och tar det som det kommer. Men då och då blir jag helt hysteriskt vansinnigt arg och frustrerad på att inte jag kan göra som de flesta andra.
Jag vill OCKSÅ kunna ha ett val.
Jag vill kunna ta tag i och förändra mitt liv.
Jag vill också kunna satsa på något nytt och göra något kul.
Jag vill också våga tänka framåt och tro på och planera för en bättre framtid.
Ironiskt nog är en av mina starkaste sidor att jag är så duktig på att stötta och backa upp andra. Att peppa och coacha så andra vågar ta steget, ser att det är möjligt, och faktiskt förverkligar saker.
Det är också då det gör som mest ont. Jag VET ju hur man gör. Och så saknar min kropp förmågan att följa med framåt i livet. Vännerna förverkligar sina tankar, planerar framåt, går vidare. I bästa fall finns det plats för mig att få vara med och ta del av deras framsteg och dela glädjen.
Då känns det lite som att jag lever upp, genom dem. :)
Men... Ibland upplever jag mig i stället "överflödig" när jag coachat klart, och människor kliver vidare och glömmer mig.
Och där står jag då, oförmögen att ta mig vidare och förändra livet.
JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ DET!!!
Jag vill resa. Jag vill kunna välja om jag vill åka någonstans, träffa någon, plugga, jobba, bygga, förändra. Har man bara en fungerande kropp har man förmåga att åstadkomma nästan VAD SOM HELST med sitt liv. Viljan är en stor del, men det är bara att inse nu efter nio års sjukskrivning, att ibland räcker inte viljan. När kroppen inte vill hjälper det inte.
Och det är så GRYMT frustrerande att vilja mer än kroppen klarar.
Har ägnat helgen åt att gråta över min hopplöshet, och mått ganska uselt faktiskt. Nu tänkte jag försöka ta mig upp ur hålet igen, och hålla ut ett tag till. Även om jag börjat tappa hoppet om att något ska förändras till det bättre. Jag är trött på att hålla till godo med ett villkorat liv.
Jag skulle vilja... äta något gott. Köra bil utan att bli sämre. Kunna träffa vänner när det passar, utan hänsyn till min jävla hälsa hela tiden. Kunna planera för ett arbetsliv. Våga tänka framåt, i andra termer än överlevnad.
Så många år av olevt liv. Och varje dag spiller jag bort fler timmar då jag inte lever utan endast överlever. MEN jag ska återigen försöka hänga upp mig på de timmar som fungerar, förtränga de dagar som "försvinner" och försöka tänka positivt.
Men ibland är det bara förbannat svårt.
KRAM / Ellen
Ps: Till råga på allt är Embla borta i tre veckor i rad nu, då det är hennes pappas tur att ha henne på sportlovet. Det är helt okej, hon har det säkert bra, men det bidrar ju inte till att mitt liv känns mer meningsfullt eller mindre ensamt heller...