Lugnande. Djupgående. Man nästan blundar. Njuter.
Känner det sköna gunget. Följer med rörelserna. Blir
förförd av känslan. Dofter som smeker. Kittlar sina sinnen.
Följer med..
Sen kör man nästan fast..


[Taget 080228]*En dag som vilken annan*


[Taget 080228]*...vadå ubåt?*


[Taget 080228]*Den går än den gamla härken..*

Ja. Tro det eller ej gott folk, men jag sneglar åt båda hållen. Är inte så trångsynt som det verkar. Är inte så "infrusen" på bara Volvo. Jag ser faktiskt åt lite olika håll. Tro det eller ej.
Men frågan är. Vad är det jag egentligen ska ha?

Volvo 240 Turbo/tic vs. Bmw e30 320/323/325

För och nackdelar.
Kruxet som jag ser det är Volvos pålitlighet jämfört med Bmws okända marker. Jag har inte klivit in där ännu och bävar för att sätta första foten på området. Men. Folk säger ju att det är så bra bilar så. Inga problem. Ojoj. Så varför inte?
Gillar ju faktiskt sexans ljud, plus att dom går billigare än 240. Och bättre komfort.
Men då är Volvo - vad Beemern kallar för - en stridsvagn. Svenskt stål när det var som bäst. Med rötter ur...ja. Det där som jag vägrar erkänna. Okej om vi pratar Amazon eller ja tidigare modeller men 240 känner jag inte hör dit.
Och sen är dom faktiskt grymt sköna att köra. Inga problem långa sträckor. Non stop så långt tanken räcker, utan ont i varken rygg eller ben.

Men jag vill som ha en Turbo/tic. Annars får det vara.
Blir det dock en Bmw får det vara en sugis...ja. Jag vete sjutton.

Vad tycker ni?

Känns som att jag upplevt längsta dagen i mitt liv idag, och ändå klev jag upp strax innan elva på förmiddagen. Underligt. Känns som att det är så mycket jag vill skriva men jag vet inte vart jag ska börja.
Blev många "jag" i den meningen förresten. Hade en lärarinnan som desperat försökte lära oss att skriva mindre "jag" i texterna. Känns som att...det inte funkade hos mig.
Hur som haver.

Klev upp, eftersom det cirka kvart i elva trillade in ett sms på telefonen. Vad jag dock inte hade märkt var tre sms som hade trillat in under natten. Måhända den djupa sömnen fick mig att vara oberörd.
Ute var det gråmulet. En aning tråkigt. Men vindstilla och fem minusgrader. Förkylningen kändes bättre, eller sämre - hur man nu ska tolka det. Kroppen var på bättringsvägen, vilket var vad som spelade roll när allt kom till kritan. Just därför kändes det oerhört lockande att ta en skotertur. Farsan klagade förstås men som sagt. Kroppen kändes bättre.
Så skotertur det blev.
Sån oerhörd skön känsla att dra iväg. Stunden innan man rör sig ner mot leden. Känner på underlaget. Rättar till sittställningen. Drar ner visiret och känner hur motorn går med lite gaspådrag.

Kommer ikapp ett par skoteråkare, vilka visar sig vara en kusin och dennes kille. Vi slår följe till klubbstugan ute i skogen, vilket för mig gick lite sakta i mitt tycke, eftersom de inte kunde köra så fort. En av skotrarna deras hade nämligen inte gått mer än 2 mil och höll fortfarande på och blev inkörd.
Tog leden dit. Inte den andra vägen. Väl framme - vet inte varför - så kikade jag i oljebehållaren och insåg att den var nästan tom, till min förvåning. Tänkte därför köpa en dunk på macken och fylla på. Men som att det blev så?
Följde i stället med till kusinens pojkväns jobb där vi alla drack kaffe eller choklad - choklad för min del då jag inte dricker kaffe som sagt - och där jag faktiskt fick en skvätt olja gratis. Tack för det.
Åkte glatt därifrån på egen hand.
En kompis visade sig inte vara hemma så på vägen hem kändes det som att jag lika gärna kunde ta en lite längre vända. Så därför tog jag den roliga vägen.
Diket.
Den beryktade leden. Nöjesdiket. Diket där undertecknad och en kompis glömde bort en viss bro en gång i tiden., över ett korsande dike - i samma dike ja - och allt höll på att sluta med en enda stort krasch.
Konsten är att åka på sidorna. Bredvid diket är det en bred och fin trafikerad väg, så det lutar rätt mycket hela vägen. I diket finns det dessutom två vägar att välja mellan. Dock på ett ställe måste man välja det ena eller det slutar i...ja. Som det höll på att göra för mig och Jens..
Antingen håller man högerspår eller vänsterspår. Vänsterspåret innebär mycket upp och ned. Kulle upp och kulle ner. Många skidlyft och många hela lyft. Högerspåret innebär mången upp och ned, fast sidledes. Upp på kanterna så lång man kan, som att åka på ett tivoli. Fast man själv bestämmer hastigheten, och när man själv fått nog.
Resan gick som vanligt alldeles för fort till skoterstugan. Denne passerades utan påhälsning.

