Åkte till Hultsfred, Sonisphere, med 16 åriga sonen. Ingen GPS och en aldrig sviktande tro på min inre kompass. Hamnade i håla söder om Vimmerby. Ringde ca 10 ggr hem till E85 för att få vägbeskrivning. Dålig idé. Hans GPS tar ej hänsyn till virriga tanter som har svårt med höger och vänster. Svalde stoltheten och köpte en karta på Statoil mack.
Framme i Hultsfred vid 15.00. Parkerigsplats stor som 8 fotbollsplaner. Vädret givetvis som förväntat. Mulet, regnskurar och vattenpölar.
5 km gångväg upp till festivalplatsen. Sonen redan nu trött på sin morssa som 1) inte hittar, 2) vägrar be om hjälp, 3) skulle byta om till mer "Kate Moss" liknande festivalklädsel 4) omöjligt att få på sig de nya röda stövlarna med snörning till knäna.
Efter att ha traskat i regnet, insett att det fanns buss som åkte skytteltrafik, insåg att de flesta redan var berusade- kom vi fram till festivalplatsen.
Väl inne kunde vi slappna av, orientera oss såg att Mastodon skulle börja sin spelning.
Vi stod rätt, musiken var öronbedövande och jag insåg att vi behövde vatten. Hängde min regncape över sonen, bad honom stå still på exakt samma plats och trängde mig genom hopen med hårdrockare mot ett av "mat-öl-läsk" tälten. Kön var ca 25 meter. Plötsligt öppnade sig himmelen och regnet formligen hällde ner. Nu pratar vi inte regn utan monsun, vattenfall, duschkabin. Ville inte förlora min plats, hade inget att skydda mig med och tog beslutet att blött får vara dagens melodi. Nu förde det med sig konsekvenser.
Sminket formligen rann av, håret ( +löshåret, dagen till ära) började bilda en stor tova i nacken och t o m linserna höll på att flyta ut ur ögonen.
Sonen var väl skyddad under regncapen.
Insåg att jag var tvungen att återvända till bilen och försöka restaurera det som gick att rädda.
Lämnade sonen för att fortsätta njuta av the Hives och traskade 5 km som kändes som 50 tillbaka till bilen. Kate Moss stövlarna var en usel idé. Med dyngsura fötter och utan strumpor kände jag hur skavsåren grävde sig in i hälarna.
Hittade bilen, sket i att det var fullt av folk, krånglade av mig jeans och stövlar vilket inte var lätt. Satt mig i bilen, insåg att håret var omöjligt att rädda. Drog på mig en kepa, bytte till torra kläder, torkade bort sminket, kladdade på lite nytt och återvände.
Tänkte flera gånger att detta var första och sista resan till Hultsfred.
Dock slutade kvällen med total lycka.
Metallica live. Nattsvart himmel klockan 00.15. Sjön blank, en pyroteknik som bländade ögon och själ, 4000 personer som sjöng med. Dessa gubbar är oslagbara, sången, publikkontakten, gitarrsolon, publikens intensiva medverkan och dessa historiska låtar. Att dela detta med sin son, kunna samma sångtexter är stort. Bara Metallica och kanske Queen kan uppnå denna brygga mellan 2-3 generationer.
När " nothing else matters" tonade ut över Hultsfred och alla dyngsura festivalbesökare, rann mina tårar så sminket och linserna åter var i fara.
Denna gång brydde jag mig inte ett skit utan bara njöt.
Körde 30 mil hem klockan 04.00 medan sonen snarkade bredvid mig. Satt och log hela vägen och tog tillbaka alla de förbannelser jag öst över festivaler i allmänhet och Hultsfred i synnerhet.
Metallica, next time, I´ll be there no matter what!
//"rock-morssan"



något retucherad, men det var ju den förra också