Satt på garaget.org. Som alltid. Ute hade mörkret lagt sig. Bilen stod och vilade vid husknuten. i ljuset från gatlyktan syntes frosten komma krypandes över lacken. Likt ett täcke, först över vingen baktill. Sedan krypandes över taket.
Jag chattade med en person jag tycker mycket om. Glad över detta. Lite arg på mig själv för att jag tänker i vissa banor. Vill inte bli egoistisk i denna text men är det nåt jag stör mig på så är det mina tankebanor. Hur dom utvecklas. Alltid i samma spår. Som ett tåg som åker längst ett spår. Alltid samma spår.
Vill hoppa av men vet inte hur.

En jag aldrig träffat frågar om jag vill haka på ut på stan och köra bil. Jag blir nervös. För det första frågar aldrig nån mig om jag vill följa med, och sen är jag så ovan att folk vill vara med mig över huvudtaget. Jag menar. Från att vara den där ensamvargen som sitter i hörnet i det mörka rummet till att folk vill vara med en?
Tänk om ingen tycker om mig?

Nervös på vägen in till stan. "Håll koll efter en vit 245:a...tuta och blinka som en galning när du ser oss". Jomenvisstjävlarimig tänker jag. Dels funkar inte tutan och sen är stan inte så liten ändå. Drog en vända genom stan först. Ingen vit 245:a i sikte. Glider genom odenskog. Mest på bredden.
Tankar på Jet. Funderar på hur kvällen skall fortlöpa. Bilar hörs i bakgrunden medan jag undrar om detta kommer bli en sådan kväll som dom andra. Man åker in till stan, men man åker hem ett par timmar senare utan att något har hänt.

Glider igenom stan en andra gång. Ingen i sikte. Inte ens nån bekant över huvudtaget. Funderar på om jag ska åka genom odenskog en sista gång och sen hem.
Svänger höger i en rondell och tamefan om inte en vit 245:a susar förbi. Hinner precis se en vinkning av nåt slag och regnumret.
Jag kryckvänder.

Kvällen fortlöpte sedan i en takt jag aldrig trodde skulle ske. Jag hade inte tråkigt. Jag hade kul. Fruktansvärt kul. Spelar ingen roll att jag var ensam i bilen så kände jag mig ändå som en i gänget. Folk tittade när vi kom mullrande genom rondeller på ställ. Likt dansöser på skridskor gled vi fram i gångfart sidledes i rondellerna. Vissa rondeller gick klockrena. Andra höll på att sluta i katastrof..
Vi jagade 740:s och 240:s. Flera bangade. Ett tag var det som i kortege vi åkte fram då andra anslöt sig.
Flera vändor till olika parkeringar där det var fritt fram att öva på färdigheterna.
Klockan var ett eller nåt sånt när jag kom hem. Mätaren stod på strax över 10 mil. Drygt 8 mil...bara inne i stan!
Jisses vad kul det var.
Från och med denna dag kommer jag aldrig ångra att jag köpte min en Volvo 240 GLT.
Aldrig i livet.


[Taget 071110]*240 i the Snow*