Bestämde mig att jag lika gärna kunde se om kusin David var hemma i Ringsta, så kosan styrdes dit. Från Bysjön och sen bar det uppför. Backe upp och backe ner. Mycket klättrande. Full gas så snön sprutade. Leden styrde åt alla möjliga håll innan öppningen kom i terrängen. Höll nästan på att köra rakt ut på en väg som korsade en äng. Fick stopp precis innan. Såg mig för och körde över. Direkt efter det kom ett lagomt gupp där man givetvis fick skidres.
David var hemma. Ett givande möte med långt och trevligt samtal samt fika.
Klockan hann bli fyra innan jag åkte därfrån.
Skotern kändes pigg när jag stormade ned för ängarna. Ser det perfekta hoppet och ger lite extra gas. Skidorna reser sig...och jag ser plogkanten på vägen.
Hinner tänka nåt men minns inte vad. Griper krampaktigt tag i styret och skallar nästan rutan när dämparna slår igenom. Skidorna landar precis på den hårda plogkanten och skotern studsar nästan framlänges ned för nästa sluttning. Snön yr in i hjälmen, så jag med omtöcknade sinnen inte heller ser nåt.
Tvärnitar. Skriker ut min smärta när det känns som att det brinner i ådrorna. Flåsar och gnisslar tänder medan det verkligen värker i handlederna, ända upp i axlarna. Att det kunde göra så förbannat ont?

Brorsan ringer när jag tagit mig hem. Som att han visste med telepati att jag precis stängt av skotern, för annars hade jag aldrig hört telefonen ringa. Vibrationerna känns ju inte genom skoterdräkten heller. Han undrade kortfattat om jag kunde skjutsa en kompis till honom när jag ända skulle in till stan för att hämta mamma från tåget.
Inga problem sa jag.
Klockan slår sju och strax efteråt står jag på parkeringen och väntar vid Frösöbron. Jag väntar och väntar. Ser inte till någon. Pratar i telefon för att få tiden att gå, men när det gått cirkus tio minuter över tiden så blir man lite fundersam och ringer upp brorsan. Visade sig att han jag skulle hämta upp hade stått och väntat hela tiden..
Jag stod på fel ställe.
Så efter att jag hade hämtat upp på rätt ställe - cirka femtio meter mer eller mindre därifrån - och skjuts till brorsan så hämtade jag upp morsan vid tåget, som avtalat. Sedan skjuts hem där middagen väntade. Farsan hade chockat alla med att tillaga fläskfilé och pommes. Ojoj vad det satt bra.

Christian - "Saab-9000i" - hörde av sig och frågade efter middagen om han kunde få lift in till stan. Jag berättade att jag inte skulle till Boda nåt mer under kvällen men det var inga problem. Så taxi Boda Far&Flyg AktieBolag fick rycka ut för den nödställde. Snabbt var vi samlade i trupp, med stadig färd in mot stan.
Ja. Förutom ett snabbt stopp för pissepaus då..
Hursomhelst. Kommer in till stan. Känner stadspulsen slå när väglampornas gula ljus pulserar genom rutorna. Vi glider förbi VM-arenan i maklig takt, medan polisman efter polisman vände sig om. Fick många blickar på oss medan vi gled förbi med smattrande avgassystem. Måste banne mig på med dämparen i morgon. Kan inte köra så här länge till.
Svängde ner i gränden vid gamla Game och såg allt folk som passerade. Det är tätt mellan husväggarna och nackhåren reste sig medan man varvade upp så det nästan small till.
Det är då jag ser 245:an.
Först tror jag det är "Drifting". Sen funderade jag på om det var Tony. Men det såg ut som en GLT-grill. Svart. Likadan som jag har. Men denne såg lite...risigare ut. Mer nedgången. Den ställde sig alldeles i röven på mig och blinkade med helljusen.
Äntligen kom vi iväg.
Fullbordade raggarrundan med 245:an tätt i häcken. Kändes inte riktigt som att den släppte taget utan snarare bet sig fast. Jag närmade mig varvstoppet på växlarna och höll desperat koll efter polis och andra trafikanter men bilfan låg hela tiden kvar. "Det där är ingen vanlig GLT", tänkte jag.

In mot industriområden i odenskog det bar. Nästan rakt fram i rondellerna då ivrigheten hade tagit överhand. Jag ville så gärna om att jag för en sekund slutade tänka på nåt annat. Ville bara om. Lugnade ner mig, då hjärtat slog en aningen för fort för mitt tycke.
Åkte i riktning förbi Fresks mot Coop. Ligger i säkert 130km/h med 245:an långt fram i fjärran. Då svänger en silvrig V70 nästan ut i vägen. Han ser sig inte om. Bara svänger ut med framänden och "råkar få syn på mig". Låser hjulen. Jag sliter i ratten och Christian skriker. Jag skriker. Båda skriker. Nån decimeter till och jag hade inte haft en bil kvar.

