Nu står den äntligen hemma på gården, Voyagen. Och sicken resa det vart.
25 mil i en bil som (bortsett från i mars då vi hade igång den) inte startats på 11 år, i mögeldoft och Skogsfrisk, med en tändning som fick ställas in på känn 6-7 gånger under resans gång, ett stycka avgassystem som efter en avgasknall sköts lös från bilen, stundtals i spöregn utan vindrutetorkare men med ett jävligt gott humör.

I regn och blåst på Bilistenparkeringen i Vuollerim motionerades det ok, byttes olja, tändstift, tändkablar, filter, glykol... det fylldes på luft i 20 år gamla blankslitna och söndertorkade vinterdäck och det donades.

Team Voyage (mig själv, den ökände Dr. B20 och vår egen sminkös Johanna) klarade resan med bravur. Voullerim-Ohtanajärvi på bensin och ren jävla vilja.

B20:on som Opeln är utrustad med gick något hackigt men höll hela vägen utan att gnälla alltför mycket. Hastighetsmätarn visade sig inte riktigt visa rätt då jag trodde att jag tog det lugnt och fint när min mätare visade 70, medans servicebilens mätare låg mellan 90-100. :D
Hem tog den sig iaf.

Nu blir det att slit ut och tvätta golvmattan ordentligt (det vita luddet tror jag inte är så hälsosamt, även fast det är rätt snyggt), renovera bromsarna, sko ett gäng fälgar med schyssta sulor, fixa tutan och vindrutetorkarna så är bara att se vad Pauli Kakkonen har att säga om den på SBP. För vad som gör bilen unik (bortsett från att det enligt uppgift endast finns ca 20 registrerade Opel Ascona A Voyage i Sverige) är att jag inte hittat ett enda rosthål på bilen. Och för att vara en 36 år gammal Opel måste det ju vara nåt sorts Rekord... hehe. :P

Sen blir det att köra den här sommaren ungefär som den är (har Weber med insug som man kanske slänger på B20:on som även har planad topp) och sen får vi se till vintern om det blir originalrenovering eller vad jag ska hitta på.

Nåväl, det som lever får se.

Efter att ha slirat runt på krokiga vägar täckta i blankis någonstans i norrbottens skogar anlände vi i Vuollerim ett par timmar senare än beräknat. Asconan som sovit i "nåt år" visade sig ha stått still i 10. Sopade dit ett laddat batteri och vevade lite; jodå, nog gick den runt alltid men utan gnista och utan att det kom soppa till förgasarn. Då skred Dr. B20 till verket och lokaliserade efter ett tag en jordkabel som bara satt snurrad kring en skruv. På med en kabelsko och helt plötsligt hade vi gnista. Soppaproblemet löstes genom att tanka och manuellt suga upp soppa till förgasaren.

10 minuter och en halv flaska startgas så stod den där och puttrade på tomgång. Säga vad man vill om Volvo men satan deras gamla spisar är odödliga. Efter en övervägning hurvida jag hade lust att köra tillbaka de 27 (vi valde att åka via Gällivare på hemvägen, något bättre väg om än längre) milen på halvtaskiga vinterdäck med sprättad dubb eller inte så kom jag överrens med säljaren att den kunde stå kvar i hans garage tills asfalten tinat fram.

Så jag betalade det löjligt låga priset, skrev kvitto och signerade papper och så vart man ägare till en rostfri Opel från -75 (och hur ofta blir man det?). Att det första man får göra när man kommit hem med den är att bränna golvmattan är en annan sak, för fan vad det luktade mögel i bilen. :D

Så nu sitter jag och hoppas på varmväder så man snart kan åka och hämta den samt scannar Blocket efter en trimmad B20 snurra. Blir väl att glida med den mer eller mindre som den är i sommar och sätta tänderna i den under nästa vinter.

På lördag åker jag något söderöver i landet och hämtar mig en gammal drömkärra: en Opel Ascona A Voyage -75. Finns det nånting sexigare än en tvådörrars kombi och dessutom brun? Skulle inte tro det. Att det dessutom sitter en B20 med planad topp och att ett par Webrar med insug medföljer gör inte saken sämre...

