På vägen hem från Borås bestämde jag mig för att försöka köra bil igen. Har inte kört sedan jag tuppade av bakom ratten i november förra året, men nu har jag inte haft svimningar på ett tag och eftersom Mattias var med visste jag ju att jag kunde stanna och byta med honom när jag ville, och då är det ju inga problem.
Jag har alltså haft körkort i snart femton år, och vanligtvis kört runt 5000 mil om året. Fram tills för några år sedan, då jag blev sjuk och då har jag kört mer normalt kring 1000 mil om året kanske.
Förr älskade jag att köra bil, gjorde ofta turer till väninnan i Oslo, åkte på utställningar och semestertripper och pendlade långt till jobbet. Men sedan har det varit några besvärliga år, då jag periodvis inte ens kunnat köra till dagis på grund av svår yrsel. I november svimmade jag i bilen, det var andra gången det hände och båda gångerna har jag hunnit stanna innan det svartnat.
Sedan dess har jag bara flyttat bilar här hemma på gården, och i midsomras körde jag till och från grannen längre upp på vår grusväg, cirka en kilometer bort.
Men förra veckan bestämde jag mig ändå för att testa. Vi var på väg hem från Borås efter ett heldagsbesök på djurparken. Mattias och flickorna beställde hamburgare på MAX och jag tyckte synd om Mattias som skulle äta och köra samtidigt. Så jag sa till honom att jag kunde köra en bit medans han åt.
Vi stannade till strax utanför Borås, vid Frufällan, och bytte platser på en busshållplats. Givetvis kom bussen när vi stod där, så det var bara att kasta sig iväg utan att fundera över saken.
När jag fått i femman och tangerat hundrastrecket insåg jag att rutinen satt kvar fint trots att det gått åtta månader sedan jag sist körde. Jag kom också på att jag faktiskt inte kört vår Volvo ordentligt innan, vi har ju bytt bil sedan dess. Men vår nya V40 kändes finfin att köra och det var riktigt roligt att sitta bakom ratten igen.
Men jag kände ju att jag blev mycket trött. Jag har helt enkelt inte min gamla kapacitet att ta in och hantera information, så efter min favoritsträcka mot Vårgårda (nej, jag skojar inte, den smala och krokiga och bitvis dåliga vägen är en av de vackraste vägsträckorna jag vet, jag njuter av varje kilometer!) stannade vi utanför lanthandeln och bytte tillbaka. Mattias och flickorna hade då ätit upp och vi passade på att sopsortera alla påsar och lådor efter måltiden.
Jag var aptrött när vi kom hem, men jäkligt nöjd med dagen. Dels hade jag pallat med att gå på djurparken, och sedan hade jag dessutom kört bil flera mil! På riktigt! Vilken seger! :)
Konstaterade att en sådan dag var värd en veckas sängläge. Nu blev det inte riktigt så illa, men dagen efter hade jag fruktansvärt ledvärk och influensakänsla i hela kroppen, halsont och var allmänt omtöcknad, så några dagar tappade jag allt bort.
Men jag står fast vid att det var värt det!
// Ellen :)