Tappade intresset av den vita kombin och tog ett extravarv i rondellen utanför Coop. V70:in körde förbi mot den större rondellen och jag åkte efter med tända helljus. Jag må ha legat i 130 men man svänger för fan inte ut så som den där gjorde. Man ser sig om!
245:an stod och väntade på mig uppe vid körfältet..
Strax efter att man fick syn på den, försvann den.

Kvällen fortsatte några vänder runt på stan. Och lika fort som den vita 245:an försvann dök den upp. Från ingenstans. På bredställ. På asfalt. Däcken skrek.
Svängde in till travet och bilen fortsatte så vi i stället hakade på.
Fullt på tvåan. In på det röda. Motorn skrek. Svetten porlade i pannan. Fullt på trean.
Avgasknallarna måste ha låtit flera kvarter då det bar runt i rondellen och tillbaka.
Jag hade inte en suck.
Nu pratar vi om att jag var på det röda. Har aldrig gasat så i hela mitt liv, och 245:an bara försvann i fjärran. Asfalten var framme så grepp hade jag, men som att det spelade nån roll?
Kom ikapp bortanför travet, nästan utanför Raggar'n. Ser limresterna kvar av emblemen på bakluckan. Jag skrattar - och Christian likaså - när vi inser vad vi båda läser.
Turbo.

Christian blev avsläppt vid festen och bilen kände sig törstig. Och förmodligen trött. Körde lugnt tillbaka till Raggar'n där jag stannade vid automaten längst ut och tankade. Tittade på bilen. Funderade på hur sjutton en Turbo kunde gå så sjukt bra. Nåt måste ju ha varit extra ordinary el gigante, tycker man.
Som på beställning kommer 245:an och ställer sig intill. Och tamesjutton om det inte är han jag köpte min nuvarande GLT av?
Hur liten är världen?
Inte underligt att jag inte hade så stor chans. 940 intercooler. V70R-turbo, med mera. Inte så konstigt att jag inte hade en suck.
Kvällen avslutades därför med ett gott skratt.

Eller avslutades och avslutades. Väl hemkommen till lägenheten satte jag mig och pratade i telefon med en viss tjej till klockan var långt över fyra på natten. Minns knappt vad vi pratade om, men minns att det var trevligt.
Trevligt som alltid..

Jag minns en svunnen och känslomässigt jobbig tid då det var innan alla hjärtans dag, dagen kom och man fick genomlida det - och sen var det dagarna efter med efterdyningarna.

Minns att jag satt där i trappen. Utanför fönstret till vänster, lös solen. Brukade sitta till höger, närmast hissdörren. Märke aldrig att någon använde hissen. Märkte aldrig riktigt heller när nån sprang i trappen. Jovisst jag såg dem. Och jag hörde dem. Men jag var alltid på annat håll.
Ville inte vara där.
Minns skratten. Minns leenden. Doften av alla blommor som vandrade förbi. Alla kort med handskrivna texter. Blomblad på golven som dansade i vinden. Kramar. Åh, alla kramar. Vibrationerna i golvet när de sprang upp och ned, och och ned, för trappen. Jag ville så gärna vara med, men jag fanns inte. Ingen såg mig. Jag ville inte vara där. Mobbingen hade satt sina spår i själen. Stängde allt ute.
Förväntade mig att alla skulle fortsätta på samma spår. Att allt skulle fortsätta, precis som det var då i skolan. Då när jag satt där i trappen. Med gråten hängandes som en klump i halsen, och en tår rullandes ned för kinden. Klart jag inte visade det. Varför skulle jag?
Döljde det alltid med händerna. Kände det dagarna innan. Drog mig undan. Folk tyckte jag var knäpp. De sa det aldrig högt men jag hörde dem alltid ändå.
"Den där".
Blev omkullsprungen i trappen nån gång. Som att jag inte syntes? En stor rund människa, kort och överviktig. Kändisen. Han den där som alla kan lägga sina sparade spottloskor på. Starka ord. Oskyldiga knuffar. Skratt. Hånleenden.
Bävade vartenda år för den här dagen.
Alla Hjärtans dag.
Min enda tjej jag haft "förhållande" med är i himlen.
Vad gör den här dagen mig för gott?

Döm min förvåning när jag får ett sms idag av en speciell vän. "Ha en bra alla hjärtans dag". Läste det när jag stod i ett trapphus, med famnen full av post och reklam. Vet inte varför jag läste det då. Hade ju inte ens hört telefonen.
Men sms:et gjorde mig..jag vet inte vad.
Vad sjutton känner jag egentligen.
Vill bara fly.

