Jahapp. Då är man tillbaka från Umeå. Trevlig stad för övrigt. Lite lustig att hitta igenom men tack vare mobiltelefonen - och dess GPS - så var inga större problem att hitta till dit man skulle.
Men hursomhelst.
Åkte vid kvart över åttatiden i morse. Lagomt kul, mer eller mindre direkt efter jobbet. Men vad gör man? Bara att offra sig, om man vill komma nån vart och få som man vill.


[Taget 100123]*..dessa följde med på resan..*

Väl där uppe så - ja - för att göra en lång historia kort - det kändes väl på plats, alldeles för riskabelt. Bilen var säkert bra, men inte såsom jag hade tänkt mig. Rost i skärmkanter, en bagagelucka som frasade och inte ens höll sig uppe av egen vikt. Och så detta problem med vattnet. Tydligen så blev det ett övertryck i expansionskärlet så vattnet försvann ut därigenom.
Kändes jävligt otryggt, redan här.

Och sen priset. Och hastigheten. Fort skulle jag bestämma mig. Och att skatten precis skulle gå ut. Och att den skulle besiktigas innan denna månads slut. Nej. Det kändes alldeles för illa.

Så vi åkte tomhända därifrån.

Snopet, men samtidigt förståndigt. Då kostar jag hellre på mig en lite dyrare men fullt funktionerande i stället. För nog vet jag att det blir en 855/v70 Turbo Awd i alla fall. Det är en sak som är säker. Och svart ska den vara. Eller mörkgrå.

Någon till salu..?

Ett år har vi snart varit ihop. Ett helt år. Jag skriver detta nu, därför att jag är rädd att jag inte hinner göra det annars, med tanke på hur snabbt tiden går. Känns som att det är farligt rent utav detta.
Kärleken.
Tiden går så fort så man vet inte riktigt hur man ska göra för att få stopp på den. Man undrar; vill man att tiden skall stoppas över huvudtaget? Man har ju så roligt. Så otroligt roligt, att man bara vill fortsätta och se vart äventyret leder.

Du förstår mig. Jag minns mitt ständigt letande efter en som över huvudtaget kunde lyssna på mig utan att få huvudvärk eller fly ifrån mig. Letandet blev till sånt galenskap, att jag slutade tro på att man någonsin skulle finna en som förstod en.
Alla långa pratstunder. Vi kan ligga i sängen och prata i timmar om absolut ingenting. Om mitt tidigare liv. Ditt tidigare. Det mesta känns oftast avlägset, medan en del känns som att det var igår.

Du är naturlig. Mången gånger har man funderat på hur det skulle vara att bli ihop med en tjej som till exempel röker. Och ärligt talat - jag vet inte om jag hade stått ut. Kanske i början, när viljan att få det hela att fungera, hade varit som störst. Men jag hade gett upp. Nån av oss hade gett upp.
Men du röker inte. Du snusar inte. Du dricker knappt - även om jag har sagt att du får göra det även fast jag inte gör det - och du har inte ens en tatuering.
Personligen är jag inte så förtjust i tatueringar. Blir nästan smått äcklad utav dem, beroende på storlek och liknande. Ett par av gångerna jag har kysst dig över hela kroppen, har jag känt mig glad över bristen på dylikt.
Undrar hur det känns att kyssa en tatuering?

Du respekterar mig. Mig och mina underliga intressen. Visst. Bilintresset kanske inte är så udda ändå, men allt annat. Mina filmer. Mina samling med Transformers-figurer. Datorn vars chassi är mer öppnat än stängt. Ibland går det så långt att jag hindrar mig själv, för man kommer på att man gått iväg och glömt vissa saker längst vägen. Och ibland är det du som backar upp mig, med att antingen minnas vart jag gjort av en del saker, eller skaffar dem åt mig.

Och du finns där. I vått och torrt. Jag kan komma hem från en sur, tröttsam, lång och otrevlig natt när allt har gått åt fullständigt åt pipsvängen. Kall och trött, för att sedan sjunka ner under täcket och ned bredvid din underbara, varma kropp - och bara njuta av värmen. Du är nog inte så förtjust i det, men du älskar mig - av någon underlig anledning - så pass mycket att jag är förlåten redan efter nån sekund.

