Läste Ichibons senaste blogg där det bland annat förekom en väldigt komisk gris som grymtade när man klämde på den, och att hon gjorde en "Ej reklam-skylt" till en kompis.
Snygg sådan, må jag säga..grisen alltså..*fniss*

Så här ser vår skylt ut..


[Tagen 091214]*..vår Ej reklam-skylt..*

OBS: Lägg gärna märke till att skylten inte sitter iväg för eventuella brev som skall ned i brevinkastet, och att den är lättläst..är det yrkesskada eller yrkesskada..? :P

Har för femtioelfte gången scannat av diverse annonser, på jakt efter den där Subarun jag drömmer om. Och av nån underlig anledning kommer jag fortfarande snubblandes över just en annons.
En blå Impreza GT. En 97:a. Otroligt fula fälgar, lite nedgången, utan den snygga vingen och ja bara lite allmänt "bruks-skick".
Rätt pris. Rätt modell. Och rätt "känsla".

Ty det är precis vad jag söker. En Impreza som kan bli såsom jag vill ha den. Inte i världens toppskick. Motor och drivlina får gärna vara i bra skick, men resten får gärna vara i lite puts-skick.

Så var man in på försäkringsbolagets hemsida, och givetvis kan jag kolla upp alla bilar utom just den bilen jag är intresserad av att försäkra. Men efter lite omvägar så fick man ett ungefärligt pris på kalaset - och döm av min förvåning så blev det långt under vad jag hade väntat mig.

Punkten över i:et, toppen på isberget är att jag häromnatten hade en lång diskussion med flickvännen angående mitt val av framtida bil. Och tvärtemot vad jag tidigare trodde, så är hon väldigt positiv till valet.
Plus. PLUS, att jag häromdagen snackade med brorsan. Min bror, som alltid har mer eller mindre bara varit negativ till de flesta val jag gjort i livet.
Nuvarande bilen. Tidigare bilen. Val av jobb, med mera. Och så berättar jag att jag är sugen på att helt byta riktning framöver sommaren, och byta upp mig till Subaru. Ta ett lån för en gångs skull, och köpa nåt jag verkligen har drömt om.
Och han var jättepositiv.
Han berättade om vart och hur jag kunde ta lån. Han berättade om hur bra andrahandsvärde Subaru generellt har. han berättade om när han tog lån första gången - ungefär likvärdigt med det jag planerar - och att han kunde hjälpa mig så fort jag kände att det var dags..
Jisses.

Det är ju som sagt inte dags ännu, men ändå så scannar jag av annonser med dregglet i mungipan. I min värld så hör jag redan det där morrande ljudet från Boxermotorn. Visslet från turbon. Jag ser mig själv njuta där i den mjukt skålade stolen. På väg eller från jobbet. På ledigheten. Jag ser mig själv stå och putsa. Plocka lös lite detaljer under huven och slipa och lacka.
Fan. Jag är ju redan där...men ändå inte.

Blir en kort blogg detta. Hade inte tänkt berätta det ens - detta handlar ju trots allt inte om "bilen" - men jag är samtidigt så stolt och glad över det, så det kan inte hållas inombords längre.

Våra förlovningsringar är beställda!

Måndagen blev en lustig dag. Inte bara för att vi var in på Guldfynd och beställde ringar med graveringar, utan också därför att farsan fick för sig att betala en ny helt dator till morsan...och dessutom åt sig själv. Han har nämligen bestämt sig för att kunna med dem han också..ja jisses.

Förresten.
Under måndagen lossnade dessutom växelspaksknoppen under dagen. Ingen större skada skedd, men att få dit den verkar vara mindre roligt. Och när jag skulle backa ut från en parkering sent på måndagskvällen, så fick jag inte i backväxeln..
Berättade jag förresten, att sprinten lossnade på vägen till jobbet i lördags? Sprinten, med bussningarna flög sin väg och där stod man utan en växel. Satan i gatan vad nöjd man var..

Har en känsla av att bilen verkligen har en själ, och att han är redigt förbannad på mig av nån underlig anledning..

Blev ju nåt om bilen ändå..se där.

Inatt slog det mig, hur länge sedan det var min farfar dog. Även om det nu är sjukt många år sedan, den där sommardagen kom - den som skulle förändra mitt liv - så minns jag den ändå rätt så tydlig.
I alla fall bitar av den.
Och jag minns dig farfar.

