Man ser mycket på nätterna när man delar ut tidningarna längst sträckan. I morse fick jag till exempel en fråga från en kvinna som var ute och gick, som löd; "..är du fortfarande vaken och inte har gråtit ännu?"
Ja vad svarar man på det..?
På natten ser man mycket. Mycket strövande människor. Enskilda under vardagarna och under helgerna ofta lite större sällskap som antingen ska någonstans eller kommer från någonstans.
Och så dessa bilar.
När jag var i "gamet" så åkte ungdomarna oftast runt i Volvo 240 och någon enstaka 740. De som ville vara "coolare" harvade runt i BMW eller Mercedes. Gärna diesel eller högt sjungande bensinsexor.
Idag känns det som att ungdomen hellre rullar runt i 740, eller ännu hellre 940, och det som verkligen slår mig är att allt oftare ser man dom åka i kombisar. Varför? Vad är det som gör kombimodellen så attraktiv för ungdomen? Mycket plats där bak för att..ta en fika?
Hursom.

Längst sträckan har jag dessutom observerat länge nu en bil som står parkerad. Har aldrig varit något större fan av Mercedes men 190E-modellen har av någon anledning varit intressant, varför denna fångade mitt öga tidigt.
En ljusgrå, med dom där speciella baklyktorna med räfflorna. Den står parkerad med sommardäcken ännu monterade, och såvitt jag har kunnat se så är där banne mig inte en enda rostfläck så långt ögat kan nå.
Kollade för skojs skull upp den precis och..ja vad säger man.
Bortsett från två handlare så har fordonet i fråga EN ägare sedan ny. Påställd, med fjortontusenmil och besiktigad till 2018.
Vad sjutton är en sån raritet värd egentligen? Må ju vara en guldklimp.

Finner inga ord för den här morgonen. Min far är på sjukhuset sedan tidigt i morse, hans hus har brunnit ner till grunden.
Det hus där jag i över tjugo års tid har vuxit upp och lekt i, ätit frukostar, lunchar, middagar och annat i.
Huset där jag har haft mitt pojkrum och några av mina bästa som sämsta minnen.
Listan kan göras lång.
Det finns inte längre. Inget utav det står kvar.

Trotsade den bitande kylan som har kretsat mellan -17 och -19 och körde in till stan för att hälsa på pappa på sjukhuset nu tidigare. V70:in är allt bra trygg den. Lampan till kylarvätskenivån lös ilsket rött - jag vet och jag vet att jag måste fylla på - men det får göras sen!
Ändock tog jag mig tryggt både dit och tillbaka.
Hem.
Känns som en ny innebörd helt plötsligt.

Finner inga ord. Allt är just nu kaos i både huvudet som allt runtomkring.
Borde sova sedan länge men som att det går.

Hade där inte funnits en brandvarnare så hade förmodligen min far inte levt nu.
Svindlande och skrämmande tanke på samma gång.

Saker och ting förändras, evolveras. Något som kanske funkar nu kanske inte funkar i längden eller framöver. Detta gäller det mesta. Beror kanske lite på hur man lägger upp det.

Planen ser ut så här just nu:
Om något år, om det blir tidigare eller senare vet jag inte men om runt något år så blir det en ny bil. Eller ny och ny men nyare än den V70 vi nu har, och det kommer förmodligen inte bli en ny V70. Lustigt nog inte ens en Volvo.
Missförstå mig inte, jag kommer fortsätta vara märket troget - har ju fortfarande min gamla trogna 244 GLT kvar - men V70:in kommer att säljas till förmån av vad som ser ut att faktiskt bli en SAAB.
Jajamensan, en SAAB.

Man måste våga prova något nytt, och personligen har jag varken speciellt dåliga eller jättepositiva erfarenheter av SAAB. Har kört en del, såsom 900 OG, 900 NG och 9-3 2.0T och i alla fall dom äldre har charm. Visserligen har dom flesta äldre vagnar detta, men kanske det sitter kvar i en, ja låt oss säga min drömbil 9-3 XWD kombi?
Både jag och frugan gillar designen, formen. Vi gillar märket, fyrhjulsdriften och vad SAAB stod för. Massor av tekniskt kunnande blandat med lite galenskaper. Innovationer.

Sedan hoppas jag fortfarande på att jag skall finna mig ett nytt jobb. Klart det kommer göras men det må få ta sin tid. Under tiden man väntar så gör man annat, bunkrar de få pengar som går, pysslar med de projekt man redan besitter - bilarna och boken jag fortfarande skriver på - samt lever livet, för man har mig veterligen bara ett.

En sak står i alla fall klar; förändringens tider är här. Och jag ser faktiskt fram emot det.

Det känns som att den här sommaren har gått i trollens år. Visst, det är - förhoppningsvis - mycket kvar av den, mycket kvar att njuta av och så vidare, men hittills har det inte hänt mycket av det man egentligen har önskat, i alla fall inte när det kommer till det tekniska.

