Jobbade under dagen. Faktiskt en riktigt bra dag. Oerhört mycket c5:or
men överkomligt. Solen sken ute. Jag sprang i tshirt på överkroppen.
Hett som sjutton i trapphusen, men dagen gick fort.
Bytte till bil efter att lägenheterna var klara dessutom.
Hursomhelst.

Var förbi Boda en sväng efter jobbet. Middag, såklart. Det är inte det att
jag är snål eller lat som inte gör min egen mat, utan snarare mer utav
en tradition att jag kommer "hem" efter jobbet. Eller. Snarare de dagar
jag jobbat.
Ringer grannen efter maten och hör efter om hur vi ska göra med min tic?
När hade han tid? Framför allt; hur stod det till med skärmarna? Verktygen?
Grannen kunde glatt meddela att skärmarna var klara, men att han satt
och funderade på hur han skulle kunna frakta dem utan att skadas.
Inslagning föreslogs, och godtogs.
Verktygen var hittade.
I stan var det tydligen poliskontroller, enligt vad han kunde tyda på sin
radio han bär med sig. Bra att veta, tyckte han. Detta tyckte jag också, och
tackade för informationen.
Som att jag kör olagligt nån gång..

Hursomhelst. Jag blev aldrig stannad av en polis. Faktum är att jag aldrig
såg en polis, på hela vägen från Boda till Frösön. Gladeligen svängde jag in
framför garagedörren, och slet med mig nycklarna för att öppna.
Bilen hade jag tidigare under dagen spolat av med jobbets högtrycksspruta,
så nu såg den faktiskt riktigt okej ut.
Skönt att klara sig från problem, tänkte jag och började backa. Ena sidan såg
ut att klara sig bra..
BRAK, sa det.
"Fan", sa jag.
Bakflygeln satt fast i väggen. Hur fan kunde jag missa det? Trötthet? Har det
med synen att göra. Provade först att backa med fullt rattutslag för att ta mig
lös.
Funkade inte. Satt fast.
Körde fram med fullt rattutslag. Funkade.

Jippie, säger jag bara.

Det är trevligt med kontakter, kan man konstatera. Kontakter leder till förgreningar. Förgreningar leder till andra kontakter.
"Saab_bojan" är en kontakt. Och man ska väl egentligen inte bli förvånad
varenda gång människan utbrister "var inte det där...?" Men ändå blir man
det. Man funderar på om människan verkligen känner alla.
Men faktum kvarstår.
Tack vare vidare förgreningar och kontakter, har jag numer kontakt med en
motivlackerare, som inte nog kan typ allt om amerikanska muskler.
Han är verkligen bra på motivlackering.

Själv förstår jag knappt ett ord av vad människan säger, när man står där
i hallen eller köket och han börjar prata om 57'an dit och 63'an hit.
Men han kan verkligen motivlackera.

Så. Efter en del tjänster och gentjänster så har man blivit erbjuden ett eller
flera motiv, beroende på vart eller om jag vill ha dem på bilen.
Men.
Vad sjutton ska jag ha för motiv? Inga döskallar. Det är inte min stil. Men.
Egentligen. Vad är min stil? Har jag en stil? Ingen jag känner till i så fall.
Vet knappt vad man ska ha för kläder, om man nu ska gå efter nån "stil".

Vad ska jag ha för motiv på bilen? Huven är rätt bestämd men. Vad?
Förslag, tack.

Det hela uppenbarade sig på vägen hem från jobbet, om jag inte missminner mig. Sitter och kör i cirka nittio kilometer i timman och uppmärksammar att det är lite soppa. Inte så konstigt egentligen. Började närma mig 40 körda mil, och då brukar soppamätaren ligga precis innan rödmarkeringen - jodå jag lovar - men än brukar det inte vara någon fara.
Tempmätaren är sedan länge som den brukar vara. Alltså i toppen. Kabeln till givaren är som smått av så därav anledningen..

Plötsligt tvärdör soppamätaren. Som en död häst faller den till golvet och jag höger på ögonbrynen när även tempmätaren går i botten. Vad fasen nu då?
Bilen fortsätter gå utan problem. Hastighetsmätaren funkar fortfarande. Varvräknaren funkar likaså den. Provar att fortsätta köra hemöver.
Tar mig faktiskt hem.
Morgonen efter så tankar jag det första jag gör innan avresa till jobbet. Gissade på en soppaläcka men varför gick tempmätaren i golvet i så fall? Nåväl. Enligt trippmätaren - som även den fortsätter att funka - så hade bilen dragit strax över litern...som vanligt alltså. Inget ovanligt med det..
Men sedan ett par dagar nu så har tempmätaren och soppamätaren stått så här. Alltså när man tankar fullt så går soppamätaren upp högst till halva mätaren och sen segar den ner sig till botten, i takt med att man kör.



[Taget 080405]*Vad är det för fel på temp och soppamätaren..?*

Dagen började bra. Borttappade torgvantar som jag brukar ha under
dagen, och likaså handskarna jag brukar ha på morgonen. Kunde inte
finna dem nånstans.
Hursomhelst. Gick ut till garagelängan strax över sju. Mötte upp grannen
som vanligt och pratade om ditt och datt. En kvinnan - vars bil stod mitt emot
min garagedörr - närmade sig och jag låste upp min port.
Hoppade in i bilen och observerar att kvinnan nu står och skrapar framrutan.
Jag vrider på tändningsnyckeln och bilen hoppar igång. Rullar ut och ställer
mig alldeles bakom kvinnan med sin bil som fortfarande står och håller på
med framrutan.
Tänker att "ja men hon ska väl skrapa alla rutorna så det lär ju ta en stund".
Kliver därför ur bilen och drar ner porten och ser till att den är låst.
Sätter mig i min egen bil.
Stör mig som vanligt på den höga tomgången då den är kall.
På med bältet.
Lägger precis ur ettans växel och i igen - som jag alltid gör - och ser i ögonvrån hur bilen kommer backandes och jag blir påkörd.
Det gnisslar. Plåt mot plåt. Ser bakljusen tändas. Bilarna rycker till, som att
dom kramas.

