http://fredrik.cafe.se/personligt-meddelande-2/

Jag har svart bälte i ateism, liksom de flesta i Sverige. Alltså vi skiter i religion (ända tills det handlar om julklappar eller röda dagar i almanackan.) Detta har därför gått och blivit en norm i vårt samhälle som många håller som heligt (DET, AirOne, är ironi :P) - Inget får påverka vår religions-ofärgade vardag. I landet lagom så syns och märks därför de troende väl, och sticker i ögonen på oss som inte kan förstå varför någon kan vilja gå med burka, vägra vara med i luciatåget eller ta i hand med en kvinna.

Det liv vi för i Sverige har inte kommit att bli på grund av att vi varit kristna i hur många hundra år? Utan på grund av att samhället format vår religion till vad den är idag; d.v.s. utan påtvingade mönster i det vardagliga livet.
Men hur långt tillbaka i tiden måste vi i Sverige gå för att finna svenska kyrkan bränna häxor och kräva tionde av bönder? Det är närmare i tiden än man tror, men tack vare ett fungerande styre i landet har kyrkans tvångsmässiga makt decimerats till att vara frivillig och inte påtvingad (Ja, jag vet att vi föds in i svenska kyrkan men det i sig är mer en formalitet, så försvinnande att vi inte ens märker av det, många vet inte ens om det, och inte mer än en fem-minuters process för att gå ur den.)

Det är inte religionerna som är till skuld för förtrycket och hjärntvätten som vi tror är anledningen till att vissa t.ex. bär burka. Det är de olika fallerande styrena världen över som är till skuld till hjärntvätten att alla ska tillhöra en viss religion, föra sig efter ett visst mönster eller underkasta sig vissa seder.
Varför? Enkelt svar, för att få kontroll över folket. Om statens övergrepp kan kamoufleras med att den och folket är eniga, och även få samhället att tro att de tillsammans gör rätt; då kan inget internt riva övergreppet. Religionen är det perfekta verktyget att ge folket något att tro och lyda under och har således blivit ett medel för folkstyre, ingen frivillig tro längre. De styrande tolkar religionerna och förhållningsregler uppstår för att göra mer intrång i livet.
Hela länder skolade i Al Qaida, eller liknande förhållningssätt till andra orena folk, är det makthavare som bär skuld till. Självklart ser många igenom dessa fasader för att dölja makthungern och vägrar låta sig konverteras. De antingen trotsar makten med risk för sitt liv eller så flyr de länderna.

Jag m.fl. tror att ”lagen” om bärande av burka kommer av styrande tolkningar, det finns fler påtvingade tolkningslagar också, men burkan tjänar bra som exempel här eftersom den redan är en uppmärksammad fråga som vi fromma samariter ska rädda utövare från.
Men om en tro, även påtvingad sådan, for gro länge så minns snart ingen att den från början var en tolkning av en makttörstande person, om de ens någon gång misstrott den?

Men om påtvingade lagar tagna ur någon helig skrift, tolkad eller kopierad rakt av, används av stater för att styra folket, varför ska de då få fortsätta med det om staten inte längre når, eller utövar tvingande påtryckningar på dessa?
Enkelt svar även här; därför att religion ska vara frivillig. Om de tror att det är ett uttryck för sin tro, varför ska de inte få göra det frivilligt i t.ex Sverige?
Innan ni svarar ”lite som ett tack för att vi ger dom en fristad ” så kom ihåg att det som gör Sverige till det trygga land det är idag är att samhället säger ”var som du är, tro som du vill och låt andra göra detsamma.” Utan den mentaliteten när vi istället ska forma immigranter att passa in i färglösa landet lagom, när vi ska tvinga dom att inse att deras tro är en förnedring av dom, då kommer vi förlora det som gör Sverige så tryggt och värdigt att bo i. Då kommer vi utöva samma taktik som Iran för att få ett lugnt och enat land. Så oavsett varifrån deras tro kommer ifrån ska de få utöva den, så länge det är frivilligt. Den rätten har vi i Sverige.

