Hej!

Hade tidigare under kvällen en lång diskussion med min mor om slavar, rasism, mord etc och vi kom fram till att vi alltid får reda på de negativa sidorna av världen fort, men hur är det med de positiva?
Hur ofta här vi någon komma hem och jubla och säga "jag blev inte mördad idag"? Hur ofta kommer vi ut till bilen och får ett leende på läpparna när den inte är stulen, vrider på nyckeln och skriker i glädje för att den startade?
När en kompis frågar hur det är kommer svaret "Underbart, bilen stod kvar och startade." Sällan va...

Vi tycker att allt sånt bara ska ske, men om det INTE fungerar då får alla höra. "Bil h***etet staratade inte i morse!", "Ung¤&%# som bara ska stjäla & förstöra!" etc...
Det första som vi säger när nån frågar hur det är blir "Åt skogen, nån #¤%& har förstört min bil..." och vi förväntar oss sympati. Vi förväntar oss att alla tycker att det är jordens undergång eftersom en sak av plåt har fått en repa, någon har skurit ett hål i däcken eller tagit något som hade ett värde.

Varför är vi så hemska?

Jag ser dagligen personer som råkat ut för skadegörelse här på forumet, och som många vet har jag drabbats själv. Men hur tänker folk (inklusive jag själv) när man börjar gnälla, gråta, skrika, förneka, söka tröst etc? Vad spelar det för roll?
I mitt fall har jag fått reda på att det var ett ungdomsgäng som suttit i garaget och supit och rökt (folk har sett dem och meddelat bovärden). Vad hade hänt om jag kommit dit? Våld? Troligen. Oavsett vem som "vunnit" så hade minst en person varit en stor förlorare där livet kunnat förändras stort, jag eller de får ingen veta som tur är. Men när jag nu först sansat mig och funderar hur det varit för mig om jag fått reporna, brytmärkena etc. Stora ärr över hela kroppen om man har tur... Har man otur vill jag inte tänka på det...
Men sen öppnade jag ögonen riktigt idag för första gången. Fy fan vilken tur jag har haft. Jag har klagat, gråtit etc, men nu hade jag bilen i trafik, nu kunde jag ha en försäkring. Det är först nu det har slagit mig hur illa det varit om detta kommit tidigare. Jag hade en "kör-hem-bilen" försäkring i 30dagar, sen bad jag på mina bara knän till ALLA bolag att få någon typ av försäkring. Jag minns ett samtal för ett år sen under ett av mina samtal till försäkringsbolagen; agenten lyckas få fram ett pris efter mycket om och men och säger en summa runt 27000kr/år och möts av mitt skrik (tänk 5-åring på julafton) "jag tar det!", "jag tar det!", "jag tar det!" varpå jag får svaret att jag inte kan teckna en försäkring då jag inte har regnr, tigger att få ha en importförsäkring (som den innan) för 3000kr/30dagar men det går inte då bilen varit i landet över 1 vecka. Det tog 6månader att få en regplåt. 6månader helt utan försäkring i porten bredvid den bilen stod i när den blev repad. Detta skedde inte då, jag hade tur. De tog inte min bas som låg bredvid bilen, också tur. De tog inte bilen. Tur.

Och då är det plåt. I värsta tänkbara fall får jag sätta mig på ett plan till England och göra om allt. Tänk om det var något som betyder något på riktigt? Tänk om något hänt Filippa.
Nog för att jag behandlar mina bilar som barn, men Carinan var det troligen då jag saknade någon att ta hand om och Stagean bara för att ha något att bry mig om som inte mitt ex kan förstöra för mig. Jag kan inte se något jag hellre skulle vilja än att hålla min dotter i armarna, men det får jag tydligen inte för mamman som nu vägrar samarbetssamtal för umgängesrätt hos soc. Jag får inte veta hur dottern mår.

MEN...