Under semestern, som nu är till ända, så var vi iväg till Stockholm. Var lite orolig där att V70:in skulle begå harakiri på mig där eftersom jag alldeles innan hade fått hjälp av min gode vän Adde att kolla upp om dom här blåa puffarna som kommer när man startar kunde likvideras om man limmade om ventilkåpan.
Och ja det kändes ju lovande där i början, även om han alldeles direkt efter ingreppet kände för att fullkomligt pissa olja ute på parkeringen, men detta ordnade han ju till av sig själv sedan så det behövdes inget mer ingrepp.
Resan till Stockholm - och den till Norge - gick därför utan större problem. Alltid något.

Min Volvo 240 står fortfarande och väntar på omtanke. Har ju kontakt..eller kontakt och kontakt men vi har i alla fall en muntlig överenskommelse jag och den här "Benkis" som har sagt sig kunna ådta projektet med att fixa grunden och lacka, men han har en massa utlovat innan så det är bara att vänta och gilla läget.

Så..vad gör man. Jo finns ju en Suzuki K50 i garaget som bara väntar. Så med en god granne som kommer från Indien och pratar lite lustigt, och som aldrig hållt på med mopeder, så satte vi igång och bytte kolven och monterade dit allt. Nyhonad cylinder och hela baletten. Tog bara en två dagar för oss..och sedan gick han faktiskt igång - i ungefär två sekunder.
Sedan klonkade det till och han bara dog.
Nu finns absolut ingen tändning, även fast det finns gnista på stiftet.
Komp finns, det känns när man kickar. Bränsle kommer och idag undersöktes förgasaren. Denna var faktiskt full med skit så den rengjordes grundligt - stackars min granne tycker jag för han blåste och hade sin med munnen - och allt ser jättebra ut..men han bara vägrar tända..
Blir galen!

Jo nu råkar det vara som så här att jag har en liten lågperiod i humöret. Våren är här, sommaren är på antågande och mycket startar upp hos till synes alla andra men ändå så finns där ingen inspiration i min kropp.
Vet inte varför det är så här. Har hänt en del saker, både positiva som negativa, men inget utav detta torde ha påverkat tillräckligt för att all lust skulle ha försvunnit.
Men uppenbarligen är det så.
Häromnatten satt jag i tankarna att sälja av allt till och med. Ja inte Mazdan då men 240:in och allt det. Bara släppa, förmodligen gå med en brakförlust - precis som pappa förespråkar att jag ska göra för det är tydligen värt det - och sedan bara gå vidare.
Har gjort det tidigare. Sålde flakmoppen till ett skrotpris i stort sett. Skrev över 240 Turbon till ni-vet-vem-som-jag-sen-fick-dra-till-tingsrätten - och allt på grund av min gode far som alltid har sina idéer.
Nu är man där igen, men jag vill inte.
Vill inte ge upp.
Vill fan inte ge upp nu när jag har kommit så här långt!
Men hur länge orkar man när det bara går uppför?

..att fylla på olja när man häller i dryga litern och det knappt når upp på stickan..

Jajamensan. Påskens pyssel blev att plocka av extraljusen och fylla på lite olja i V70:in. Började med dryga litern, eller lite mindre. Det som fanns i en dunk i garaget. Kollade stickan och..det syntes precis i nederkant.
Ehm..fick leta fram en dunk till och fyllde på en liter till..då nådde jag till ungefär halva stickan.
Måste kolla upp dom här oljeläckagen framöver känner jag.

Hursomhelst..trevlig påsk på er där ute!

Ja, det är så jag brukar säga - eller rättare sagt tänka - när man möter någon dimljusriddare eller liknande. Det är det första och enda ordet jag tänker när man möter de med för högt ställda ljus, eller de som kör runt med bara positionsljusen på natten eller de som dagtid kör runt med såväl dimljus, positionsljus och halvljus på samma gång.
Kanske dom senare bara vill synas lite extra, vad vet jag.

Hursomhelst. Vi var till Lycksele över jul. Japp, packade V70:in full med bagage och fyra stadiga personer, vilket fick mig ganska snabbt att inse att de nya bakre stötdämparna saknar funktionen de gamla hade, det vill säga att pumpa upp sig själva när det blev lite lastat.
Kort sagt, han sjönk ihop lite baktill. Inte mycket, men tillräckligt. Detta tillsammans med att jag ännu inte - fy skäms på mig! - har ställt ner framlyktorna så dom under normala fall precis är på det berömda håret att hålla sig ifrån att stå aningen för högt, gjorde nu att jag fick skämmas extra mycket.
Fy mig! Fy!
Under de dryga trettio mil vi avverkade norrut så funderade jag länge på att slå över till bara positionsljusen, men döm av min förvåning så blinkade aldrig någon på oss. Inte en enda.

