Jag påmindes just om en historia som jag fick berättad för mig för ett antal år sedan. Min far var mycket god vän med en engelsman som emigrerat till Sverige på äldre dagar och jag har behållit den bekantskapen även nu efter min fars bortgång.

Vår bekantes far var stridsvagnsmekaniker i Nordafrika 1940-43. Jag har förstått att han även följde med upp igenom Italien då han träffade sin blivande fru på Sicilien, vår bekantes mor.

En gång hälsade den gamle mannen på i Sverige och vi fick nöjet att träffa honom. Självklart kom frågan upp om hur det hade varit i kriget, på riktigt, när det var allvar. Han berättade om hur de tömde de engelska stridsvagnarna på likdelar och blod för att sedan svetsa på nya tjockare plåtar över hålen. Sedan skickades de ut i öknen igen med nya 19åringar ombord. Efter att de träffat på sin första Tiger var det emellertid samma sak igen. Detta berättade han med grova gester och vrålskratt, hur de tyska granaterna bara gick rakt igenom, vad de än svetsade på. "STRAIGHT THROUGH" skrek gubben och viftade, och skrattade.

Ytterligare en historia han delade med oss var hur han tidigare i livet kört en Austin Seven med en kompis. De äldre bilarna hade endast fotbroms som "tog" där bak och handbroms där fram. Hans kompis hade vid tillfället som återgavs kört och det hade gått för fort, varpå vännen skrikit "Pull the brake!" i syfte att få sin medpassagerare att dra hårt i handbromsen. (Han hade ju som förare händerna hårt greppade med vita knogar runt ratten och pressade samtidigt ner den mittre pedalen i golvet så gott det gick. Inget händer egentligen när detta moment utförs, vilket ungdomarna sannolikt där och då blev varse.)

"I am pulling the brake!" vrålade då den gamle tillbaka och visade upp den losslitna handbromsen.

Så kan det gå!

Drive British!

Fick plötsligt en flashback från 1992-3 när jag körde runt i en gammal Passat. Den gick förbannat bra, hade planad topp och varvade ur på alla växlar. Förbannat rolig bil var det faktiskt. Vid ett tillfälle hittade jag en flaska Slick 50 som skulle hällas i oljan. Tanken var, enligt reklamen, att någon slags teflon i smeten skulle behandla motorns innandöme och allt skulle bli bättre. Eftersom man var tjugeplus så var det ju inget att snacka om, en pyts Slick 50 åkte ner tillsammans med Biltemaoljan. Och ja, egentligen är det väl hokus pokus, bogus det där, men jag minns att tomgången efter ett par mils körning gick upp till 1600rpm och att den då behövde ställas ner mekaniskt, som man såklart kunde på Solex-fuggen av modell 35 PDSIT. Vetefan egentligen , men om tomgången gick upp så pass så måste ju nåt ha hänt? Skitsamma. Bilfan dog rostdöden under 1997 och hamnade då tillsammans med kamrater på Bromma Bilskrot. Synd. Röd var den. Sex on wheels.

Ja jag kanske är konstig men en bil är könlös och saknar namn. Inget förbannat han/hon eller RaraSara etc. Nä. En bil är en död klump järn som inte behöver döpas.

Slut!

Så var det äntligen dags att ta tag i mitt bedrövliga garagegolv. För ett antal år sedan lade jag in en röd heltäckningsmatta under bilen. Mycket snyggt och prydligt och den typen av klassiker som stått parkerad där gör sig verkligen som bäst på det sättet. Men tidens tand gnager långsamt, speciellt som det droppat några droppar vatten från högtryckstvätten som långsamt blött upp mattan. Vid ett par tillfällen har mattan åkt ut på vädring, men fukt och tid är inga bra kompisar. Nu åkte mattan ut. Och in åkte sådana enkla kvadratiska plasttrall-plattor som inhandlas på de flesta byggvaruhus etc. Mina kom från Jula och ska enligt reklamen hålla för en bil. Min bil väger 300kg så det ska väl gå bra. Snyggt blev det i alla fall. Sedan åker nog en ny matta på, ovanpå trallen, eftersom det är en sådan fin luftspalt under den. Mysigt semesterpyssel.

