För ett par år sedan köpte jag en Beachbuggy som givit mig mycket glädje. Vi var som ler och långhalm, överallt där buggyn var fann man mig och vice versa. Varje sommar var vi oskiljaktiga men så en dag ändrades allt detta. Henrik sa upp sig från sitt arbete och flyttade söderut till malmö för att bli sjuksköterska istället för datanörd. Buggyn blev ensam lämnad kvar, med endast en pressening som skydd för den kalla och hårda verkligheten, och värre blev det. En kall vinternatt blåste pressänningen av och buggyns känsliga inre stod öppet för intrång från de onda vintergudarna, och gudarnas vrede lät inte vänta på sig. Dess inre fylldes med kall snö som gick ner på djupet och rostinfekterade den stackars botteplattan. Våren kom och iochmed denna ett besök från Henrik.
Laddat till tänderna med startkablar, bogserlinor, startgas och reservdunk tänkte Henrik att han skulle försöka hjälpa sin vän igång och förflytta honom till en bättre plats. Skammen när Henrik fick se sin gamle vapendragare stå där helt övergiven sårade honom djupt och han tänkte ge sin vän en hopplös chans att starta utan hjälpmedel, mest för att konstatera att ingenting skulle hända vid omvridanted av nyckel. Döm om gudarnas förvånaing när buggyn helt utan hjälpmedel stolt brummade igång, ivrig att visa att ännu var här ingenting förlorat. Dock drabbades den lille av ännu ett bakslag. Kanske fanns hoppet att återigen få visa upp sin, något slitna, lila hemmamålade kaross för mänskligheten, så blev det dock inte. Istället för att få glida norrköping runt ledde färden ut mot landet, utanför det lilla samhället finspång. Där allmän väg slutade lika plötsligt som buggyns förhoppningar om ett liv i rampljuset fan han sig återigen övergiven av henrik, denna gång i en gräsbetäkt slänt, inpacketerad i en stinkande pressenning med en plåt ovärdigt över rullbågen för att förhindra snö, och där blev den stackars buggyn ståendes i över ett år. Med hoopet falnade färgen och den tidigare rosa lacken började att på sina platser skina igenom i ett patetiskt och ovärdigt mönster av förnedring.
Men så kom dagen, en tidig vårdag detta nådens år 2008, när Henrik återigen kommit hem till sina barndoms trakter och tillsammans med en vän beslutade sig för att en gång för alla lägga lite tid, kärlek och pengar på sin gamle vän.
Detta är historien om buggyns återvunna självförtroende och X-streme makeover.
Tanken är att Henrik här skall delge sin berättelse om renoveringen av buggyn (då ju buggyn av begripliga själ inte själv kan skriva här).
Hoppas att jag på detta sätt kan ge upprättelse till min kära bil.
/Henrik