Jupp. Jag är helt säker på att jag är hetast i Varberg. Fast Micke ligger rätt bra till för titeln han också, så vi får väl köra en manlig och kvinnlig variant för rättvisans skull...
Fast nu tänker jag vara jättemanlig. Jag tänker GNÄLLA något grymt! :)
Jag är döende. Känns det som. Fast Micke hävdar att han mår lika uselt han. Vi har gått och känt oss lite Wilmer X, om en hund mådde så här.
Vi har alltså lyckats få brakinfluensa. Helt lysande. Här har vi planerat upp det så fint att jag skulle komma ner en vecka och så skulle vi beta av lite måsten och borden som börjar växa Micke över huvudet. I söndags skulle jag åka med grannen till Göteborg, och därifrån ta tåget. Och följande lördag hem via fotomässan och kunna åka med vänner hela vägen igen. :) Det var en bra plan.
Det började inte ens bra. Grannens bil, en Pegga från -07 tände en liten fin varningslampa och gick så ojämnt att det slutade med att vi fick ta min bil ner i stället. Jag var modig nog att köra ner, 17 mil, och sedan fick han ta över bilen och uträtta sitt ärende i Göteborg innan han körde hem igen. Själv tog jag tåget vidare till Varberg där Micke mötte upp.
Samtidigt som vi kom hem for J iväg, dottern, som varit sjuk. Men eftersom Micke klarat sig hela veckan trodde vi faran var över. ACK så fel vi hade! :O
Söndag la vi golv och började bygga kök i lilla huset. Måndag drog vi iväg och lämnade lastbilen på service och fixade en massa ärenden som att skaffa lysrör, kylskåp och golvlister...
Efter lunch däckade Micke. Med en smäll. Jag bestämde mig för att det inte skulle bita på mig, och ägnade tiden åt att serva honom och under tisdagen plockade jag i lillahuset, frostade av frysen, handlade mat och annat nyttigt... Tur det.
På tisdagskvällen stöp även jag. Med besked.
Idag har jag legat i soffan. Eller, det känns mer som om samtliga kroppsdelar huggits isär med slö yxa (ja jag har ONT), slängts i soffan där de ligger och mjukkokar så köttet ska släppa från benen. Dessutom verkar någon ha släppt på min hjärna, skurit den i bitar och lagt tillbaks den löst i skallen så den skvimpar emot kanten vid varje rörelse, och det gör grymt ont. Inte minst vid hostattacker. Att snyta sig är heller ingen barnlek.
Värst av allt är det här eviga ätandet jag får kämpa med hur jag än mår. Fyra middagar om dagen är tufft även en bra dag. Mår man så här är det PEST!!! Och äter jag inte får jag grymma kramper och sedan tuppar jag av. Det är SKIT!
Så... nu har jag nog gnällt klart.
Eller... jag kan ju tillägga att min termostat verkar ha packat ihop, jag fryser så jag hoppar samtidigt som jag är så varm så... ja... hetast i Varberg som sagt.
Nä. Ska försöka peta i mig min förbenade mat och sedan se om jag kan dåsa några timmar igen. Jag lär behöva det.
Puss! / Ellen