Nya blocket som är borrat 0,10 anlände igår och någon gång till helgen anländer troligtvis de specialbeställda, smidda CP kolvarna.

Nu ska man bara ur med gamla motorn dessutom och kolla hur många kolvar som är knäckt i den.

Var ute och testade växlingen igår då den växlade lite väl högt då lådan har shiftkit och lite ändrad governor. Drog upp den till cirka 4200RPM som högst, vilket inte är högt alls, och där tvärdog den bara.

Rullade till kanten, vred om nyckeln igen för att testa och ingen reaktion what so ever. Slut ström tydligen. Bådade ju gott iaf.

Satte batteriet på laddning och startade den senare. Gick tyst utan slammer eller något missljud, tänkte "fan det kanske inte hände något". Imorse då vi skulle bege oss till Burträsk för bilutställning, direkt vi kom ut och varvade upp lite så var det ett helvetes högt metalslammer från motorjäveln. Definitivt inte stötstänger eller något liknande, utan det var ett tungt slammer.

Krypkörde tillbaka de få hundra metrarna man hann, och lyssnade lite. Kom fram till att någon kolv har spruckit. Förhoppningsvis så har inte topparna tagit spö eller blocket, men det återstår att se.


Fy satan så jävla kul sånt här är, och ovanpå det så är jag dessutom förkyld.

Var ute och cruisade lite med bilen och skrämde fotgängare, var riktigt kul faktiskt.

Påvägen hem så blev det givetvis rött och ett par tjejer kom cyklandes till höger om oss och skulle över, tvärgasade till och brände lite däck, ljudnivån var nog för att skrämma skiten ur tjejerna så en av dem cyklade in i lyktstolpen där man brukar trycka in knappen för att gå över.

Skrattade tills jag grät.



Såg dock minst 7 polisbilar och en pikétbuss som var ute och lirade, var tvungen att hålla sig lite lugn ändå.

Och ja, tydligen så var det en kolv som inte ville vara med. Först stötstänger, sen tändningssystemet, och nu en kolv?

Min motivation börjar brista jävligt fort just nu..


Bild finns på bilens sida..

Var ute och susade omkring på stan och gasade lite. For in på en bakväg och gjorde några full gas repor för att kolla hur bilen reagerade och så från stillastående. Skjuter iväg fint, mellan registret är dock trögt och den misständer lite.

Andra full gas repan så klipper den motorn vid 3000 varv med ett litet oroväckande ljud och ett stort vitt moln dyker upp bakom, från avgassystemet. Rullar till kanten, avgassystemet bolmar på riktigt bra. Kollar så ingen olja droppar, kollar oljestickan. Kollar sedan kylaren för att se att det inte fanns något vatten kvar.

Provade vrida runt motorn lite. Inget missljud eller slammer vilket var bra, dock så bolmade avgassystemet lite mer. Just nu, preliminärt, så är det antingen ett stort jävla hål i en kolv, eller så är båda topplocks packningarna blåsta. Hoppas givetvis på det sista, men vi får se imorgon.


Imorse skulle vi även till Umeå på Wheels träffen, och nya tändsystemet la av och fräste tändspolen pga jordningsfel från fabrik. Tur att man köpte skiten i Sverige så man kan returnera det.


Fällfors om två veckor dessutom. Mindre kul.

Har äntligen fått igång nya rovan till Buicken som sagt, efter otroligt mycket möda och stort jävla besvär.. tack som fan Murphy's Lag.

Hursomhelst, till en början så råkade vi ställa kamaxeln lite fel, åtgärdade det och hoppas att ingenting hade hänt. Två dagar efter hade vi monterat ihop fronten på motorn igen och smällde igång den. Lät gudomligt bra, dock så hörde man ett distinkt tickande ljud. Tänkte inte så mycket på det vi det tillfället däremot.

For sedan ut och testkörde den, gick bra men hade förvånansvärt lite grymt på höga varv. Kom tillbaka och plockade av ventilkåpan för att kolla om det var något i samband med ljudet, och det var det ju så klart. Har krökt de flesta av stötstängerna som fanns i motorn. Har reserver liggandes så det ska bytas ut imorgon däremot.


Verkar dock lovande, gick så man blev adrenalin-stinn när man trampade på gasen och då är det ju nästan ingenting jämfört med då man får stötstängerna fixade.

Aja, får väl se det positiva i det negativa. Kommer nog upp en bild senare på de krökta stötstängerna.

Direkt man får några dagar ledigt från det annars hektiska kaoset som jag kallar liv, så ligger man förstås med 38 graders feber. Det hjälper ju givetvis inte att man är lågtempad dessutom, så det känns som 40 graders feber.

