Egentligen e detta inget jag vill ha ut offentligt, vet ju inte ens vem som läser det. Vill inte prata om det. Samtidigt måste jag få det ur mig. Det här har pågått för länge....
Vad e värst, att inte säga hela sanningen till någon eller att ljuga för sig själv om det? I ofs borde sanningen va ganska uppenbar vid det här laget...
Det konstiga e att jag inte har mått dåligt av att ljuga. Jo, i början, innan jag visste hur jag skulle hantera det. Sen har det inte varit några problem alls, inte ens att dölja det. Men nu, nu mår jag inte alls bra. Har alla de klassiska symptomen: ont i magen, ont i halsen, fuktiga ögon.... Skit, det kommer att synas på mig. Varför kommer det nu?
Tycker inte om lögner, det e så jobbigt att alltid behöva tänka på det, så lätt att snärja in sig i ännu fler lögner. Men nu e det bara en. En stor lögn.
Vill få det ur mig. Som det e nu vet jag inte om sanningen skulle skada eller inte.
Risken e att jag förlorar en... av de bästa o dyrbaraste vänner jag nånsin haft, att det blir så fel att du vänder mig ryggen o inte vågar lita på mig i fortsättningen.
Risken finns att det blir ett himla liv över huvud taget.
Risken finns att jag krossar mig själv...
Jag brukar säga: "Låt tiden gå. Ge det en dag, en vecka, en månad. Se vad som händer, åt vilket håll det går, för det kommer att ändra sig"
Det har gått flera år nu o jag blir bara mer övertygad. Försöker förneka det, ljuger för mig själv....
Jag måste nog själv inse fakta o acceptera sanningen, inte ljuga mer.
Kan inte ha det så här. Frågan e om jag kommer orka fortsätta hantera det så bra som jag gjort så här långt?
Jag har sagt mycket till dig, så mycket jag vågat. Försökt komma så nära att du själv kunnat fylla i orden.
Vet inte om jag vågar säga hela sanningen till dig.
Vet bara att jag älskar dig alldeles för mycket.
Kram!