Nog har man sett olika versioner av presentationer av bilar på denna sida. Och nog har man sett anledningar till varför de i ena stunden funnits upplagda, för att i andra stunden vara borta.

Men jag undrar om inte denna presentation är...tvärtom?

http://www.garaget.org/?car=40984

Nog för att det är trevligt med information men...kom igen?

Inte för att det vore möjligt - även om omöjligt är ett ord som inte heller behöver finnas i denna mening - så kan man i alla fall leka med tanken: tänk om man helt enkelt byggde en mur a 'la Berlinmuren rakt genom Sverige?

En mur som går precis vid gränsen norr om Dalälven, ty alla Stockholmare verkar ju ändå redan tro att Sveriges gränser slutar där ändå. Eller varför inte en vallgrav, en femhundra meter bred och lika djup - som gjord för att endast våghalsar skulle våga sig på att försöka ta sig över.
Med motorcykel och ett jättehopp - som Evil Knievel (stavning?), eller varför inte med bil och en herrejisses till motor.
De som lyckas - får stanna. De som misslyckas. Ja. De får ligga kvar.

Vi här uppe i det glada landet, skulle kunna skaffa en ny myntkollektion, och sedel i olika valörer. President har vi ju redan - sitter ju som bekant en i huvudstaden Östersund - och tillsammans skulle vi kunna ha ett större samarbete mellan tex Norge, varför inte Ryssland och varför inte heller Finland.
Vi bygger upp hamnarna så vi kan kryssa mellan vadnuvårtlandskaheta, och Finland. Vi importerar oljan från Norge och vi snackar ubåtar med Ryssland.
Varför inte?
Norge är absolut inte ett dåligt land. Varför skulle vi inte kunna samarbeta mer med dem än vad vi gör idag? Varför ska Norge vara ett så konkurrerande land som det är, bara för att dom pratar lite lustigt, och är ett litet lustigt folk?
Så lustiga är dom inte. Har själv erfarat det.

Ett år och drygt tre månader har jag varit ihop med en tjej som är halvnorsk. Detta har medfört att jag har blivit välkomnad i deras vänskap och tillgivelser. Och det känns riktigt trevligt.
Norge är ett väldigt bra land, har det visat sig.

Från Finland importerar vi spriten. Ja. Jag dricker ju inte men andra gör ju det. Och Norge får vi oljan från.
Vad mer behövs?
Mat ja. Just ja. Hm. Men hallå. Maten producerar vi ju själva. Finns ju massor med lantbruk här uppe. Närproducerat och bra. Korta transporter, mindre kostnader. Bönder inser vart pengarna finns att få, och bygger på sina bondgårdar med fler djur. Mer kor och liknande. Mjölk blir vad oljan är för Norge.
En hårdvaluta.

E45:an - det som en gång var E45:an - blir som autobahn i Tyskland, med vissa sträckor där man har hastighetsgräns på, låt oss säga 160? Ja. Folk måste ju kunna få svänga av nån gång utan att bli påkörda.


Ja jisses. Jag ska spåna vidare på det här. Kom gärna med förslag förresten..

Nu är man lite avundsjuk faktiskt. Minns när man själv höll på med radiostyrt. Brorsan hade först en röd Jeep Wrangler med stora hjul och en fungerande winch - stavning? - med krok, så man kunde häkta fast i nåt och formligen dra upp bilen, om man mot förmodan behövde det..

Själv hade jag en blå - vaddetnuvarförnåt - med stora däck, och såklart batteridrift, såsom brorsan. En drift som räckte i kanske tio glada minutrar och sen var det roliga över. Bara att ladda på i ett par timmar...och sen hade man tio nya glada minutrar framför sig.

Grannen berättade häromdagen att han hade köpt sig en radiostyrd bil. Kul tänkte jag. Men visste inte att den skulle vara så kul som den är.


