Jag skulle precis till att ta på mig skorna när telefonen ringer, pappa i andra änden "Dom har ringt från sjukhuset och sagt att vi bör komma dit, läget med morfar har blivit sämre under natten"

Min morfar har alltid varit en aktiv människa, så långt jag kan minnas och av allt jag fått berättat för mig så om man bortser från de gånger han sovit så har han sällan suttit still mer än absolut nödvändigt. Detta har gjort att dom alltid har haft perfekt klippt gräsmatta, inte ett ogräs i nån rabatt, buskarna har varit väl klippta och aldrig nån flagnande färg på huset.
När jag och min lillebror var hos dom på våra sommarlov så skulle vi alltid hitta på något, det var utflykter, det var bad, det var alltid något på gång så länge morfar var i närheten. Det var morfar som lärde mig att om man slår lite på spetsen på spiken så spricker inte träet lika lätt, det var även han som kallade mig idiot när han tyckte jag fuskade i minigolf (vilket jag ju i och för sig gjorde). Det var han som dagen innan han fyllde 75 var uppe på taket till sommarstugan och spolade rent det med högtryckstvätten, samma år som han fyllde 80 var han på besök på min farmor och farfars lantställe och istället för att sitta och ta det lugnt så drog han igång att rikta en vägg på ladan, den hade ju faktiskt varit sned i över tio år så nu var det hög tid att fixa. för bara något år sedan skulle han lägga plattor i trädgården men han hittade inte plattor i den formen han ville så han göt egna, och inte var det några små plattor, ca 40x60cm.
Är ni någon gång i Lomma och går eller kör över bron över småbåtshamnen så kan ni tacka min morfar för det, han var med och byggde den. I Lomma jobbade han på Eterniten vilket innebar arbete med asbest och senare asbestos, hans lungkapacitet minskade allt mer med tiden, ovanpå det hann han med ett par hjärtinfarkter men det var ju aldrig någon fara med honom, "släpp ut mig från sjukhuset så jag kan ta mina två timmars promenader med hunden" verkade vara lite av hans resonemang de gånger han hamnade på sjukan.

För drygt ett halvår sedan började det bli jobbigt för honom, han samlade på sig vatten i kroppen vilket gjorde att hans hjärta fick arbeta mer för att pumpa runt blodet, han kunde inte längre klippa gräset så noga, promenaderna med hunden blev allt kortare. Han fick kallbrand i en tå men det ville inte läkarna göra något åt, med antibiotika och regelbundna läkarbesök så verkade kroppen klara av det och det gjorde den med, för tror det är tre veckor sedan så trillade tån av och allt såg bra ut......tills han gick och ramlade, lårbenshalsen bröts och han blev inlagd på sjukan ännu en gång.
Han blev skickad till Kristianstad för operation, dom ville inte söva honom då hans hälsa inte var allt för bra utan han fick en ryggmärgsbedövning också lappade dom ihop benet på honom. Tyvärr så tog läkningen av det så mycket av hans krafter att den kallbranden han nästan lyckats bekämpa kom tillbaka. I måndags beslutades det om amputation och till allas förvåning tog morfar det mycket lätt och i tisdags eftermiddag kapade dom benet strax under knäet på honom. På uppvaket tog det lite längre tid än normalt för honom att vakna men när han väl vaknade så förvånade han ännu en gång läkarna genom att återhämta sig snabbare än vad han borde göra med tanke på ålder och hälsa.
Igår satt han och pratade med läkarna om framtiden och vad han skulle få för hjälp.

Som sagt, min morfar var väldigt aktiv och när han insåg att han inte skulle kunna gå igen, även om han hade fått protes så hade han haft väldigt svårt för att lära sig gå med den, när han insåg det så verkade det precis som att han gav upp, då orkade han inte kämpa längre.
Förmodligen så tänkte han inte så mycket på konsekvenserna av en amputation utan han ville bara hem, bort från sjukhuset och hem till mormor och hunden.

Han har alltid sagt när man tagit upp ämnet "fredagen den 13e" att han har inget mer emot den dagen än någon annan och det blev till slut hans dag, idag, fredagen den 13 Augusti 2010 klockan 14.10 somnade min morfar in med alla sina närmsta närvarande.
Samtidigt som saknaden är enorm så känns det väldigt skönt att det har hänt, han hade aldrig accepterat ett liv i rullstol och att ständigt behöva be om hjälp, det hade varit mer plågsamt för honom än detta är för oss kvarvarande nu.

Du lever kvar i våra minnen och du har det mycket bättre nu, älskar dig morfar!