Jag tror det är från honom jag fått min envishet. Skit i om man har lite ont, kör på i stället och allt kommer att ordna sig. Farfars vision om livet var - om jag nu får minnas tillbaka - att ignorera det onda och kör fram till det goda. Och hitta vägar, så man tar sig dit. Som till exempel, hur många gånger försökte han ändå inte köra genom rena träskmarker med traktorn, även om han visste att han kunde köra fast? Alla gånger han har - alltså nu pratar vi en pensionär av rang - som knatade tillbaka och envist försökte ordna upp saker själv, men till slut tog hjälp.

Min farfar, som min bror har berättat om. Som den gången min bror och en kusin fick åka med bakpå timmervagnen, och när en timmerbil dundrade förbi så blåste farfars - för honom - värdefulla keps av huvudet.
Farfar tvärbromsade och svor åt den förbannade timmerbilen.
Och min bror och kusin var tvungna att hålla masken, ty inte vågade de skratta inför farfar heller? Nehejdu. De hade alldeles för mycket respekt inför honom, för att veta att de helt enkelt inte kunde skratta under sådana omständigheter.
De måste således ha blivit mer eller mindre blåa i ansiktet, när de försökte hålla sig medan farfar gick och hämtade sin keps..

Farfar var nog en av dom få jag riktigt hade respekt för, under barndomen. Det finns ett roligt klipp från en julafton - har för mig det var 1989 men är inte säker - där jag, min bror och en kusin sitter i soffan. Jag sitter och leker med mina nya leksaker, och de andra minns jag inte vad de gjorde. Kameran är fokuserad på mig, när farfar kommer in i bilden från vänster.
Det blir tyst.
"- Flöt déck", säger plötsligt farfar, vilket översatt från Jämtländska till svenska betyder "var snäll och flytta på er" - och jag tittar upp. I nästa sekund flyttar vi alla tre på oss, i väldigt raskt takt.
Farfar sätter sig nöjt.

Jag minns de gånger jag kom hem efter skolan. Skolan jag avskydde. Skolan jag aldrig egentligen berättade någonting om. Mina föräldrar jobbade, så efter skolan så fick jag vara inne hos min farmor och farfar, som bodde på samma gård, dock i ett eget hus.
Och jag minns när man kom inknallade in i farstun, och farfar låg där på sofflocket. Han rätade lite på ryggen och så började han alltid fejkgråta.
"- Je ha in't fått én kram på hele dan", brukade han utbrista och genast var det bara att gå fram och ge honom en. Då blev han "glad" igen, och återgick till att till exempel vila, eller läsa tidningen.

Det slog mig inatt, att det är förmodligen mycket från honom jag har fått i arv. Hans beslutsamhet till exempel. Sedan i lördags har jag haft ont i handleden. Vet inte om den är inflamerad eller vad den är, men sjukanmäler jag mig? Går jag och kollar upp mig?
Nehejdå.
Jag kämpar på. Träffade ett par ambulansmän idag som gjorde ett nattligt besök på ett äldreboende där jag delar ut tidningar. Frågade dem lite kort om hur jag skulle göra med handen. Givetvis fick man höra att man borde gå till läkare. Och. Ja. Kanske är det rätt så självklart..men gör jag det?
Nej.
I stället så försöker man ignorera smärtan. Det där envisa dunkandet när man vrider handen, då man tar tag i en tidning och viker den på mitten, i ett snabbt enhandsgrepp. Inte blir det lättare när tidningarna är så tjocka att man egentligen behöver båda händerna för att vika skiten.
Men jag kör på. Det gör ont..och man fortsätter.

Tänk om farfar hade fattat att man ska ta det lugnt när man är sjuk? Då hade han kanske inte satt sig på traktorn den där sommardagen och börjat plöja sin åker. Han älskade verkligen sin röda T35:a "den större Grållen". Hade han kunnat, hade den fått stå inne i farstun, så mycket som han älskade den. Men han var så sjuk, att han inte orkade trampa ner pedalerna riktigt. Han var så sjuk, att ett tag när han verkligen inte orkade ta traktorn till skogen - så tog han bilen. Mazdan - den jag numer har i min ägo - försvann ibland från gården, och man såg den tuffa iväg längst åkrarna och in i växtligheten.
Men nejdå. Envis som en åsna så skulle han plöja den där åkern. Och mitt framför ögonen på oss barn och våra föräldrar, så klev han av för att kontrollera plogen - och traktorn sattes i rullning.