[Taget 100503]*..den lilla leksaken..*


[Taget 100503]*..snacka om att grannen har en ny kompis..*

Väger runt 17-18 kilo. Bensindriven. Går som ett skott. Skall till med trimpipor lite senare.
Jo.
Jag är avundsjuk :)

Detta kan tolkas som en aningen patetiskt - och må så vara i så fall - men V70:in skrämmer mig. Satan i gatan vad den går - om man jämför med andra bilar man har kört.
Nej. Den är inte trimmad. Nej det är ingen "R", men för att bara ha 193 hästar så är det fan vilket tryck det ändå är.

På vägen hem igår eftermiddag så provades det lite på en lång och bred raksträcka - föredetta extra landningsplats åt F4 - och vipps så nuddade man 200Km/h.
Jag gasade ju knappt.


"I am a baaaad man.." *visslar*

Hade ju som bekant in V70:in nu för ett antal veckor sedan, på Frösö Gummi för de skulle göra en fyrhjulsinställning/fyrhjulsmätning åt mig. Vid tillfället hade jag bara ägt bilen i - nån vecka eller ett par veckor? - och tidigare ägaren hade ju sagt att det behövdes då däcken slets snett och bakaxeln var utbytt.
Sagt och gjort.

Men nu gick det ju inte. De på Frösö Gummi berättar att hjullagret var tvungen att bytas ut för det glappade. Dessutom var drivaxeldamaskerna dåliga - och tack vare denna situation med hjullagret som inte skulle vara det allra billigaste - så bjöd dom på undersökningen av bilen, och hoppades att det skulle ordna sig, så jag kunde komma tillbaka senare.

Nåväl. Bytte hjullagret - som kostade 1600 spänn och sen blev funnet för runt 500 kronor på andra sidor efteråt - och de båda damaskerna. Robin - Brago här på G.org - hjälpte mig med damaskerna. Grym kille som var den ende som inte var rädd för att hjälpa mig.
Efter lite missöde med hjullagret - som för mig tog ett par dagar att byta då ju bland annat bromsskivan kände för att gå av på mitten och bli en jättestor cdskiva i stället - så försökte jag således få en ny tid på Frösö Gummi. Men förjäves.
Däckbytartider hade det blivit såklart.

Menmen. Fick en tid hos Elektrodiesel för att kolla upp ett oljeläckage jag stört mig på sen köpet.
Visst, ni får kalla mig slö men detta är en helt annan bil än 240:in. Jag har inte riktigt nerverna ännu till att lägga mig och pilla lös saker på denna. Visserligen gav jag mig ju på hjullagret men det var inte samma sak. Har sagt det tidigare faktiskt: allt som har med drivlinan att göra ger jag mig inte på. I detta fall var hjullagret lite av ett moment 22 för mig.
Tordes inte byta, men gjorde det i alla fall.

Dagarna innan V70:in skulle in på kollen så fick jag reda på att de även gör fyrhjulsmätning. Trevligt, tänkte jag och sagt och gjort - de fick ge sig på det också.
Igår var jag dit med den - onsdag eftermiddag - så att de idag kunde börja jobba på den. I morse fick jag ett samtal.

Det gick inte göra en fyrhjulsmätning ännu. En styrled glappade och lite andra saker. De hade sakerna hemma och kunde byta dem om jag ville, och sen göra fyrhjulsmätningen.
"Det här lär ju bli dyrt", hann jag tänka innan han sa priset.
Nästan 3000, men då är det inklusive delar och fyrhjulsinställning. Oljeläckaget hade han inte hört nåt om ännu från mekanikern. Vad betyder det? Att det inte är nåt?

Aja. Får se hur detta slutar. Hoppas jag hör av dem i morgon.

Jag kan se det framför mig, hur det ser ut hos en del människor i denna värld. Eller i alla fall hur det tycks vara, med tanke på hur deras ståndpunkter aldrig tycks ge med sig, eller ens ge sken av sig att vilja göra det.

