Mjaha?
Blev det "bara" 9½ år jag pendlade?
Verkar som så.
Det här är sista veckan jag pendlar till Uppsala, i alla fall på 40 veckor.
Sen blir det nämligen till att plugga i Falun.

Jajamän, efter nästan 10 år på detta stället blir det att sätta sig i skolbänken igen.
För första gången på 22 år, ska tilläggas...

Nervigt? Ja, en hel del.
Spännande? Oh boy, ja!

Så vad ska farbror bli när han blir stor då?
Lastbilschaufför är planen faktiskt!

Kanske inte låter jättekul för en del av er, men jag har närt den här drömmen i många år nu, sen innan jag började jobba och pendla till Uppsala, faktiskt.

Så nu är det städning som gäller de här dagarna jag har kvar.
På måndag börjar allvaret...
Wish me luck!

Den 25e September 2002 var en fantastisk dag.
Den var kulmen på 3 veckors intensivt arbete, och slutresultatet blev att Jag för första gången fick framföra ett motorfordon själv! Utan handledare eller gröna skyltar på bakluckan.
Lycka!

Det var 16 år sedan.
Ett drygt år efter att lappen var avklarad fick jag en ordentlig utskällning av en polis som (tack och lov för min del!) fick ett larm och blev tvungen att lämna mig med en ilsken min och en stursk varning.

5 år senare var det dags igen. Ännu en utskällning av två arga poliser som tyckte jag skulle passa mig riktigt noga. Ingen mätning utförd. Dom var ju två men tyckte att utskällningen var tillräcklig. Det var den...

Ytterligare 5 år senare. Stoppad och utskälld av en redigt irriterad civilpolis som inte hann få någon mätning på hastigheten. Han skällde ut mig efter noter när han såg min ålder, jag skulle minsann veta bättre. Och naturligtvis hade han rätt.
Börjar ni se ett mönster?

Så... nutid. Igår morse. kl. 08:00 för att vara exakt. Farthållare. 75km/h. Vad är det för fåntratt som står och vinkar mitt i vägen!? Oj, har han uniform...? Det är ju två stycken! Poliser...!? Ajdå, hur fort fick jag köra här...?

Man hinner tänka mycket på väldigt kort tid har jag märkt.
Jag hann reflektera över hur fort jag körde, vad påföljderna kunde bli. Hur länge sen det var sen sist. 5 år... Fan...

Poliserna var jättetrevliga. Jag fick visa körkort och blåsa.
Den ena polisen förklarade väldigt artigt att hastighetsbegränsningen var 50km/h och jag hade mätts med laser till 75km/h. Han förklarade vidare att han var tvungen att rapportera detta, och att jag skulle bli bötfälld.
Han frågade om jag ville bestrida böterna. Det gjorde jag inte.
Jag var ju väl medveten om att jag brustit i min uppmärksamhet, och för första gången på 16 år så skulle det komma att kosta. Mycket. 3200 svenska kronor för att vara exakt.

Många av er skulle nog vara förbannade vid det här laget.
Jag skakade hand med den vänlige polismannen och tackade honom.
För nu har jag fått en varning igen. 5-års cykeln håller i sig, men den här gången sved det inte bara i stoltheten utan även i plånboken. Måhända ger detta mig en tankeställare.

Böter är en sak. Att det är 50km/h på en väg brukar dock betyda att det finns en anledning. I detta fall tätbebyggt område.

Det kunde ju varit ett litet barn som stod framför mig, istället för en väl synlig polisman i reflexväst.

Jag är tacksam att jag träffade "rätt" person således, som kunde visa mig på rätt spår igen.
Innan olyckan är framme.

Tänk på det, ni som blåser fram längs vägarna. Ni har säkert koll på era bilar, men den ständigt närvarande X-faktorn? Den är Beyond Control...

Det slog mig i morse att jag haft mitt nuvarande jobb i exakt 5 år (nästan iaf, 20 Maj).
Jag har pendlat mellan Hofors och Uppsala i 5 år. 26 mil/dag.

Nästan 30000 mil har det blivit.
Jag har ibland funderat. Var det så här mitt liv skulle bli? Jag gick ur skolan med förhållandevis låga betyg, var det här allt jag kunde bli i livet?

Men så tänker jag om.
Jag älskar mitt jobb. Kundkontakten, utmaningarna, arbetskollegorna.
Visst, det är mycket tid som försvinner bakom ratten utan att jag får ett öre betalt för det. ca 4400 timmar de här senaste 5 åren, för att vara exakt.
Men vad ska jag annars göra? Jag har ingen direkt hobby, inget entusiastfordon längre.

Jag har förmånen att jobba med något jag trivs med och kan, i en miljö som känns som ett andra hem.
Hur många kan ärligt säga att de trivs på sitt jobb? Så bra att de står ut med att offra nästan 900 timmar per år med att pendla till och från det?
Inte många tror jag.

Jag får förmånen att jobba inom en koncern som trots utmaningar av alla de slag, fortsätter att gå fram otroligt starkt på marknaden, genom ett företag med en stark ekonomisk ryggrad.

Så, var det här verkligen allt jag kunde bli? Förmodligen inte. Jag kunde säkert ha blivit både stridspilot och astrofysiker.
Är jag missnöjd där jag är idag, är väl en viktigare fråga.
Nej, det är jag inte. Visst, det finns andra yrkesinriktningar jag kan tänka mig.
Men jag är inte missnöjd. Tvärt om har de här 5 åren varit några av de roligaste i mitt liv, och jag har lärt mig mycket både om mig själv och om det jag arbetar med.

Var kommer jag vara om 5 år till? Oklart.
Kanske pendlar jag fortfarande till Uppsala. Kanske har jag flyttat dit.
Kanske jag jobbar med något helt annat på en helt annan ort. Time will tell.

En stilla reflektion såhär mitt i en sommarvecka i slutet på Maj.