Jag som är ateist tror att all religionsutövning är ett resultat av ett från början påtvingat förhållningssätt och livsåskådning från någon mänsklig makt, för att därefter accepteras av massan, som upplever trösten och lugnet i den vetskapen att tron är sann. Då gör det inget ont att tro om det är av hjärtat och frivilligt.
Vi ateister slår emellertid vakt så att ingen religion nästlar sig in i våra liv men det görs inte genom att försöka ta ifrån andra sin tro med de seder och bruk de innebär. Det enda vi kan göra är att sköta våra dagar som vi behagar och säga ifrån om de angriper vår tro (eller rättare sagt vår brist på tro) och vårt samhälles stöttepelare- Acceptansen.
Med andra ord innan någon blåser bort min härligt orena fläskkorv med bazooka, eller lindar in min skalle i tyg i hemköpskön, eller drar fram en sabel när jag räcker fram handen till hälsning; innan något av det händer så rör det mig inte ryggen vad folk tror på.

En annan del av samhällets stöttepelare är icke-acceptansen. Det vi har lagar mot.
Jag har en naiv tanke, eller kanske önskan, att lagar inte är stoppade av länders gränser, utan att vad som är förbjudet här också ska vara förbjudet "där." Att fel är fel varhelst de inträffar.
Det innebär att våra lagar måste vara riktiga och sanna. Att andra länder förtrycker och tar hjälp i sina manipulerade lagar ska inte påverka vår version av etik och moral.
Immigranters syn på rätt och fel kolliderar med de svenska lagarna ibland när andra länders samhällsmoral och etik inte överrrensstämmer med vår. T.ex. barnaga, månggifte och den fria kvinnan är ganska vanligt förekomna krockar på synsätt. Hedersmord är inte tillåtet i lag någonstans längre (kan ha fel?), men tyvärr moraliskt gångbart i vissa kulturer.
Liksom infödda svenskar ska de fängslas eller straffas vid brott, att de tror att de handlat riktigt är ingen ursäkt. För våra lagar är sanna, riktiga och väljer inte sida - alla är lika inför lagen oavsett kön, härkomst eller tro.
Där ligger en stor del i vad som gör Sverige det land det är. Vi manipulerar inte lagar för att forma verkligheten. Vi skriver ingen lag mot burka så frivilliga bärare måste sluta. Vi skriver inga lagar för att alla ska passa in i ett monotont mönster. Vi skriver lagar mot vad någon eller några kan tänkas göra som skadar, förstör, dödar eller tvingar människor runt omkring till ofrivilliga händelser .
Alla är lika inför vad vi som samhälle accepterar och inte accepterar. Och vi accepterar religionsfrihet eftersom det är sant och riktigt.

Så även om hela din värld skakar när en man vägrar ta din hand, eller när körskole-eleven rattar runt i burka, eller när mannen i tunnelbanan ber en bön så tror jag att du överlever utan att ta skada. Liksom samhället i Sverige förlitar sig på att alla dessa ting får finnas, och accepteras för att överleva.


Tror jag iaf.
/KjM

Lite roligt att jag idag startade ett billarm när jag stod på tomgång i drive in-kön till Mcdonalds.

När jag skulle beställa burgare i mikrofonen bad luck-killen mig snällt genom högtalaren att komma fram och ta det genom luckan istället. Killen log och undrade om det var skönt att åka en "sån bil?" Sedan skrattade han när väl billarmet i Volvon på parkeringen bakom började tjuta. Jag slog av tändningen under tiden jag betalade, lite skämdes man ju ändå.

Men ändå är sidepipesen välisolerade och dämpade, och min högst personliga åsikt är att det absolut inte är på tok för högt ljud. Fast när den börjar bluddra när man stått still länge så låter det förstås lite högre.

Ja, vad ska man säga om inte: Förlåt mig Sörens el, det var jag som triggade ditt billarm idag!


Så här ser det ut, det rektangulära hålet på sidan är där mina kromade och polerade "gälar" ska sitta.

På putsfronten går det segt nu. Jag håller på att polera "gälarna" till bilen nu men det är en gammal lack här och där som vägrar släppa. T-sprit borde lösa det eller? Det kan väl ändå inte skada metallen? Annars får det banne mig bli svinto! :P
Sen ska jag polera frontgallren också, stötfångarna tror jag inte behöver någon polering så värst akut.

Vidare så kommer jag ge bilen en ny inredning i år. Jag håller som bäst på att lägge en beställning hos Ecklers just nu, men det är dyrt så jag sneglar även på bättre begagnade alternativ här i Sverige.
Någon som har något över, eller tips på var man hittar bra en Corvette-inredning här i Schweden? Typ lister, bilmatta, stolskum, stolklädsel, mittkonsol, inredningsläder? Listan kan göras hur lång som helst för i hela kupén ska det göras nytt. Svart och fint ska det bli.
Hmm, det kanske blir en projekttråd om det här när jag väl köpt in mina grejer?