Där sitter jag och ser bilen köra fram till parkeringsplatsen igen och vad gör jag?
Ettans växel ligger fortfarande i. Jag funderar en stund. Eller. Jag tänker inte alls över huvudtaget. Sitter bara. Som i trans, för ett par sekunder.
En normal hade förmodligen klivit ur. Blivit någorlunda förbannad över skadan och sen tagit information från den som backade på en - men inte jag.
Nej jag tänker "nej jag är sen till jobbet".
Och åker därifrån.

Sen på jobbet var det som vanligt livlig diskussion om det hela. Skulle ha gjort det. Skulle ha sagt det. Skulle inte ha gjort så. Men det är så lätt så i efterhand att bara säga. Jag är inte normal. Tänker inte normalt. Gör aldrig nåt "normalt" eller på "normalt" sätt eller vis.
Fan.
Träffade min granne på kvällen. Diskuterade saken i alla fall. Hur ironiskt är det inte då att människan är utbildad plåtslagare och expert på just äldre Volvo..?
Det där fixade han enkelt, eller om jag vill låna alla verktyg som behövs.
Inga problem.
Idag ringde han dessutom. Jag stod med en näve post i famnen och tänkte "det kan ju inte vara sant", när telefonen ringde. Den med den trasiga mikrofonen. Hur ska jag kunna höra nåt?
Hur ironiskt är det inte då att han inte nog har tid när som helst med att rikta skärmen - bara jag plockar av den - och dessutom har en polare som kan lacka om den åt mig i lackbox? För en platta öl var?
Blir grett till helgen.
Och nu ikväll ringde kvinnan och vi redde ut det hela. Fick en liten symbolisk summa för skadorna också. Egentligen är jag nästan lite småglad för nya skadan. Då kanske jag blir kvitt ett par rostfläckar på samma skärm i samma vända..

[Taget 080402]*Där satt dragkroken fint..*

[Taget 080402]*..där satt Audikofångaren..*

[Taget 080402]*Tvungen att spola av när sprutan väl stod framme på jobbet..*
Tänk om folk kunde vara så ordentliga att dom skrapar ALLA rutor. Inte bara framrutan och tror att dom ändå ser allt?
Ja jisses.

Firade igår att jag haft vikariat 2 år på jobbet förresten. Första jobbet för den delen.
Hurra till mig. Eller nåt. Bjöd på kakor och kokosbollar till kollegorna. Mycket uppskattat :)

Blir kort blogg detta.

Tomas ringde i "morse". Morse var vid tolvtiden, eller var det vid elvasnåret? Hursomhelst. I med ett par mackor och nån saft jag hade, och sen i väg till Lugnvik för att hämta upp ovanstående.
Visade sig att det inte blev direkt tur till Krokom. Nej först skulle vi hämta nyckeln, och den var i Odenskog. Helt åt det andra hållet. Nåväl. In till Odenskog det bar.
Väl där skulle vi hämta ut pengar. Vilket vi gjorde.
När vi kommer ut gick vi in på Rusta för kapskivor..och penslar.
Nästan ute från parkeringen så får vi vända tillbaka..för en dricka.
Nåväl.

Det blev svetsning idag i alla fall. En bit rostskyddsmassa lossnade bland annat då jag blåste med luft så det inte brann allt för mycket, och landade på min hand. Sved utav bara satan..

[Taget 080330]*Fistad bil..eller vadå?*


[Taget 080330]*Tomas svetsar för fullt*

Jag tycker att det blev riktigt bra gjort. Tomas tyckte väl sådär antar jag. Hela reservhjulsbaljan är gjord. Nu är det ett par småhål kvar. Sen så.

Sen avslutades kvällen med gokart - första gången för mig - vilket jag riktigt roligt faktiskt.
Blev bara varvad *host* tre gånger..

Satt och funderade över vad rubriken skulle innehålla, men det enda jag kunde komma på var vad man kände när man satt där i Hoting, med en bil som inte längre ville gå och drygt 15 mil hem.
Men. Vi backar bandet.

Jag hade länge velat ha en turbobil. Egentligen - från första början - spelade det ingen roll vad det var för märke direkt, bara det var turbo. Jag menar. Huvudsaken det pös när man släppte på gasen, eller hur? Som alla andra "fjortisar" - ingen behöver ta åt sig - så vände man sig om så fort det pös bakom ryggen på en. Kan medge att jag fortfarande vänder mig om under samma omständigheter. Det är som...naturligt. Man bara gör det.