Inga utav oss barn såg själva händelseförloppet egentligen. Vi var inomhus vid tillfället. Men någon skrek till oss att vi "absolut inte skulle titta ut, då det hade hänt en olycka". Vad gör vi barn, någon sekund senare?
Jo. Vi tittar ut.
Min farfar hade inte orkat dra åt handbromsen på traktorn. Traktorn, som tack vare lutningen på potatislandet, började rulla. Förmodligen hade västen farfar bar, fastnat i mönstret till bakhjulet och farfar slets till backen. Sedan blev hans bröstkorg krossad av både bakhjulet och framhjulet.
Han mer eller mindre dog mitt framför oss.

Jag saknar honom. En natt som denna, så tänkte jag väldigt mycket över hur saker och ting hade kunnat vara om inte han hade varit så jävla envis med att plöja det där landet. Visst. Han var gammal, men han hade inte behövt dö på det där sättet.
Ibland gråter jag. Var länge sedan nu. Länge sedan jag grät över min farfar. Han finns där, i mina minnen. Som den gången när han, farmor - om jag inte minns fel nu? - och morsan parkerade högst upp i parkeringshuset tillhörande Domus, i stan. Efter besöket på stan, så backade han rakt in i en parkerad bil bakomför.
"Ääääh", sa då farfar och gasade vidare..

Fan vad jag saknar honom.

Satt och surfade runt på blocket igår. Eller. Det gör jag väl titt som tätt. Är lite glad - eller ja jag är mer eller mindre ständigt glad - men just nu är jag lite gladare än vanligt, då ett par punkter ser ut att kunna lösas inom en snar framtid. Några större. Några mindre.

Som det ser ut i dagsläget, så tar min ersättning slut i januari, dvs den från Försäkringskassan. Jag kan få mer, men då måste jag börja söka jobb i hela landet. I samtal med min handläggare på Arbetsförned..eller jag menar Arbetsförmedlingen, så kom vi överens om att vi låter min nuvarande ersättningsperiod helt enkelt ta slut, och funkar det inte sen så skrivs jag in igen.
Men detta kommer inte bli några problem, då jag får stadig lön från SMD.

Och det känns så bra. Att man slipper den där tyngden av att bli jagad som en sork i gräset, där katten är Arbetsförmedlingen och dess käftar är ett nödvändigt ont. Ibland måste man få sig ett nyp i rumpan för att kunna springa lite fortare..
Jag är fri. Tack vare lönen som varje månad trillar in så har jag gott och väl pengar så jag ensam klarar hyra, garage, mat, bredband - rubbet. Och på det är jag inte längre ensam.
Jag och Marika delar på allt.

Skall ärligheten komma fram, så är jag personligen lite rädd för lån. Jag är rädd för att inte kunna betala det jag måste. Rädd för att det inte skall bli som överenskommet. Rädd för att nåt ska gå fel helt enkelt, och dessutom känns det så himla mycket tryggare att allt jag har - allt! - är betalat.
Men ibland leker jag med tanken. Att ta ett lån. Det är dumt som fan. Det är farligt - jag vet - men ibland så rullar tankarna iväg bara. Allt känns ju så stabilt.

Jobbet kommer jag med garanti har minst tre år framöver. Och om en person pluggar tre år, så känns det väl inte så sannolikt att denne person kommer tillbaka till att dela ut tidningar? Det känns säkert på denna plats. Jag har respekten. Folk kan prata med mig. Folk kommer till och med till mig och pratar.
Man hjälper till. Man gör det man ska.

Så jag leker med tanken på att ta ett lån. Inte ett jättestort, men ett stort för mig. Femtio papp. Och så köper man drömbilen. Inte i det bästa skicket kanske, men man har grunden. Såg en på blocket nu och attans vad det sved i fingrarna..
Känns som att jag borde sluta drömma. Men det är svårt att låta bli.

Mini, a.k.a "Hundkojan".
----------------------------

En liten plåtbox med fyra hjul i hörnen. Designad efter fyra personer i tight position, och sedan en bil runtom. Liten snedställd motor på ett par till synes knappt obefintliga hästkrafter om man går efter tabeller, men i verkligheten nåt helt annat. Tycks gå som ett skållat Bermudatroll på kokain, och fortare än alla andra fordon på denna planet. Hjul som ser ut att komma från grannens skottkärra. En lite busigt grinande grill med runda framlyktor. Ligger ständigt i omkörning.

