Det är lustigt egentligen hur man reagerar över saker. Vad som tidigare kändes som en utmaning - en mer eller mindre rolig sådan beroende på situation - kändes i helgen som en enda suck.
Har fixat det mesta på 240:in inför både besiktning och kommande försäljning. Inte för att jag då vet hur det kommer sluta den 25:e, eller vem som ens kommer köpa den en vacker dag som denna, men det får gudarna avgöra. Eller vem som helst som känner för det.

Dörren fixades. Hade lös dörrsidan och häktade dit stången till yttre dörrhandtaget som jag hade lyckats haka lös sist när jag försökte göra "inbrott". Och väl nere med dörrsidan så kom jag på att det var väl lite bra att byta backspegel när man ändå höll på?
Sagt och gjort, knipsade av kablarna och hade lös skräpet.
Och upptäckte att jag inte hittade kabelskorna eller kabelskotången..

Efter mycket om och men - och diverse svordomar - så hade jag till slut fyra stycken dylika tingestar i min hand, och med en tång lånad från min farbror så lyckades uppdraget till slut. En "ny" backspegel på förarsidan var monterad, och dörrsidan monterades åter.

Vidare har jag haft lös antennen med tillhörande kabel till polisradion, stereon med ram och kabelhistoria bakom.

Att pyssla med V70:in känns lustigt nog intressantare. Hittade en ringnyckel i fronten som någon glömt kvar. En tolvas med både ring och öppen, och sådana har ju en tendens till att försvinna så det var välkommet i samlingen.
Annars har inte så mycket hänt med just V70:in.
Katten har fått inspektera den under tiden som man har haft bakluckan öppen. Tydligen är den väldigt intressant att springa runt i.

På tisdag skall han lämnas in. Känns bra att få fyrhjulsinställningen gjord.

Det märks att jag bryr mig om denna bil. Ska inte förneka att jag brydde mig om Buken såklart, för klart man gjorde det. Med tanke på att man kostade på den mer än vad man köpte bilen för, är bara det ett tecken på kärlek och tillit från min sida.

Men med denna känns det som en annan nivå av omtanke. Var och handlade en motorvärmarklocka igår till exempel, nåt som Buken aldrig fick uppleva. Ett tag trodde jag ju att motorvärmaren inte ens fungerade, så vad var det för mening att skaffa en klocka då?

Idag fick jag en tid hos en däckverkstad som skall få göra en fyrhjulsinställning på bilen, då detta behövdes enligt tidigare ägaren. Och han har nog rätt, med tanke på hur sommardäcken såg ut, snedslitna och jävliga.
På tisdag skall jag separeras från honom...men är ju bara ett par timmar så det går nog bra.

I helgen ser det dessutom ut som att vi ska till föräldrarna och fixa Buken så han går igenom besiktningen. Plus att jag ska plocka lös antennen till polisradion, då radion skall monteras - och döljas prydligt och bra - i V70:in.
Trevligt med hjälpsamma grannar för övrigt.

Kärlek till nya bilen, men mest till Marika som står ut med mig :)

1. Framkomlighet



2. Buspotential



Snart så.
Snart!

Allt är precis som vanligt. Dagarna innan började magen krångla, i tecken på nervositet. Var ju till akuten och serdemera Hälsocentralen häromveckan - ett totalt meningslöst besök skulle det visa sig - för att få reda på just vad det var för fel på mig.
150 spänn bara för att få höra att man skulle äta "rätt"?
Men om man redan äter rätt då?
Ingen utredning fick man. Bara lite kläm på magen och sen ett par goda råd, sen var det bara att gå hem. Menmen.

Med tiden har jag lärt mig hur min mage fungerar i stället. Och tydligen är den nervös - förmodligen inför det stundande bilköpet senare idag - medan resten av kroppen inklusiven hjärnan känner sig relativt avspänd lustigt nog.
Mer eller mindre i alla fall.
Natten innehöll diverse mardrömmar. Det var bilar som körde av vägen, säljare som var oseriösa och direkt otrevliga. Det var som att jag skulle titta på en bil som inte ens fanns. I stället blev det i drömmen att jag tittade på en Suzuki K50, och blev rätt nöjd med vad jag såg.
Skönt jag vaknade.