Anyhow! Se till att lapa sol, bilvänner!

/Jörgen

Har man gått och blivit omvänd på äldre dagar eller vad är det frågan om? "Vad tusan, grabben har ju tatuerat in en Firebird-logga på ryggen för bövelen och så gör han så här ... blir det ett tatuerat rött kryss över nu eller?"


Har en liten en på bröstet också. Och ja, jag gråter blod över att ha sålt min Firebird men nu har jag fått min smärtstillande medicin.

Det kan man fråga sig men mitt svar är nej. Jag gillar inte Firebird mindre bara för att jag inte kör en sån längre. Och åter igen ett nej får ni i svar om någon undrar om jag ska tatuera in min nya bils logga någonstans på kroppen.
Jo, jag har ju gått och blivit vän med en Corvette av årgång "jäkligt bullig och förföriskt vulgär," det vill säga den snyggaste generationen.

Och när inte bilder kan läggas upp i bloggen så kika in min nya kärlek här: http://www.garaget.org/?car=206937

Bra eller dåligt?

Vemod och en gnutta glädje.Så känns det nu efter att lite halvt på skoj lagt ut bilen till försäljning.




En Firehawk! Vad fan är det för nåt?
Faktum är att inte många här i Sverige, eller säg hela världen minus USA, vet vilken speciell bil det är. Men ännu ett faktum är att hur låga produktionsiffror de än må ha haft, och hur svåröverkomliga denna absolut sista årsmodellen av Firebird Trans Am Firehawk än är; så är det inte på grund av dessa egenskaper som jag känner mig sorgsen att sälja den.

Jag har haft flera bilar, däribland tre Trans Am's i olika åldrar och olika utföranden. De två första en vanlig basutförd 94:a bytte jag med glädje mot min andra, en 02:s Trans Am WS6. Vilken jag ganska snabbt kom att inse inte motsvarade vad jag eftersökte, nog för att den gick som en kille i puberteten i dambastun men den var risig. Jag satte ut en annons på den utan vemod fast mycket glädje. Tyvärr hann jag inte sälja WS6:an innan jag var med om en trafikolycka i vilken jag inte var vållanda (utan enda offret) så jag fick ut på försäkringen. Och jag var iväg för att leta upp min drömbil, den bil som jag skulle köra till tidens ände.

Och jag hittade min tredje Trans Am. En Firehawk av sista årsmodell, 1800 mil på mätaren, svart läder, snygg lack, kromfälgar - Jag köpte den men det var jag som var såld!
Och fastän att jag nu efter bara några dagars annonsering fått tag i en köpare som givit mig ett bra anbud. Eller som Don Vito Corleone skulle utryckt sig: "An offer you can't refuse." Så känns det i min själ att saknaden av min pärla kommer bli stor.

Det är tamejtusan kärlek, på nåt konstigt plan, som jag känner för bilen. Men ändå får jag stå ut med att se mig själv sälja min glädjemusa, att trasa sönder mitt bilintresse. Att se mig sälja min dröm för pengar.

What money can't buy.
Det finns faktiskt sådant, det jag upplevt med min bil. Men nu ger jag bort det gratis till nästa ägare, vill intala mig att jag får kompensation för den biten i form av pengar men så är det inte. Den delen kan inte köpas, enbart upplevas. Pengar ... fan vad jag känner mig horig nu.

Inget nytt under solen. Eller jo, världen håller på att gå under i vanlig ordning.

Det har blivit en hel del bilåka i alla fall, men inte så ofta några nöjessvängar. Så när jag i fredags tog mig en rejäl svängom i Hälsingland på några av de mest förföriska vägarna jag har upplevt ville inte mitt leende försvinna från mitt ansikte, inte ens om jag försökte.
Undrar var den här vägen slutar tänkte jag och gav mig iväg på en slingrande väg i ett grönt landskap som pyrde av pånyttfödelse, allt fint inrammat av de skuggor som den orangea solen skapade.
Sällan inträffar de gånger som man vet att man har fått ännu ett minne för livet. Men den turen, i min bil, utan tak och ett otroligt rufsigt hår som följd sitter som etsat i mitt minne. Så pass att det skulle krävas en misslyckad lobotomi för att ta den upplevelsen ifrån mig!





