Ja, det här med Bloggar är visst beroendeframkallande! Själv gillar jag att ha lite dagbok på nätet, för då kan jag gå tillbaka när jag har en dålig period och se att "Jomen jag HAR ju ett liv trots allt!" och känna mig lite tillfreds över det.
Och när det är mycket omkring mig känner jag att Bloggen är platsen där jag samlar tankarna och summerar dagarna, känns bra att ta sig den tiden helt enkelt.
Innan jag blev sjuk med diagnosen utbränd tog jag mig aldrig tid att stanna upp och landa i min vardag. Livet var ständigt fullt av borden och måsten och jag var alltid på väg någonstans och oftast omgiven av massor av människor. Det var arbetsgivare som behövde mig, vänner som ville ha med mig ut, folk som ville ha hjälp med fotograferingar eller någon som mådde dåligt. Och jag har alltid försökt räcka till för alla.
Utom för en. Mig själv.
Om jag hann åka hem eller laga mat eller vara ledig hade liksom ingen betydelse. Jag körde järnet och hade alltid fullbokad kalender. Ofta dubbelbokad. Och hade jag inte det blev jag så rastlös att jag klättrade på väggarna och genast såg till att fylla tiden med något så jag slapp vara ensam.
Oj, det här artar sig till att bli en riktigt seriös och allvarlig blogg! Tänk vad saker kan dra iväg utan att man har en aning! Nå, är det ditåt det vill så får det väl det då!
Jag började jobba när jag var tolv år, på ett sommaröppet ställe granne med mitt föräldrahem. Där var det utställningar och servering och jag blev "slottets lilla piga" under åtta års tid. Jag har alltså jobbat varenda sommar sedan jag gick i sexan. På slottet fanns inga fasta arbetstider. Det blev mycket ringande "Hej, du det har kört ihop sig, kan du komma hit" och det är klart jag kom, det är ju roligt att känna sig behövd.
Det här mönstret fortsatte jag med under många år. Om någon kallade släppte jag allt jag hade för händer och kom, alternativt jobbade dubbelt för att "någon behövde det". När jag var fjorton skaffade jag min första systemkamera och gjorde praktik på lokaltidningen. Sedan var jag fast. Lediga stunder var jag där, var det aktiviteter på kvällarna jobbade jag. När jag var sexton flyttade jag till en stad sex mil hemifrån för att plugga till fotograf.
Arton år gammal läste jag kommunikation och media samtidigt som jag jobbade nästan heltid på den ortens lokaltidning. Arbetade alla kvällar och helger, alltid när andra var lediga jobbade jag. Egen bil och körkort samt egen kamerautrustning och en förmåga att både kunna skriva och fotografera gjorde mig till redaktörens guldgruva - en lön för alla tjänster och ständigt tillgänglig! Mitt umgänge började begränsas till att endast omfatta de människor som var ute och roade sig när jag arbetade, eller de enstaka vänner som stod ut med att jag ständigt fick boka om våra planer och i stället bjöd med dem på allehanda konserter eller utställningar som jag fått i uppgift att bevaka.
Kan inte säga att det fanns tid till reflektion. Hela livet gick i hundratrettio. Sakta men säkert närmade jag mig en gräns, kroppen började säga ifrån, och jag "hade inte tid" att lyssna...
Under den här tiden flängde jag runt även fysiskt. Jag bodde i Stockholm en vända, då jag jobbade på en bildbyrå, men jag trivdes inte och hamnade dessutom i en mycket destruktiv relation. Efter några månader flydde jag via badrumsfönstret och blev hämtad av en vän som gömde mig några veckor tills det värsta lugnat sig. Gissa vem som samtidigt började jobba på lokaltidningen igen? DÄR borde jag ha slagit till bromsen i stället. Men det är lättare att kasta allt jobbigt över axeln och fortsätta gå framåt. Det här mönstret har följt mig under många år. Korta, ofta destruktiva relationer, en kamp för att visa att man duger till en fast tjänst som gör att man jobbar dubbelt för att man har så mycket att bevisa och en förmåga att alltid bara fortsätta framåt.
Ett par månader innan jag skulle fylla 25 brakade jag ihop. Jag hade vikarierat på olika tidningar under de senaste åren och flyttat runt en hel del, samtidigt som jag läst in en tvåårig journalistutbildning på bara ett år...
Ett år innan jag brakade igenom var jag farligt nära kan jag se nu i efterhand. Jag hade lyckats få yrkespraktik på tidningen Teknikens Värld i Stockholm och var överlycklig. Och livrädd att inte räcka till. Det var problem med boendet och jag kände mig heller inte tagen på allvar på redaktionen. Jag hade ju ändå jobbat som journalist i sex år innan jag kom dit, och kände ändå att jag betraktades som en ung tjej från landet som drömde om att få skriva, typ. De månaderna jag arbetade där hade jag inget socialt liv överhuvudtaget. Jag var på jobbet enligt arbetstiderna och tyckte det var okej, men jag hade tappat energin. När jag inte jobbade låg jag bara och läste eller sov. Gick inte ut, tyckte inte det var kul att laga mat och äta... Allt hamnade i ett "vad är det för mening med det"-tänkande. En typisk depression. Och själv var jag på flykt in i böckernas värld för att slippa reflektera.
Under året som följde havererade den relation jag då hade och eftersom min tidigare pojkvän då bodde i min lägenhet samtidigt som jag pluggade på annan ort... Ja, ni fattar. Det fanns ingen fast punkt och jag tappade fotfästet.
Mattias, min vän sedan många år, fångade upp mig. Sakta men säkert växte något annat fram och där upphörde en era i mitt liv. Jag fattade ett beslut. Ett beslut att våga stanna. Det var inte lätt, och hade jag inte varit så envis som jag ändå är hade det aldrig gått, men där och då började något nytt i mitt liv. Det är drygt åtta år sedan.
*****
Hoppsan! DET var något att häva ur sig!? Jag hade tänkt skriva om något helt annat när jag satte mig här idag, men det här bubblade ut utan att jag kunde göra något åt det! Det betyder nog att det behövdes.
Jahapp, får väl försöka blogga mer senare, för att skriva om det jag från början hade tänkt mig att skriva om.
Sköt om er och tänk på att vara snälla mot er själva. En bra utgångspunkt kan vara att om man är väldigt förstående inför alla andras problem så kanske man ska försöka betrakta sig själv med samma vänlighet.
Du kan inte ge någon annan något du inte först ger till dig själv. Jag har upptäckt det nu och tränar varje dag för att inte bara leta fel och brister på mig...
Kramar / Ellen :)