Så nu sitter man här. Väntar. Surfar lite på internätet. Tittar på en dålig film på föräldrarnas tv med Marika, medan föräldrarna själva ligger och sover. Visst sitter man och hoppas på att bilen vi snart ska titta på, är vad man vill ha. Men samtidigt så är det inte den första vi åker och tittar på, och förmodligen inte den sista.
Intressant, som sagt, på min ära.

Älskar min Marika :)

Då har man än en gång kanske en eventuell Volvo v70 på gång. Denna gång en mörkblå. Det lustiga var sättet den blev hittad på. Efter att ha - trodde jag - en rejäl genomgång av diverse sidor på internet, och att det inte fanns nåt bra exemplar, så sa jag lite skämtsamt till Marika att hon gärna fick söka efter den bil HON skulle kunna tänka sig att åka i.
Vilken som helst - vilket märke som helst - så länge den höll sig inom budgetramarna.
Sagt och gjort, hon satte sig och sökte på internet medan jag gjorde annat.

Resultatet blev just denna jag inte hittade. Lite högre pris än vad jag - egentligen - hade tänkt men ändå lägre än väntat. (Hur nu det där lät..) Kort sagt, rätt så lämpligt ändå. Mörkblå som sagt, med lite småskavanker. Någon buckla i kofångaren - som ändå kanske kommer bytas till R-front i framtiden? - ett tanklock som inte vill öppnas elektroniskt, en liten reva i förarstolen som morsan kan sy ihop.
Sådana saker.
Nybytt kamrem. Bytt bakaxel med nya dämpare - med mera - och nyservad. Nybesiktigad och hela köret. Relativt fin - och någorlunda ovanlig - inredning - kort sagt, såsom jag vill ha min nästa bil. Lite småskavanker som ger den charm och lite för ens kliande fingrar att fixa till, men ändå fullt funktionerande.

Vi får se hur det blir. Blir intressant i alla fall att se.

Trodde inte mina ögon när jag plötsligt tittade upp av en slump i morse, i slutet av tidningsrundan och fin syn på en mörk silhuett. Körde fram - men stannade kort därefter och backade tillbaka.
Tamesjutton!


[Taget 100216]*...vafasen...en Nissan GT-R här i lilla Östersund?*

Inte för att jag är den som nedvärderar eller försöker splittra folk, men jag undrar ärligt talat om detta hade fungerat i till exempel Stockholm? Eller Göteborg?
Under tidningsrundan natten som var, så var jag tvungen att backa tillbaka för att titta på denna skylt.


[Taget 100215]*..ståendes i en snödriva, mitt i idyllen stod skylten..*

Som sagt. Ståendes i en snödriva, med nyckeln hängandes snyggt och prydligt. Inte för att jag drar alla över en kam i storstäderna - eller folk söderöver över huvudtaget - men kom igen, det är nåt speciellt med oss norrlänningar?

Var och varannan dag läser man om folk som får sina däck sönderskurna, taken inhoppade. Lacken repad, rutorna inslagna, stereoapparaterna stulna. För vadå? Spänningens skull? Ibland är ju bilarna inte ens värda självrisken för försäkringen - varför? Vad är den vettiga anledningen?

Detta kanske man inte ska skylta om egentligen, men allt för ofta lämnar man nyckeln i bilen under natten. Ytterdörren olåst när man går till affären eller sover under natten. Garagedörren kan man råka glömma smälla igen eller även den olåst. Ibland står den på vid gavel när man åker iväg, och så kommer man på det på kvällen.
Inget händer.