Efter trerättersmiddagar, Kalle Anka, bad och promenader, julklappar och ännu mera mat intaget så reste vi hem under söndagen. Än en gång så stod halvljuset aningen högt, varför jag nu slog över till positionsljuset. Det rådde dagsljus, fint väder med strålande sol. Varför inte, liksom.
Inte mindre än TRE mötande bilister blinkade åt mig. Tre!
Självfallet var det oerhört vänligt av dom att poängtera att jag inte hade "fullgod" belysning framtill men kom igen, det kändes lite avigt?

Menmen. Skall ställa ner halvljuset i alla fall. Viss mån vill man ju ha även om det funkar som det är nu.

God jul och gott nytt år allesamman.

Hoppas er jul var lika bra som min och frugans, och ärligt talat ser jag fram emot 2016. Hoppas ni gör detsamma!

Mazdan står i garaget. Han är fortfarande påställd, har inte ens orkat ställa av honom för den här säsongen. Var ut med honom en gång den här sommaren, en gång, och det var en kort vända runt kvarteret. Mer gick inte därför att han knappt tände till på bränslet som är i tanken.
Dagens bränsle är verkligen som mjölk.
Tanken skall tömmas, förgasaren plockas ur och kollas upp. Stereon skall monteras och för det skall jag lista ut hur instrumentbrädan är konstruerad då jag inte vill förstöra något.. Ja listan är lång men man orkar bara inte.

"- Du måste få dig ett annat jobb än det där..", säger min far och ger mig den där minen som säger mer än tusen ord. I hans värld så är jag en knarkare som är på väg att ta den där överdosen som förändrar allt. Han tycker inte om att jag skriver om mina upplevelser nattetid under arbetstid - nej inga "hemligheter" eller nåt sånt för så dum är jag inte att jag skriver om sådant jag inte får rent etiskt - men samtidigt så ber han mig att inte skriva på internet om mitt jobb utan att läsa ett ord ur mina texter.
Det är min bror, en av alla chefer på Posten, som hyrt in vår far till budbärare. Det är min bror som säger att jag inte får skriva det ena och det andra, och pappa lyssnar bara och gör som han säger för min bror är min fars favoritson..och då är det som det är.
Saknar mamma. Var hon tvungen att dö?
"- Man ska passa sig för det där internet", har pappa också sagt. Jajo..

Min far ogillar att reservdelsmazdan står hemma hos honom. Den står på baksidan av gården, bakom vedboden där den inte syns men ändå är han på mig. Den borde sannerligen skickas på skroten snart. Den är inte vacker att se på..och så vidare.
Men min far har också varit några av dom största anledningarna till mina sämsta affärer i mitt liv tidigare. Det var han som var på mig som en igel då när min flakmoped "var i vägen", så pass att jag sålde den alldeles för billigt och alldeles för snabbt till en kollega. Efter affären var två personer på mig då dom hade fått höra talas om affären, och den ene berättade att han lätt hade betalat det dubbla bara jag hade väntat.
Jojagtackarjag.
Eller som 240:in med förgasarturbo. Hade jag inte haft min far hängande över mig så hade jag inte haft så bråttom att först låna ut den till Tony, jag hade sannerligen inte varit lika godtrogen i att jag sen skulle få betalt för den och jag hade sannerligen inte sett till att den blivit överskriven på honom innan jag ens hade fått pengarna - men pappa hade ju haft så bråttom. Jag hade ju haft bilen över, den stod ju bara där och tog upp plats.

Det är svårt att ha intressen som ens far inte kan relatera till. Jag förstår varför min bror är min pappas favoritson, därför att dom har haft fotbollsintresset ihop. Min bror har hela sitt liv pysslat med olika bollsporter och pappa backade glädjeligen upp.
Jag försökte med såväl fotboll som hockey under min ungdom men inget bet såsom det gjorde för Anders. I stället fick jag stöd från min mor. Hon stöttade mig i mina val och under mina svårigheter...och idag är jag sannerligen glad att jag har min fru, för utan henne vet jag ärligt talat inte vad jag hade gjort idag.
Förmodligen ingenting, bokstavligt talat.

Ibland vill jag bara sälja bort allt och bara glömma, men samtidigt..vad skulle jag då göra?
Nej. det är bara att bita ihop och hoppas..hoppas..hoppas på att saker och ting faller på plats med tiden. Så länge man har viljan så ska det falla på plats!
Men hur länge orkar man?

Behöver ett nytt jobb. Jag vet. Har i drygt 6 år jobbat natt nu och det känns i kroppen. Och idag vet jag faktiskt vad jag vill göra, nåt som är ett STORT steg från hur jag kände förut! Idag vet jag att jag vill köra paketbil, gärna för Posten, men då måste man få in foten också, vilket man inte har per automatik bara för att man nattetid kör runt i en gul Fiat..
Får jag ett nytt jobb så ökar lönen, och ökar lönen så har jag större chans att kunna finna det där garaget jag nu så länge har eftersökt.