Tack för att ni finns!


[Taget 080128]*Vår katt, som såsom jag inte bryr sig om alla hjärtans dag*

Klockan är 05:06

Jag är patetisk.
Kom hem till en tom lägenhet.
Skjutsat hem en kompis, som hade sitt på det torra.
I en rondell stod en krachad Audi.
Klockan var över fyra när jag kom in genom dörren.
Somnar jag?
Nej. Sätter mig och kikar på Third Watch.
Ensam ligger jag snart i sängen.
Bucklig bil, buckligt liv.
Patetiskt.

Klockan är 05:09

-------
Update: Bilderna jag lovade..Audi som tagit rakt fram i rondellen :P


[Taget 080202]*Rakt fram i en rondell..klant!*


[Taget 080202]*Rakt fram i rondell...klant!*

Tog bort första versionen. Problem med introt, kvaliten och vissa delar av ljudet
avgjorde saken. Nu är "version" 1.3 ute. Håll till godo :)

http://www.garaget.org/video/fo6g50hkoy1b

Så djävulskt sugen på att åka snowracer efter bilen, och det är inte i nåt avlägset industrimråde jag pratar om just nu. Nej huvva. Jag pratar om steget längre.
Jag pratar om inne i stan.
Raggarundan. Rödljusen.

Det som behövs är en som kör, en som filmar och jag som åker på snowracern. Det och nån med polisradio som kan hålla koll på att inte Polisen råkar stå bakom ett hörn och ser oss glida förbi. Ja visst. Blir man stoppad är det säkert jag som åker på det men samtidigt. Ostraffad, inga prickar. Hitills har jag inte mött en ovänlig eller illvillig polis som man inte har kunnat prata med.

1 st förare
1 st kameraman
1 st polisradiolyssnare

Enklare kan det inte vara. Får man låna en radio av nån - min budget tillåter inte ens den billigaste just nu - så kan föraren och kameramannen lyssna medan de kör. Stannar dom så slänger man in snowracern i skuffen och åker.

Sugen. Åh jag är så sugen..på både det ena och det andra :P

Jahapp. Klev urvaket upp ur sängen medan förmiddagsljuset försökte tränga igenom persiennerna.
Här har man lovat och lovat, tänkte jag. Klev upp lite tidigare än vad jag behövde bara för att jag skulle hinna redigera lite grand på filmen. Käkar Havrefras till frukost medan Third Watch rullar på datorskärmen. Älskar verkligen den serien. Synd att den la ner. Men det gör ju alla bra serier verkar det som.

Hos mitt lokala postombud hade mitt paket inte ramlat in, avin till trots. Det stod faktiskt att jag kunde hämta det redan i fredags - efter klockan 16:00 - men icke. Får ta det i morgon i stället. Inte värre än så. Eftersom det tog en stund att leta efter paketet på datorn så blev jag lite sen iväg. Därför skippade jag att tanka som planerat och hoppades på att det skulle räcka i alla fall.

Satt i grumliga tankar på vägen mot rondellen på väg mot Lugnvik. Fattade inte varför jag inte tog vägen förbi Jamtli i stället för att svänga rakt upp och därför fick stå och vänta. Och vänta. Och vänta. Nehejdå.
Sakta in innan rondellen därför att det ser ut att kunna vara halt. Känner bakänden drar åt vänster när jag svänger in. En aningens aningen för hög fart. Så där knappt märkbar men ändå så man kände det. Kompenserade därför med att hålla lite innerspår samt ge lite extra gas så bakänden släppte åt höger i stället.
Blankis, jojävlarimigsatanigatan.
Glider sidledes, med höger flygel bak, rakt in i staketet. Brak säger det och jag svär som en försupen apa då bilen får kast tillbaka in i rätt riktning.
Åker vidare.

Plockade upp Tomas utanför där han praktiserar. Funderade hela vägen dit på hur flygeln ser ut egentligen. Vägde för och nackdelar med att köra Volvo. Svensk stridsvagn. Tänkte att det kan ju inte ha blivit så mycket egentligen. Lätt smäll. Fast visst brakade det en hel del iochförsig.
Tomas min i ansiktet sa därför det mesta, när han frågade vad jag hade gjort..
FAN! Varför händer detta mig?

Resten av dagen har man slitit med att byta däck på en bil jag inte ens äger, och som ägaren inte vill att jag har med att göra. Men har man lovat så har man lovat. Här sviker man ingen. Inte nog med att man skulle ha lös hjulen förresten. Skivorna var ju också lösa, så att finna på hålen genom skivan och sen få på...ja satan. Aldrig har jag varit så mycket BMW-hatare som nu tror jag.
Tack så mycket, vem jag nu än pratar med.