Att vara trogen ett märke hos vissa, är som religion för andra. Det är många som har skrivit det redan, men jag trodde inte det var så illa. Faktiskt. Jag menar, det är ju bara ett bilmärke?
Men nejdå.

En del tycks tillbe sitt bilmärke, i tron om att de är Jesus, gud eller någon annan allsmäktige. En del tycks ha logotypen på väggen, och säkert ett altare runt om där de sitter dag ut och dag in och tillber märkesgudarna, i hopp om - ja - whatever.

Och säg den som säger det minsta lilla ont om märket. Då blir det Allah Acccbad och Kamikaze som påföljd, snabbare än du hinner säga "raggarballe med svängdörr".

Har läst lite trådar om diverse här. Tänker inte säga vilka, men ni vet säkert vilja jag menar. Märkestrådar, här kommer vi. Vissa tycker att det borde vara förbjudet att ens skapa dem, för det citerat: "blir ju bara en massa pajkastning av det hela", slut citat.
Men varför måste det bli så otrolig pajkastning?
Jag förstår inte.

Tänk oss för en sekund eller två, att vi alla medlemmar sitter vid ett stort bord. (Ja vi är över etthundratusen medlemmar så det blir i så fall ett förbannat stort bord..) Hursomhelst.
Tänk oss sedan att vi sitter där och diskuterar. Det handlar om bilar - då detta är ett bilforum - och så plötsligt hörs det i sorlet av människoröster, en liten, pytteliten fråga:
"- Vilket märke är bäst av.."
Lika plötsligt blir det tyst.
Alla tittar på den där personen mitt i folksamlingen. En del suckar tungt. En del stirrar upp i taket. En del tänker kommentera men gör det inte. Ett antal tar avstånd från personen. Ett antal andra kommer närmre för att strypa vederbörande.
Och sedan kommer kommentarerna av de som absolut vet bäst, och sen är det nog med det. Och efter det kommer de som vet ännu bättre. Sedan kommer de som anslöt sig till forumet för en kvart sedan, lite som vattnet i en tokvarm bastu.
Sedan blir det verbalt slagsmål, när folk inte kan komma överens, därför att de helt enkelt är så trångsynta att det är som det är och det förmodligen kommer att vara så tills antingen jorden kollapsar pga människans egen dumhet, kollisionen med en eventuell meteorit - eller pga att märket helt enkelt går bankrutt och tvingas läggas ner eller säljas.

Här vill jag skriva "Herregud", men det känns lite fel, då jag varken tror på en gud eller något annat vidunderligt. Men det hade ändå passat på nåt sätt. Det är ett bra ord, som beskriver hur jag känner just nu när man läser i trådar där det spårar ur - dels därför att folk numer FÖRVÄNTAR sig att det ska spåra ur - men också för att det faktiskt gör såsom de förväntar sig.

Herregud.

Man tänker mycket. På mycket. På nätterna, när man jobbar. Man tänker vad för tidning en brevlåda skall ha, letar fram den - helst - innan man ens har kommit fram till vederbörande - och sedan är man igång med tankarna igen.
Man tänker medans man springer i trapporna. Ibland lite för mycket. Då får man - ibland - gå tillbaka. Gör om, gör rätt.

Man är vad dygnet är. En nattmänniska. Den där ingen normalt sett tänker på. Tidningen ligger ju bara där i hallen var och varannan morgon. Är de vakna så hör de säkert hur det dundrar till ute i trapphuset, och sedan dimper tidningen ner i dörren.
Dörrar som öppnas och stängs.

Man tänker mycket. Funderar över livet. Hur det hade kunnat vara. Till det sämre, och till det bättre. Tidigare i livet så tänkte jag mycket på hur det hade kunnat vara till det bättre. Idag, är det ofta man funderar över hur det hade kunnat vara till det sämre. Fy sjutton.
Jag hade kunnat vara blind.