När jag var relativt nyinflyttad här så höll jag på i garaget och skruvade med bilen. Verktyg fattades så tålamodet var på upphällningen. Då var det en som parkerade på parkeringsplatsen snett mitt emot. En jag sett tidigare, så jag frågade lite på skoj om han råkade ha verktyg man kunde få låna.
- Inga problem, säger han och vänder om mot sin garageport, vad är det du behöver?
- Du får tillbaka verktygen strax, sa jag när jag fått vad som behövdes.
- Inga problem..bara att knacka på hemma hos mig när du är klar.

Kruxet var det att när jag hade "lånat klart" verktygen och höll på att plocka undan, så kom jag på att jag inte visste vart människan bodde..
Efter mycket om och men så blev lösningen att jag skrev en lapp och petade in under hans garageport. En lapp där min adress stod, och sedan var det bara att vänta på att han skulle knacka på.
Vilket han gjorde.
Visade sig att han bodde i trappuppgången bredvid. En riktig trevlig karl. Samma med hans fru. Väldigt trevliga att prata med. Faktum är att ju längre man bor här, ju mer uppskattar man grannarna. Känner dom flesta här numer, även om dom flesta bara är lite flyktigt.
Tänk. Min mor berättade en lustig anektot tidigare.

När hennes pappa och hon bodde i Stockholm så åkte morfar upp i hissen en dag, förmodligen som denna. Och i hissen åkte även en kvinna han absolut inte kände, även om han - och hans dotter, dvs min mor - bott i samma trappuppgång i flera år - så var det ingen kvinna han ens kände igen.
Döm av hans förvåning när hon klev av på samma våning.
Våningarna hade nämligen bara två lägenheter, så det var grannfrun som klev ut.

Det förvånar mig än idag. Att man kan bo så nära varandra - och under så pass lång tid - men inte känna till varandra.
Ja jisses.

Funderar på vad för pris man kan sätta på den sista laddningen fälgar jag sitter på. Är ju lite svårt då det finns så få annonser (finns en just nu och han har satt 4000:-, dock utan orginalemblem till synes rätt så slitna).
Mina är jättefina - dock utan polerad kant utan helt orginala - med orginalemblem och utan kantstötningar, men dåliga däck.


[Tagen 080914]*Har fyra stycken fälgar av den breda modellen, kallade Fondmetall. Vad ska man sätta för pris tro?*

Då sitter man här hos föräldrarna, i deras soffa och skriver. Mor och Marika bökar i köket. Far står och diskuterar vid sidan om. Katten springer runt på golvet och busar med ett långt snöre. Luften är ljuv. Det doftar mat. Kan inte precisera mig, men vad det än är så får det magen att slå en knut på sig själv av hunger.

Tidigare idag så blev fälgarna sålda. Det hela gick så fort så jag hann inte ens skicka med hjulmuttrarna som jag köpt enkomt för lättmetallfälgarna. De kom i en svart Mercedes. Några glada ynglingar, i våra åldrar. Jag och Marika hann inte ens komma hem till mina föräldrar för att leta fram fälgarna ur gömmorna, utan vi möttes nedanför byn och de följde efter sista biten.
Bar ut dem gjorde de också.
Betalade. Kvitto skrev. Lite glada leenden. Och med ens var de på väg igen, 20 mil enkel resa.
Ja jisses.

Funderar på att sätta ut Fondmetallfälgarna på blocket nu när man redan är varm i kroppen. Inte för att man får ens i närheten lika mycket för dem som jag fick för JP-fälgarna, men det är väl lika bra att sälja dem också när man ändå ska göra sig av med ja - allt det andra, inklusive bilen?

Hursomhelst.
Snart är det mat som sagt.