Färden hit med hela ekipaget gick dock smärtfritt. Funderade på om jag skulle drifta eller ej i nån kurva men att lägga allt i diket hade känts en aning negativt, så tanken slogs bort rätt kvickt. Trodde sista backen skulle bli lite svår dock, men med lite fart löser man det mesta.
Nu står lilltysken här på gården. Är det nån som vill ha nån liten del så är det bara att ringa så plockar jag av och säljer billigt..*flinar stort*


[Taget 080129]*Närkontakt med staket...ajdå*


[Taget 080129]*Närkontakt...en annan vinkel*

Har bra länge varit på jakt efter en 240 turbo/tic. Har förstås inte finanserna just nu men ingenting är omöjligt. Sitter ju på en del investeringar.
Vet inte riktigt varför jag vill ha turbo. Det är inte kraften tror jag. Handlar mer om att det är som kärnkraftsteknik. Krångligt. Ju krångligare ju intressantare.
Sen hör man ju till den skaran som älskar återcirkulerande dumpventiler också såklart. Men ändå. Det är nog inte därför.
Jag har tex en GLT just för att det är en GLT. Näbbhuvsgrillen. Näbbhuven. Svarta listerna. Hårdare fjädrar. Grönt ljus i instrumentpanelen.
Det där lilla extra.

Är det nån som har en till salu - eller känner till - hör av er :)

Punkt 1. Alla drar härifrån.

Beemern drar härifrån. Sticker. Lämnar oss. Själviskt? Ett tag funderade jag på det. Fick samtalet när jag stod utanför Offerdalsvägen 16 och just skulle greppa posten till 18, då jag fick reda på hur det låg till. Och sen var inte dagen som den skulle ha varit.
Javisst gick det bra. Förutom att jag höll på att paja ett antal lådor för jag var så okoncenterad, men kan man vara nåt annat när en vän man precis lärt känna - och det faktiskt riktigt bra - bara helt plötsligt ska dra härifrån?
Till Göteborg dessutom.
Man kan ju undra vad för tankar som snurrar i hans skalle, men samtidigt har man lite förståelse ändå. Jag menar. Vissa personer som förmodligen är ett helvete att vara nära dag ut och dag in. Och situationen. Men. Ändå är det så man står där på perrongen och funderar på vad fan som ändå hände? Vad är det som händer?
Beemern drar härifrån till Göteborg.
Ida börjar lumpen på söndag i Karlskrona.
Min gode vän Anders kanske ska dra mot Borlänge eller vart det nu var.
Jenny ska flytta till Skellefteå.
Och så fortsätter det.
Pål har redan bosatt sig i Stockholm.
Jens hör man aldrig av, men jag vet vart han jobbar.
Finns dock en positiv punkt. Johan. Han flyttade till Uppsala - och kom tillbaka.

Vet inte vad jag vill angående nånting. Känner mig tom inombords när alla lämnar skeppet. Det vore fel att säga att Jämtland är som ett sjunkande skepp, men hade planerna på att jämföra det med det vackra, såsom Titanic. Det finns potential i Jämtland. Det är vackert här. Trevliga människor - förutom i Krokom - och hjälp till allt bara man söker det.
Men vad gör man när man är beroende av sina vänner? Bilen stödjer mig förstås. Skulle dö utan den, men mina vänner är allt jag har.
Eller hade?

Punkt 2. Pengar.

Det är underligt hur folk reagerar när man hotar dem direkt eller indirekt till livet. Dom senaste veckorna har jag haft diverse dispyter över telefon mellan Alfa-kassan samt sekos Akassa och det blir grövre och grövre ju fler samtal som rinner förbi. Och varje handläggare blir räddare för varje gång.
Hitills har jag hotat om att jag ska komma och hälsa på dem, råna en bank eller flera, ta livet av mig och ta dem med mig. Och tamesjutton om det inte verkar funka. Visserligen är jag seriös - det trodde ni inte om mig - men faktiskt har det gått så långt att jag allvarligt funderar på att söka upp dem, vart dom än finns i landet. Att allt ska gå så trögt. Att ingen fattar.
Och säg vad kul det var när jag - sedan tidigare har ett lån på cirka 15 000 kronor - och sen får ett brev där det står att jag är återbetalningsskyldig till Alfa på, ja gissa hur mycket?
22 560 kronor. Jo jag tackar jag.

Jobbet ligger risigt till. Känns som att jag hänger kvar i bara naglarna, i ett jobb jag inte vet om jag ens vill ha. Men. Det är ju pengar. Och så får jag ha en uniform jag tycker om. Och ha roliga arbetskamratar. Jag träffar folk.
Men samtidigt är det tungsamt. Många timmar övertid. Men samtidigt. Vilket jobb har inte övertid? Eller att det är tungsamt?

Ska ordna upp det här med Alfa och Akassan så fort som möjligt. Väntar på papper. Alla dessa papper. Skulle kunna äta upp dem om jag fick chansen.