Som barn växte man upp med tv-serier. Följde "Rederiet" till exempel, från första avsnittet till sista.
"Tre Kronor" likaså. Och jag såg även "På spaning i New York" - "NYPD Blue" - med Andy Sipowicz som råbarkad, långlivad snut som varit just snut, alldeles för länge.


[Hittad 100414]*NYPD Blue*

Men man lärde sig att tycka om honom. Han var rättvis - precis som jag ville vara och fortfarande är - och man kände igen sig i hans tankesätt. Medans kollegor byttes ut och andra antingen dog eller försvann, så stannade han kvar och mer eller mindre tillhörde interiören på polisstationen.

Jag växte upp med serien "Third Watch", där Bosco snabbt blev en favorit. Ung, med talang. Lite egen och ständigt i trubbel både vad det gällde rättvisan som andra pinsamheter. Men fortfarande rättvis.
Och en jävel på att skjuta. Bosco visste vad han gjorde med sitt tjänstevapen, och tyvärr var han inte sen på att dra det, med följd av att han ständigt blev inkallad till chefen.
Men jag tyckte om känslan man fick av serien. Väl genomtänkt, med massor av koder som faktiskt figurerar i verkligheten över radion. Och biljakterna kändes seriösa, där de spelat på ett sätt jag - då - aldrig hade sett nåt liknande.


[Hittad 100414]*Bosco. Från "Third Watch"*

Att se Bosco springa med vapenhölstret med Sig Sauern nedstoppad, batongen, handskarna, de extra magasinen, ficklampan och de "extra dyra" handklovarna dinglandes kring midjan, var vad man såg fram emot i serien. Och detta fortsatte han med, ända in i slutet. Även om man trodde att det skulle ta slut i förtid, både en och fler gånger..

När jag var väldigt ung så dog min farfar i en tragisk olycka, och vi barn mer eller mindre såg på. Jag hade väl knappt fyllt tio, men ändå är det ett starkt minne från polismännen som hälsade på oss. Minns 244:an med blåa saftblandare på taket. Minns dock inte om det var en långramp eller bara runda lampor?
Nåväl. Mitt i alltihopa så minns jag även hur de skötte sina jobb. De var artiga och försiktiga. Frågorna om vad som helt klart visade sig vara en olyckshändelse, var korta och bra, och just som de skulle åka iväg så frågade jag om de kunde blinka med blåljusen när de åkte.
Och detta de gjorda, till min lycka mitt i olyckan.

Det är kanske därför man är så fascinerad av själva polisyrket. Att upprätthålla lagen, och se till att andra har det bra. Att de kommer upp på banan igen. Kommer rätt. Kommer hem. Att ha respekten, ty vem saktar inte in medvetet som omedvetet, när man möter en polisbil i trafiken?

Kunde jag, så skulle jag kunna sitta i timmar med en polisman och bara diskutera yrket. Många tror säkert att det är som i böcker och filmer, men personligen tror jag att det har ett helt annat djup. Ett djup ingen bok eller film kan spegla egentligen.
Jag hade kunnat prata om folk som är efterkloka. Hur människor i samhället sitter i veckor och analyserar en polismans handling som inte har behövt ta mer än ett par sekunder eller så - men som kan betyda fortsatt anställning eller ett avsked.
Malexandermorden. Verklighet kontra overklighet i stora svenska produktioner som Beck eller Wallander.
Jag hade kunnat diskutera tjänstevapen - dåtida som nutida - tills de blödde ur öronen på den som lyssnade.

Menmen. Jag är blind på ett öga, och då får jag inte ens chansen. Så mig kommer ni inte att få se med noteringsblocket i handen, då du sitter nervöst bakom ratten och undrar hur fort du egentligen körde.
En gång i tiden så grävde jag ner mig i dessa tankar. Fullständigt. Störtdök likt en skadeskjuten hök med Kamikaze-tankar, rakt ner i backen så jorden sprutade.
Kunde gråta mig till sömns. Varför kan man inte ens få chansen?

