Jag hade glömt bort hur skönt det kändes inuti efter att ha skrivit ett mil långt inlägg i någon blogg, och sedan loggat ur utan att tänka på vem som kommer att läsa. Jag bloggade mycket förut, sen plötsligt slutade jag helt utan förvarning...och bara jag själv visste varför. Idag kan jag inte bestämma mig för hur jag ska göra, som om det vore någon stor grej att fundera över egentligen. Ja - för mig är det de. Jag skriver inte för andra, utan för mig själv, därför måste jag noga bestämma mig för om jag är redo, om det är den vägen jag ska gå för att lätta mitt "det där" som vi kallar sorg.

...allra helst vill jag bara börja med att berätta vart allt startade, nämna namn, datum, klockslag, känslor och allt som gnager inom mig, men jag inser snabbt att det inte är någon vidare bra ide. Det får stanna inuti en stund till...kanske tills det sållats bort att mitt omedvetna och aldrig mer påminner mig - om det är möjligt att gömma något så långt in i kroppen att det aldrig kommer fram igen.

Vad jag i alla fall kan göra hör och nu, det är att dra den enkla slutsatsen, att när man blir tillräckligt ledsen, då finns det inget mer att skriva om. Då är allt bara en ekande tomhet som någon idiot valt att döpa till Sorg. Hela min värld är en ekande tomhet - är det sorg mitt liv är uppbyggt på....den som lever får se.