Fyller år idag också förresten.. :)

[Tagen 100119]*..på väg till jobbet är det detta man kan få se tack vare en skojfrisk granne i samma trappuppgång. Någon dag sedanre så stod det diverse saker på hans bil..*


[Tagen 100202]*...se där..Bambis rumpa med kompisar som fick väldigt bråttom när jag vräkte mig fram genom snövallarna..*


[Tagen 100204]*..och man ska köra på gränserna. Det SKA vara en stapel till vänster men den tog slut. Och nej..man kommer inte så långt på en tank..var bara nån helgen innan som glömde nollställa trippen..*

Inte nog med att de ska ha de kallt på arbetsplatsen, i sina sprillans nya Fiat-bilar..


http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyhete … 6530035.ab

Satte ut mina JP MK18-fälgar på blocket sent igår. "Budgivningen" började därför nu i morse. Blir intressant och se vart detta leder. Om det leder nånstans. Jo..klart det gör.

http://www.blocket.se/jamtland/JP_Mk18_ … amp;last=1

Sitter här hos föräldrarna och pysslar med min mors dator. Tydligen hade hon problem med den, så man måste ju dra sitt strå till stacken och kolla upp så det inte har hänt nåt. Problemet visade sig dock vara uppkopplingen, så problemet var snabbt funnet. (Tack Telia för att ni är så otroligt bra..eller inte)
Nåväl.

Jag tycker det är komisk hur otroligt många det är som klagar över vädret just nu. Visst. Det är lite kallt. Jag ska inte sticka under stolen med att jag klagade när det var 32 minusgrader och bilen kokade pga isproppen jag själv tyvärr var dum nog att inte förebygga.
Men är det inte bara insé att vi - svenskar - bor i ett nordiskt klimat, att det blir kallt på vintern och leva med det? Herregud, världen tycks ju gå under när minusgraderna kommer. Folk tjatar om att de vill till soligare vidder för där kan de göra ditten och datten - men vafan - flytta dit då?

En dag som denna är det runt tjugo minusgrader här i trakterna. Rätt kallt, men det är bara att acceptera. Bilen tycker det är lite jobbigt, men till och med den hanterar det. Nu så här års är det lätt att man drömmer sig tillbaka till när man var barn.
Det kunde vara snöstorm och man sprang ut för att gräva den där snögrottan hos grannen. Kallt och isande vindar som smekte en likt en rasp i ansiktet - men ändå var man ut med snöskyffeln och grävde och grävde.

När jag var yngre och min bror fortfarande bodde hemma, så brukade vi gå ut i de värsta stormarna vi kunde finna - de som vår mor tillät oss att gå ut i - och bäst var det i mörkret, ty vad vi då gjorde var att gå ut i den djupaste snön vi kunde finna och sen försöka virra bort oss. Såklart kom vi aldrig bort egentligen, men ibland var det kul att komma fram till tex byvägen och insé vart man har gått.
Fina minnen. Många minnen.

På sommaren är det omvänt. Folk tycks inte kunna stå ut när det blir varmt. En del hoppas på att vintern skall komma. En del verkar bo i kylskåpet. En del verkar bo i sina bilar om de har AC eller fungerande fläkt. Personligen är jag inte nåt stort fan av värmen.
Visst är det skönt att kunna gå ut barfota, eller sitta på balkongen, sippa på en iskall CocaCola och luta sig bakåt, men värmen är outhärdlig för mig då det blir för varmt.
Man vet ju inte vart man ska ta vägen ibland.

Jag måtte personligen säga att jag bor bra där jag bor. Här i Norrland så är det snö på vintern, och - normalt sett - lagomt varmt på sommaren. Sommaren kanske inte är lika gassande som den är i tex Skåne eller så, men den är passande för mig. Regn kan vara vackert det också, men så fort det regnar så är det alltid nån som klagar över det också. Helt otroligt egentligen.
Hur ska folk ha det?

Marika sa nåt bra till mig nyss. Hon tyckte jag skulle flika in ett bra ordspråk, som verkligen passar dessa frusna själar som yppar sig över internet. Hon sa:

"Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder!"