Men inte idag. Idag glädjs jag åt att de finns där ute. Många är förmodligen inte som jag. Många tycker säkert dessa funderingar är jätteknäppa och undrar hur fan jag är funtat - men sån är jag.
Så här.
Ta mig för den jag är
- eller sök dig nån annanstans.

Häromdagen - i jakt på lite grejer - så var man ute och gick på skroten häromkring. Det jag sökte lyste med sin frånvaro, även fast man mer eller mindre vandrade fram och tillbaka mellan alla raderna av lik. Dock fann jag detta underliga fenomen - men - vad fan är det för nåt?


[Taget 100401]*...är det en traktor, ett hemmabygge, ett urgammalt fordon eller helt enkelt..eh..vadå?*

I övrigt blev jag klar med V70:in idag. Yes. Hjullagret - och bromsskivan - är bytta och fungerande. Mitt konto på banken kippar efter luft men vad gör man?
Snart kommer dessutom nya däcken. Blir intressant att se hur de kommer se ut.

Tro det eller ej, men vi var ut en sväng igår kväll. Yes. Jag lyckades bli övertalad av Dennis - Liner här på Garaget.org - så jag och Marika var ut med V70:in i snön. Snön ja. Vart kom den ifrån helt plötsligt kan man ju undra, med tanke på att det såg ju ut som att våren stod utanför dörren och knackade på.
Hursomhelst.
Med Dennis i baksätet åkte vi omkring. Med TRACS urkopplad - ibland med vilja och ibland när systemet inte ville vara med längre - så kunde man ju bland annat göra piruetter på travparkeringen. Skitskoj, kan meddelas.

Många gnäller över viscon tycker jag. Får höra det överallt. Det ena skräckexemplet efter det andra. Men jag undrar hur mycket utav det som verkligen stämmer. Vilka som har skött fyrhjulsdriften som man ska och så vidare. De är ju liksom inte gjorda att burna med, eller sladda med på asfalt..
Men i snö är det absolut inga problem.

Så vid ett rödljus inne i stan - Rådhusgatan, strax ovanför sjukhuset - så hamnade vi bredvid denna silvriga Subaru med jättestänklapparna. Och det roliga var att - ja såklart så gick ju hans bättre - men vi hängde ändå - någorlunda - på trots att jag inte gasade fullt ut. (Inte fasen törs jag göra det heller) Tror inte riktigt han hade väntat sig det heller..så det var väldigt skoj. Han drog sen vidare bort mot Lugnvikshållet för övrigt.

Blev en trevlig helg i övrigt. Tror jag kanske har mer eller mindre bestämt mig för vem som får köpa Buken också. Men vi får se..
Han är ju som sagt till salu, till den som lovar att inte göra den till en pilsnerbil eller Epa-traktor..

Hade ett par punkter jag tänkte ta upp i dagens noteringar. I natt - under tidningsrundan - så gick jag och funderade på vad rubriken skulle heta, detta ständiga bekymmer.
Hos en viss Södergren - känd från Tv, mer säger jag inte - så var det - tyvärr som vanligt - en trasig ytterlampa och okänt underlag utanför dörren. Människan har ju lådan precis vid dörren också, som en annan pensionär. Kanske därför han valde att bo just där..vad vet jag.
Hursomhelst.
På väg därifrån smög jag i mina funderingar och i mörkret kom jag på det när greppet under skorna blev minus femtiotre komma nio och en förmodligen lustig dans sett utifrån, uppenbarade sig under onsdagsmorgonen.
Höll mig precis på fötterna, men gissningsvis vaknade ungefär halva kvarteret när jag skrek "satanaaaa" och vinglade vingelkantig därifrån.
Efteråt uppenbarade sig en väldigt otrevlig sträckning i ena benet, som förhoppningsvis har släppt till kommande natt. Får se om paret lyder det jag sedan nedtecknade på en vit lapp och lade i brevlådan deras.

