I lördags var det cruising i Lidköping. Förr om åren missade vi det aldrig. Då var hela månaden bokad, Mariestad runt den 20:e maj, Trollhättan helgen efter och sedan Nossebro med Cruising i Lidköping. Bilen var igång och man själv likaså.
Nu har bilen stått ett tag. Vi har inte varit på bilutställning eller cruising sen 2005 faktiskt. Mattias brukar skoja om att vi ska sätta väggar på all fyra sidor om garaget, och ta ut bilen först när det känns kul igen. Eller kanske låta Embla göra det. Och så har vi plötsligt börjat förstå hur det gick till när vissa bilar blev inspikade i lador av "konstiga gubbar" och hittades först 20-30 år senare...
Nå, i lördags var det i alla fall dags för Lidköping och en kompis ringde och ville ha med Mattias dit. Till fots då. Efter en stunds betänketid bestämde han sig för att hänga med, det kunde ju vara kul att träffa lite gamla bekanta och kolla in bilarna trots allt.
Så var det ju det där med transport. Vi bor ju ett gott stycke ut i skogen från stan sett då... 3,5 mil från Lidköping faktiskt. Inte så kul att gå. Mattias ringde några som vi trodde skulle dit för att kolla om han kunde få lift, men ack vad vi bedrog oss. Det var ingen av dem som skulle dit. Två av dem laddade inför moholmsstrippen följande dag, och några skulle bara inte dit, och brorsan åkte pickup så där var det redan fullt med honom och en kompis...
Efter en stund visade det sig att den forna raggarkungen av Mariestad inte heller skulle dit, utan faktiskt kunde tänka sig att göra en insats och hämta Mattias frampå morgonkulan... Så långt allt väl, och till slut löste det sig även så att kompisens svärmor kunde skjutsa dem till stan.
Mattias dumpade en bil hos kompisen och försvann mot cruisingen laddad med några öl att dela med vännerna. Klockan var runt åtta, och själv inledde jag nattningsstriden med sexåringen. Framåt elva var allt lugnt här hemma, jag hade ätit, Embla var i säng och jag beslutade mig för att gå och sova jag med.
Ringde Mattias och önskade god natt och "ses i morgon bitti - ha kul!". Jodå, de hade kul försäkrade han. Även om det inte var några bekanta där. Märkligt nog, men de var nog vid motorgården...
Jag gick upp och somnade som en gris, hade ju trots allt umgåtts med folk hela dagen och var rätt slut.
Vaknade till vid halvsexsnåret. Mattias kom hem. Mumlade lite och dåsade vidare.
När han vaknade framåt lunch på söndagen ville jag ju veta hur kvällen varit. Fick ett hummande till svar. De hade knatat runt i stan, till stadt, till motorgården och runt torget. Han hade noterat hur LÅNGT det var till motorgården, det hade han inte tänkt på tidigare. Så klart, han har ju aldrig GÅTT på cruising tidigare heller!
Nå, framåt midnatt hade han börjat känna att han fått tillräckligt av cruisingen och blev lite sugen på att krypa ner i sin säng. Övriga i sällskapet var dock på partyhumör, så han hängde på ett par timmar till. En av killarna i gänget försvann och Mattias tänkte avundsjukt att han nog fått skjuts hem och låg och sov så skönt... Och inte nog med det, han hittade inte en enda av våra gamla bekanta heller, en hel cruising utan några kända bilar?! Och brorsan syntes inte heller till.
Vid två försvann i princip alla från stan. Mattias ringde sin skjuts som sov, och ville samordna två transporter, han skulle nämligen hämta någon som jobbat natt. Vid sex...
Mattias och den kvarvarande vännen traskade således runt i ett ödsligt Lidköping tills klockan passerat fyra. Väl hemma konstaterade han att han var så gott som nykter, mycket trött i benen och hemskt sömnig. Och ganska uttråkad.
Nu påstår han att han minns varför han inte är road av cruising längre, och att det nog var därför det gått många år sedan sist. Dessutom säger han att han inte tänker prova igen på minst fem år... :)
Jag är faktiskt böjd att tro honom. Sist han var ute, riktigt ute och partajade alltså, är säkert fem år sedan. Det var konstert, minns inte vilket band det var, men han minns å andra sidan inte att han var på dem så det kvittar. Det blev mycket alkohol den kvällen... Han kom hem framåt sextiden på morgonen den gången också, och killen som hämtade honom i lördags natt låg då däckad i bilen. Själv hörde jag bara stereon och V8-mullret när de släppte av honom. Då var han DÅLIG!
Han krälade in, och kom efter mycket om och men upp till sovrummet. Efter en stund gick han upp igen, och jag hann uppfatta att han var kissnödig. Sedan rusade han mot balkongdörren, men ett par meter innan den började han kräkas...
Uff!
För att sammanfatta det hela fick jag tvätta om tre maskiner tvätt som var ren och vikt innan händelsen, skura en hel vägg, tvätta vår strykbräda, torka av TV och video samt ta hand om en hel trappa där det rann och droppade... Mitt i allt detta låg Mattias på knä och kunde inte ens flytta på sig själv...
Det tog ett par dagar innan han var människa igen, och då konstaterade han också att han nog blivit lite känslig på alkoholen jämfört när han var tjugo...
Och sedan dess har han inte varit ute då. På ungefär fem år. Och i lördags var det ju inget som gav mersmak heller.
Och förresten... den tredje killen, han som försvann tidigt till de andras förtret... Han hade det inte så kul han heller i sista änden... Han hade visst råkat hamna i en rosa transitbuss där det bjöds på alkohol. Efter ett par varv var han inte människa längre, och krälade ur bussen. Någonstans på vägen tappade han sin mobil så att den gick i bitar. Det mest drägliga stället i stan tyckte han var älvstranden, så där låg han på alla fyra och spydde i flera timmar. Till slut hade han lyckats ringa sin fru, som kom och hämtade honom vid fem-sex. Inte nog med att han supit bort hela kvällen, till råga på allt var frun arg på honom för att han blivit för full och för att hon var tvungen att ge sig ut och hämta honom mitt i natten.
När Mattias fick höra det tyckte han inte riktigt lika synd om sig själv längre, trots att han haft tråkigt. Och fast han var lite trött i söndags var han ju ganska okej...
Men nu ska han som sagt inte ut och festa på minst fem år, säger han i alla fall... :D
Vi får väl se hur det går med den saken.
// Ellen :)
Ps: Den rosa transiten vet jag kördes av en nätbekant här på garaget.org och jag hade faktiskt uppmanat sambon att hälsa om han träffade på dem. Med facit i hand konstaterade han att det kanske var lika bra att han inte hittade bussen, då hade kanske han blivit lika dålig som killen som faktiskt hittade den... :)
Själv hade jag mest baktanken att han kanske kunde fått lift hem eftersom de ändå passerade oss när de skulle hem.