I stället är det annat jag idag riktar in mig på. Missförstå mig inte nu, jag söker fortfarande jobb. Men man gör ju inte det hela dagarna. I stället är det boken jag skriver mycket på just nu. Faktum är att den tar upp ganska mycket tid numer, och det gäller inte bara när jag sitter vid tangentbordet och plinkar på tangenterna. Jag tänker på den hela tiden när jag både är vaken som när jag sover.
Under nätterna - eller dagarna för er andra som är vakna den normala tiden - så har jag drömmar om det ena och det andra. En del positiva saker, men också mycket negativt. Fasen vad man får ångest för den del saker..men det bara en del av livet. Lev och lär.

Hade gärna fotograferat men det intresset svalnade efter dissen här på Garaget. Den var inte hård och den var - förmodligen - godtycklig, men hos mig tog den så hårt att jag inte längre har någon lust att fotografera något seriösare. Har försökt men resultaten känns bara hopplösa, bleka jämfört med förut och börjar man sedan jämföra med andras verk så..ånej.

Menmen.
Jag jobbar på.

Trots allt så går det ändå framåt med saker och ting.

Projektet med 240:in som ibland aldrig känns som att det kommer bli genomfört, ännu mindre klart, går trots allt framåt. Även om det råkar vara med veritabla myrsteg.
Just nu ligger bollen hos lackfirman, och beroende på vad dom kommer fram till så kan det antingen blir bra och dom får göra klart allt - varvid jag får betala en för mig klart anselig summa jag förmodligen kommer få låna ihop lite till för att få ihop - eller så kommer allt falla ihop som ett korthus och man är tillbaka på ruta noll.
Personligen hoppas jag på första alternativet.

Mazdan står där han står. Har bytt kofångaren bak, och även om det är mer man har velat göra så känner jag ändå att det får ta den tid det tar. Han kommer inte försvinna, och dyker där upp ett problem så fixar man det. Ibland, när jag gör det själv, så råkar det bara ta lite extra tid.

Pengar är en överväldigande faktor i det mesta man gör, därav varför jag också har börjat söka mig till andra arbeten. Där finns ingen framtid i tidningsutdelningsbranchen - det vet ju liksom alla men alla vet nog inte hur allvarligt det egentligen redan nu är - och som i ett steg i rätt riktning så har undertecknad faktiskt sökt arbete i sommar.
Och, när jag nu var till det här stället så kändes det faktiskt - för en gångs skull - som att jag har ramlat ner på rätt spår. Jag menar det RÄTTA spåret. Det jag innerst inne vill göra. Rätt företag, rätt branch, rätt yrke - allt i en kartong.
Bara att hoppas på det bästa.

Dessutom fick jag för ett litet tag sedan ett förslag från en drivande person här på sajten, om jag också ville ha lite mer ansvar, här, på den här sidan Garaget.org.
Behövdes inte mycket betänktetid till ett beslut i den frågan.
Får se vart det hela leder.

Så, förklara hur detta fungerar för mig, mina damer och herrar, för jag förstår inte sambandet.

För några veckor sedan så var min ordinarie tjänstebil - som dom flesta vet så brukar jag ju på morgnarna en gul Fiat Fiorino med 1.3-liters turbodiesel - in på service. De bytte i stort sett bara olja vad jag vet, och allt var frid och fröjd.
När bilen i fråga kom tillbaka så funkade inte arbetsbelysningen på taket.

Äh. Det börjar ju ljusna nu på morgnarna, så jag kan gott köra utan den där lilla lampan ändå, så det går ändå.
Men så började en plastgrej hänga under fronten fram, vilken jag med jämna mellanrum försökte trycka upp och vika in under kofångarplasten men den ville ändå sticka ner i backen..till den dagen då den fångade en trottoarkant och hela innerskärmen lossnade.
Men ingen fara på taket..det gick ju fortsätta och inget annat gick ju sönder, i alla fall inte vad jag märkte.
Igår måste bilen ha varit in på verkstan, för i morse var innerskärmen tillbaka på plats igen - och nu funkar plötsligt inte värmen i kupén.
Hur hänger detta ihop..?

Det måste gå troll i bilen..

Glad påsk hörni!

2014 skulle för mig vara ett år fyllt av många känslor och händelser. Att räkna upp dom alla skulle förmodligen bli alldeles för långt, men det är ändå vissa saker jag skulle vilja belysa nu när vi alla precis har klivit över till det nya, fräscha året 2015 och vi blickar framåt, hoppades, önskandes och framför allt - planerandes.

Min Mazda står i garaget och vilar över vintern. Nästa sommar blir det nya tag. Och min Volvo 244 från 1983 står för tillfället och i stort sett bara väntar på den nya lacken. Rosten är åtgärdad, för en summa som översteg det ursprungliga värdet jag en gång köpte bilen för - och jag tror den ser fram emot att vända blad lika mycket som jag, när det kommer till dess dagbok.
Planerna har dock inte lagts på is bara för att vintern råkade komma..eller. Komma och komma. Den kom, försvann, kom, försvann..och sedan verkade den hålla sig borta så här efter jul och nyår, för att nu hålla sig i alla fall till en vintrig ingrediens, nämligen minusgraderna.