Men kärleken till GLT:n är stor. Den har som växt fast i sinnet. Den må ha sina problem, och kommer förmodligen alltid att ha det. Och boken ligger framför mig här på bordet, där allt är uppskrivet, det som är bytt och ändrat. Priserna likaså.
men våga räkna ut det?
Hondan hade sin charm. Faktiskt rätt fin i lacken, röd med svarta kofångare. Och bra gick den. Har för mig att med sex pers och rejält med skrap i hjulhusen så var vi uppe i 190km/h, och det i svagt uppförslut. (Har även för mig att under samma resa pajade jag kylaren, ty dagen efter kokade det..)
Men den var också framhjulsdriven. Drivknutarna knackade. Bytte dem och genast oroade man sig för att även dom skulle gå. Värmepaketet havererade så en dag när man skulle hem från stan så hade man en sjö av vatten och glykol inne i kupen.

Minns fortfarande Daniel - "Drifting" på garaget - när han ringde mig för bra länge sedan, och sa att jag skulle komma ner för att se vad han hade köpt.
Jag kommer ner till byn och vad får man se om inte en röd jävla Volvo 240? Jag tänkte "vad fan ska han ha en gammal gubb-bil till?", vilket också blev första frågan.
"Det är en GLT", fick jag som svar.
Ja vad spelar det för roll? Farsan hade haft en vit 86:a. GL. Volvo som Volvo? Förgasare med manuell choke. Blå inredning. Rostig, med en motor som tryckte ur sig olja.
Det jag minns av den bilen.
Daniels var lagomt matt i lacken. Bruksskick. Rostig i baljorna. Repig. Stenskott i rutan. Jag suckade. Daniel skrattade. Det var sommar, minns jag. Solen sken.
Vi åkte iväg.
Redan ut från gården kändes det annorlunda på nåt vis. Svårt att förklara känslan. Det kändes inte alls som farsans vita 240. Inredningen var någorlunda likadan, i alla fall modellaktigt. Färgen var en helt annan. Ljusgrå. Sätena likaså. Det mesta var grått, med ett par svarta färgklickar här och där.
Men motorkaraktären kändes helt annorlunda. Bra mycket piggare. Rappare. Daniel förklarade att han inte visste vad jag hade åkt tidigare men det här var en GLT. En 84:as. Det betyder B23e, med mekaniskt insprut...sen hörde inte jag så mycket mer. Eller. Jag hörde det säkert, men hjärnan slog ifrån som ett relä när de tekniska termerna kröp fram. Förstår man inget av det så..
"..136 hästar orginal."
Då fattade jag.

Och om man spolar fram bandet därifrån en aning, så fann jag mig själv sitta i min egen 240 GLT. Mös i min egen ljusgråa stol med överdrag. Även jag hade den åtrovärda näbbhuven med näbbhuvsgrillen med borttaget emblem. Mös verkligen.
Visserligen en 85:a - vilket betydde B230e-motorn med drygt 130 hästar - men ändå en GLT med den rätta grillen. Den rätta modellen.
Men inte en turbo..

Så den 19:e denna månad satte jag mig på bussen tillsammans med Tomas - "Saab_Bojan" - som resesällskap, på väg upp till Vilhelmina, för att träffa en som varken jag eller Tomas tidigare träffat nån gång, och som förhoppningsvis hade en bil i fint skick. En bil jag - vi - förhoppningsvis skulle köra hemöver. Kändes otroligt.
Minns att jag ibland kände på pengarna som låg i min innerficka. 12k, inslaget i papper. Egentligen inte så mycket pengar att prata om. Jag menar. Många som köper bilar för 30-40k och uppåt utan problem. Men för en som mig som i stort sett aldrig gör större köp än för kanske ett par tusen - var det stort.
GLT:n gick ju på 9k tex.
Och tamesjutton om det inte blev mörkt innan vi kom fram. Jag menar. Det var ju mörkt när jag köpte GLT:n också. Klev ur bussen på stationen och bilen ser svart ut. Precis som GLT:n gjorde när jag köpte den. Redan där kändes det olustigt.
Köpa en bil i mörkret.
Efter en genomgång och en diskussion både mellan köpare och säljare, samt mellan mig och Tomas blev det dags för provkörning. Det första man upptäckte då var att det inte var servostyrning. En 240 Turbo utan servostyrning? Hade dom inte det?
Hursomhaver. Provturen kändes stabil. "Erik" pekade vart vi kunde åka. Inte den längsta turen direkt - bara inom samhället - men inte heller den kortaste. "Lagom", som farmor skulle ha uttryckt det.
Ute var det kallt. Kändes inte direkt i bussen, men medan köpet blev genomgånget inne på den i för övrigt tomma stationen, så kom kylan krypandes genom kläderna.
Och sen skulle vi hem.
Mja. Först åkte vi till Frasses där på plats och åt "middag". Den satt bra, med bilen ståendes på parkeringen på andra sidan vägen. Såg den egentligen inte, men anade konturerna av den. Kunde inte fatta att jag just hade köpt den.
Men sen - efter en tankning - började vi resan hemöver.

Värmen kändes stabil. Ingen stereo - för den hade förmodligen tidigare ägaren plockat ut - så i stället pratade vi en hel del. Ett problem som vi båda hörde var en avgasläcka, förmodligen vid grenröret. Tydligen lätt fixat och inte nåt akut. Men det lät som irritersamt. Som ett dovt knatter vid gaspådrag.
Visserligen pratade vi en hel del på bussen också såklart, men faktiskt blev åtmindstone jag lite förvånad över hur mycket vi hade att prata om. Och att vi faktiskt hade kul ihop, även i trängda situationer, skulle det senare visa sig..