Den orangea solen skapade en atmosfär och den värme som behövdes för att kunna åka på dessa strandnära vägar.



Stannade för att beundra solnedgången vid en strand/väg, (smalaste stranden ever!)självklart måste bilen få posa lite.



... ah ...



Och för övrigt är bilen min glad nu för han har hittat en lekkompis på parkeringen. :)

Fortfarande inte skaffat någon "riktig kamera," så härda ut med min telefonkamera bildkivalité.

Ha det soligt folk!
/Jörgen

Så här såg det ut före operation ...


Förstorad del av mobilbild (förklarar kvallen. :)


... och så här såg det ut efter operation.


Dedikerad mobilbild (som om det blev nå bättre.)


Även om det inte är en ombyggnad som ger en wow-känsla så blev det rätt mysigt ljus när man kör i mörker.
Jag har bollat lite tankar på om jag ska installera bättre ljud i Amerikanen, men jag tror inte det är värt besväret. Jag bryr mig inte ett jota om någon kan spela högre än mig, däremot uppskattar jag fint ljudande musik i bilen. Däri ligger även kruxet, det blir ett för stort projekt - bilen saknar i princip ljudisolering, så allt man hör när man kör utanför stan är motor, vind och en å annan brunstig älg så det ljudsysem som sitter i nu får duga. Att ljudisolera bilen skulle förstöra min strävan att kunna hålla bilen i bra orginalskick, det går att trycka på retur och återställa det lilla jag gjort nu så länge. Men asfaltsmattor (eller vad de nu använder för att dämpa vibrationer och dämpa vägljud) är för mycket riva och slita. Vem vill ha en skruvad bil?

Det duger nu, inget för finsmakaren men vadå? Det är ju en bil!


Piss änd löv evrybådy!
//Kingen

Har donat lite med bilen idag inför besiktningen som äger rum imorgon.


Har donat lite med bilen idag. 20/4-10

Om det blev snyggare eller inte låter jag vara osagt. Men visst har jag en tanke på att låta det vara så här och inte behöva byta delar varje år när det blir dags för besiktning.

Vad tycker ni är snyggast?

Så här:

Blinkers 1

Eller så här:

Blinkers 2

Denna bak:

Baklyckta 1

Eller denna bak:

Baklyckta 2



Självklart skulle det krångla även denna gång (varje år...)
Byte av baklyktor gick problemfritt, sånär som att jag råkade sätta bromslampan i backlycktan men det rättade jag till på två minuter. Det var den enda blinkersen på hela bilen jag inte skulle behöva göra något åt, den i fronten som gav upp, närmare bestämt den högra.

Där sitter det en blinkers ...som krånglade nu.

"Hepp!" tänkte jag och våndades över att behöva krypa in under bilen för att komma åt den troligtvis brända lampan, så mycket vånda att jag for till OK/Q8 och ställde mig under en "Gör det själv" bilhiss istället. Felet låg i att det satt en en-polig lampa där det borde ha suttit en två-polig (eller vad det heter?) Det löstes iaf med en ny korrekt lampa. Men jag undrar hur den kunde blinka förut? Weird!

Det som kan gå fel imorgon på besiktingen är mina klarglas, som inte är röda som de borde vara, vilka jag glömt köpa. Fast jag har ju bara haft hela den otroligt otrevliga långa vintern på mig att göra det ...
Dessutom vet jag inte om de kommer godkänna att jag har främre sidoblinkers framför hjulhuset. Lite av en gambler är jag ändå! ;)

Önska mig lycka till, det gör jag i alla fall! :)

/Kingen

Hej, gott folk!

Jag har roat mig med att läsa igenom mina gamla bloggar, vad mycket roligt det finns där som glömts bort. Och ändå hände många av de här sakerna sig för inte så länge sedan!
Jag håller reda på mina blogginlägg i den mån att allt eftersom raderar jag skräpbloggar och ointressant som jag skrivit, just därför att när man blickar tillbaka så vill jag bara hitta intressanta inlägg.

Jag har även tagit mig tid att fxa en presentation, inte för utlämnande kanske men det ger nog en ganska rättvis bild av mig. Ge den en kik vettja!
Nu vävde jag in vad jag tycker är mina intressantaste blogginlägg. Så har du tråkigt finns det ett och annat skratt gömt där. ;)

Från det ena till det andra. Den 21:a då tittar bilen ut. Gött sa räven!