Men förhoppningarna finns där också i att jag och min kamrat och gode vän Oskar - Mervolic här på Gorg - skall finna oss ett garage, en plats att hålla till på, minusgraderna utomhus till trots.
Ty han vill också en dag skaffa sig ett projekt, och då vore det perfekt för oss att få komma in någonstans tillsammans, så vi i en - förhoppningsvis - snar framtid också kan hjälpa, inte bara varandra utan också gärna andra i vår närhet.
Likasinnade garagegrannar - självklart hjälper man till om där finns möjlighet, och självfallet får andra låna ens verktyg om det så behövs.

Politiskt kaos till trots, så fortsätter livet här i Jämtland. Och nu inför det här nya året så har jag lovat mig själv och min omgivning att jag ska göra större ansträngningar för att finna mig ett nytt arbete. Nog för att jag visserligen var till dom flesta företagen i och kring Östersund som sysslar med budverksamhet, men i år skall jag göra ett nytt och bättre ryck.
Skall besöka fler företag med mitt CV, och jag skall besöka dom oftare.
Dessutom skall jag kolla upp en sak, som helt enkelt kan vända helt upp och ner på något som jag för många år sedan trodde var en omöjlighet. Något jag aldrig skulle få uppleva på laglig väg, och något som jag önskat så länge jag ärligt talat minns.
Ni som känner mig vet säkert vad det är jag pratar om.

Om drygt en månad och lite till, så har jag ägnat två år åt min egen bok. Två år..nåja. Jag har förstås inte suttit i två år och skrivit konstant. Det varken orkar eller vill ingen göra.
Men jag skapade dess första ord, dess första sidor, den 24 Februari 2013, och idag är boken uppe i smått otroliga 247 sidor.
En sida till och den är längre än den längsta boken jag någonsin skrivit, och den boken - som jag skrev i högstadiet men tyvärr inte existerar längre tack vare att man råkade radera den av misstag och sedan inte visste att man kunde rädda informationen ändå - skrevs med ett språk som mer påminde om ett manus, och med ett typsnitt som gjorde bokstäverna i det närmsta onödigt stora.
Nu säger jag dock inte med detta att sidantalet är allt.
Såklart inte antalet sidor är allt! En bok kan vara 100 sidor kort och den är ändå en av dom bättre. Har personligen läst flera stycken sådana böcker, och funnit dom vara riktigt bra, medans man å andra sidan gett sig den på att läsa böcker på över 1000 sidor och gett upp efter en tredjedel för den var såååå jäääääkla dålig.

Slutligen, så vill jag bara säga att jag också har lärt mig något oerhört viktigt det här året. Kanske den bästa lärdomen av alla - att man ska vårda ens medmänniskor, och hålla hårt i dom man älskar och tycker väldigt mycket om.
Jag må vara fruktansvärt dålig på att höra av mig till vissa, och detta ber jag om ursäkt för - det är definitivt inte jag är stolt över - men jag finns här, och jag tänker inte försvinna, oavsett hur mycket Fiaten känner för att slänga ut röven när man minst anar det och skicka hela ekipaget ut i skogen, eller hur många trappor jag än ramlar i.
Ramlar ja.
29 år skulle det ta innan jag bröt mitt första ben i kroppen. Av allt man har gjort här i livet, såsom för många år sedan cyklat i oerhört hög fart ned för en brant väg där jag och min vän Jens var nere i diket vid ett tillfälle, eller som vid dom tillfällen när man med flakmopeden gled av vägen, ofta för att man helt enkelt var tvungen att väja för traktorer eller mjölkbilar. Eller som när jag för många år sedan hakade i den där stolpen med skotern och flög över huven och precis missade att skalla nyss nämnda stolpe..
Nej. En liten, fjantig vurpa i nästan ingen hastighet alls där ingenting, inte ens en backspegel gick sönder på mopeden, där jag själv landade på sidan och sedan fick en sån enorm smärta i axeln att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
Det var allt som krävdes för att man skulle bryta ett nyckelben på tre ställen..


Nej hörni. Ta hand om er, och ha ett oerhört gott nytt år.
Gör det bästa utav det. Det tänker både jag och min underbara fru göra.

"Motortidningen Abdullahs Motor och Bult rapporterar nu om att det är fler och fler kunder som av rent ekonomiska och pengamässiga skäl köper den så kallade 'Imitationsdubben', som numer av olika anledningar börjat gå under namnet 'fejkdubben'.
- Det finns lite olika typer av dessa dubb, säger en anställd på den lokala däckfirman Frassebrasses Däck&Sånt, och fortsätter; vi har till exempel den smarta dubben som länge helt enkelt ser fina och hela ut, men gör detta av den anledningen att de vid färd viker in sig i däcken och sedan kommer ut igen när faran liksom är över..
Vidare har vi ett budgetalternativ som består av 'Polypropendubben', som helt enkelt är gjorda av plast. Ser fina ut i butiken, är ett bättre alternativ för dom miljömedvetna, är billiga i inköp och försvinner i stort sett det första dom gör vid minsta hjulspinn.
- Men får man verkligen sälja såna dåliga vinterdäck?
- Det enda kunden tänker på är ju priset. Ska ju alltid vara så billigt som möjligt..