Nåväl. Det var första punkten. Den andra punkten var nåt jag läste på framsidan på en av morgontidningarna:

http://ltz.se/nyheter/ostersund/1.19039 … g-tillvaro

Varför är man så dum så man tar till knark för att dämpa ångest? Eller alkohol för den delen? Jag ska inte försöka hävda att ångesten inte finns där när man är tonåring, för det gör den. Men det är en naturlig reaktion i kroppen i den åldern, så vad är problemet?
I samma veva får man höra att skabb sprids bland ungdomar som sitter för mycket i soffor, och att ungdomar blir tjockare av att sitta vid teven än att sitta vid datorn.
Vad är det för genier som har räknat ut det, och varför?

Jag ska inte förneka ångesten. Har haft den själv. Har den än idag, dock i olika former än vad jag hade då. Då satt man gömd under rasterna med en fickkniv och undersökte hur mycket man kunde trycka med bladet i huden innan huden sprack. Man undrade hur det kändes att sticka det där vassa bladet in i dem man inte tyckte om.
Man undrade hur det kändes att skära halsen av en själv.

När jag var yngre och gick i skolan, så sprang ungdomar omkring med softairguns och sköt på fönster - som aldrig sprack men det kunde bli fula märken - och fick man en kula på sig så sved det nåt så förbannat, men inte var det nåt man tog till droger eller alkohol för.
Visst var man mobbad från första klass till åttonde, och visst slutade det med att man en dag fick ett rejält psykbryt och inte kunde sluta gråta när man väl hade börjat - men inte fan började jag dricka eller ta droger för det?

Affärer och mackar idag försöker sätta åldersgräns på energidrycker, då mer eller mindre barn handlar dem som att det är läsk. Och de dricker det som att det är vatten. Varför? För att det är "coolt"?
Inte ett jävla dugg coolt tycker jag. Fjantigt är det rätta ordet.

Nåt fel med ungdomen är det idag.

Och lika plötsligt som man verkligen började undra vilka som verkligen var ens vänner, så var det verkliga vänner som tog ett steg framåt och visade vilka dom var.
Glad över att ni finns, allihopa!

Tack Robin för att du - trots att du inte riktigt trodde på att du kunde hjälpa - ändå tog steget och provade. Det tog ju ett tag, och visst var vi lite inne på fel spår när vi trodde att den inre damasken var tvungen att plockas av för att den yttre skulle lös - men bara det visade sig att så inte var fallet, så var ju jobbet klart i ett jihu.

Då är det bara hjullagret kvar då. Och hur fasen man får lös det hela när bromsskivan sitter hårdare än hårdast. Slå hårt som fasen med gummiklubba verkar ju inte hjälpa direkt..

Tack till att ni finns där ute, garagetkompisar som övriga :)

Jag skriver det redan nu så är det sagt. Jag är inte världens bästa människa. Marika har jag sårat med ett antal dumheter. Dumheter som egentligen var och fortfarande är ouppnåeliga. Fattar inte vart alla idéer kommer ifrån.

Men jag står för det. Jag har erkänt mina misstag och jag sonar för dem än. En pik där och en pik där. Sånt man får ta när man är en idiot ibland, men jag sonar det. Hanterar det.

Har en väldigt bra vän som har lessnat på att jag inte hör av mig till henne. Detta berättade hon till mig sist vi var ute och gick i snöyran. Rakt på. Ingen tvekan. Och det kom som en väckarklocka. En jag behövde.
Ända sedan jag fick ett förhållande så har det varit svårt att få det att gå ihop. Förhållandet, vännerna. Bilarna som behöver sina tillsyner. Man vill så mycket men plötsligt har man så lite tid, när jobbet kallar på en varje natt dessutom. Ja. Förutom söndagarna.

Väckarklockan var välkommen. Man gör så gott man kan. Jag hör av mig till folk. Och gör jag det inte av nån lustig anledning så är det numer en stor lapp upptejpad på ytterdörren där det står "LARS RING FOLK!", skrivet.