Japp, så ligger det till; det tog Ford bara åtta år att greppa tillfället och utnyttja att de var ensamma på slagfältet. Nio egentligen, bilen kommer ju inte förrän 2011.


Min bil, är den fortfarande kung i ponny träsket? ;)


I pony car-träsket, där Ford Mustang GT, Chevrolet Camaro och Pontiac Firebird Trans Am sedan begynnelsen på 60-talet tampats om inbördes klassitlar som snabbast och motorstarkast, kan jag inte dra mig till minnes att Mustangen någon gång varit den bästa av de tre.
Det var Mustang som startade klassen men Camaro var inte sen att haka på, och Firebird i sin tur, som alltid varit en systerbil till Chevrolets ponnybil, var inte heller sen att hoppa på tåget av mindre Coupés med vridstarka, häststinna V8:or för en vettig peng. Gjord för en yngre målgrupp som ville ha prestanda att busa med, och som struntade i huruvida det fanns plats för en barnvagn eller 2 ICA-kassar för den delen.

Till saken och min poäng; Mustang har aldrig varit i topp. Ändå skulle jag vilja påstå att Mustangen har bedrivit den mest påtagliga och påkostade tävlingskampanjen av de tre rivalerna, men få av dessa bilars motorlösningar och chassieuppgraderingar letade sig ut till den vanliga Mustangen och till den vanliga köparen.
Specialmodeller har Mustang haft i otal, skriver jag "Eleanor" så är det fullt tillräckligt för att många ska få en droppe dregel i mungipan. Men dessa specialpreppade bilar var ju inte för gemene man och därför räknas dom inte nu när jag ska göra en något sånär rättvis jämförelse mellan de tre ponnybilarna. Vi håller oss till löpande bandets fabriksbyggda bilar.

Under 60- Och 70-talen var Chevrolets motorer i en klass för sig och Camaro var kung i träsket. Jag har fått berättat för mig att köpare av Firebird Trans Am, som fortfarande byggde egna motorer på den här tiden, bytte till Chevrolets motorer om de ville vara med och fightas. Mustangen var i alla fall akterseglad.

'68 Camaro. Kung på den tiden det begav sig.

Det hippa 80-talet förde inte bara med sig fyrkantiga bilar och sexiga (!?) axelvaddar utan även tre nya ponnybilar. Pontiac började använda sig av Chevrolets motorer i alla sina bilar och eftersom Firebirden och Camaron byggde på samma plattform fick de båda även nästan identiska prestanda. Vilken vida övervann Mustangen. Ett försprång som mot slutet av 80-talet endast förstärktes.
Sedan inträdde det lama 90-talet och Camaro/Firebird Trans Am var lika tråkigt överlägsna den lilla Mustangen.


Den mäktiga Firebird Trans Am. Här i WS6 utförande med Sunset Orange Metalic.

Men så hände det som inte fick hända. Två år in på 2000-talet, utan vare sig förvarning eller tillkännagivet skäl upphörde GM (ägare av Chevrolet och Pontiac) med tillverkningen av f-body bilarna. Alltså Camaro och Firebird Trans Am gick i graven. Men innan de båda försvann han de med en sista ansträngning; lyftet de båda bilarna fick '98-'02 med helaluminium V8 var Ford övermäktigt att hämta igen under det hela första årtiondet på det andra millenniet. Detta trots att Mustang år 2005 kom ut med en helt ny bil.

Ny Musse men fortfarande inte bättre än de gamla F-body bilarna. Surt sa räven.

De drog jämt, ibland fördel Camaro/Firebird ibland fördel Mustang, men nog måste det ha känts futtigt för Mustangägarna när de tar sin senaste genarationens Musse och inte kan åka ifrån en dåtidens genaration f-bodybil. Futtigt! Vad är utveckling om den inte går framåt, och detta faktum var inte Pony-folket sen att känga till Mustangägarna med.

Men nu, efter att Camaro likt en Fågel Fenix (Firebird hehe...) återuppstått från den mörka sidan och än en gång krossat den så hyllade nya Mustangen verkar Ford ha fått nog med att aldrig vara klassledande. Det har nu blivit dags för en uppgradering av Mustangen. En 5.0 liters V8 kommer nu pumpa upp den steroidtypade Mustangen till 412 hästar, visserligen aningen mindre än 2010 Camaro men den väger mer. Till och med Mustangs instegsbil, den lilla V6:an, har blivit uppumpad snart kommer den ge 305 hästar.
Äntligen har Ford vaknat!