Du får mig att må bra. Så otroligt jävla bra - ursäkta ordvalen men finner inga andra ord för det - så att jag varenda natt jobbar bara för att få komma hem och krypa ner vid din sida. Måhända att jag har mina sidor. Vrång när jag ska vakna och så vidare, men av nån underlig anledning så älskar du mig för den jag är.

Snart ett år.
Första året på en väldigt bra början, på nåt förhoppningsvis väldigt långvarigt.

Älskar dig.

Blev en sen natt den här gången, tack vare tryckeriet. Har ingen aning om egentligen varför det var just försenat men det är andra gången i rad och man är ju lagomt glad att få få sitta och vänta. Menmen. Hade ju kunnat vara värre såklart.
Nåväl.
På vägen hem så hade det kommit lite nysnö. Lite puder som dansat in med vinden och lagt sig sporadiskt över vägarna. Jag svängde av E14 och såg en långtradare uppe i rondellen, så jag bromsade för kung och fosterland för att få stopp på bilen.
Visst. Jag hade kunnat bara släppa på bromsen så hade jag kommit före, men lastbilen har företräde - alla i rondellen har ju företräde - så det var bara att visa hänsyn. Tror det uppskattades faktiskt.
Hursomhelst. Lastbilen svängde av alldeles framför mig och jag rullade ut i cirkulationsplatsen.

Från Stugun-hållet kommer nu en långtradare med släp och hela paketet, och eftersom föret är som det är - och inga bilar var bakom mig - så bromsade jag in och blinkade en gång med helljuset. "Kör på!"
Föraren av lastbilen bromsade in lite. Såg ut som att han nästan var chockad..
Sen slängde han sig på varningsljusen och blinkersen som tack medan han rullade ut framför mig.

Jag kände mig glad. Det är skönt att göra någon en tjänst. Inte världens största, men han blev nog glad att han slapp försöka få stopp med det stora åbäket.
Man ska respektera varandra i trafiken, och kan man hjälpa till - så varför inte?

Har redigerat ihop det som blev inspelat 100103. Äntligen klar. Kvällen då det mesta hände. Kvällen många inte vill minnas, men ändå skrattar åt. Blev många leenden den kvällen/natten.

Den som väntar på nåt gott..

Min "nya" bil tror jag är funnen. Är inte hundraprocentigt säker, men saker och ting känns väldigt, väldigt bra. Ekonomin är mer eller mindre fixad. Mina föräldrar hjälper till så jag slipper ta ett lån, när det nu inte handlar om så mycket pengar.
Och tro det eller ej - men det känns som att jag är redo att släppa taget om annat.
Buken är ett exempel.

Det känns väldigt underligt, men det känns som att om man vill komma nånstans och få det man vill ha, så kan man ibland vara tvungen att offra nåt annat. Och i detta fall blir det nog mina kära 240. Otroligt eller hur?

Vi får se vart detta slutar. Men det känns som att resan har börjat.

[Taget 100107]*..mm...trosor..*

Blir lite mustigt efter ett tag, och ett himla knaprande. Men det går. Relativt gott är det också, men som sagt. Tror inte jag äter upp hela ikväll :P

Sitter här i mörkret och drömmer. Inte nog med att man har - måhända - ett brev man väntar på från polisen, man har även en massa tankar och funderingar om bilbyte. Jag ska - SKA - ha en ny bil. Så är det bara.
Fyller år i början av Februari. Kan ni tänka er? Jag fyller 25 år. Närmare 50 än noll. Helt otroligt. Vart har tiden tagit vägen?

Hursomhelst. Man sitter därför här - med tusen tankar som snurrar i huvudet - och man är nästan så inriktad så man skrämmer sig själv. Tänk om annonsen på blocket dyker upp. Man ser konturen av bilen. Man ser den svarta lacken. Klickar vidare för en närmare titt.
Rätt pris. Rätt plats.
Vad fan gör jag om den dyker upp?

Självklart så åker jag och tittar på den. Klart som korvspad. Men vilken skrämmande tanke, att byta upp sig till en annan bil. Buken blir ju förstås kvar i min ägo. Den skall det pysslas med i sommar. Samma gäller farfars gamla Mazda. Den dagen jag säljer Mazdan - den dagen finns inte.
Men jag vill så gärna ha en ny bil.
En svart, eller väldigt mörk.
Volvo 855/v70.
AWD.