Ca 18-19 månader in i ägandet av Lexus GS så kan bara konstateras att det går att bocka av punkt efter punkt i nöjdhetsskalan.
Idag fick jag möjlighet att möta bullret. En kul grej såklart men eftersom jag testat i mina andra bilar så vet jag ju att jämföra åtminstone med dem.
90km/h och sedan mäta hur många decibel som finns i kupén.
47,8dB var det när jag bad baksätespassagerarna att sluta viska.
I övrigt har de 30milen genom Ålands småvägar gett en förbrukning på 8l/100km. Inte heller illa för en bil på nästan 2ton som drivs av bensinsexa på 3liter och 250hk.

Hej klassen!
Idag ska vi prata om bilar och deras ägares kärlek till dem.

Det finns många sätt att ta hand om sin bil på. Vi kan för enkelhetens skull dela in dessa sätt i två kategorier.

1: Bra sätt att ta hand om sin bil på.
2: Dåliga sätt att ta hand om sin bil på.

Vi har självklart drabbats lite av TV-shops förgiftning. Vi vill ju att det ska finnas supermedel som gör ditten och datten utan att vi ens öppnar paketet helst. Ja, det finns bra, dyra produkter och de är sällan dåliga som i skadliga. Möjligtvis är det dumt att dricka "snabbvax" men annars så är det ju lite enklare att vaxa bilen med flytande vax som man gnider in bilen i på sisådär 10minuter inklusive kaffepaus. De eventuella nackdelar som snabbvaxet har jämfört med sin äldre släkting Poly Blue är ju inte så där oerhört många.

Husmorsknepen då. Jo, absolut. Vi har väl alla någon gammal kärring i släkten som vet att om man lägger ut sågspån i månskenet så händer något... Bosse Bildoktorn är ju en klassisk husmorsknepare. Bananskal i bakaxeln, ägg i kylaren, whisky som spolarvätska, polsk studentska i baksätet osv. (Den sista ska jag iofs inte belasta Bosse för...)

MEN!!!

På senare tid har jag sett och hört husmorsknep som helt enkelt inte är så bra. Yes diskmedel när man tvättar bilen. Nja. Blir bra kanske några gånger men vad händer sen? Ekol olja på skinnklädsel. Jo, funkar kanon, men skinnet torkar snabbare och framförallt blir det omöjligt att bearbeta i framtiden om det ska renoveras med pigment. Det är väl baksidan med ett forum. Biblioteket meets handgranat. Många bra idéer blir det, och några som kanske funkar ett tag. Lacknafta på lacken. Ja varför inte kan man tycka när man ser den där ilskna fläcken?

Så är då lösningen dyra specialmedel producerade av den västerländska kommersen i syfte att sälja. Ja, ibland är det nog så. Visst finns det husmorsknep som man kan utnyttja. Absolut. Ättika är en klassiker jag själv nyttjar ganska friskt. Men faktiskt så är många moderna medel betydligt bättre, om än dyrare.

När jag var liten fick jag höra att min mormor som växte upp på bondgård, brukade kissa på sina händer efter att hon mjölkat korna. Ja, det finns en helt logisk förklaring. Urinämne är kanoners för huden. Karbamid som finns i många hudkrämer är mer eller mindre rent urinämne. Så frågan är, brukar du också kissa på händerna?

Jehova!
Hur ska man göra när det helt enkelt är fullt överallt av bilar som man kanske behöver, eventuellt vill ha och ibland gillar att köra. Ja, man får helt enkelt prioritera. Och detta skedde i helgen som gick. Efter moget övervägande överlät jag det senaste tillskottet i form av Toyota Yaris till broderns dotter som från och med nu får slita den med hälsan. Prognosen är god. Den har rullat 2500mil sedan den lämnade fabriken 2002 och även om det yttre skalet påvisade pensionärsbulor så var den generellt i ett mycket gott skick. Så, ett problem mindre i världen. Vad jag ska ersätta den med är inte riktigt klart än, men tankebollen är satt i rörelse.

Jo det slog mig imorse när kryssaren styrde söderut mot arbetsplatsen att det finns många möjligheter att sticka ut i mängden när man kör bil. Vissa bilar syns mer än andra helt enkelt. Det kan bero på märkligt blåa LED-lampor i skyltbelysningen, inköpslistor klistrade på sidan av bilen, spoilerpaket som ser ut att vara tillverkade och monterade i Uzbekistan. Sedan har vi såklart avvikande körstilar. Högerfilen är egentligen alltid fredad från uppenbara dårar. De syns helt enkelt inte eftersom de makat sig åt sidan och ligger där i sakta rull. (Oftast) Undantaget är väl möjligtvis när raketforskarna med ovan nämnda attribut blåser förbi just i högerfil för att de har bråttom att komma 200m längre fram i kön.