Det första - i alla fall jag - la märke till var att bensinmätaren började dala. Inte mycket men för varje mil vi åkte så gled den längre och längre ner på skalan. Jag reagerade efter kanske fyra mils körning, att mätarnålen visade på halv tank.
Visst. Det är en turbo - och förgasare - men så mycket ska den inte dra.
En bit framöver började tempmätaren även den, dala. Sakta men säkert la vi båda märke till att ljuset i instrumentpanelen började dimmas.
Det var nu man blev riktigt orolig.
"Nu kan jag inte ens slå av helljuset", sa jag vid ett tillfälle när jag skulle blända av för en mötande.
"Tror inte det spelar så stor roll för jag tror inte det lyser nåt längre", fick jag som svar och vi tittade på varann. Vad fasen var det här? Paniken spred sig i bilen.
Vid ett tillfälle stannade vi och slog av ljuset helt, sedan drog i helljusspaken. Då slocknade helljuset. Fick fortsätta på halvljuset. Ett halvljus som vid det här laget mer påminde om en svag gatlykta. Fläkten vreds av.

En dryg kilometer innan Hoting började bilen gå ryckigt och alla lampor på panelen börja glimma. Sedan kom första dödsryckningen. Sedan en till. Svarta moln uppenbarade sig i backspeln, i ljuset från väglamporna.
Rullade förbi en gråsilvrig V70 av äldre modellen, som stod på en M-plats i motsatta riktningen. Parkerar precis efter en svag kurva och provar tändningen. Inte en tillstymmelse till rörelse.
Vi nästan skriker åt varandra. Vad ska vi göra? Vi sitter över 15 mil hemifrån i en stendöd bil och det är kallt som satan där ute. Vad göra?
Jag hoppade ur bilen och sprang till den stående v70:in, medan Tomas letade fram triangeln och eventuella verktyg. Ett batteri blev hittat - en pik om problem?
Men inga verktyg.
Vet inte hur många minutrar som passerade innan vi kom fram till en lösning. Inga verktyg. Familjen som satt i v70:in ville gärna bogsera men ingen av oss hade någon lina. Det kändes hopplöst.
En kvart, 20 minuter kanske passerade innan han plötsligt frågade mig om han skulle blinka åt nån passerade, för att se om denne eventuellt hade någon lina.
Hann inte ens svara innan han faktiskt blinkade till en bil och sa åt mig att sträcka ut armarna för att påkalla uppmärksamheten.
Och jodå. Dom stannade. Och dom hade lina.
Och bogsering vi fick!

Efter mången tack för bogsering och för deras tid och bekymmer, så satte vi oss i bilen för att vänta. Tomas pappa skulle ta med sig en bekant med dennes trailer och hämta oss. Maken till snälla människor. Finns dom verkligen fortfarande?
Såna som reser 15 mil. Klockan var närmare elva på kvällen. Säkert över 15 minusgrader.
Bara att vänta.
Slog på regnumret, på han som hade bogserat oss. Mest för skoj skull. Det komiska i det var att han bodde i Lit nånstans. Lit! Några kilometer ifrån där bilen numer står, hemma på gården!
Imman som bildades på fönsterrutorna blev saktemera till is. För att vi hade lite att göra, och för att vi inte hade något bättre för oss, flyttade vi på bilen. Från ena sidan till den andra. Ur med växeln och så sköt vi på bilen, runt baksidan och in på parkeringen intill. Där satt vi sen i kanske en och en halv timme. Mer eller mindre.
Bara väntade. Pratade. Tråkigt emellanåt förstås, men ändå inte hur tråkigt som helst. Där fanns ju mycket att prata om. Och skriva om. Framrutan blev nedklottrad med text, skrivet i isen på insidan.

Värmen i Caravellebussen var välkommen. Vi båda satt och huttrade, dom femton skumpiga milen som vi hade hemöver. Turbon stod nedhuttrad och skamsen på trailern bakomför. Stirrandes på oss genom bakrutan. Bara att acceptera allmän smutskastning. Bara att ta emot. Vet ju att ingen menade nåt illa.
Vid halv ett-tiden cirkus lastades bilen av i Boda. Snabbt och smärtfritt. Minns inte vad tiden var då jag kröp ner i min egen säng i lägenheten, men inte var den ett i alla fall. En bra bit över det förmodligen.

Det var kallt den där kvällen. Det är det jag minns mest. Hur man huttrade och försökte tänka på annat. Glad att Tomas var med. Inte bara som "tekniskt kunnig", utan också som moraliskt stöd samt support i hämtning med mera.
Och hur sjutton skulle jag ha gjort om jag hade åkt själv?
Hade förmodligen stått kvar där uppe i Hoting, än idag...


[Taget 071230]*Saab_Bojan*

Sön 29 aug 2004 23:59

Jag hade 12 flaskor whisky i min källare.
Emellertid tyckte ej min fru om detta mitt innehav, varför hon bad mig att hälla ut alltsammans i vasken. Som jag inte vågade säga emot henne, började jag mitt vanskliga arbete sålunda. Jag drog ur korken ur den första flaskan och hällde ut innehållet i vasken med undantag av ett glas som jag drack ur.
Så drog jag ur den andra flaskan, hällde innehållet i vasken med undantag av ett glas som jag drack ur. Jag drog och drog sedan korken ur den tredje flaskan, hällde ut ett glas med undantag av det innehåll som jag drack ur. Så drog jag korken ur den fjärde vasken, hällde flaskan i glaset som jag sedan drack ur. Sedan drog jag upp korken ur det nästa glaset, hällde korken i flaskan och drog ur glaset. Därefter drog jag korken ur glaset, hällde vasken i flaskan och satte korken i flaskan med glaset och hällde whiskeyn på flaskan. Då alla flaskor var tomma stödde jag huset med ena handen medan jag räknade flaskorna, korkarna och glasen med den andra. Det blev 29 precis.
För att vara säker riktigt på min sak räknade jag en gång till. Den gången blev det 74 igen.
Då huset passerade förbi räknade jag det hela om igen och till sist alla husen, flaskorna jag samt vaskarna med undantag av en kork som jag hällde i huset och drack ur.