Om ni ser i början av bloggen klagar jag på hur jag tycker det är fel med allt negativt. Jag vet inte hur min dotter mår, med andra ord mår hon bra. Skulle hon inte göra det skulle jag få veta det. Jag haar bilder på henne, och det är underbart med all ny teknik då jag har bilder så jag på klassiskt sätt hade haft ett par album, bara för jag kan leka paparazzi. Så jag kan varje dag vakna med att se min dotter trots situationen. Positivt!!
Tänk alla dagar man kommit ut till garaget, bilen står där ren och fin, man trycker på knappen - dörrarna öppnas och när man vrider om den mullar 6an igång och ryter "nu leker vi".
Alla gånger man rullat upp bredvid en annan bil och sett den försvinna i backspegeln. Allt detta; människor, fordon bara saken att ha mat på bordet - det är saker vi ska vara glada för.
På mitt gamla jobb hörde jag VARJE dag folk som klagade och ville bort från stället, vi satt alla på ams och letade men ingen gjorde något seriöst försök. idag saknar vi alla det och har insett att 20-30k/månad för att spela "bubbleshooter" inte var så jobbigt. Att vi var ett kul gäng brydde vi oss inte om då. Men varför är man inte tacksam? Jag satt och skällde på folk, idiotförklarade dem och gav rabatter som om jag varit galen, hade skitkul och klagade!
I skolan fick vi ett flygcert var, hade lokaler så vi kunde se varje start och landning någon gjorde, vi åt på restaurangen på flygplatsen och vi klagade på allt. =S Entrecôte med klyftpotatis och bea - njää, den kunde varit lite blodigare. Skolmat för ca femtio kronor portionen och vi klagade? =S På vanliga skolan kostade det under 5kr/portion. Galet?

Så varför gnäller vi alla så mycket? Varför ser vi inte det positiva?

Som för mig, det negativa är att jag inte får se min dotter, jag är arbetslös och bilen är vandaliserad.
Men det positiva då? =O
Jag HAR en dotter! =D Det i sig är ju så jag borde slå frivolter hela dagarna. jag har fått bilen inreggad och kört ifrån sportbilar. =D Jobb - jag hade ett snitt på över 20k trots semester, barnledighet etc mellan jan-maj, jag fick max akassa och jag hade sparkapital och möjlighet att låna då akassan tog tid. Jag kunde leva som en kung första halvåret och har haft sovmorgon andra halvan. Vad ska jag klaga på? =O
Jag ska dock klaga då jag är närking, men efter att ha funderat över hur mycket positivt vi alla förtränger för att se det negativa så vill jag bara le. Livet är ju underbart när vi tänker efter. Visst kommer motgångar, men det är så mycket positivt vi kan se istället. Alla vi som har barn kan ju bara titta på dem 10sekunder och sen kan man fråga vad som är viktigt annars.

Varför leva ett liv där man är negativ då man kan välja att vara glad? Där vi kan välja att vara glada.
Där vi istället för att säga till kollegor de dagar vi mår illa: "usch vad illa jag mår, jag måste nog gå hem snart, kommer inte få något gjort" så kan vi välja att säga "Idag mår jag toppen! =D Nu ser vi till att göra en kanondag! =)"
Tänk efter hur många gånger ni fått samtalet "Tja, tänkte bara säga att jag kommer tidigt till jobbet då jag är så j***a sugen på att jobba idag, hoppas du känner likadant... =D"
Jämför med antalet gånger ni hört "Kommer inte idag har ...ehum.. *host* fått ..ehum.. magsjuka. Jo ehum magsjuka ja. Men jag hoppas det är borta till i morgon så vi kan spela bowling och ta en öl..."


Så var inte så negativa. Lär inte av mig. Var glada, positiva och smitta andra med positiva tankar. Vi lever, bara det är värt att firas. Ja, vi kanske har ont på olika ställen, men se istället lyckan att kunna göra något alls. Det finns alltid positiva stunder. Tillochmed när allt är åt skogen och en person vill ta sitt liv så finns det positiva saker, för personen står med ett leende och viskar till sig själv att lidandet är över. Det finns ALLTID ljuspunkter. ALLTID!

Så kan vi alla hjälpa varandra att se det positiva i livet?

Och som jag skrev i överskriften, TACK för att jag får leva. Tack för att jag har mat på bordet. Tack för min dotter. Tack för jag har en bil. Tack för allt i mitt liv. =D