Får dock se hur resan går på torrspruckna sommardäck i 23 mil på inte helt isfria vägar.

Det är nog så, jag ska inte ha bil. Förvisso ska det ju erkännas att jag kör rätt mycket (det har hittills iår blivit drygt 6000 mil) men va fan, lite ska väl bilar hålla?

Köpte en Mercedes 290 TDT -98 i december förra året för jag tänkte att jag skulle ha mig en bekväm och rätt säker bil när jag sitter i den minst 22 mil per dag, och det klarade den ju galant. Men då började problemen. Ca en-två månader efter jag köpt den så la ASR:en helt plötsligt av och min tanke var "Nå men va faaan?.." men tänkte att jag får fixa det när jag får råd (kollade upp detta senare i dator och den hittade inget fel). Nån månader senare får jag punktering två gånger under en månads tid, och köpa vinterdäck när säsongen snart är slut är inte så kul. Köper schyssta sommardäck av en polare och börjar köra. 1000 mil senare är två av däcken helt slut. Utan att bilen har dragit snett så finns det inget mönster kvar. "Helvete.." tänker jag då och hostar upp för två nya sommardäck.
Kör i ungefär en vecka när det börjar skrapa i framvagnen, låter som metall mot metall. Har inte tid att undersöka närmare och nån dag senare skär ena framhjulslagret vilket resulterar i att även ABS-kransen blir skadad och jag står utan ABS. "Det är inte sant..." flyger igenom mitt huvud medans jag försiktigt kör in den på verkstad.
Problemet åtgärdat och jag något fattigare fortsätter jag att pendla mina 22 mil.
Här mitt i sommarn blir Mercan ståendes nån månad och jag verkar ha förträngt varför för jag kan inte komma ihåg, men jag byter till mig en Saab 9000 och kör med den under tiden (i den går vattenpumpen efter jag kört 50 mil, men det är en annan historia).
Mercan fixas och jag fortsätter köra med den men hinner inte mer än pendla nån månad så plockar jag en älg med den vilket resulterar i att försäkringsbolaget löser in den (eftermånga om och men). Här i ligger min enda tur då jag hittat MYCKET tveksamma rostlagningar i golvet som kommit tillbaka och hotade att slänga ut batteriet.

Fortsätter att köra med Saaben i väntan på att hitta en schysst dieselbil igen, och då börjar kopplingen bråka. Men jag tänker inte så mycket på det eftersom jag bara ska köra tills jag hittar en bättre kärra, men pga att folk verkar ta hur mycket som helst för vad skrot som helst så drar det ut på tiden och kopplingen blir bara sämre och sämre. I panik över kopplingshaveri och att den sakta men säkert äter upp mina pengar i form av bensin så inhandlar jag mig en BMW (och tro mig; här tog det i, för det finns inget märke jag tycker sämre om än just BMW, men jag fick den billigt). Jag köper den på en lördag. På måndag morgon när jag ska åka iväg upptäcker jag två saker; batteriet är slut och motorvärmaren fungerar inte (kvicksilvret låg den här tiden kring -25) = biljäveln startar inte. Nå jag får ta ledigt och låna (ex-)flickvännens bil och inhandla ett batteri för 1729:-.
Hinner härefter köra tre dagar till fredag morgon kring 06:00 när jag i trött och inte alltför uppmärksamt tillstånd kör på en isklimp som ligger strategiskt placerad i en snäv kurva. Skriker ut diverse svordommar och fördömmer lastbilen som antagligen är den skyldige, och går ut och kollar skadorna. Helt fantastiskt ser jag bara att ena dimljuset gått sönder och går något gladare in i bilen igen och kör vidare... tre kilometer senare hör jag en duns från under bilen. Stannar och går ut och lägger mig framför bilen, och vad ser jag där? Ett stycke intercooler ligger och släpar sig i nysnön på vägen.
För att korta ner det hela och inte trötta ut läsaren med hur jag skulle ha fått en intercooler och fått den bytt under helgen men att det slutade med att intercoolern drogs upp av kattstrypare och de celler som skadats limmades ihop med epoxylim så avslutar jag BMW-historien här.