Bra gjort Ford, men varför göra en snygg bil mer fjollig?

Nu är det bara gräma sig över alla dessa yttre förbättringar som, om man jämför med 2005 års Mustang, bara blivit mer feminina. Låt muskelbilen vara manlig är ni snäll! Och kanske en förhoppning om att Camaro svarar med att göra sin bil ännnu vassare ... jo jag håller fortfarande på GM. ;)


Ha det!
/Kingen

Frågan lyder; kan ett däck ta eld under en börn?

Pst... kika in "the super powerful vehicle." Det enda rätta valet!



Håller vi med, är det så? ;)

Lite stämningsmusik inför texten

Hade en liten stund för mig själv ikväll där jag tog mig tid att kolla igenom gamla bilder på datorn. Sentimentaliten fjättrade mig i den riktiga minnenas television när jag i mapp efter mapp på datorns hårddisk påmindes och återupplevde de många svunna vänner och äventyr jag kännt och upplevt.
Föga visste man då, när bilden togs, att vad som dokumenterades var en bit historia. Då, i den svunna tiden, var allt i nuet, och nuet har ofta en tendens att föreställa sig som evig. Men det är bara en föreställning.

Allt som är nu kommer inom kort vara då. Allt som finns kommer förgås, och allt som förgås är försvunnet. Så mina bilder - vyer över resmål, fotografier av de mina en gång så kära och foton på oväsentligheter som i ett försök att göras väsentliga har fångats på bild - kommer i samma ögonblick som hårddsiken avmagnetiserats, och det sista fotografiet i fotoboken blekts till oigenkännlighet vara försvunnet.
Det återstår inget att göra annat än att hoppas att vad än tiden för med sig; att mina fysiska minnen överlever mig och mina bräckliga psykiska sådana.

Tiden läker inga sår. Tiden försvinner, i takt med mina minnen av de sår jag åsamkat eller åsamkats. Tiden gör även anspråk på mina minnen av nära och kära som inte finns i närheten längre.
Alla de miljarder nerver som möts i nästintill oändligt många korsningar i min hjärna kommer att sudda ut mina minnen. Vad jag minns kommer vara ett sporadiskt urval av händelser ur mitt liv -Inte nödvändigtvis vad jag vill minnas.
Vad om jag vill minnas den där roliga skylten som jag, bland många andra gåendes på Barcelonas gator, fick glädje åt när vi alla läste "Stekt knä" med stora vita kritstreck på menyn? Jag hade helt glömt bort den till ikväll när ett kort av oväsentlig betydelse flimrade förbi på datorskärmen. Den blev med ens väsentlig när jag såg, log och mindes det specifika skeendet i mitt minnesvärda liv. Det är sådant jag vill minnnas.

Jag såg vänner, glömda vänner och förlorade vänner. De susade förbi på skärmen helt obemärkt av tidens rand som om vår relation stod skriven i sten. Många hade jag glömt bort, i alla fall inte ägnat en tanke åt på fem år, åtta år, vissa till och med med så mycket som tio år. Men ikväll återuppstod dom, om än så bara i mitt inre.


Jag är ingen speciell. Jag kan inte dra mig till minnes vara någon särskild värd att minnas. Men någonstans bland alla dessa fotografier, skrivet mellan raderna eller svagt anat mellan de talrika foton som finns att tillgå, kan jag tillskrivas ett visst värde.
Någonstans vilande i dammet i mina plastkassar med gamla medaljer, nära lådan med pokaler eller mellan de gulnande tidningsurklippen av mina bedrifter liggandes i skolådan; någonstans där finns de minnen jag vill minnas.
Sentimentaliten har mig i ett järngrepp och ikväll kommer hon inte släppa taget om mig. Jag vill minnas, jag vill återuppleva och jag vill känna de personer som en gång var så viktiga för mig att jag försökte föreviga dom på bild. Jag vill minnas mig som jag har varit.

I dyster tid kan hon hjälpa mig att påminnas vad jag en gång varit, med hopp om att jag kanske minns hur man än en gång blir snäll. Vilket värde det epitetet än kan ges ...

Med hälsning och hopp om att allt står väl till hos er, biltokar!

//
Jörgen

Må hända att detta stycke är ryckt ur sitt sammanhang, vet inte ens vilken fråga det var menat som svar på, men en text utan givet mål kan tolkas på eget sätt och bringa en egen klarhet helt olik andra pesoners.