Men den senaste tiden har jag börjat undra vilka som egentligen är mina vänner. De som förstår varför jag kanske har råkat dröja med mina samtal som tidigare i stället kunde komma alldeles för ofta, och det klagades redan då. De som man har hjälpt till i den mån man kunnat, och ibland mer än så.
De man sålt bilar till utan att pengar har växlat ägare till exempel.

En person som man har försvarat från andras spydiga kommentarer, skulle hjälpa mig i helgen. Hade tänkt - förutom en summa pengar som tack för hjälpen - även tänkt föreslå att han kunde få saker av mig, som tack för tidigare gånger och liknande. Framskärmar till Volvo 240:is. Amerikafronten hade han kunnat få ta över också, ty det tyckte jag han var värd.
Men dyker människan upp?

Folk jag trodde man kallade vänner svarar inte längre i telefon. Eller så börjar det tuta mystiskt upptaget efter ett tag..

Nog för att jag kanske har varit lite självisk ibland, men ändå har jag minnen av hur man har ställt upp för folk man trodde var ens vänner.


Är jag så jävlig - säg det då i stället för att gräva ner er som några fjantiga strutsar!

Trodde aldrig jag skulle skriva detta om märket Skoda, men allt eftersom dagarna - eller snarare nätterna - går så blir jag allt mer imponerad över dessa underliga bilar.
Ty såsom väglaget är nu, hur dåliga folk är på att skotta och hur slutligen bilen hanteras - så är det ett under att dom håller ihop.

Inte för att jag nu säger att jag kör vårdslöst bara för att det inte är "min bil", men lite gasar man ju på förstås. Men självklart så har man även självbehärskning. Man bromsar in för gupp och man tar det någorlunda lugnt när man måste. Men detta väglag alltså. Jag förstår inte att det håller?

Skoda Fabia. Vilken bil.

Har ju numer en Volvo V70 -98 med Awd.
Skall byta ena hjullagret fram, men det jag undrar är om jag behöver en komplett "hjullagersats" (artikelnummer 07-6517 på mekonomens hemsida), eller om jag endast behöver ett "hjulnav" från skruvat.se? (http://www.skruvat.se/Show.aspx?k=hjullager&t=refnr)

Är ju som lite skillnad i pris.
Tacksam för hjälp

Jahapp. Tidigt på morgonen - dagen för andra dödliga - var jag ner till Frösö Gummi för att lämna in bilen på avtalad tid. Mycket trevlig personal må jag säga, och med visst mod i kroppen lämnade jag stället och gick hem.
Tack vare att jag berättade att bilen hade varit i min ägo sedan förra söndagen endast, så skulle de göra en ordentlig koll bara för att, vilket kändes både skönt men också lite som att vänta på att man ska till tandläkaren.
Man inbillar sig att man har inte hål i tänderna förrän man får kallelsen och måste dit..

Nåväl. Timmar gick och till slut ringde dem. Tyvärr blev det ingen fyrhjulsinställning. I stället hittade de ett par fel jag måste åtgärdna - gärna snarast - för att de ska kunna utföra jobbet.
Båda damaskerna till drivknutarna fram var dåliga. Den ene var sämre än den andre. Plus att ett hjullager var dåligt fram.

I övrigt var bilen i bra skick i alla fall. En klen tröst måhända, men man får ju tänka på att bilen har ju trots allt gått närmare 30 000 mil, och damasker samt hjullager är ju nåt som slits, så helt förvånad är man ju ändå inte.
Det som dock förvånade mig var att jag inte behövde betala nåt för att jag hade haft dit bilen. De tyckte så synd om mig att jag fick åka därifrån utan att ha betalat ett öre, felsökningen till trots.

Så. Nu ska jag hitta en verkstad som har en ledig tid och fixar felen. Eller om jag har flyt, någon som jobbar på verkstad som kan göra det mindre vitt..