Hjälp! Tänk om den dyker upp?

Låter tidningsartiklarna pratar för sig själva..

http://ltz.se/nyheter/ostersund/1.1693111

http://ltz.se/nyheter/ostersund/1.1696027



[Taget 100103]*The Buk...and the Cow..*

Årets händelse i mitt liv:
----------------------------
Jag och Marika fann varandra.

Årets kommentar:
---------------------
"- ..Jaa vi kan stå parkerad här.." - citerat "Beemern", då vi ställde oss på Elgigantenparkeringen utan nåt val. Dagen efter satt det en fin böteslapp på rutan. Menmen. Shit happens.

Årets blooper:
---------------
Natten när jag skalade av dörren till tidningsbilen i all hast. Definitivt inte nåt jag är stolt över.

Årets chock:
--------------
Fortkörningsböter med tidningsbilen - på väg till jobbet - halv två på natten!

Årets om-och-om-igen-händelse:
-------------------------------------
Hur många gånger ska man låsa in nycklarna i bilen/garaget innan man lär sig..?

Årets tv-program:
---------------------
Arga snickaren

Årets bästa köp:
-------------------
Mazda 323:an - den blåa reservdelsbilen. Hämtningen var kanske inte så kul men det var det värt..

Årets om-och-om-igen-händelse del 2:
--------------------------------------------
Bogsera bilar. Tappade räkningen på hur många det blev detta år..

Årets dissning:
-----------------
Radio Rix - går inte lyssna på längre. I alla fall inte i längre stunder än en kvart..

Årets nya ord i vokabuläret:
---------------------------------
"Nötter": förekommer i tex meningen: "..men vilka nötter dom är" - vilket betyder "men vilka idioter.."



GOD JUL&GOTT NYTT ÅR :)

Igår natt mådde man lite halvkrassligt. Nåt skumt med magen. Hade ingen ork och så gick jag runt halva dagen inlindad i ett täcke för man frös som en gnu. Jahapp..men inte sjukanmäler man sig. Nehejdå.
Man jobbar. Höll på att svimma i en del trappor under natten.

Inatt är det -30 grader kallt ute och jag mår visserligen bättre, men ändå inte frisk. Och bilen har ingen fungerande motorvärmare...blir intressant detta..

Jag och Marika förlovade oss på julafton. Kom som en shock för vissa. Andra visste redan om det. Tack till alla som har grattulerat oss :)

GOD JUL allihopa! :)

Har fram tills natten som var, mer eller mindre haft kaos i mitt huvud. Fram och tillbaka, runt och runt har tankarna snurrat, som tvätten i en tvättmaskin. Som hjulmuttern på en bil. Som plånboken på en välgörare. Ibland har det snurrat i huvudet så det har känts som att man varit kolven i en motor..så illa har det varit.
Men no more.

Tack vare att min bil - dvs min 244 - står på jobbparkeringen, ihopfrusen och låst med nyckeln i tändningslåset, lånade jag min grannes bil för att kunna ta mig till arbetet sista natten innan jul-ledigheten. En Volvo V70 av senare modell - dock innan den senaste med konstig baklucka - och det slog mig hur otroligt bekväm den var.
Körde under dagen hem till föräldrarna fram och tillbaka, och man formligen flöt fram på vägen. Som ett strykhjärn gled man fram i vinterföret, och man tappade hakan när man tittade ner på hastighetsmätaren.
Snacka om vilseledande..

Hursomhelst. Det känns som att jag har mer eller mindre gett upp Subaru-tankarna. De finns fortfarande kvar, men lite avlägsnare. Den lådan har stuvats undan, och en annan låda är framställd på golvet av tankar.

Det är en Volvo jag tänker på numer. Har sedan länge - länge - varit förtjust i - och detta kommer att komma som en shock för vissa - 850-modellen, och särskilt 855-modellen. Vet inte exakt varför jag är så förtjust i den, men jag tycker om formen. Lite av en box. Enkel, med snygga lyktor - och ännu snyggare finns att köpa - och så en Volvofemma under huven.
AWD vill jag ha. Och turbo. Färgen på bilen lämnar jag åt stjärnorna, men gärna mörk. Svart kanske? Eller vit. Vad vet jag.
Förtjust är jag i alla fall.