Nu snackar vi barndomsminnen på hög nivå :)

Det blev ju som - kanske bekant - inget bilköp i helgen som var. Tanken var ju att man - mer eller mindre - nöjt kunde rulla hemåt från Umeå med en svart V70 i sin ägo...men nu blev det ju inte så.
Resan dit var inga problem, även om det var lite småjobbigt att åka iväg, mer eller mindre direkt efter jobbet. Menmen. För att komma nånstans här i livet så måste man offra sig lite.
Hursomhelst.

All heder åt ägaren, även om han blev - till synes - väldigt besviken. Men jag har väl all rätt i världen att säga nej, även om vi åkt 37 mil enkel resa bara för att konstatera att bilen var - rent utsagt - skit?
Men han var saklig och gjorde så gott han kunde att förklara läget med bilen. Tack vare Niklas - Mivec här på garaget - så bollade vi sedan fram och tillbaka om det verkligen vart värt pengarna, nåt som skulle falla på ett nej i slutänden.
Snopet var det att åka hem igen, utan bil. Kändes dumt - då - men helt okej nu. Jag vet att jag gjorde rätt.
Hursomhelst.

Hälsade därför på hos föräldrarna igår, söndag. Kändes oerhört bra att jag i stället kunde betala tillbaka sista skulden till min mor, som jag gått omkring med sedan ett par år tillbaka. Visst, nån kanske undrar varför jag inte gjorde detta innan jag bestämde mig för att köpa en bil? Men, omständigheterna tillät mig göra på detta sätt. Hon förstår mitt behov av en annan bil. Hon förstår situationen, och med noga övervägande från alla håll så höll detta på att gå vägen.
Men kändes bra att jag sa stopp.
Sedan kändes det ännu bättre att jag äntligen inte har en skuld nånstans, i alla fall inte nånstans där jag känner till. Har jag en hos nån, så får nog fan den personen säga det till mig i så fall. Svårare är det inte..
Hursomhelst.

Nåt som var ännu lustigare var att - efter mycket om och men - så har farsan piggnat till angående ny/ eller nyare begagnats köp av bil. Enligt vad jag har hört så verkar han lusläsa sina böcker och kataloger, och detta nämnde han vid besöket på söndagen. Att han nu verkligen var sugen på en ny bil. Att det var dags, och att han hade ett förslag, nu när mitt köp gick i stöpet.
Kortfattat så var hans idé att om jag - och Marika om hon ville - följde med, så kunde jag ge honom råd och hjälp att köpa en ny bil från någon handlare i stan. Förmodligen nyare begagnad såklart. Även om gubben har lite pengar, så är det inte så mycket han har ändå. Ska man bli rik på äldre dagar så är det nog inte brevbärare man ska ha varit till yrket, om man säger så..
Hursomhelst.

Grejen var då att då blir ju hans Volvo 940 överflödig. Detta sade han inte rätt ut, men om jag känner honom rätt så är han inte typen som sätter ut en bil på annons och säljer vidare. Han brukar normalt sett inte ens svara i telefon hemmavid. Detta får min mor göra, om hon är hemma.
Han är så lustig ibland - och så telefonskygg - att han kommer joggandes med den bärbara hemtelefonen till min mor, för att han ska slippa svara..
Håhåjaja.
Nåväl. Så därför undrade han - kort sagt - om inte jag ville ta över den. En 94:as metallicgrön Volvo 944, med en B230-motor på 116 pigga och glada hästkrafter, tyst springande i galopp.
30 000 lugna mil med nybytt kamrem och generatorkol. Orginal ända in i krockbalkarna. Till och med orginalbandaren sitter kvar. Volvos snedsteg-i-val-av-färg-till-inredningen - superbeige. Stolar, dörrsidor, plasten till stolparna - allt utom övre delen av instrumentbrädan är beige - om jag inte minns fel.
Hursomhelst.

Men jag får den. Får. Gratis. Går billigt...och så utmärkt att sladda med på vintern. Grym värme, och duktigt pålitlig.

Ibland blir man förvånad över farsan, men jag gillar hans idéer!