Vete sjutton varför jag vill ha en, men har velat det sedan jag vet inte när. Dom är bara så...så..fräna. När man var liten så såg man MacGyver, och vem glömmer avsnittet där han hjälper zigenare att fly ur landet i - just det - tre stycken Minis. (Scener som för övrigt är stulna från en känd film jag inte minns namnet på för stunden..)
Och vem har inte sett Mr Bean, herr dråplighet vars Mini en gång håller på och blir stulen. Busen tar sig in i bilen och inser till sin förvåning att ratten är borta! I nästa scen så sitter Mr Bean och plockar fram nyss benämnda ratt ur picknickkorgen..

Bränslesnåla bilar. Numer skattebefriade bilar, om man går efter de tilltänkta årsmodellerna. Engelsk kvalitet - beroende på vem man frågar så är den både bra och dålig - och bara så underbara.


[Hundkojan. Minin. Ett äkta vill-ha-objekt för min del..]


Volvo 740
--------------

Tro det eller ej, men ända sedan barnsben har jag velat haft en Volvo 740. En skokartong enligt vissa. En bil utan en enda rundad linje enligt andra. En tvålkopp. En hatad, sparkad och fullständigt nedspottad modell ur Volvo-serien - som producerades i hela 17 år från fabriken - som jag faktiskt tycker om - oavsett vad alla andra säger.
En bil med raka linjer och "vass profil", därför att modellen var riktad till Amerikaner. Amerikaner tyckte - på den tiden - om bilmodeller med raka linjer och kantiga former - ett misstag från Volvo som de får betala för än idag när "kunniga" ungdomar skall kritisera?

Jag minns när jag som barn åkte skolskjutsen. En mörkblå Volvo-limo, som gick utav bara helvete - ja - jag tyckte det i alla fall. En automatare, med en lång, sliskig chaufför och solglasögon. Chauffören var så lång att hans hårgele sedan länge satt kvar i innertaket ovanför huvudet. En äcklig, ful fläck, som kanske visade lite grand om hur äcklig chauffören var. Men det är en helt annan historia.

Men jag tyckte om bilen. Gör det fortfarande. Dess form. Många teckningar från tidig barndom skulle återspegla just 744-modellen, limo som vanlig. Du får gärna kalla mig dum och enkelspårig, men just formen från den extremt platta och precisa bakrutan, och den raka bakluckan där den slutar i ett tvärt stup rakt ner - jag tyckte om det, och gör det ännu idag. Med en diskret vinge - eller ännu hellre utan - på en strippad baklucka, ett par snygga baklyktor och en reflexramp/dekorramp, så är det en helt klart sexig rumpa.
Älskar fronten. Den platta, precisa, enkla fronten. En svart turbogrill med nya emblemet - det med blått och krom i sig - får det sig att vattna i munnen på mig. Har bilen dessutom en Amerika-front - då har jag nästan en domkraft som reser sig i de nedre regionerna..

(Utifall Mattsvart inte vill att jag har hans bil i denna blogg så kan jag såklart ta bort den..)


[Mattsvarts Volvo 744 "JW"] - en 744 jag vill ha.

Subaru Impreza GT/WRX
-------------------

Jag var inte så gammal så jag minns allt från ungdomens WRC - World Rally Championship - men jag minns lite svagt de vita Toyota Celicorna med Castrolfärgerna - rött och grönt - som stormade fram längst de oändliga vägarna på det tidiga nittiotalet. Jag minns Carlos Saintz och Juha Kankkunen. Jag minns sammandragen på tv och speakern som meddelade om hur det gick för dem i specialsträcka efter specialsträcka.
Och jag minns när Imprezan kom vrålandes på vägarna.

Det var nåt speciellt, redan från första början. En överladdad Boxermotor med ett morr som får magen att slå knut på sig själv, ett avgassystem som skjuter eldsflammor om och vartannat. Med den lille skotten med det stora flinet - jag pratar förstås om då nykomlingen Colin McRae - bakom ratten, så radade sträcksegrarna upp sig. Rallyt kändes äkta igen.

