Man tänker mycket. På mycket. På nätterna, när man jobbar. Man tänker vad för tidning en brevlåda skall ha, letar fram den - helst - innan man ens har kommit fram till vederbörande - och sedan är man igång med tankarna igen.
Man tänker medans man springer i trapporna. Ibland lite för mycket. Då får man - ibland - gå tillbaka. Gör om, gör rätt.

Man är vad dygnet är. En nattmänniska. Den där ingen normalt sett tänker på. Tidningen ligger ju bara där i hallen var och varannan morgon. Är de vakna så hör de säkert hur det dundrar till ute i trapphuset, och sedan dimper tidningen ner i dörren.
Dörrar som öppnas och stängs.

Man tänker mycket. Funderar över livet. Hur det hade kunnat vara. Till det sämre, och till det bättre. Tidigare i livet så tänkte jag mycket på hur det hade kunnat vara till det bättre. Idag, är det ofta man funderar över hur det hade kunnat vara till det sämre. Fy sjutton.
Jag hade kunnat vara blind.

Som barn växte man upp med tv-serier. Följde "Rederiet" till exempel, från första avsnittet till sista.
"Tre Kronor" likaså. Och jag såg även "På spaning i New York" - "NYPD Blue" - med Andy Sipowicz som råbarkad, långlivad snut som varit just snut, alldeles för länge.


[Hittad 100414]*NYPD Blue*

Men man lärde sig att tycka om honom. Han var rättvis - precis som jag ville vara och fortfarande är - och man kände igen sig i hans tankesätt. Medans kollegor byttes ut och andra antingen dog eller försvann, så stannade han kvar och mer eller mindre tillhörde interiören på polisstationen.

Jag växte upp med serien "Third Watch", där Bosco snabbt blev en favorit. Ung, med talang. Lite egen och ständigt i trubbel både vad det gällde rättvisan som andra pinsamheter. Men fortfarande rättvis.
Och en jävel på att skjuta. Bosco visste vad han gjorde med sitt tjänstevapen, och tyvärr var han inte sen på att dra det, med följd av att han ständigt blev inkallad till chefen.
Men jag tyckte om känslan man fick av serien. Väl genomtänkt, med massor av koder som faktiskt figurerar i verkligheten över radion. Och biljakterna kändes seriösa, där de spelat på ett sätt jag - då - aldrig hade sett nåt liknande.


[Hittad 100414]*Bosco. Från "Third Watch"*

Att se Bosco springa med vapenhölstret med Sig Sauern nedstoppad, batongen, handskarna, de extra magasinen, ficklampan och de "extra dyra" handklovarna dinglandes kring midjan, var vad man såg fram emot i serien. Och detta fortsatte han med, ända in i slutet. Även om man trodde att det skulle ta slut i förtid, både en och fler gånger..

När jag var väldigt ung så dog min farfar i en tragisk olycka, och vi barn mer eller mindre såg på. Jag hade väl knappt fyllt tio, men ändå är det ett starkt minne från polismännen som hälsade på oss. Minns 244:an med blåa saftblandare på taket. Minns dock inte om det var en långramp eller bara runda lampor?
Nåväl. Mitt i alltihopa så minns jag även hur de skötte sina jobb. De var artiga och försiktiga. Frågorna om vad som helt klart visade sig vara en olyckshändelse, var korta och bra, och just som de skulle åka iväg så frågade jag om de kunde blinka med blåljusen när de åkte.
Och detta de gjorda, till min lycka mitt i olyckan.

Det är kanske därför man är så fascinerad av själva polisyrket. Att upprätthålla lagen, och se till att andra har det bra. Att de kommer upp på banan igen. Kommer rätt. Kommer hem. Att ha respekten, ty vem saktar inte in medvetet som omedvetet, när man möter en polisbil i trafiken?

Kunde jag, så skulle jag kunna sitta i timmar med en polisman och bara diskutera yrket. Många tror säkert att det är som i böcker och filmer, men personligen tror jag att det har ett helt annat djup. Ett djup ingen bok eller film kan spegla egentligen.
Jag hade kunnat prata om folk som är efterkloka. Hur människor i samhället sitter i veckor och analyserar en polismans handling som inte har behövt ta mer än ett par sekunder eller så - men som kan betyda fortsatt anställning eller ett avsked.
Malexandermorden. Verklighet kontra overklighet i stora svenska produktioner som Beck eller Wallander.
Jag hade kunnat diskutera tjänstevapen - dåtida som nutida - tills de blödde ur öronen på den som lyssnade.

Menmen. Jag är blind på ett öga, och då får jag inte ens chansen. Så mig kommer ni inte att få se med noteringsblocket i handen, då du sitter nervöst bakom ratten och undrar hur fort du egentligen körde.
En gång i tiden så grävde jag ner mig i dessa tankar. Fullständigt. Störtdök likt en skadeskjuten hök med Kamikaze-tankar, rakt ner i backen så jorden sprutade.
Kunde gråta mig till sömns. Varför kan man inte ens få chansen?

Men inte idag. Idag glädjs jag åt att de finns där ute. Många är förmodligen inte som jag. Många tycker säkert dessa funderingar är jätteknäppa och undrar hur fan jag är funtat - men sån är jag.
Så här.
Ta mig för den jag är
- eller sök dig nån annanstans.