Helvetes satans jävla fan. Att allting ska jävlas i ett antal år, helt otroligt.

Har spenderat de senaste veckorna med att läsa diverse verk utav H.P Lovecraft samt Edgar Allan Poe och filosifera om livet.

Har inte direkt så mycket att skriva om då det har varit hyfsat händelselös, men en sak kan jag avslöja.






Canon EOS 500D med tillbehörande 18-55mm objektiv. :) Det tog i plånboken, men det är värt det.

Så man är väl ganska nöjd.

In my head, I've seen something that at various
times has meant something different through various times in my life. It's an image, a picture, a moment in my mind, what I see is this, a boy looking out of a window, looking out at the world. Now, I don't know why this image haunts me so much, perhaps it's because I feel sorrow, or perhaps because I see a bit of myself within the child. I suppose it's just another one of life's mysteries waiting to be solved, if ever. At this point in time, I would imagine that the boy is looking out the window, wishing he knew freedom. It's this thought that reminds me of myself, of a lot of people. We've all felt the feeling before, the why is a difficult question to answer, sometimes we're restrained by law, sometimes we do not possess the will, sometimes we refrain from being free because of fear. These are the chains that bind us; these are the chains that keep us from doing what we want.


The fear sometimes confuses me however,
sometimes I can't seem to understand what it is we're afraid of, a myriad of reasons come to mind. I've come to realize that these constraints sometimes make us who we are; I've realized that not everything we want is possible. I've come to understand that rules make everything work together; the rules are the oil that lubricates the wheels and the levers. Perhaps the rules are the leavers that start the wheels, I don't know. The one thing I do know is that men are evil. It's not something we do intentionally, it just sort of happens; it is human nature I suppose. We are naturally greedy and self centered, I can't think back to a time in my life where we haven't done something good just for the sake of doing it, we've always reaped the benefits of whatever it was, like I said. It's unintentional. I suppose that it really isn't human nature, it is primal nature, kill or be killed, we do what we must. I realize it sounds cruel; to place us with animals, but it's all the same. So believe when I say our will to dominate is something very intriguing. Our need to be bigger, better, stronger, it's something fascinating, how much we strive for perfection, yet sometimes we sit by and idly waste away. That is the enemy I suppose, time, tick tock, tick tock. We waste away through the day, with every breath, with every
palpitation of our hearts. We slowly fade.


Don't worry though; it's alright, it's all a part of the cycle,
it's all a part of this bigger thing we call life. It's a strange thing really, but in short summation this is how it goes; we are born, we live, we grow, we age slowly, and as we turn older our bodies start failing, as this all starts happening we slowly start to perish, in the end we all die, that's it. That's basically it, but of course in between there are various moments, various memories that we live through. Yet the enemy still ticks, it counts down to the hour of our great demise. The idea isn't something you get used to, that's where fear kicks in, that's where it strikes us that not everything is eternal. Like the great mountains slowly erode so do we, the circle turns, people die whilst new beings are brought forth to this world we live in. It's a reason to never slow down, it's the epitome of life, we have to press on while we're here, because when we're gone, we're gone, there's no coming back, there's no what-ifs. We press on through the days, with a strength we never knew; we do what we want, when we want, hah, if only. We don't even possess the will to do this, fear strikes yet again, and what-ifs come into mind. We all do it, it's almost impossible, sometimes it's to avoid problems, and sometimes it's for the sake of not hurting someone's feelings. It's hard to do and say what we want all the same, but at the same time what's the use of ideas if you never put them into action? If all we have is one moment to do something making a decision becomes harder and harder, we get one chance to do something, and if we mess that up then a string of consequences are rendered. It's a careful tip-toe process, but every action has a reaction.

Just nu så ligger det hyfsat lågt. Känner mig ständing utmattad och trött. Livet leker ju på som vanligt med att man har nyligen, spontant dessutom, förlorat all kontakt med dom få personer man ansåg vara vänner?

Fast, vänner är väl hyfsat överskattat ändå. Även om människan är bunden till det förvridna helvete som vi kallar våran omgivning, vår civilization. Vi kan tydligen inte leva utan vänner eller kontakt med världen. Vi alla söker något för att fylla det uppenbara hål som sitter i oss alla. Vare sig det är kärlek, vänner, bilar, samla på frimärken. Vi alla söker efter en utopisk existens, när vi knappt förstår innebörden av det. Vi kan aldrig uppnå eufori med våra trasiga sinnen, våra utmattade kroppar. But I guess that's just another part of life. A never ending nether of malicious occurences.



Sitter just nu och väntar på en annalkande Deus Ex Machina moment, då allting bara vänds ut och in, så får man börja från början igen.


How troublesome.