Man måste tänka lite längre än vad näsan räcker. Det är lite det, min tankegång handlar om också. Att tänka längre än "nu", och i stället tänka "snart", eller "om ett tag". Ty, om ett tag kanske det inte bara är jag och Marika som ska åka bil. Snart kanske vi rent utav är tre. Och då är det väldigt praktiskt med en kombi. En kombi, som för övrigt är av en lite mindre modell, men ändå såväl praktiskt som just - snygg.

Volvo 855 AWD Turbo. Det är grejer det. En som det är lite pill på, men inte mycket man behöver greja med när det gäller drivlina. Plus att de är så pass "billiga" att jag förmodligen - med lite tålamod i väntan på att jag finner den rätta bilen - inte behöver ta ett lån för att ha råd med kalaset.
Då kan jag ha kvar 244:an. Och Mazdan för den delen.

Farsan lär ju bli smått bekymrad. Ännu en bil som får stå hemma på "hans" gård. Men det struntar jag i. Buken betyder alldeles för mycket för mig, för att jag ska kunna släppa taget. JP-fälgarna kan jag sälja. Det är ändå i gott syfte. Får jag min 855:a så får jag äta hela kakan, men ändå delvis har den kvar.
En bra deal tycker jag det låter som..


Fan. Efter julafton har varit MÅSTE jag få hem bilen. Helst in i ett varmgarage men lätt att hitta ett? Mja?
Sen lös med kylare och slangar och ner med det i badkaret.
Vidare måste jag försöka få igång motorvärmaren. Som många har sagt så skall det mätas och se vart det felar nånstans. Kan ju lika gärna vara kabelbrott nånstans.

Samtidigt som man är förbannad på Buken, så kan man ju inte vara det. Är ju inte dens fel att ägaren är en idiot som bara har i vatten i kärlet så han fryser ihop..


GOD JUL förresten :)

Min flickvän - gud vad klichéartat att sätta henne först men..aja
--------------

I morse, när jag kom hem från jobbet, var jag stelfrusen, trött, hade värkande lemmar och ville bara gå och lägga mig. Och även om det kan låta lustigt, så älskar jag min flickvän även fast hon mer eller mindre lät förbannad på mig och tyckte att jag gott kunde sova på soffan. Ty jag visste att detta var ett skämt. Hon ville inget hellre än att jag skulle komma hem och lägga mig bredvid henne i den varma sängen.
Hon välkomnade mig med öppna armar och min isbit till kropp sjönk in i hennes till kännes glödheta barm. Ursäkta ordvalen, men det var så jävla otroligt skönt att bara slappna av och ta emot värmen och kyssarna.
Snart är vi förlovade. Känns helt underbart. Finns inget mer rätt i denna värld, än att jag äntligen skall få vad jag vill ha.

Mina bilar
------------

Inatt var det som sagt kallt. Kallt som satan, som en del skulle ha uttryckt det. Vid arbetets början var det närmare minus sjutton grader celcius, och man var väl mindre glad att behöva arbeta. Bilen - "Buken" - stod utanför och väntade på mig, en aning kall. Låset på förarsidan ville inte som vanligt när det är kallt. Bara att gå runt och öppna på andra sidan och krypa in. Att starta är aldrig några problem. Det är det som är så förbenat skönt med min vän. Han vill alltid starta. (..om man bortser från gångerna när man har varit vårdslös så nåt gått sönder eller liknande såklart..)

Värmen kommer relativt fort. Han går fint på vägen. Nästan så det känns som att han tycker om att sträcka ut sig på vägen, och visa vad han går för. Bakänden ramlar ut i kurvorna och man får med tungan rätt i munnen, parera och mer eller mindre leka fram nästa kurva, efter nästa, efter nästa..

I morse - när jag äntligen skulle hem - så parkerade jag tidningsbilen på parkeringen och insåg att det var ännu kallare än vad det tidigare hade varit. Minus tjugotvå grader på temperaturmätaren.
Då jag gick fram till min vän så sa jag;
"- Snälla lilla vän..ta mig hem nu. Starta och var en duktig bil..", och genast kände man sig dum. Men ändå så klappade jag honom på bakluckan, och som vanligt ville inte låset på förarsidan.
Bara att böja sig in via passagerarsidan och öppna.
Sedan satt jag där och bad till vem som helst att han skulle starta. Vred på tändningsnyckeln i ultrapid, och blundade då jag kom åt tredje hacket. Han började hosta. Hela bilen gungade och jag spärrade upp ögonen, stampade lite på gasen men insåg att han ville inte det. Detta klarade han själv.
Så var han igång.
Lät honom stå en liten stund och vänja sig. Sedan i med backen. Fick kämpa lite men det ger jag honom. Oljan är trög, bara att acceptera. Backade sakta ut och lade i ettan.

