Helt otroligt att sitta och läsa genom denna tråden, trodde bara att det var jag som var sådär cynisk när det gäller förhållanden.
Är frivilligt singel och tänker inte ändra på det i närmsta taget. Har spenderat den största delen av mitt könsmogna liv i förhållanden, så att vara singel känns väldigt befriande. Är dessutom ganska trött på att försöka resonera med det motsatta könet, det känns som att det är en uppgift dömd att misslyckas. Jag har gjort flertalet tappra försök men aldrig lyckats bemästra den konsten.
Och om inte det vore nog så har vänner och medarbetare börjat gifta sig och yngla av sig och genom deras erfarenheter av "det vuxna livet" så tänds ju inte direkt någon glöd inom mig. Det är mest gnäll, känns det som. Förstår inte charmen med att torka bajs från barnrumpor, bli väckt flera gånger om natten och vara konstant trött. När de sedan börjar dagis drar de med sig diverse sjukdomar hem, och de ska hålla på och gnälla och bråka i kön på Maxi. Ju äldre de blir, desto svårare blir det att kontrollera dem. Och den som man har gift sig med har slutat släppa till efter att ungjäveln kom. Så livet har nu handlat om att jobba för att tjäna in pengar åt familjen, klippa gräset, glo på TV, bråka med barnen och bli nekad sex innan du lägger dig, i bästa fall får du ett handjobb. Vad är charmen med detta livet? Jag förstår verkligen inte det. Tänker inte bli Svensson.
Om jag skulle vilja satsa på ett förhållande vill jag hitta en tjej som delar min åsikt om ovanstående liv, för ett sånt liv vill jag verkligen inte leva.
kanske inte ens lever i sverige din andra hälft. 