"Min erfarenhet är att försöka ignorera det lilla fåtal som misstycker och istället glädjas åt alla de som gillar det man gör. Kan vara svårt. Vet inte varför de negativa delarna av saker tar så stor plats i ens medvetande - blir litet förbaskad på sin egen skalle ibland. För att inte tala om när man upptäcker att "de andra" inte menade att vara så negativa utan att den bara var min egen uppfattning av deras uttalande!!!! Trött ibland..."





Dessa kloka ord skrevs av en person med självinsikt. Och enligt min uppfattning sammanfattar de vad som, allt som oftast, får användarna av detta community att slå vilt omkring sig eller att söka skydd i en stridsvagn för att skjuta ner en storm. Endast för att, efter att kanonerna tystnat och röken lagt sig, kunna konstatera att det bara rörde sig om en storm i ett vattenglas.
Alltför ofta.


Må hända att jag drar på för stora växlar här, vet inte ens riktigt vad jag vill säga er med detta, men för mig är det självklart och onekligen det mest sanna jag läst på väldigt länge här på Garaget.org.


Solsken hörni! :)


//

Igår var en läskig dag.

Jag låg och sov i godan ro när jag plötsligt vaknade av att Haldis, hennes bror och pappa stod i mitt sovrum och försökte få liv i mig. Mysigt värre (!) tänkte jag samtidigt som en halvdöd stycke Jörgen försäkrade sig om att "Mr. Morning Wood" lyste med sin frånvaro ... Gött! Det var bara att ställa sig upp i fillingarna och hälsa fridstörarna välkomna.

De hade kommit för att hämta mina ena soffa, den krökta sjusitssoffan, som jag lovat bort för en nätt liten peng. De var tillräckligt många för att orka kånka ut den själv men snäll som man är tänkte jag att jag kanske kunde underlätta på nåt sätt så jag stegade upp ur sängen för att ge mitt hjälpande handtag. Där blev jag ståendes, om än lite vingligt. Det var blod på kudden!?

Hmm? Hjärnans alla små kugghjul och lösa skruvar började rotera och skramla lite. Haha! Klart, det måste vara mensen som slagit till! Eller vänta nu. Kille - man -män - mäns ... men inte mens!
Det skramlade runt lite mer däruppe och jag kom ihåg så långt tillbaka i tiden som igår, när jag kände mig lite förkyld. Och visst gick väl huvudvärken över till öronvärken under nattens arbete? Och visst blev jag tvungen att ta alvedon för att kunna somna imorse? Och visst, nu när jag tänker på det, borde jag väl kunna höra vad Haldis och c:o. säger till mig därifrån andra sidan rummet?

Jag kände med handen i högra örat och helvete! Jag blödde. Det var likadant i vänstra. Jag försökte säga detta till Haldis men det blev mer av en viskning och hon kollade frågande på mig från andra sidan rummet som för att säga. "Ey, pucko! Vi står på varsin sida av ett stort rum och du viskar?"
Mina båda öron var täppt av blod och var, så det som lät som skithögt inom mig var inte mer än en fjärilsfjärt för de andra. Ni vet vad jag menar? Man vet inte hur högt man pratar när man har lock för öronen.

Jaja, öroninflammation. Varför inte? Man vet ju att man lever i alla fall. :)



Örat har tre delar, ytterörat, mellanörat och innerörat. Längst in i hörselgången sitter trumhinnan. Innanför trumhinnan ligger mellanörat, som är ett litet hålrum som normalt är gasfyllt. Vid öroninflammation har man en varig inflammation i mellanörat.


Tog mig ner till hälsocentralen för att kika upp det. Tydligen hade båda trumhinnorna spruckit, det var det som hade gjort så förbannat ont under natten.

Mina förkylningar har en elak tendens att vilja angripa mina öron. Det brukar inte alltid ge upphov till öroninflammation utan ter sig vanligast till att slå min balans ur funktion. Japp, balansen sitter till största delen i öronen. Så om ni ser en vinglig, yr och till råga på allt döv kille på ostabila ben sick-sacka från bilen till affären så var snäll och kasta inte bort mina bilnycklar. - Det är inte alkohol i mina ådror, blott lite var i mina öron!



Solsken på er, bilnördar!

