Bloggfunktionen på Garaget är inte längre aktiv, men alla tidigare inlägg finns kvar att läsa på respektive användares sida. Nya inlägg hänvisas till forumet.
R.I.P min älskade Hanna!
14 februari 2009
911
Snart 2 veckor har gått , kan inte fatta det ..
Blir bara så arg på mig själv att jag inte kan förstå att du verkligen är borta, eller så kanske jag egentligen inte vill inse det.
Jag har ju själv valt att inte stanna upp o tänka på allt kaos i mitt liv just nu, har hänt så fruktansvärt mycket o det här är ju egentligen bara en av händelserna .. Men kände bara att jag behövde tänka, minnas o helt enkelt skriva av mig.
Du delade mitt liv i 14 år, fyllda med både glada o sorliga minnen. Alla mina barndomsminnen är ihop med dig.. Sommrarna på Gotland, dagarna i stallet. födelsedagar o mkt mer .. jag kommer ihåg den dagen när när jag hämtade dig, jag var sju år gammal o det var en av dom lyckligaste dagarna i mitt liv. Vi hade vart o hälsat på flera gånger innan o valet var självklart, jag skulle ha den lilla svartvita valpen som då var lika stor som min hand o somnade i mitt knä redan första gången vi var där.
Det var meningen att vi bara skulle ha en hund men efter mycket tjat av mig o min syster så vart det helt plötsligt två .. Mina underbara älsklingar Fanny o Hanna.
Fanny gick tyvärr bort för snart fyra år sen endast tio år gammal i akut blodförgiftning o livmoderinflammation. Jag var inte där den dagen hon slöt sina ögon för sista gången.
Befann mig då i skottland o vart så chockad när jag fick beskedet att jag knappt kommer ihåg den dagen alls.
Kan fortfarande drömma mardrömmar om henne o det som hände, att jag aldrig fick säga hej då, hålla om henne o förklara hur mycket jag verkligen älskade henne.
Jag kom hem några dagar efter det som hänt o Hanna vart så glad att hon bara ylade, skällde o klättrade på mig i flera timmar, hon försökte förgäves tvätta bort mina tårar o troligtvis förknippade hon mig med nån slags "glädje" eftersom hon inte vek från min sida under dom kommande veckorna, jag kunde knappt duscha utan att hon satt o grät utanför dörren. Så vi beslöt oss att situtionen blev ohållbar..
Det vart då vi hämtade "gula faran" Bara att berätta allt denna livsglada golden/labrador har gjort skulle ta timmar. Så det får bli en annan gång ..
Åren gick o för ett år sedan kom vårat nyaste tillskott i familjen, Tindra .. Min kolsvarta underbara cocker spaniel.
Men det var ändå något speciellt med mig o Hanna som bara fanns där. Det är den klokaste, tryggaste o underbaraste hunden jag haft, när hon såg på mig med sina stora bruna ögon var det precis som hon förstod allt. "disneyögon" som många sa.
Precis innan nyår vart Hanna sjuk, hon började blöda i munnen.. Först trodde vi att det var för hon tappade tänder som hon gjort innan men det visade sig snabbt att det här var något allvarligare.
Fanns endast en vetrinär i stan som hade jour o han ställde diagnosen på telefon att antingen så var det en allvarlig infammation eller en tumör som brustit i munnen. Problemet var att hon var för "frisk" för att han skulle ha tid o titta på henne.. Det kom som en chock.
Så fort alla röda dagar var över så åkte vi in med henne. O diagnosen var inte lovande, hon hade blodbrist, inflammation i munnen, början till livmoderinflammation, troligtvis tumörer i magen o blåsljud på hjärtat. Vi fick behandling mot inflammationerna så hon skulle slippa ha ont o blev tillsagda att njuta av sista tiden med henne hur lång den än skulle bli.
Hon piggnade till o var nästan sig själv igen.. det gick en månad.. För snart 2 veckor sen sen började hon blöda igen, hon vägrade både äta o dricka. Gnistan i henne ögon var liksom borta o det var som hon själv gett upp.
Så vi fick ringa igen o fick en tid förra måndagen. Kommer aldrig glömma den dagen.. Hela familjen var med, pappa jobbade innan så jag o mamma åkte in med min älskling, hur jag ens klarade o köra bakom alla tårar förstår jag inte. När vi kom fram utanför vart hon först glad, viftade på svansen o ville hälsa på dom andra hundarna, När vi kom in var de precis som hon förstod, då la hon sig bara ner.
Till slut fick vi komma in i ett rum, där vi fick veta exakt hur allt skulle gå till, o säga hej då en sista gång .. Jag höll om henne hela tiden, hon tittade sig runt i rummet o såg på allihoppa. Det var precis som hon sa hej då. När hon fick sprutan såg hon mig rakt i i ögonen, Något som jag aldrig kommer glömma ..