Blir ett kort inlägg detta känns det som. Uruselt före igår. Gled sidledes vägarna fram. Jag kan ju verkligen inte skärpa till mig när det gäller halkan.
Stör mig på alla som kör 30 där det är 50 bara för att det släpper lite grand. Själv åker man 50 där det är 50 - eller kanske någon km/h+ - utan problem, men det som stör mig är att jag aldrig kan köra normalt.
Eller.
Jo visst kan jag. När farsan är med. Eller morsan. Men inte annars. Anstränger mig verkligen för att inte gasa det där lite extra så att bakänden släpper. Jag försöker faktiskt, men det är som att kroppen - eller är det knoppen? - som ständigt glömmer så foten trycker till lite extra.
Hur som helst. Slut på klagomålen.

Träffade nån kompis till Beemern igår på Raggar'n. Han berättade att jag var kändis. Kändis, undrade jag. Vadå kändis?
Jo. "Buken", omnämns ständigt på Polisradion..

Absolut inte smickrande med det smeknamnet, men regnumret är ju BUK, så jag antar att jag får leva med det.

Snälla gorgare, kalla mig det inte när ni pratar med mig?
Tack på förhand :)

Beslutade mig under kvällen att faktiskt stanna kvar i lägenheten. Visste inte riktigt varför, med tanke på att jag för tillfället inte har råd att ens äta, men ändå hade jag en känsla av att jag skulle stanna.
Så stannade gjorde jag.
Bilen stod på besöksparkeringen. Skulle ju bara förbi här en liten stund och kolla läget, så varför parkera i garaget? Men in dit skulle den. Så ut gick jag.
Dörrhandtaget trasigt. Fick krångla mig in på andra sidan, vilket en märklig man med glasögon och stort metallbälte tyckte såg lustigt ut.
- Akta så du inte ramlar in under bilen, ropade han glatt medan jag snubblade mig fram över isen i hopp om att detta inte skulle ske, då bilen stod en aning i lutning.
Han visade sig tycka om min vinge. Frågor och svar bytte ägare, och jag frågade om det var han som hade en 740 med många antenner på taket.
- Kom med så får du se den, tyckte han och jag skulle ju ändå till garaget så inom loppet av en minut var både bil och förare på plats utanför dennes garage. Garage förresten, som nästan var granne med mitt.
- Du som har en massa antenner, sa jag och fortsatte under rundturen i hans kontor, inte råkar du veta vad som hände i min trappuppgång för ett tag sedan?
- Aha du menar han som vurpade och skallade trappen?

Det visade sig att min granne var lite för glad innanför rocken och hade lyckats med konststycket att skalla ett eller flera trappsteg, för att sedan ha fallit helt ned på golvet. In med ambulans till sjukhuset där han hade fått sy ett antal stygn - vet ej hur många men förmodligen många - därav anledningen till varför det var så blodigt på golvet.
- Förmodligen kommer han supa ihjäl sig, sa han sedan. Orden fick mig att fundera. Inte på nåt särskilt, men ändå fundera.

Avslutade kvällen med filmen Smokie and the Bandit 1.

"What the hell is the world coming to?" - Buford T Justice

Vaknade som vanligt för sent. Flera timmar för sent. Min kropp funkar så. Ska jag på jobbet, då är det bara att kliva upp just därför att man vet att man har ett ansvar. Kliver jag inte upp får inte ett distrikt sin post.
Men när jag ska upp pga egna angelägenheter eller göromål - så tar det timmar innan kroppen fattar att jag ska upp.

Tvättade bilen nere på Statoil. Högtrycken var rätt stark visade det sig. Tillräckligt för att blåsa av lite av svartfärgen på plåtfälgarna..
Underredet skrapade i golvet när jag backade ut ur dimman. Genast kände jag att det var lite av ett misstag att tvätta under en sådan hast. Skulle ha haft med mig oljespray för låsen. Skulle ha haft med mig medel för listerna kring dörrarna. Men inget hanns med.
Väl hemma var det svårt att få upp dörren.

Skyndade att få med mig systemkameran för att sen åka till "Beemern". På vägen dit tog jag några bilder, i hopp om att dom skulle duga. Solen höll på att dala ned för himlen och det var gråmulet.
Hämtade upp Beemern hemma hos sig - läs hans egen Blogg för mer info - och skyndade in till stan. Fick ett par foton utanför Jämtkraftsarenan innan solen gömde sig för dagen.

På kvällen - efter pannkaka hade avnjutits och min mor hade blivit hemskjutsad från stan - så slet vi med oss en Snowracer hemmifrån och begav oss in mot stan, åter igen.
Hemmavid i lägenheten blev jag efter mycket övervägande nästintill tvungen att raka av mig skägget. Vilket helvete det var, rent ut sagt. Tog en timme, tack vare slöa rakblad - dock väldigt billiga sådana - samt kombinationen rakapparat som gjorde det grövsta jobbet. Så nu är man åter naken i ansiktet...
"Saab_bojan" hämtades upp i Lugnvik och sen var vi på väg genom kvällen.