Skål!

-----------
Haha..hittade denna text som jag hittade för länge sedan. Humor på hög nivå.
Hur som helst. I morgon bär det av med buss till högre trakter. Får se hur det blir, om man kommer hem med buss...eller kanske en bil..? :D

Ons 7 jan 2004 16:40
...

Det trygga var där i mörkret. Det fanns där man inte såg det. I det mörka
där man gömde sig för världens alla faror. Man gömde sig och gömde sig
och hoppades på att man antingen skulle bli funnen av en vacker flicka.
Någon som kunde bryta förtrollningen. Någon som kunde slita en ifrån det
mörka för evigt. Inte bara för stunden. Inte bara just nu. Nej för evigt.
För evigt.
Eller så väntade man på att livet skulle komma - och gå, som om inget
hade hänt. Man sjönk in i det djupa. Man blev omgärdad av det hårda som
höll en säker. Därför att man syntes inte där inne, och då kunde man inte
skadas på något sätt.

Men en dag vågade pojken ta sig ut, och på stapplande ben letade han sig
ut i verkligheten - och shockades i vad han fick se. Världen var inte det han
trodde den skulle vara. Den var mörk. Grå. Smog till luft, flickor var inte
längre flickor. Och de han kunde kalla för flickor, var alla antingen kära i
killar som var förbrytare eller livsfarliga knarkare, eller helt enkelt inte
singlar.

Killen kunde dock urskilja de få flickorna ur mängden. De som inte hängde
efter de livsfarliga eller de som alltid råkade ut för saker som till slut
hamnade i tidningarna. En del var singlar. Dom flesta var vackra. Men det
var inte det yttre han ville ha. Visst. Klart han älskade att se på när en flicka
kysste någon. Hörde henne skratta. Såg när hon log. Men det var den inré
skönheten han åtrovärde. Det var själen han älskade mest.
Och det var själen han ofta fann redan förvandlad, när han väl nådde fram.
Alltid kom han för sent. Eller så var han alltid tvungen att finna sig i att
de redan var förvandlade när de väl visade sig.

Så en dag fann jag flickan. Hon satt uppe på en skorsten. Eller. Egentligen
satt hon förstås inte uppe på en skorsten. Egentligen satt hon bakom en
dator, någonstanns i det avlånga landet Sverige.
Men det var hennes själ som slog mig, likt en hammare mot mitt huvud.
Först blev jag rädd. Rädd för att visa mitt inre. Rädd för att hon skulle få
se alla mina brister. Skavanker. Fel. Men hon visade mig sina, och rädslan
släppte till all trots. Och säg vilken underbar själ jag mötte.

Vad är kärlek?

Jag träffade kärleken en gång i mitt liv. I alla fall en som jag tror var
besvarad. Självklart vet jag inte om det nu så var fallet. Jag var för ung för
att veta då, och idag kan jag bara undra - och hoppas att jag hade rätt.
Men om jag mot förmodan fick spekulera i vad kärlek är, så skulle jag säga
i kort punktform; närhet, omtanke, tillit.

Det låter kanske lite sjukt när jag väl säger följande, men jag vill höra dig
gråta Josefin. Jag vill höra dig. Jag vill se dig gråta, skratta. Jag vill se dig
lé. Jag vill känna på din hud när du andas. Jag vill se in i dina ögon, som om
det vore sista gången jag får se dem. Jag vill göra så offantligt mycket, att
det skulle kunna bli en bok bara det. Jag vill kittla dig när du som minst anar
det. Vill ruffsa om i ditt hår. Vill känna din värme. Ömhet. Vill känna dina
läppar emot mina.
Vill känna din kärlek.
Och jag vill att du ska känna min.

Älskar dig Josefin

--------
Sicket skit man skrev för ett antal år sedan..
Hursomhelst.
Det är som nån tidigare - i nån blogg? - skrev, att varför skriver alla om
saker som inte har med bilar att göra? Detta är ju ändå en bilsida. En bilsajt.
Då ska det väl handla om bilar?
Jag tycker att, har människan nu kommit på ordet "blogg", så ska det också
få vandaliseras som det är värt. Kör på med allt mellan himmel och jord.
Vad spelar det för roll vad det handlar om? Just nu kör jag på med gamla
minnen som jag plockar från en viss annan sida jag länge skrivit på.
Kul att läsa tycker jag. Många minnen som sagt, som dyker upp.
Hursomhaver.
Ska handla lite om bilar faktiskt nu också. Jag, "Beemern" och "Saab_Bojan"
var till skroten idag. Skulle ha lite grejer.

[Taget 080313]*Man from´ tha Hood..Beemern*
Grejer som visade sig lite kluriga att få tag i. Såg däremot nåt rätt lustigt..

[Taget 080313]*Nice...lagning...*
Jag menar. Hur får man för sig att laga en skada med en tunn plåt, ditpunktad
och sen tejpad? Aja. Tur den hamnade på skroten..

Hemmavid sopades Beemerns...Bmw av, inför kommande resa ner till Göteborg.
Sen kunde dom tydligen inte hålla tassarna ifrån varandra så snödöpning stod
på schemat..

