Till bloggen om hösten'

Jag skrev min första blogg här på Garaget 30 juni 08. Antar att solen och de varma vindarna samt semestertider var inspirationskällan då.
Nu sitter jag här och kikar ut. Det är grått. Inte vackert. Inte ”marmormeleratgrått”. Nej. Fult. Färgen är skitiga, ”suraullstrumporgrått”. Nästan så jag kan känna lukten av blöta får med bajsklumpar i pälsen, dinglande under magen.
Har alltid hatat hösten. Inga allvarliga svackor med klippkort på psyket, men en obehaglig känsla av att kylan och den eventuellt kommande snöslasksörjan tränger in genom kläder och hud och impregnerar hjärta, själ och hjärna.
Kan företälla mig min hjärna i en glasburk med skitig snösörja, grus och några gamla, svarta löv. Som ett gammalt inkokt päron, förkrympt och förgiftat.
Då jag vid mogen ålder känner till fenomenet har jag genom åren haft olika strategier. Allt för att försöka moterka denna depressiva svarta och pessimistiska del av min annars så glada själ. Det är inte säkert att omgivningen ( förutom de närmaste, E85 och barnen) ser det bedrövade päronet så tydligt. Jag har en del skådespelartalanger förutom alla andra talanger :-) p
På jobbet pratar jag mindre, vilket kan vara en fördel. Jag kanske inte heller sprudlar av ordlekar, fnissvitsar och annat prepubertalt som brukar förknippas med mig.

Hemma kan man märka det genom att det är lugnt på "galna projekt" fronten. Inga Japanska installationer då jag halshugger dotterns gamla barbiedockor, sprayar dom svarta i håret med E 85´s fina billack, målar ansikten vita med nagellack :-)
Sedan ordnar jag utställning av geishahuvud med lampor och ”spottar”. Några har fått kroppar, (slaktprodukter av andra Barbie och Skippy utan huvud) och av mig tillverkade "kimonona" med glittriga påklistrade paljetter och pärlor kommer till sin rätt.
Mina barn föredrar visserligen detta kreativa stadie men 15 åringen suckar, 16 åringen (sonen) klappar mig på huvudet och ler.
Det skiljer ca 35 cm till hans fördel så klappen kan te sig som litet nedlåtande fast han ser lite oroad ut.

Nu måste jag ta mig ur sockerlagen och få hjärnan att funka och kopplingarna att gnistra.
Jag har ett projekt. Vår gamla Mazda ( Mazdarati även kallad) har fungerat som en” sista chansen bil” och är med tanke på vad den kostade och hur bra den går är den för oss det åttonde underverket.

I mitt jobb säger vi ibland ”det vanligaste är det mest sannolika” dvs, om du hör hovtramp i Sverige, tänk hästar, inte zebror.
Jag gillar att jobba och gillar att tänka och om man inte letar efter ovanliga tillstånd, då hittar man dom aldrig. Blir ibland retad av medarbetarna för detta, kallad miss House, fått en zebrarandig T skirt etc… men jag hittar också många ovanliga tillstånd som andra missat, och patienterna blir friska.
Nu har jag fått lov ( av E85) att måla om Mazdaratin till en randig Zebra-bil!!!!!!

Hur coolt som helst
Päronet studsar i sin glasburk och vill ut.
Glasburken välter, krossas mot skiffergolvet och den grå, trötta hjärnan rullar (trots sin päronform) som ett eldklot över golvet. Nu är den gråa hösten glömd, ute ser man en röd solnedgång ( eller så är det rödaktig rök från järnverket), det luktar snö och som i en Disneyfilm börjar duniga stora flingor singla ner över mig och min Mazda. Dottern kommer aldrig att vilja ha skjuss, sonen kommer att le medlidsamt men jag- jag kommer köra min zebrabil, skita i vad folk tycker och hoppas att alla lata oinspirerade kolleger känner sig provocerade och träffade!
//miss House