Men snön föll. Och alldeles för mycket. I vanliga fall är det roligt när det kommer snö men det fastnade på rutan och torkarna blev stela och kunde inte arbeta riktigt.
Snöröken efter bilarna försämrade sikten, tillräckligt för att man fick panikbromsa ett par gånger då sikten blev lika med noll och allt man såg var svaga, vita, ljussken.
Men lite bilder blev det i alla fall genom kvällen. Lite nya ideer med kameravinklar för videoinspelning dök upp. Det tackar vi Beemern för. Nya ideerna skall prövas på riktigt nästa gång vi är ute.






[Taget 080112]*Here we goo*


[Taget 080112]*The Eagle has landed*

En natt man sent kommer glömma. Jajjamensan, det höll vi med om båda två att detta var. Avgasknallarna som dundrade mellan väggarna slår fortfarande i min skalle när jag skriver detta. Ropen. Skratten. Minerna. Vinkningarna. Allt folk.

Tanken var som följande; träffa Beemern hemma hos sig under dagen. Sen hem till föräldrarna och fira nyår där. Meka lite med bilen på kvällen. Skulle ju lös med luftfiltret och montera i orginalfiltret. Sen dit med instrumentpanelen...och sen. Ja. I mitt liv finns där alltid en tanke.
Men så blev det inte.
Nåt filter blev aldrig urmonterat. Nån instrumentpanel - eller snarare mittenkonsoll -blev aldrig monterad. Däremot var vi till Häggenås - världens avkrok? - där vi tänkte se om det fanns nåt liv i en reserv-Bmw. Kruxet var bara att startkablarna var för korta och tålamodet för kort så vi övergav den tanken, i alla fall för en stund.

Senare under kvällen - mätta och glada efter både middag och efterrätt - bestämde vi att vi skulle tillbaka till Beemern och se om det fanns nåt intressantare att göra där. Fanns ju i alla fall en dator.
Men dit kom vi aldrig..

Till en början kändes det trögt då vi styrde kosan in mot stan. Blev som bara så. "Skulle bara kolla läget, liksom". Klockan var väl en halv tio. Det var lugnt på stan. Föret tillät breda ställ, med aktsamma efterslängar. Mörkret hade lagt sig för länge sedan.
Men det var när klockan började glida iväg lite som folk kom ut på gatorna. Tjejer i korta kjolar i diverse skapelser, vissa mer runda under dom höga klackarna än andra. Sällskap som vandrade i klungor, alla på väg in mot centrum.
Och kvällen satte igång på allvar när en tjej sprang fram till bilen och frågade om vi kunde skjutsa dem till Frösön.
Det liksom släppte då. Dom var trevliga. Skrattade glatt medan vi gled fram mestadels sidledes, med stereon spelandes på lagom volym. De tackade minst tusen gånger för att de fick åka och vi var hjältarna för kvällen.
Sedan fortsatte det. Åkte tre vändor efteråt från centrum och nästa upp till Valla. Bra betalt. Trevliga människor. Någon kände min bror och helt plötsligt mig.
Komiskt.
Jag har delat ut post åt henne..

Raggarrundan, med ett avgassystem brölandes mellan väggarna. Vi måste ha skjutsat minst 15 tjejer i baksätet under kvällen. Minst. När klockan närmade sig tolvslaget parkerade vi nere i badhusparken på parkeringen och tittade på fyrverkerierna.
Medan jag satt där - vi skålade i Trocadero och CocaCola - så tänkte jag på en viss person. Jag satt och räknade i mitt huvud hur många dagar det var kvar, och en tanke slog mig; snart är det så man kan räkna timmarna! Jag är inte förälskad - även fast många spekulerar i om så är fallet - men det känns verkligen som en nystart i livet. En sorts nytändning av nåt bra. Nåt som faktiskt är verkligen bra.
Lär ju sluta som vanligt?
Men även om det skulle skita sig totalt så har man ändå provat. Man har sadlat om och klivit upp på hästen. Visst. Man ramlar av och det gör ont, men då har man i alla fall provat. Herregud, det är ju inte värre än att man slickar sina sår och provar igen en annan dag?
Snart är det bara timmar kvar..

Träffade "Mattsvart", med flera. Det var trevligt. Det är det alltid. Fick låna verktyg så vi fick igång stereon bland annat. Klockan var över tre när jag trött svängde in på parkeringen. Kunde ju glömma att försöka klämma in mig i garaget för det hade bara resulterat i diverse bucklor. Hjärnan orkade inte. Kändes som att den gick på högvarv, men detta i tanke så fick jag till en perfekt drift i långkurvan förbi lägenheten - men in på parkeringen blev en katastrof.
Hjärnan tänkte på nåt helt annat. Låsta bromsar. Alldeles för hög fart. Kryckan uppdragen. För sent rattutslag.
Jag gled förbi hela infarten..