Tillbaka i Saaben med ständigt försämrade koppling kör jag några dagar tills för två dar sen då den nästintill la av helt. Fick ringa runt till polare för att se om nån hade en bil till salu och fick till slut napp på ett par Volvo 245:or. Så här är jag nu. Jag kör Volvo medans BMW:n väntar på att nån skrot i Skåne ska skicka upp en intercooler så jag får börjar köra med den istället... för en 245:a må vara något av det mest skottsäkra som byggts, men snål är den då inte!

Hemma på gården börjar det bli fullt med bilar, likaså i garaget... alla bilar har nåt fix som måste göras.

Prio 1:
Audins drivknut låter smärtsamt nära totalt haveri efter att damasken gått utan att jag märkt det. Måste ordnas omgående, annars blir jag hemmasittandes.

Prio 2:
Den Mondeo som skulle bli det lätta projektet med enbart en ABS-givare att byta visar sig bråka mer än förväntat. Givaren är bytt men ABS:en fungerar ändå inte. Dessutom har låset till bagageluckan börjat ge upp så den går inte längre att öppna utifrån. Att Ford har satt ett elektroniskt styrt lås i luckan samt inget annat allternativ annat är öppna den med nyckel är bara idioti. Dessutom bråkar c-låset och en spindelled glappar. Jag hatar Ford.
Måste även demontera den andra Forden och ta det av värde och sen sälja/skrota bort den. Behöver nån en motor så får man ta hela bilen för en billig slant. 20000 mil på mätarn. Köp bort.

Prio 3:
Volvons främre vevaxeltätning har sagt adjö och spyr ut olja på gräsmattan. Måste bytas innan försäljning, får väl passa på att byta kamrem samtidigt.

Prio 4:
Silveradon står bakom garaget och har just tinat fram. Behovet av ny trågpackning till lådan samt diverse översyn av bromsar samt ihopmontering av inredning står där och väntar.

Prio 5:
Dodgen står i sitt garage och väntar på mig. Kommer inte att bli nån bil av den i sommar heller, om jag inte säljer bort Chevan eller nåt. Nåväl, man får se vad som händer med den.

Prio 6:
Borde verkligen skrota eller sälja bort 142:an. Har inte sett den på 4 år eller så men jag antar att den står kvar där den lämnades. Undra om den går igång..? Borde kanske åka ihelg och testa, det är ju ändå en B20:a så man vet aldrig.

Jaja, det är väl bara att spotta i näven och ta tag i det. En sak i taget. Är väl klar till 2016 om jag skyndar mig lite.

Farsan har en Mitsubishi Galant GLSI HB -92.
Den har rullat över 37000 mil.
Han köpte den ny.
Han har aldrig behövt byta nånting på den.
Ok, det var inte riktigt sant. Så vitt jag vet har han bytt vattenpump (förra veckan), bromsbelägg (efter 32000 mil) och eftersom han har bott i Lule de senaste 7 åren så käkade saltet upp en skarv i avgassystemet så han var tvungen att byta. Men annars? Ingenting. Inte en led. Inte en bussning. Fan, inte ens en stötdämpare har gått i bilen. Motorn tickar på som den alltid gjort (tickade redan som ny), ingen överdriven oljekonsumption, inga rostfläckar på varken kaross eller golv. Visst är den röda lacken solblekt och jävligt men det finns inga fel på bilen. Jag har sagt åt honom sen den slog över till 20000 att snart kommer den att rasa, men nog går den fortfarande.
Jag tror inte att Galanterna är några superbilar (även fast det är bra bilar), men farsans bil måste vara ett omvänt måndagsexemplar.
Jag brukar säga att min Audi är världens bästa bil då jag kört nu 12000 mil med den (mätarställning 44700 mil) och jag har knappt behövt lägga nå pengar på delar (rep av dieselpump vid 40k är nåt man får räkna med samt att dämpare/fjädrar blir dåliga med åren) men farsans Mitsu är ett par klasser bättre.
Farsan har funderat på att köpa en ny bil nu i 3 års tid (en Ford Focus av alla bilar) men han har svårt att skilljas från Mitsun. Dessutom är det ingen mening att sälja den då en Galant -92 idag inte är värd plåten den är gjord i trots att vi snackar om ett ex som borde stå på museum. Skulle inte förvånda mig om han kör den till den dagen den, eller farsan, lämnar in sig på sin sista service.