Älskar än idag ljudet av en överladdad - funkar även utan turbo - boxermotor. Och färgen. Den blåa - vad den nu heter? - tillsammans med en slank kaross och en hejdundrande vinge på bakluckan. Ett arv från rallysporten. Hela bilen som - om man lutar sig fram vid ett exemplar och drar in andan - förmodligen doftar rally, så tätt in i generna som det sitter. Det är nåt speciellt med det. Motorn i sig kanske inte är så supervacker, men vad gör det när den kan tala för sig själv. Det, tillsammans med en hejdundrande fyrhjulsdrift och en pålitlighet som är bättre än en del mänskliga vänner - kan bara sluta i kalas.


[Subaru Impreza - ja den bakom tjejen där..]

OBS: kan förekomma text, riktade till vuxna..
-----------------------------------------------------

Det kändes som att hon var arg på mig. I alla fall, så var de sista orden innan hon klättrade upp till sängen ovanför mig, riktade till mig på ett bittert vis - och det kändes inte alls bra att lämna det åt vinden och tiden. Nej. Det kändes inte alls bra.
Så jag satt vid datorn och kände bitterheten. Hjärnan spekulerade i vad sjutton som hade gått fel - ännu en gång - ja den fick gå på högvarv för att försöka komma på vad som hade gått snett.
Men som vanligt går man bet.

Vid datorn gick det längre inte sitta. Ovanför mig hördes ljud, dova röster från ett gissningsvis streamat tv-program via hennes bärbara dator, jag sett följa med då hon klättrade upp innan. Kort sagt, hon tittade på nåt tv-program, och jag kände mig dum. Vad hade jag sagt fel egentligen?
Så jag sköt in tangentbordet som med en dov duns gled in under skrivbordets kant, stängde av skärmen som slocknade - för att sedan klättra upp för stegen och ta reda på vad som var fel.

Jag kröp upp bredvid Marika, och såg henne lägga ihop datorn så den gick i vänteläge. Sedan borrade hon ned ansiktet i kudden medan hennes kropp lade sig på sidan, med framsidan mot mig.
Vi höll om varandra. Började kyssa varandra och jag frågade om hon mindes den gången för nio månader sedan, när vi träffades där på Busstorget för första gången. Om hon mindes när vi såg på film här hemma hos mig - nu hos oss - för första gången, och varför hon egentligen tycker om mig.
Orden blev plötsligt överflödiga.

Vi höll om varandra, som att världen skulle försöka få oss att dras isär. Vi kysstes som att vi aldrig hade kysst varandra förut. Vi rullade runt, fortfarande förenade. Hennes glasögon gled ned från sängen och skramlade ned mellan säng och vägg - och landade tursamt på skrivbordet nedanför.
Hennes fot sparkade bort en självlysande stjärna av plast, som satt i taket - så denne försvann till ännu okänd ort.
Sedan älskade vi.
Så otroligt passionerat. Vilt och varmt. Tiden glömdes bort. Tid och rum. Alla problem blev som bortblåsta och så småningom låg vi och stirrade snart upp i taket, och log som två småbarn.

Vi fortsatte prata om gamla minnen. Visserligen har vi inte varit ihop så länge - beroende på hur man ser på saken förstås - men för oss är det som att vi alltid har varit ihop. Varför träffades vi inte när vi var små? Tänk vad allt hade kunnat vara annorlunda. Så mycket man hade sluppit. Så mycket man hade undgått att vara med om. Svek. Smärta. Gråt.
Det var nu vi la märke till att stjärnan var borta från taket. Våra plaststjärnor som lyser när de har utsatts för belysning.
- Det måste gå vilt till i sängen när stjärnorna blir nersparkade, sa jag och vi skrattade.
Och sedan fortsatte vi att kyssas. Händerna gick åter på upptäcksfärd över varandras kroppar.
Plötsligt älskade vi igen..

När skall min lycka ta slut?

Har sedan ett tag nu haft Mazdan uppe bland mina bilar. Har fått många positiva reaktioner, och det glädjer mig mer än vad folk tror, att jag får ha den uppe, trots skavanker och ålderdom.

Ville med detta, egentligen bara tacka för det trevliga bemötandet - och förstås de trevliga kommentarerna som lagts - och att alla får en fortsatt trevlig dag :)

Lär ju bli blockad för detta eller nåt, men vad gör man när prylmarknaden inte finns? Ringde till min kontakt idag, då jag hade kollat upp lite närmare vad jag behövde för däck.
Lustiga siffror det där på däcken jag har..