En oförglömlig afton. Helt klart. Tack alla.
Som en person skrev till mig, skriver jag till er övriga motornördar:

Good wheel and a Good Year!

(Bilder kommer inom kort..)


[Taget 071231]*Hatar detta svänghjul...orkar ju inte mer..ska BORT*


[Taget 071231]*...strax innan tolvslaget..partaj i bilen :P*


[Taget 080101]*...partajet fortsatte...*

Tanken bara att vi skulle träffa några på "raggarn" - Statoil - och kanske åka en sväng eller två. Kolla läget. Sen åka hem vid elva eller tolv.
Vi visste ju inte statusen på bilen. Stereon hade glappa kablar som fick ljudet att komma, för att sedan försvinna. Och komma igen. En aning störande. Och läkte bilen olja fortfarande över huvudtaget?

Tidigare under dagen hade vi upplevt olika känslor av pinsamhetens olika kval. Till exempel när vi lämnade tillbaka bilen åt Beemerns mor så vägrade bilen att starta igen - tvärdött batteri? - och vi stod förstås mitt i julruschen. Efter att ha skjutit bilen bakåt ett tjugotal meter - i trängseln - provade vi att rullstarta. Genast slöt folk upp och hjälpte till men hjulen låste sig i det glatta föret. Dessutom upptäckte vi att bilen fortfarande läkte olja, och det rätt kraftigt.
Jippie.
Tack vare från en äldre herre i en röd Ford Escort av kombimodell kunde vi däremot ta oss därifrån. Men inte utan att ha först provat vanliga sortens rullstart - alltså framåt - men också modellen bakåt som jag inte visste om ens fungerade. Detta funkade dock, men inte en dag som denna.
Mannen med shoppingkassarna och en tydligen otålig fru, var dock vänlig nog att parkera bredvid oss och ge oss ett par ändar av några startkablar så inom kort - efter ett antal olidliga minutrar av väntan - så var vi äntligen på väg.
Förhoppningsvis till en lösning på oljeproblemet.

Så nu satt vi i bilen på väg in till stan och vi bestämmer att hälla i det sista av oljan i dunken då vi når Kläppe. Bilen susar fram i mörkret och sveper in i det dunkla ljuset från de gula väglamporna. Kuggar ner i växlarna och bromsar in på busshållplatsen. Oljan hälls i.
I fjärran hörs ett doft muller.
"Fan det är Tonys gamla Golf", skriker Beemern när den skramlar förbi med det blåa neonet pulserande inne i kupen. Vi slänger in den tomma dunken och gasar efter. 100km/h passeras med råge. 150km/h passeras en liten stund senare.
Golfen passeras...
Och sen börjar kvällen. Raggarrundan med påhälsning på "Raggaren" var standard. Nåt som var tråkigt var all sandning. Alla i bilen - med senare upplockade passagerare som senare också satt och skrek - höll med om att det hade varit bättre för alla om folk kunde lära sig köra bil i stället för att föret skulle bli som det var denna kväll. Kändes som att köra på en sandstrand bitvis. Däcken sjönk bokstavligt talat ner i sanden.
Dock hittade vi några guldklimpar mörkret. En isbelagd plan utanför Pc där vi gjorde ett dussinet piruetter och svängar i maklig takt. Beemern höll i bakluckan på Tonys 245:a och gled på skosulorna efter bilen då denne sladdade omkring.
Alldeles intill tvättade vi bilarna i en decimeterdjup vattenpöl. Båda bilarna fick ledigt plats då vi båda sladdade sidledes och sprutade ner varandra så mycket som vi förmådde och kunde.
På planen utanför Jämtkrafts arena gled vi också omkring. Tony var först att fastna i snövallen så vi fick hoppa ut och - skrattandes för full hals - skjuta på. Aldrig trodde jag det kunde vara så roligt att skjuta på.
Tydligen var det så roligt tyckte Beemern för några minuter senare stod han för samma bedrift, i samma snödriva. Dock med resultatet av att vi kunde medelst gungande, efter en stund, ta oss därifrån för egen maskin.

Vilken kväll. Klockan var tio över tre och jag satt och tjatade om en viss tjej. Beemern suckade för varje gång. Alltid lika roligt att se hans reaktioner.
"Ja men åk dit då och sluta tjata", slut på citat. Så letade han fram telefonen och det slog mig att, ja just ja, han har ju också Halebop. Så jag ringde. Utan att tänka på klockan. Glad att hon inte sov..

Klockan hann bli halv fyra innan jag tittade på klockan för andra gången..
Vilken kväll.
Vilken kväll.