En liten förfrågning hos några privatpersoner ute på gatan resulterade i följande svar på frågan om de skulle tänka sig dessa 'fejkdubb':
- Klart som fan, svarar en affärsman i en stor SUV och fortsätter; jag har såna som försvinner in i däcken på vår X5:a. Säljaren lovade mig att dom skulle sitta kvar längre än riktiga dubb, plus att jag ju har ABS, Tractioncontroll och hela skiten. Då behövs ju inte dubben!
- Jag kör dubbfritt, kontrar en kvinna som stått bredvid mannen med X5:an, och som inte vill uppge sitt namn för reportern. På frågan om varför så säger hon; därför att man inte behöver dom
över huvudtaget i och med alla moderna system.

Enligt vad tidningen också fick bli varse om så säljs dessa så kallade däck med 'fejkdubben' duktigt till företag. När ett av dessa företag skall namnges så vill inte den företrädande återförsäljaren av däcktypen avslöja dess identitet, men gav trots allt några avslöjande ledtrådar.
- Dom kör runt i gula, högerstyrda bilar här i Sverige. Dag som natt..
Reportern försökte sedan få några fler ledtrådar men fick här bara ett kryptiskt blink med ögat och ett avslutande förvånat uttryck, så undersökningarna fortsätter i vilket detta företag kan vara.
Innan reportern dock hann avsluta samtalet med återförsäljaren fick han följande sista kommentar om det mystiska företaget;
- Dom kör dag som natt. Cheferna vet men personalen får inget höra även om dom säkert har räknat ut det för länge sedan..dom är så jäkla lurade hela bunten.."







Nu råkar ovanstående reportage inte vara ett riktigt sådant, så var lugna.
Man råkar bara tänka en hel del under tiden som man delar ut tidningar på nätterna..

Jag är för ung för att kunna säga att jag såg originalserien "The Dukes of Hazzard" när den sändes på tv. Serien producerades mellan 1979 och slutade faktiskt samma år jag föddes, 1985.
När den gjordes så var Dodge Charger en mer eller mindre slit och släng-bil. En muskelbil i mängden, och det var inte så konstigt att produktionsbolaget offrade inte färre än 319 stycken enkomt för serien, om än att de i slutet använde sig mycket av modellbilar på grund av den allt strängare budgeten.

Filmen som kom ut 2005 var min inkörsport till familjen Duke, och Generalen. Den fick ta emot mycket kritik för dåliga gestaltningar, dåliga val av skådespelare och så vidare, men jag tyckte faktiskt om den, om än att man ändrade vissa åsikter efter att man sedan började köpa loss originalserien box efter box, säsong efter säsong och verkligen sett hur det faktiskt startade.
Men så kom den här filmen med "The Beginning" ut 2007. Filmen som i min mening aldrig skulle ha producerats och över huvudtaget aldrig skulle ha släppts på DVD..

Jag flög till Stockholm tur och retur för att kunna hinna med en av dom sista föreställningarna med 2005-filmen, bara av den anledningen att jag vid den här perioden ville göra nåt riktigt galet i mitt liv. Jag fixade ett boende hos min morbror och flög ner, där jag dessutom i Stockholm träffade en vän jag sedan tidigare bara pratat med över MSN Messenger, vilken jag på kvällen för sista visningen bjöd med på bio. Hon, Alexandra, hade efteråt gillat filmen, men den hade kanske inte riktigt hundraprocentigt varit hennes..typ av film.
Sedan hade jag flugit hem.

Filmen "Dukes of Hazzard: The Beginning" skulle i min mening skildra hur kusinerna Bo, Luke och Daisy togs omhand av deras uncle Jesse efter att deras föräldrar hade dött i en bilkrasch, och hur Generalen uppstod såsom den nu hade gjort i originalserien.
Men i stället var det som att producenten och manusförfattarna bara hade tittat lite hastigt på fodralet till filmen som kom ut 2005. Det var som att de hade tittat på bilderna och tyckt; "det här måste vi göra en modern tvist på"..och så uppstod kopian på kopian.
En så otroligt dålig sådan.
Filmen skall alltså utspelas vid sjuttiotalets slut. Vid en period när bilar som min Mazda 323 hade sin högtidsperiod och ännu stod i bilhallarna och väntade på sina nya ägare. En tid då mobiltelefoner, saker med ett "I" i börjat av namnet inte existerade, och en tid då "airbags" mer härrörde till kvinnliga bohag än luftkuddar som skjuts upp i ens ansikte vid krockögonblicket.
Filmen börjar visserligen med att Bo Duke skall ta sitt körkort. Han och en vettskrämd bilskolelärare kör runt i en grön Volvo 145 - och 145:or fanns ju som bekant vid den här perioden - men allt spårar i min mening ur när fordonet i fråga inte bara är med i en biljakt med polisbilar, men också är med i en krasch, varvid de inblandande räddas av ett par airbags?
Airbags i en Volvo 145:a?
Nåväl. Men vilka polisbilar jagade då ekipaget? Gamla tidsenliga Matadorer?
Någon Dodge Coronet?
Plymouth?
Nehejdu. Här i den här rullen blir vi jagade av Ford Crown Victorias av årsmodell 2000!?