En raketforskare var på väg till något imorse. Skola eller arbetsplats låter jag vara osagt men bråttom var det. Och även om bilen inte hade speciellt många av ovan nämnda attribut så fanns där såklart ett par. Bilen var väldigt ren och välskött. (Inget fel i det men i snorslasket så syns man extra bra då.) Fälgarna var 2-3 tum större än de behövdes och även om det förvisso inte är något fel i det heller så blir det ändock ännu en liten detalj som sticker ut på vintervägarna.

Nej, vår vän raketforskaren var en PP-R. Alltså en Pinsamt Personlig Raketforskare.

Jag behöver såklart inte avslöja vad det stod på hans Pinsamt Personliga registreringsskylt, men som den raketforskare han är (jag drar till med gissningen att han ofta är raketforskare i trafiken) så är det rent av korkat att skylta med sitt efternamn, för att ge en ledtråd till skyltens innehåll.

Själv svängde jag av motorvägen strax efter att raketforskaren försvunnit ur synfältet. Jag använde förresten blinkers.

Och redan i rubriken avslöjar sig två detaljer. Den viktiga kopplingen är prepositionen "på" och inte "i". Nåväl.

När jag var grabb öste de på med en fantastisk tecknad rulle ungefär samtidigt som det mjällade som värst på ängarna. Trolltyg i tomteskogen hette den. Och lite där står vi nu. Eller snarare jag. Och tittar på lite fundersamt vid sidan. En jävla fars har det blivit.

Själv hoppas jag snart på tillökning. Problemet är att det är komplicerat med ytterligare en mun att mätta, så något måste väl adopteras bort. Förmodligen liten eller stor japan. Problemet är när alla barn fortfarande fyller en funktion hur framkrystad den än må vara...

Ja, det sker nu. Sorti. Samtliga skruvar skruvas långsamt motsols ur det som länge kändes stabilt, och det blir mer och mer märkbart rassel i fogar och skarvar. Kollapsen känns nära förestående. Den sista kämpande dysfunktionella respiratorn sjunger helt klart på sista versen.

There's a concert hall in Vienna
Where your mouth had a thousand reviews
There's a bar where the boys have stopped talking
They've been sentenced to death by the blues

Ja, vilket tilltag det är. Men likväl är det ju lite mysigt att på något sätt uppmärksammas av sina barn.

När jag själv var grabb så var bilar en stor passion. Farsan var biltok och jag blev biltok. När jag var 15 började jag undersöka möjligheterna att bygga en egen bil. Valet föll på en modell som hette Bonito som såldes av en VW-Customfirma som låg på Sveavägen. Fronten påminde mycket om det vi nu ser på en Jaguar Xk8 av förra modellen, men änden på bilen var bedrövligt ful. Under skapelsen skulle det stoltsera ett VW chassie, men det fanns även rörrams-funderingar. Drömmen blev aldrig sann beroende på dels ekonomiska orsaker men även så kom jag till insikt, eller snarare så byttes den ena drömmen mot en annan vad det än måhända ha varit.

Jag började renovera min första egna bil med nytt körkort. Farsan körde svets och jag knackade plåt som jag visade ha viss läggning för. Bilen var en Amazon som förvandlades från hög till pärla. Därefter följde ett par objekt som på olika sätt förädlades och/eller reparerades.

För drygt 20 år sedan attackerade vi vår gamla Austin Seven som stod i garaget hos min far. Bilen var smälld och skev så ursprungsobjektet var egentligen vedervärdigt. Projektet genomfördes i sakta mak under många år och bilen är numera i trafik.

För ca 10 år sedan fick vansinnet nya proportioner när jag fick hem något som skulle bli en ny Austin Seven. Med handknackad aluminiumkaross och en grundlig ihopsättning av löst bråte som hade 75-80 år på nacken så hände nåt. Jag började känna mig lite mätt på att skruva. Visst, jag bytte senare något avgassystem, bromsskivor, belägg, vattenpumpar och annat småfix, men nu fick det räcka. Kanske var projektet med min gröna Austin för tidskrävande?

Nu är det lite en ny vår i luften. Ryggen smärtar förvisso. Händerna klarar inte riktigt de små skruvarna. Ögonen är inte med längre och strålen är lite tunnare när man lägger morgonpissen, men ett visst nytt intresse har vaknat. Detta mycket tack vare min egen sons stora intresse. Tillsammans planerar vi nu pågående projekt och förbättringar och min förhoppning är ju såklart att han ska axla kunnandet.