Mvh Jörgen

Var ska man lägga nivån för en ombyggnation av en bil? Självklart där man har råd tänker nog de flesta, eller där man klarar av att göra allt på egen hand tänker andra. Men det finns andra saker att ta hänsyn till, som i mitt fall där jag är intresserad av att förfina och förbättra bilen utan att för den delen förstöra orginaliteten i bilen jag äger.
Många bryr sig inte om den aspekten. En del helt enkelt för att de inte bryr sig, andra för att bilen inte har någon särskild orginalitet att ta hänsyn till.


Snyggt? Det är upp till var och en. Men det är ju knappast en Firebird längre.


Släktskapet syns men letar man efter en firebird så är det bara att leta vidare.

Min Pontiac Firebird är i Trans Am utförande och dessutom fabrikstrimmad av en samarbetspartner till GM; SLP Engineering, som förvisso är en helt fristående eftermarknadstillverkare av biltrim. Dessa bilar som tog denna vägen genom fabrikerna fick namnet Firehawk, och de tillverkades endast under tio års tid som modellens "top of the line." Så egentligen heter min bil "Pontiac Firebird Trans Am Firehawk" (jag vet man tappar andan) men går allmänt under namnet Firehawk. Kort och gott!

Alla dessa titlar och specialpaket och inte minst det begränsade antalet äkta Firehawks gör ju bilen till lite av en raritet. 1506 Stycken tillverkades av min årsmodell, 2002, och det var sista produktionsåret. Den är således en "last of the breed."
Med ytterliggare udda tillval som fanns att tillgå som chassieuppgradering och specialspoiler för att nämna några, kan man få ner uniksiffran till under hundra exemplar. Min bil är i sanning en av de råaste som kommit ur SLP's fabrik!


Last of the breed - En av de råaste Firehawks som finns att tillgå!





Mina funderingar om min Firehawks ombyggnation grundar sig på; Visst den är hyffsat unik, men hur får jag den till min egen utan att tumma för mycket på ursrunget?
Det finns vissa delar på bilen som definerar en Firehawk i mina ögon. Det är den speciella komposithuven, Blackwing forced air indution kit och SLP loudmouth sportavgassystemet med dess karaktäristiska ljud.
Byter man någon av dessa tre så anser jag att det inte längre är en Firehawk utan enbart en i mängden av dussintrimmade Trans Am's. Dessutom har jag en älska eller hata "Firehawk only" tillvalsspoiler som det (enbart därför) är tabu att ersätta, den tillför en svårfångad orginalitet i Firehawkfloran!


Att modifiera dessa komponenter torde väl vara fritt fram, så länge man inte avlägsnar dom?
Så efter mycket funderanda har jag bestämt mig för att lägga nivån ungefär här;

- Headers och nya rör fram till cat-back systemet och racekattar. Och döda någon dämpare på en gång. :)
- Byta kammar till en vassare variant.
- Installera ny stereo och nya högtalare i bilen, och detta medför en ny snygg platta att fästa huvudenheten i. Samt installera en gömd 12" bas i bagagutrymmet.
- Nya större bromsar. Detta skulle i sin tur eventuellt medföra nya större fälgar vilket jag är lite skeptisk mot då de kromade American Racing producerade fälgarna som fanns som tillval hos SLP liksom har bilens stuk skrivet på sig. Men de är inget specifikt måste hos en Firehawk anser jag. Jag ska måtta och se om det finns några större som får plats i mina orginal fälgar först och sedan ta ställning.


Ska de bort? Får se vad det finns för bromsar att trycka in där.



Det är nästan så att jag ångrar att jag köpte en bil, som i alla fall i mina ögon, är värd att bevaras. Den del av mig som vill kräktrimma och busa sönder chassiet för att sedan lappa ihop bilen igen får ju snällt ta och ge med sig. Samma del av mig vill därför sälja bilen till någon annan att vårda Firehawken ömt så att jag kan köpa en annan mindre speciell bil att få stilla mitt gasglada begär. Men det är en skön känsla att få köra denna lilla del av bilhistoria, så det blir nog så ett tag till. :)

Trans Am's historia sträckte sig över 35 år och upphörde 2002, men vilket sätt att gå i graven! Vilken bil! Snart finns ju inte ens märket Pontiac kvar så ja! De är värda att bevaras!
Men till er som fortfarande grämer och ältar er i sorg över att Firebird la ner verksamheten 2002 finns det här en liten tröst ...


Ett nytt skal till 2010 Camaro och voila! ... En 2010 Trans Am!




Hade gött, alla bilfrälsta galningar!

//

Jörgen