[Taget 080313]*Här hånglas det..Beemern och Saab_Bojan*

Mörkret.

Mån 5 jan 2004 22:41

Kylan. Mörkret. Det svarta. Det omfamnar mig, i min kamp
att finna vägen hem. Träd efter träd glider förbi på sidorna,
ett efter ett kommer dom, passerar och med ens är ett efter
ett borta. Mörkret slukar dem.
Ljuset är min vägledning, där det vagt visar upp så gott det
bara kan framför min vilda framfart. Jag slås av tanken på
att ett enda misstag kan kosta mitt liv. En skida kan glida
utanför. En gren kan dyka upp från ingenstanns.
Kanske därför jag smeker gasreglaget ännu mer. Kanske därför
jag utmanar mig själv. Mitt eget liv.

Nej.

Jag kan egentligen inte säga att jag utmanar mitt liv. Inte
alls på något sätt. Men ibland. Bara för några sekunder, känns
det ändå som att man utmanar någonting. Någon eller något.
Vad eller vem det nu än är vet jag inte, men känslan - den där
kusliga som jag ibland infinner mig i - får mig ändå att smeka
gasreglaget lite mer än vanligt.
Och säg vilken skön känsla det är när man finner just det där
greppet man drömmer om. Skidorna finner det där sköna
guppet man inte trodde fanns. När man känner hur skotern
plötsligt drar iväg mer än kroppen. När man dras bakåt och
man får hålla sig fast i styret där värmen från den elektriska
handvärmarna möter en med ett leende.
Det är en skön känsla. Ja. Det är det.

Ljuset.
--------



[Taget 080312]*Looking scary?*


[Taget 080312]*..kul om ägaren får för sig att ta en cykeltur..*

Idag kom den hemska dagen. Den där man verkligen inte vill vara
med om. Den där dagen då allt händer. Allt och ingenting.
Hyrorna till hela samhället. Inte ett enda kuvert var i ordning.
Krokoms Kommun kan ju gå och dra nåt gammalt över sig. Snöoväder
ute. Reklam till alla. Och precis alla. Över en timmes övertid.
Och så besiktningen på bilen..
Oroade mig hela dagen för hur det skulle gå för bilen. Min Volvo. Min 240.
Tutan funkade inte på vägen till jobbet, hur skulle den då gå igenom?
Tankarna var många. Undrar vad Lennart skulle tycka om att köra min bil
till besiktningen i det skicket som den är i nu?
Hela dagen oroade jag mig..
...och tamefan om den inte gick igenom ändå :)

Fre 12 dec 2003 19:02

Idag;

Klev upp kvart i sju. Fikade i tysthet. Läste gammal reklam.
Liftade med Far till Lit, väntade på bussen i tio minuter mer
eller mindre och knäppte på minidisc:en väl på plats i bussen.
Klev av uppe vid I 5. Gick till skolan, kom in och fann mig
vara näst intill ensam på plats. En lärare kom och jag blev
insläppt till en datorsal.
Men inte en kotte var där.

Det visade sig efter en massa förfrågningar till både lärare
och elever, att vi kanske inte skulle vara där. Jag fattade
ingenting jag.
Så jag åkte hem med första bästa buss. Gick från skolan vid
niotiden och nästa buss gick halv elva hem. Gick sedan hem
i stormen. Inte en bil stannade. Men så var det bara en vit
Peugeot - fan ta den - som åkte åt rätt håll också.
Kom hem vid halv tolv.

Mån 1 dec 2003 23:09


Ute är det mörkt. Sedan en tid tillbaka har mörkret infunnit sig
över byn, och här sitter jag. Tidigare låg jag i sängen och grät,
men nu sitter jag åter här igen. Vid datorn. På Internet. Chattar.
Men varför?
Igår kväll pratade jag i telefon med Josefin. Älskade Josefin som
jag visserligen aldrig träffat, men ändå känns det som om vi båda
har känt varandra sedan vi föddes. Efter telefonsamtalet så dansade
jag till discomusik - ja i alla fall till den jag hade i huvudet - och jag
sjöng - lika falskt som vanligt - men jag var ändå vad andra skulle
kalla galet glad.
Jag var lycklig.
Nu ångrar jag att jag klev upp i morse. Åkte moped ner till bussen
såsom jag brukar. Råkade gena över ett par gårdar eftersom snön
tvingade mig till det. In med bussen in till stan och vem möter man inte
först om inte Johannes ”överbettet, älgen, bävern” Adolfsson som genast
drog upp något jag begravt för länge sedan. En glömd händelse som bara
inte existerade för mig längre.
Och han slog mig med det.
Först när jag kom ut och kunde andas, ville jag hämnas. Först på hans
bil men insåg det onödiga i det när jag mycket väl kunde gå tillbaka in
och sparka sönder knäskålarna på honom, och sedan döda honom med
en skarp penna.
Men jag gick bara därifrån.
Efter mycket trassel och tissel mellan allt från kurator till eget bevåg,
beslutade jag för att åka hem. En varning som skulle skickas vidare till
Johannes - via kurator - och jag gick till Bibloteket och sedan till bussen.
Hem, ljuva hem.
Kikade på 2Fast2Furious - än en gång början - där jag än en gång fyller
min nedsjunkna tillvaro med det ljuva ljudet från en turbomatad Nissan
Skyline gt-r -99. Det där ljudet som mycket väl påminner om en Polaris.
Sedan kollar jag mina brev på datorn...och vad får man se?
Allt och alla är i uppror. Josefin. Älskade Josefin. Vad händer.
Jag förstår ingenting medan allt pendlar mellan inget och allt. Klockan
går och jag funderar vad är det som händer. Vad har jag gjort? Hur ska
jag kunna göra något utav det här bättre?