I morse fick jag så ett par tofflor. På något sätt så personifierar det mig väldigt bra. Att mysa runt här i vinterlandskapet, och med garaget i huset är det perfekt att kunna smyga ut, sätta sig i fåtöljen som finns där och filosofera kring det stora och lilla omkring oss. Med backspegeln redan inställd så ser utsikten framåt även den trivsam ut.

Härmed önskar jag döda en myt, nämligen den om “skeva bromsskivor”. Jo, bromsskivor kan bli skeva. De kan spricka. De kan jävlas på alla möjliga vis. Framför allt när de är kraftigt slitna efter tusen och åter tusen mil. Vi känner igen det genom att ratten vibrerar mer eller mindre när vi bromsar in i högre hastigheter.

Men vänta nu, ser jag inte en ung man med tribaltatuering i bakre raden, med kepsen bak o fram som räcker upp handen?

-Mina skivor är nya. De är bara skit, de slog sig direkt av värmen. Mina bromsar vibrerar som en billig hotellsäng i Las Vegas på dollar-doping!
-Ja men är du då verkligen säker på att felet ligger i bromsskivorna?
-Ja självklart. De är kassa. Jag köpte billiga skivor på Biltema, så nu får jag skylla mig själv. <sadface>

Nej, så här enkelt är det inte. Det är faktiskt enklare. Din bil har drabbats av två problem, eller snarare ett av två problem:

1: Du har inte kört in dina belägg på rätt sätt.
2: Du har inte koll på dina bromsok. (Japp, du måste motionera oken och glidpinnarna. Använd silkonfett.)

-Gubbjävel, jag har fettat in pinnarna med silikonfett och jag har motionerat oken!
-Åh grymt, de flesta med keps brukar nämligen använda kopparpasta. Körde du in beläggen då?
-Jo, jag körde in beläggen. Lugnt och stilla i en vecka. Inga hårda inbromsningar alls.

Okej, nu behöver vi ta en lektion. När du kör in dina belägg så ska du inte göra på det sätt du beskriver. Visst, maximal bromsverkan får man om man “kör in lugnt i två veckor” om skivorna redan är slitna. Men maximal bromsverkan kanske faktiskt inte behövs eftersom du låser hjulen långt innan du är där.

Så vad är då problemet? Jo problemet var när dina nya/relativt nya bromsbelägg förr eller senare blev riktigt varma. En hård inbromsning från “väl fort för 90-vägen” till 60 (pga gubben som svängde ut). Eller när du skulle av motorvägen där avfarten svänger väl hårt. 120-50 på lite kort tid liksom.

Beläggen hettades upp och bindmedlet i beläggen, den hartsliknande epoxi-substansen smälte. Det som då inträffade var att ytan på beläggen under en stund mer eller mindre “flöt” innan det hårdnade igen.

Denna tid är kritisk. Om du nu stannar med bilen så kommer dina belägg lägga en liten skugga på skivan, en skugga av bromsbelägget. Denna skugga kommer visserligen slitas precis som skivan, men du har nu orsakat ett problem. Din bils bromsar kommer hugga och du känner det i ratten som en vibrerande känsla. (Gå runt på COOP-parkeringen och kolla bromsskivor. Du kommer se en hel del "skuggor"...)

-Men... Öh, du..? Finns det något botemedel?

-Det glädjer mig att du fortfarande lyssnar och jag måste erkänna att du ser mer prydlig ut nu när du tagit av dig kepsen och rullat ner dina T-shirtärmar.

Ja! Det finns ett mycket enkelt och ganska roligt botemedel. När du monterar nya belägg så ska du köra in dem på rätt sätt.

Ta ut bilen på en säker vägsträcka. Se till att du är ganska ensam. Kör upp bilen i ca 100km/h, bromsa ner hårt (!) till ca 30, gasa upp till 100 igen och upprepa proceduren ca 5ggr. Nu kommer dina bromsar vara väldigt heta! Eventuellt är de till och med så heta att de börjar tröttna. Det som hänt nu är att beläggens bindande epoxi har smält. Nu är det av yttersta vikt att du kör bilen i 5-10 minuter så att de får svalna utan att du stannar bilen. Alltså måste du planera operationen så att du vet att du har fri väg framför dig en bit. Du får gärna rulla, men inte stanna.