Det var så kallt att blinkersspaken var trög att den fastnade i blinka-läget. Fick mer eller mindre trycka den tillbaka till mittenläget. Ja. Det var så kallt att det blev imma på alla instrumenten. Men jag älskar min bil. Ja. Mina bilar ska jag säga, då jag har ju även Mazdan hemma hos föräldrarna som står och huttrar för sig själv. Ska nog dit snart och hälsa på honom..

Åkte lite tidigare till jobbet natten mot idag. Hade ju snöat hela dagen - och mer eller mindre tidigare natt - så man förväntade sig väl med att det skulle vara rätt illa hos tidningsbilen.
Nåja. Man ska inte ta ut det värsta i förskott.

Kom in på parkeringen där tidningsbilen står och huttrar i snöyran. Det komiska var att yran hade förvandlat tidningsbilen till sportbil, då vindarna hade dragit över karossen och skapat en sorts vinge över bakluckan. Såg rätt komiskt ut..
Var dock lite oroad - när jag åkte från parkeringen - att jag inte skulle få lös min privata bil, då det nästan såg ut som att den hade lagt sig på snön, så mycket som det var. Hjälper ju inte direkt att den är sänkt..

Såklart var transporten sen. Men vad hade man kunnat vänta sig i detta väder? Bara att packa in det man kunde - allt utom DN och DI - och sätta sig och vänta. Det positiva var dock att tidningarna var ultratunna och det var lite ändringar. Bara en irritersam.
Nåväl. Kom iväg strax innan klockan två.

Sen började persen. Man svor över folk som skottar så urbota dumt. Ja jo, man förstår om de vill ha ut snön från huset/gården, men varför mitt utanför brevlådan? Och folk som parkerar som krattor. Herregud. Men egentligen ska man väl inte gnälla. Tycker synd om de som går med vagnar i ur och skur. Det är de som gör det verkligt tunga jobbet.


[Taget 091215]*...så långt kom jag upp för backen på "Krumhornet"..*

Klockan var en bit över fem på morgonen när jag dessutom körde fast. Med fötter som tycktes simma i skorna, klev jag ur och insåg att jag hade - dum som jag var - hängt hela bilen på en gigantisk plogkant. Att man såg den, och nånstans hade i bakhuvudet att "det kommer inte gå", spelade tydligen inte roll när man var trött. Fick skotta mig lös med trötta fötter..


[Taget 091215]*..kass bild men det syns i alla fall att hela fronten är full med snö från alla snöhögar jag plöjt igenom..*

I början försökte man faktiskt hålla sig torrskodd egentligen. Men framåt mitten av turen så kändes det som att det inte spelade någon roll längre..

Närmare klockan sex var jag tillbaka till min privata bil. På fönsterrutorna var det pansaris. Bara att dra igång motorn och låta den vara på medan man skrapade. Det positiva var att jag satt inte alls fast som jag trodde man skulle göra i snön. Älskar fasen denna bil. Värmen är toppen. Det mesta funkar som det ska. Och så är det bakhjulsdrivet och underbart.

Efter stora rondellen och på väg upp längst Stuguvägen blev man invinkad av en Polisman med en sådan rödlysande pinne i näven. Trodde natten aldrig skulle ta slut vid den tidpunkten, men det gick fort. Påminde lite om ett pit-stop i Formel Ett..
Langade fram körkortet innan den andre polismannen ens hade frågat om det.
"- Ja och där hade du körkortet ja..såg ju bra ut det..", sa polismannen och log.
Innan han knappt hade plockat fram maskinen för alkoholtestet så hade jag ansiktet utanför och sög in andan. Tror nästan han anade att jag hade gjort detta förut hahaha..
Fick tillbaka körkortet i handen och han önskade mig en fortsatt trevlig dag.

Strax efter klockan sex fick man äntligen lägga sig bredvid flickvännen igen i sängen och sova. En sån natt..en sån natt..