Allt blir bara fel i filmen. Kusinerna Bo och Luke dyker upp i nya VanHool-bussar, det syns nya bilar överallt. När de möter Cooter så går han någon slags mekarlinje i skolan, där de "råkar" köra igenom hela skolan - inklusive damernas omklädningsrum av någon anledning - där de sedan blir jagade av dessa tjejer med fejkbröst och stringtrosor..i en film som ska utspela sig i "The beginning"?

Missförstå mig inte. Jag uppskattar också dom små modernare inslagen, men varför var dom tvungna att frångå ett koncept som fungerat i 30 år när det i filmen plötsligt nämns att deras föräldrar i själva verket lever, och att Generalen av en slump blir hittad i en sjö?
I originalserien byggs "General Lee" upp av en kaross de hittat på en skrot, och dörrarna svetsas fast därför att bilen skall byggas som en tävlingsbil. Drömmarna kretsar kring NASCAR, och det är därför dom är tvungna att klättra och hoppa in genom dom öppna rutorna.
Så varför..varför i helvete vägrar plötsligt Luke att i "The Beginning" göra likadant som Bo och lämnar sin dörr fungerande?
Vad hände med drömmarna om NASCAR?

Jag förstår faktiskt ärligt talat varför John Schneider, Tom Wopat och Catherine Bach vägrade att vara med i så kallade cameoroller i den första filmen från 2005. Svagt manus, svag handling och kanske man som skådespelare hellre ser att originalet bevaras i minnet såsom det var.
Dessutom så ställer dom ju redan upp varje år på så kallade reunionträffar i Georgia, där varje träff år för år blir bara större och större - idag är det ju hur stort som helst!
Bara att glutta lite på Youtube så förstår man vidden av arrangemanget..

Men jag kan tänka mig att de ursprungsskådespelare som tyvärr vandrat vidare och idag ligger begravda, att de efter 2007-filmen nu ligger och vrider sig av ilska..det hade i alla fall jag gjort.
Må ni vila i frid, Sorrell Booke, Denver Pyle och Waylon Jennings.
Försök sova.

"- Oh, jag glömde skriva det. Det är en.."

Hur många gånger har vi inte läst den kommentaren? Någon har råkat blivit satt på pottkanten, huvudet sjunkit ner mellan axlarna och fått utbrista en ursäkt till varför det inte stått någonstans i varken rubrik eller text vad människan hade för bil i sin frågeställning.

"..Oj..missade det. Skriver på telefonen.."

Jag tror ärligt talat att det mänskliga släktet håller sakta men säkert på att fördummas på grund av den rådande tekniken.
Idag förväntar vi oss att alla skall ha en smartphone med internetuppkoppling lika mycket som vi förväntar oss att nästa andetag skall innehålla h2o, den värdefulla syren som får oss att fortsätta leva och frodas i den värld vi nu lever i.
Den vi numer inte ser, därför att vi tittar ner i våra telefoner..
Vi ser banne mig inte våra barn som försöker allt i sin makt att visa vad dom kan i gympan, därför att föräldrarna hellre - och ibland måste - titta ner i sin telefon, eftersom dom antingen har sitt jobb där - idag har ju många med sig jobbet hem och så kallat alltid arbetar - eller helt enkelt finner något på Facebook mer intressant och därför måste lägga in en kommentar om detta, eller två.

Idag krockar människor i sina bilar därför att dom Facebookar medan dom kör. Hur statistiken ligger i detta överlåter jag åt andra, men jag har sett minst en artikel om ämnet där en individ precis hade hunnnit uppdatera sin Facebook-status innan en krock med - sin - dödliga utgång varit ett faktum.

Jag är glad att jag fortfarande minns den där tiden innan Facebook och mobiltelefonen. Det var en ganska trevlig tid, om man får vara ärlig.
Visserligen hade man inte åldern inne för att få köra bil på den tiden, men cykeln tog mig överallt, så länge det var inom kommunen. Först ringde man och pratade med sin vän över den landburna telefonen..ni vet den där som var inpluggad i väggen och hade sladdar?
Sedan slängde man sig på cykeln och for. Var personen sedan inte på utsedd plats så var det bara att vänta. Var man själv sen så fick man förklara sig, men det var samtidigt okej.
Det var en heder att dyka upp.