Ute är det mörkt. Och jag sitter fortfarande kvar och skriver detta
totalt meninsglösa. Vad vill jag med det här egentligen? Just precis
nu - nyss - rös jag i hela kroppen.
En sak vet jag i alla fall.
Kärlek är inte gjort för mig.

Lör 22 nov 2003 21:03


Idag var det alltså dags. Skotern skulle verkligen igång.
Mitt på dagen. Det var grådisigt. Någon vind ibland.
Jag monterade variatorn och med en viss möda *host*
fick jag även på remmen och sedan skulle det äntligen ske.
Först hällde vi kokhett vatten över skidorna så att dom
lossnade från gräset som hade vuxit sig fast under sommarens
gång. Sedan slet vi loss honom därifrån och sen - sen - sen
skulle han verkligen igång.
Och jag började dra.
Svetten porlade över pannan medan jag drog och drog och
drog. Så satte jag mig efter alla misslyckade försök, och
såg mig omkring.
Då såg jag att offknappen var intryckt på styret.

Jag behövde dra i snöret en gång, och sedan var allt ett faktum.
Han fyrtaktade en bit i början men svängen genom byn tror jag
fick honom att verkligen insé att det nu var verklighet. Nu var
han verkligen tillbaka. Han och jag.

Har fortfarande doften i jackan. Ska nog ut till hallen och lukta
på den igen.

Tack för mig.

.:Saknar:.
Ons 5 nov 2003 16:47


Stolen känns hård. Sitsen har tusentals människor redan suttit
på. Ryggstödet har tusentals människor redan lutat sig mot.
Jag lutar mig bakåt. Känner draget. Hur jag trycks tillbaka, rycks
med i färdens alla gungningar. Till vänster. svagt höger. Sedan
tvärt höger. En inbromsning som får min kropp att vilja fortsätta
framåt. Sedan rycker det till. Något skriker.
Jag öppnar ögonen och allt jag ser är hur bussen drar mig framåt
till mitt mål. Hur den väjer undan. Accelererar. Ett doft ljud av
människoprat hörs. Det luktar fränt. Diesel. Underbar doft av
diesel och dyr parfym sprider sig i bussen. Någon flickas hår gungar
framför mig. Ett okänt ansikte vänds. En flicka sitter och allt jag
ser av hennes ansikte är speglingen i den nedsolkade fönsterrutan.
Jag blundar och låter kroppen ryckas med alla gupp. Axlarna böljar
där jag gungar fram och tillbaka. Som en symfoni hör jag hur
växellådan ger vad den förmår. Stolarna börjar vibrera när bussen
saktar in. Det knakar när hjulen dundrar över hål och kanter.
Det sköna gnisslet från mittenplattan i dragspelet sjuder igenom
mina öron. Någon ropar. Bussen saktar in. En dörr öppnas och den
svaga vinden får sin chans att smita in för en stund.

Gud vad jag saknar Stockholm.

Helig yta
Fre 11 jul 2003 23:59

Onsdag

Så här i efterhand kommer jag ihåg två saker jag insåg, då jag vaknade upp under Onsdagsmorgonen. För det första visste jag att jag endast en natt till skulle behöva ligga på den på tog för mjuka madrassen - direkt slängd på golvet - jag legat på i drygt en och en halv veckas tid. Och för det andra insåg jag att det var den Onsdag jag så länge väntat på, när jag förhoppningsvis skulle få uppleva en, om inte två drömmar jag så länge velat gå igenom.

I bilen på väg till det första målet, var det tusen frågor som svallade, sprang, vandrade, kröp och sköt igenom min arma skalle. Men då jag klev in i receptionen och frågade efter Åsa som på telefon berättat om att det kanske kunde ordnas någonting, så försvann allt plötsligt och jag vet inte om jag gick i ett töcken för att allt var så magiskt, eller om jag helt enkelt bara funderade på vad jag skulle fråga, som var själva problemet.
Ty allt var magiskt för mig då jag klev på samma sommarvarma asfalt där tusen och åter tusen hjul rullat, svängt, styrt, parrerats, bromsat och accelererat. Mycket väl vet jag att det är oartigt att stirra, och jag vet också mycket väl att det är oartigt att peka, men jag bröt mot dessa två regler så mycket som det bara gick, när vi vandrade fram mellan rad efter rad, efter rad och efter rad med röd och vitmålade bussar.
I den sista raden till höger stod så en buss jag mycket väl kunde peka ut som en av favoriterna, allt kändes rätt med den. I alla fall nästan. Registreringsplåten bak satt en aning på fel ställe, men då får man ta i akt att de bussar jag VERKLIGEN tyckte om, var sålda som antingen skrot eller sålda till Ryssland för ett antal månader sedan. Dock fanns vissa kvar som reserver.

Det mest magiska var att få kliva in och ensam vandra fram och tillbaka genom dess vackra inre. Det nästan kändes i ryggmärgen att hundra och åter hundra - om inte tusen? - människor hade suttit i de nedsittna stolarna. Det syntes på dem på något sätt. Och säg när hon öppnade den magiska svängdörren till förarplatsen och undrade om jag ville sitta?
Väl på plats var det samtidigt sorgligt att jag just hade fått sätta mig på en plats jag kanske aldrig kommer att få uppleva som precis i den sekunden. Stolen var bekväm, där jag satte högerfoten på gaspedalen och försökte erinra mig hur en gående motor lät - inte så svårt egentligen - och för en sekund kändes det faktiskt som att jag var redo för att åka iväg, delge rapport och bege mig iväg till en första runda.