Men så vart det. Två Mondeos rikare (kan man verkligen säga så om Ford?) och några tusen spänn fattigare. Ena ska besiktas, ska bara byta en ABS-givare, och den andra är krockad med en älg så den ska blockas delar av och sedan skrotas eller eventuellt säljas om nån behöver en motor och låda.
Hämtade den krockade från Haparanda och körde den till Pajala (ca 18 mil eller så) med spindelnät till framruta och utan sidoruta i förardörrn. Det gick bra till vi kommit 6 mil då började det snöa och rutan gick till slut inte att se ut ur. Så vi skar helt sonika upp ett hål i rutan och jag drog på mig gamla skoterhjälmen och körde sista 12 milen så.
Folk stirrade rätt hårt, men vi slapp i alla fall möta snuten. Bilen var besiktad, försäkrad och påställd så det hade väl inte gjort så mycket men jag kan tänka mig att dom skulle ha varit rätt griniga.

Nåväl, det blir väl en bil av de två. Det är ändå frugan som ska köra med den.

Frugan fixade körkortet förra veckan, fan va skönt. Jag menar, hon har ju ändå 1 mil enkel resa till jobbet och jag har 4 mil åt andra hållet så hon har fått sitta några gånger och vänta på mig på sitt jobb. Dessutom går vi ju båda skift så det blir inte bättre av det, även fast jag har kunnat flexa rätt mycket.

Hur som helst så fick hon kortet och allt var frid och fröjd... men så skulle hon ju låna Audin så jag vart strandsatt hemma (de övriga bilarna jag har är inte besiktade). Så det blev att scanna Blocket och dyl. sidor med motorfordon till salu efter kärror i en 20 mila omkrets. Resultat: nada. Inget intressant till vettigt pris och efter att ha sökt tors-sönd utan att hitta nåt så vart man dugligt less. Men så ringer farsan på söndag kväll och säger att det är nån som kränger en Merca 200E i NSD. Bara att ringa på stört. Det visar sig att Mercan inte är besiktad men att karln har en Volvo 740 ståendes på gården som är nybesad och nyskattad. Så vi hivar oss i Audin och glider de ca 8 milen till byn utanför Överkalix och köper en nerisad Volvo i beckmörker. Intelligent? Nej. Men den går än så länge (3 dar senare) så förhoppningsvis blir det inga problem under en överskådlig framtid. Om inte annat så är ju 740 en lätt bil att skruva i och har billiga reservdelar, så jag tror nog att gumman får skruva i den själv.

Inhandlade en fin fiskebil mtill sommarn i lördags. Cheva Silverado -81 med 5.7l dieseln. Förvisso rollad lack och i behov av bromsrenovering, men rostfri och i övrigt jävligt fräsh. Bilder kommer att läggas upp inom kort.

Efter 1½ års totalt stillestånd har Dodgen fått sig ett garage att bli omhändertagen i. Fick den fraktad de fyra milen hemifrån till det nya garaget i Pajala för några veckor sen och har börjat så smått med skruvandet. Stötte direkt på problem när jag skulle ha bort den havererade startmotorn och upptäckte att headerserna (hur fan skriver man headers i plural?) var sinnesjukt ivägen. Efter ett samtal med tidigare ägaren uppdagades det att för att få bort det grenröret var man tvungen att lyfta motorn. Detta vägrade jag och skred istället till verket med våld. Och se på fan, efter nån timme av vridande, vändande och våldande så fick jag ut den.
Headerserna måste hur som helst bort då jag inte har mycket till markfrigång på de norrbottniska skitvägarna, men nu kan jag åtminstone skjuta upp det något och få annat gjort istället.

Måste byta vänster framlykta, bussningar i bak- och framvagnen, kylarslangar och termostat i Audin också inför besiktningen... kanske även framruta. Känns inte så motiverande, det är ju bara min pendlar/vardagsbil. Men vad ska man göra när man har Sveriges grinigaste besiktningsgubbe? När det blir dags att besikta Dodgen så åker jag då till Övertorneå eller Kiruna, annars får jag aldrig genom den.