När jag gick i skolan var där en period där vi blev itutade att alla elever skulle skriva skrivstil. Alla, under alla former av lektioner där det skulle skrivas i böcker, så skulle vi också skriva skrivstil.
Annars fick man inte godkänt.
Man skrev så blyertspennan nästan glödde, och det gröna suddet med en röd rand blev bara mindre och mindre, och svartare och svartare i kanterna.
Jag som var - och är - vänsterhänt hade det extra svårt att texta därför att allt jag skrev tenderade till att bli utsuddat, eftersom delar av handflatan släpade i papperet. Så när man då försökte lyfta på handen och skriva, så blev texten i det närmsta oläslig.
Lägg då till skrivstil..och ni kan ju ana hur texterna blev. Uhm.

Tangentbordet var välkommet. Det var det verkligen. Äntligen slapp man den där svärtade handen, men det blev samtidigt så mycket enklare att göra fel. I takt med att händerna lärde sig "typing", det vill säga att man lärde sig vart tangenterna satt, så hängde till slut inte hjärnan med.
Ord försvann här och där. Vissa meningar som hade verkat alldeles självklara i huvudet, kunde inte återberättas när den väl lästes upp från det utskrivna papperet.
Och från detta har det evolverat.

När den riktiga mobiltelefonen kom - och nu pratar jag inte om den stora "väskan" utan om exempelvis en Nokia 3310 som rymdes i fickan - så hade den riktiga utåtbuktande knappar.
Med knapparna kunde man skriva in telefonnumren, lagra dessa i telefonboken och sedan snabbt och smidigt ringa människor. Ja, man kunde också skicka iväg SMS, och serdemera också MMS.
Så när man då kombinerade mobiltelefonen och bilen så kunde man hålla blicken på vägen och samtidigt känna vart knapparna på telefonen var, och helt sonika skriva texten utan att vara en större trafikfara.
Man kunde skriva kortare meddelanden och skicka dessa - om man nu var så säker på det här med att skriva SMS - utan att ens titta ner på telefonen förrän meddelandet var skickat.
Idag är detta en omöjlighet, samtidigt som möjligheterna i telefonen blivit så många fler.

Medans man förr i stort sett bara kunde ringa och skicka ett SMS så kan man idag med sin mobiltelefon göra allt från att starta upp motorvärmaren medan man själv sitter och äter frukost, till att betala räkningar och väga sitt bolån med nyss nämnda apparat.
Man kan till och med spola sin toalett med mobiltelefonen..

Och allt detta, i mitt tyck, fördummar oss. Vi stänger inne oss i våra egna världar där vi visserligen har massor av vänner på Facebook, men vi träffar dom aldrig. Vi ringer dom aldrig och hör aldrig på deras röster, därför att vi då och då hellre väljer att skicka dom en liten knuff, eller "gillning".
På våra vänners och bekantas födelsedagar så skicka man dom en hälsning via Facebook. Ska det protesteras mot något så går man med i en grupp i Facebook...och så vidare.
Skulle Sverige invaderas av Ryssland så lär vi väl alla skynda oss till Facebook för att gå med i en protestgrupp mot det..

Hursomhelst. För att runda av detta gnällande så kan jag i alla fall medge att det såklart också finns fördelar med att ha dessa funktioner i våra mobiltelefoner.
Jag förstår poängen med att ha ett kontokort, och jag förstår poängen med att kunna bli nådd.
Men har inte gränsen passerats för länge sedan, där det bara blivit..löjligt?
Och framförallt farligt?

Jag bara undrar.

Var hem till min far en sväng under lördagen. Slängde på batteriet till 240in på laddning, och kollade äntligen upp varför lamporna inte lös till min laddtrycksmätare i V70in.
Visade sig vara dåligt klämda kabelskor som var boven i dramat.
Eftersom jag hade lite tid över så letade jag fram min mors gamla eumoped, vilken självklart skulle vara tjurig att få igång. Vissa maskiner är nog gjorda för att vara igång ofta.

Det skulle egentligen inte bli så lång provtur men väl ute på vägen så var jag bland annat ner till kyrkogården där jag hälsade på min farmor och farfar, Sandra och slutligen min mor som ligger utspridd i en öppen lund.

Väl tillbaka hos pappa så skulle jag fint och prydligt svänga in på gården, när allt går fel. Jag bromsar in och svänger, och lite rullgrus på vägen ser till att ekipaget tippar omkull.
Satan så ont det gjorde i axeln, och jag kippade efter luft länge medan en pollack stannade och lyfte bort mopeden från mig.
Långt in på kvällen låg jag sedan med frossa av och till och laddade för att köra hem, vilket jag sedan med en viss möda gjorde, om än att min fru sen fick hjälpa mig ur bilen väl hemma.

Fick skjuts av min underbara vän Louise till akuten, där min fru var ett oerhört bra stöd under såväl undersökningen där jag höll på att svimma pga smärtan, samt under röntgen och den slutliga väntan på resultatet.
Resultatet = ett nyckelben brutet på tre ställen.

6 veckors sjukskrivning till att börja med. Bara att hoppas på att man slipper operation.
Dessutom är det idag exakt tre år sedan min mor lämnade jordelivet.
Jippie..


Taget nästan en vecka efteråt nu. Fiiiint..