Så farväl min underbara älskling<3
Du kommer alltid finnas i mina minnen och jag kommer alltid älska dig . Och tyvärr är det väll så, ingenting är för evigt...
Blir bara så arg på mig själv att jag inte kan förstå att du verkligen är borta, eller så kanske jag egentligen inte vill inse det.
Jag har ju själv valt att inte stanna upp o tänka på allt kaos i mitt liv just nu, har hänt så fruktansvärt mycket o det här är ju egentligen bara en av händelserna .. Men kände bara att jag behövde tänka, minnas o helt enkelt skriva av mig.
Du delade mitt liv i 14 år, fyllda med både glada o sorliga minnen. Alla mina barndomsminnen är ihop med dig.. Sommrarna på Gotland, dagarna i stallet. födelsedagar o mkt mer .. jag kommer ihåg den dagen när när jag hämtade dig, jag var sju år gammal o det var en av dom lyckligaste dagarna i mitt liv. Vi hade vart o hälsat på flera gånger innan o valet var självklart, jag skulle ha den lilla svartvita valpen som då var lika stor som min hand o somnade i mitt knä redan första gången vi var där.
Det var meningen att vi bara skulle ha en hund men efter mycket tjat av mig o min syster så vart det helt plötsligt två .. Mina underbara älsklingar Fanny o Hanna.
Fanny gick tyvärr bort för snart fyra år sen endast tio år gammal i akut blodförgiftning o livmoderinflammation. Jag var inte där den dagen hon slöt sina ögon för sista gången.
Befann mig då i skottland o vart så chockad när jag fick beskedet att jag knappt kommer ihåg den dagen alls.
Kan fortfarande drömma mardrömmar om henne o det som hände, att jag aldrig fick säga hej då, hålla om henne o förklara hur mycket jag verkligen älskade henne.
Jag kom hem några dagar efter det som hänt o Hanna vart så glad att hon bara ylade, skällde o klättrade på mig i flera timmar, hon försökte förgäves tvätta bort mina tårar o troligtvis förknippade hon mig med nån slags "glädje" eftersom hon inte vek från min sida under dom kommande veckorna, jag kunde knappt duscha utan att hon satt o grät utanför dörren. Så vi beslöt oss att situtionen blev ohållbar..
Det vart då vi hämtade "gula faran" Bara att berätta allt denna livsglada golden/labrador har gjort skulle ta timmar. Så det får bli en annan gång ..
Åren gick o för ett år sedan kom vårat nyaste tillskott i familjen, Tindra .. Min kolsvarta underbara cocker spaniel.
Men det var ändå något speciellt med mig o Hanna som bara fanns där. Det är den klokaste, tryggaste o underbaraste hunden jag haft, när hon såg på mig med sina stora bruna ögon var det precis som hon förstod allt. "disneyögon" som många sa.
Precis innan nyår vart Hanna sjuk, hon började blöda i munnen.. Först trodde vi att det var för hon tappade tänder som hon gjort innan men det visade sig snabbt att det här var något allvarligare.
Fanns endast en vetrinär i stan som hade jour o han ställde diagnosen på telefon att antingen så var det en allvarlig infammation eller en tumör som brustit i munnen. Problemet var att hon var för "frisk" för att han skulle ha tid o titta på henne.. Det kom som en chock.
Så fort alla röda dagar var över så åkte vi in med henne. O diagnosen var inte lovande, hon hade blodbrist, inflammation i munnen, början till livmoderinflammation, troligtvis tumörer i magen o blåsljud på hjärtat. Vi fick behandling mot inflammationerna så hon skulle slippa ha ont o blev tillsagda att njuta av sista tiden med henne hur lång den än skulle bli.
Hon piggnade till o var nästan sig själv igen.. det gick en månad.. För snart 2 veckor sen sen började hon blöda igen, hon vägrade både äta o dricka. Gnistan i henne ögon var liksom borta o det var som hon själv gett upp.
Så vi fick ringa igen o fick en tid förra måndagen. Kommer aldrig glömma den dagen.. Hela familjen var med, pappa jobbade innan så jag o mamma åkte in med min älskling, hur jag ens klarade o köra bakom alla tårar förstår jag inte. När vi kom fram utanför vart hon först glad, viftade på svansen o ville hälsa på dom andra hundarna, När vi kom in var de precis som hon förstod, då la hon sig bara ner.
Till slut fick vi komma in i ett rum, där vi fick veta exakt hur allt skulle gå till, o säga hej då en sista gång .. Jag höll om henne hela tiden, hon tittade sig runt i rummet o såg på allihoppa. Det var precis som hon sa hej då. När hon fick sprutan såg hon mig rakt i i ögonen, Något som jag aldrig kommer glömma ..
Så farväl min underbara älskling<3
Du kommer alltid finnas i mina minnen och jag kommer alltid älska dig . Och tyvärr är det väll så, ingenting är för evigt...