I garaget stod åtta, om inte tio bussar uppställda eller upphissade. Maskiner skrek om vart annat. Några bussar var nya, andra var äldre. Utanför stod en relativt ny buss med fronten krossad, ända in till de första passagerarstolarna. Där dök första frågan upp, överlevde chauffören?
I garaget träffade jag två arbetare - varav den ene ett lite bussfreak som jag - och de berättade tydligen mer än gärna om egna och andras upplevelser, om de nya bussarna som de tydligen delade min negativa uppfattning och inställning till. Lite glad blev jag, inte glad för att de är så dåliga som jag tycker, utan för att jag har stöd från oväntat håll. Deras håll. Dessutom rotade de fram ett sådant märke jag hoppades finna på den ”torskade” bussen utanför, men som jag insåg måste ha sitt märke någonstanns inuti bussen, inte frampå som det skulle. Och säg vilken lycka att få det i sin hand. Metallen var kall och kantig, lite oljig men vad gjorde det? Mitt ordliga tack var för lite för den egentliga lycka jag kände när de gav mig det. Jag visste inte vad jag skulle säga. Det blev ett stort jättetack, men det kändes fånigt, ty jag tycker ändå att jag har tillräckligt stort ordförråd för att kunna säga något vettigt i den situationen - men nej. ”Jättetack”, blev det. ”Jag skulle ha krupit på golvet nu om det inte vore för att jag tyckte om mina byxor”, lade jag till, varvid de båda började skratta.
Just ja. Så kom jag på min enda egentliga anständiga fråga mitt i glädjeyran, vad hade hänt med bussen som stod utanför?
”Ett-träd-stod-i-vägen-fall”, blev svaret. ”Sista halkan innan sommaren, precis innan slutet och paff så var trädet bara där. Chauffören klarade sig men de fick nog såga ut honom.”

Mången tack senare och väl tillbaka hos min morbror som väl hade skjutsat mig, putsade jag upp märket, fikade och tog det lugnt en stund innan vi for iväg till Toyotahandlaren i Orminge och kikade på en av ägarnas privata bilar, vilken modell undrar då ni, för vad är det för speciellt annars med Toyota?
Supra, säger jag bara. Och Supra säger allt.
Bilderna läggs inom kort upp under mina prylar. Inte för att jag tror att det är så många som kikar på dem - kika bara på de siffror jag har av dom tidigare - men ändå känns det som om jag har lite mer kontroll när de ligger där. Kontroll av vad förresten? Kanske det känns som om jag har ett liv egentligen. Ty ett liv jag faktiskt har, och vårdar ömt, även om det inte märks. Men om ni inte tycker att det märks, så har ni inte tagit reda på det heller. Ty det är under ytan jag gömmer mig, så andra inte kommer åt mig. Bara några har nyckel. Bara ett fåtal. Två eller tre. Fyra eller fem. Högst fem stycken har nyckeln.
Kanske sex.
Sex är förresten en fin siffra.

Lör 21 sep 2002 21:57

I bakgrunden spelades klassiskt. Hon låg mjukt raktlång på sängen och jag stod brevid.
Och det skedde, det bara skedde. Våra kläder gled av, vi möttes i en varm och het kyss och det bara hände. Ljuset var sporadiskt och dämpat och månen utanför fönstret var egentligendet enda som gav ljus in, förutom en minimal lampa invid sängen. Vi gled in i varandras armar,omfamnade arandra och kysste och kysste, tills vi trodde våra läppar skulle etsas samman.

”Jag skulle egentligen...men jag kan ta det senare”

Tystnaden tog över, hennes mun plutade och vi fortsatte. Så gled hon upp över mitt nakna bröst, vinklade till sin egen kropp och hela min kropp pirrade till för en sekund. Vi älskade. Jag visste knappt namnet på människan men det spelade ingen roll ty det var bara vi i hela den här världen. Vi kysstes - gud - vi kysstes och där var inget som hindrade oss. Vi kelade, gosade och gjorde alt för att inte prata men vi älskade varandra, vi älskade allt så det gick till slut inte tat hålla inne allt prat som ville ut.
Så gled hon av, hennes kropp var svettblank men ändå hade hon där där ljuva doften av kvinna över sig. Parfymen var fortfarande kvar. Lite halvt stickig men ändå inte.
När mina föräldrar klev in genom dörren hade de ingen aning om vad som skett på deras egen säng endast några minuter innan och så skulle det förbli.

*Beeeeep beeeeeep*
Helvetestelefonen ringde.

Det var min mor som ringde och väckte mig och jag började fundera - fortfarande med ett stort leende på läpparna - ”var allt en dröm”? Såklart det var och medan jag lade på luren efter samtalet, kom jag på att jag måste bara skriva ned drömmen någonstanns för att inte glömma den. Det var min vackraste minut ty jag tror inte att det varade så länge som jag trodde.

Jag drömde.

----kl 15:15..typ...----

Vill inte vara ensam. Såsom jag har sagt förut, kan jag upprepa det ända tills jag finner den rätta. Ibland känns det som att jag inte ens behöver finna den rätta heller. bara någon. Någon som kan åtmindstone gilla mig. Gilla mig mycket. Kanske inte behöver älska mig. bara gilla mig. Mycket.