Så mina kära padawans. Ta hand om ert materiel, Bromsa gärna men bromsa rätt. Vibrerande bromsar är ett minne blott!

Under en kortare period har Yarisen nu fått nöta kanske 15-20mil asfalt inklusive en vända till besiktningen som stämplade MVG i rumpan. Efter en rejäl rengöring med medel starkt nog att tvätta bort Trumps valmanifest så är den numera dessutom dräglig att åka runt i. Förbrukningen ligger på stabila 0,5l/mil vilket i min bok är ganska bra då Rovern drar drygt det dubbla och Lexusen åtminstone 3-4dl mer. Dessutom är värdeminskningen i det närmaste negativ eftersom bilen ramlade på mig gratis.

Så vad kan man säga då? Ja, 1.0l-motorn är onekligen horribelt slö. Jag vet inte ens hur många hästar den har. Förmodligen inga, den är snarare utrustad med hundar eller får. Absolut ingenting händer och inledningsvis så gjorde det att min avsky för den lilla röda ärtan var stor. Större än viljan att spara bensindroppar. Men visst har den sin charm. Nu börjar jag upptäcka (återupptäcka) glädjen med en liten, lätt bil. I korsningar behöver man inte sänka farten alls, det är bara att vrida på ratten. 90-gradersböjar blir riktigt underhållande. Det går självklart inte så fort, men det gör det med handen på hjärtat inte i en gokart heller.

Planen nu är väl att få eländet servad på auktoriserad verkstad. Senaste service var 2008 och sedan dess har den gått 700mil, totalt 2300. Nu ser jag fram emot vintern. Motor- och kupévärmare i kombination med helt okej vinterdäck blir nog kanon för en släde som endast används till arbetet och ICA.

På inköpslistan står nya torkarblad och en dekal till bakrutan som säger "My other car is a Lexus." Fantastisk ironi.

Ibland händer det att jag häller upp ett stort glas kall mjölk. Mjölk är en underskattad dryck, något som faktiskt kan ge en viss njutning, en del av ett skönt liv. Men då blir det Gammeldags-mjölken, eller Lantmjölk kanske den heter, den där med klumpar och på 4-5% fett. Omskakad och iskall, satan så god den är. Med en varm bulle eller helt självt, det kvittar.

Lite samma sak är det med mjölk som med bilar. Jag ser de här köprådstrådarna där unga killar (oftast) frågar efter råd då de ska köpa någon halvgammal BMW eller Audi. Och det är lite då det slår mig, att de egentligen står där vid mjölkhyllan och funderar kring vad de ska ha. Jo mellanmjölk. Mellanmjölk ska det vara. Audi. BMW. Volvo. Som alla andra på gatan kör. En likadan. Lite trygg och tråkig och lagom. Ett rejält glas mellanmjölk och vips så blev livet lite bättre. Mer spännande. Eller hur var det nu då...

När jag var ung högstadiegrabb på 80-talets första halva så fick jag möjligheten att genomföra en prao, eller om det hette pryo då, på en Mercedes-verkstad. Det var väldigt roligt på flera sätt men gav även svar på några frågor jag senare i livet vid upprepade tillfällen fått bekräftade.

1: De flesta bilar på Philipson-verkstaden ägdes av företag. (Minns bara en som inte stämde överens med detta men det var säkert fler.)
2: Det fanns inga bilmekaniker där (förutom en), utan det var bara en massa tjommar som bytte stift, glykol, olja och kollade gångjärnen. Självklart var de alla produkter av Fordonslinjen på gymnasiet. Men inte fan kunde de nåt om bilar utan så fort det kom in en bil med något fel så kom Olle in. Han var mekaniker. Han letade reda på vad det var för fel och sedan lagade han det.

Idag är det nog fan ännu värre. Ett gäng tomtar som bara kan koppla in sin felkodsläsare och sedan byta ut dyra komponenter för sisådär 1200kr/timme tills de har tur och byter rätt.

Och vi ser det hela tiden. "Kolla felkoder. Byt det som felkoden ger." Men för helvete. Kommer det fram soppa? Finns det gnista? Bytte du stift för 12 år sedan så kan det ju hänga ihop med det? Har bilen gått 25.000mil så kan det ju vara något annat fel som är trasigt?

Nej, jag känner hur tröttmössan dras ner längre och längre på de som jag innerst inne inser inte ens borde veta bättre, men som vid upprepade tillfällen bullrar så in i helvete.