155/80/13 - snacka om sportigt! :P

Någon som har passande vinterdäck - antingen bara däck - eller till och med på passande fälgar, liggandes eller till salu?

Satt tidigare ikväll och räknade lite på hur mycket det skulle kosta att ha Mazdan ute på vägen. Det skulle vara bra roligt om det hade varit möjligt. Vägen dit är visserligen lång och krokig - bara att prova en besiktning på bilen är en stor sak - men säg om den skulle gå igenom?
Fasen vad kul det skulle vara.
Av ren nyfikenhet - och av diverse praktiska skäl - så kollade jag upp med försäkringsbolaget, angående hur mycket det skulle kosta att ha den försäkrad. Först började jag snegla på entusiastförsäkring, men detta kändes allt för krångligt - så i stället provade jag att räkna på att jag ska köra högst 1000 mil om året, och i mitt eget namn - förstås.
Vad gick kalaset på tror ni?

2237:- - i helårsförsäkring!


Det är ju för fasen ingenting ju. Snacka om att det vattnades i munnen..

Detta är absolut ingen gnällblogg. Personligen tycker jag moderatorerna på denna sida sköter sig utmärkt. Det är mer eller mindre därför jag är medlem - bara - här och ingen annanstans.
Jag minns i början, då man blev medlem. En ny sida. Ingen presentation. Allt stod på noll. Man undrade vad fasen man gjorde här egentligen?
Men jag hade ju min Honda Civic. Laddade upp ett par bilder och fick lite kommentarer. Började läsa i forumen och kommentera. Ibland blev det dumt det man skrev. Ingen baktanke eller fakta. Bara vad man hade "hört eller sett nån gång".
Det var så det började.
Idag jobbar man här. Som videogranskare, en så kallad "Videocrew". Rätt roligt egentligen. Att ha ansvar. Att få ha ansvar.

Har sedan länge velat lägga upp min Mazda 323 under mina fordon. Har provat - och fått nedslag lika många gånger. Ett tecken på att systemet funkar. För när man tänker efter så har bilderna varit riktigt tråkiga. En del har varit sämre mobilbilder, och faktan kanske har varit bristfällig.
Så jag slutade prova.
Gjorde en projekttråd i stället. Började skruva i min älskade ögonsten. Bytte ut skärmarna. Slipade rost och gjorde fint. Och när tiden tog slut, så lämnade man bort härligheten och fick tändningslåset utbytt, bromsdetaljer och diverse - och bilen blev åter körbar.
Så nu har man en fullt fungerande - sällsynt i dessa dagar - bil med mindre än niotusenfemhundra mil på mätaren - men obesiktigad och med blåa framskärmar i stället för orginalorangeröda monterande..

Känns surt att man inte får lägga upp bilen. Har inte provat i och för sig, men bara grejen med skärmarna gör väl att den inte accepteras.

Surt, med tanke på just att det inte finns många 323:or av -79:ans kaross kvar idag. Särskilt inte en som knappt har en rostfläck, och gått under tio tusen mil..


[Taget 080424]*Gammal bild på ögonstenen. Gamla skärmarna fortfarande på..orginal så det stänker om det..*

Ytterdörren stängs bakom mig. Det är mörkt i lägenheten. Becksvart. Endast ljuset från min dator som står på bänken längst in i rummet ger sken av sig. Ett skarpt, men välkomnande blått sken. Fläktarna surrar i perfekt harmoni. Äntligen kan man slappna av.

Jag hör hennes andetag i lägenheten. Lugna och harmoniska. Då dörren åkte igen så tror jag att hon vaknade till, men det var en sådan kort och obetydlig duns, att hon genast vände sig om och slumrade om igen.
I tysthet gör man sina morgonsysslor. Morgon, även fast det känns som natt. Ute är det kolsvart och när man begav sig iväg till jobbet så var klockan noll ett noll noll, strax efter midnatt.
Lägger telefonen i vår lilla låda jag har byggt, som hänger på räcket vid sängkanten.
Drar av mig kläderna - vilka ibland tycks hamna lite här och där beroende på hur trött man är - och sen - beroende på om man är hungrig eller ej - så gör man sig en natt - förlåt- morgonmacka.

Efter en stunds sittande vid datorn - där man ibland råkar sitta lite för länge än vad som var tänkt av och till - så kryper man sedan till kojs. Fast. I vårt fall kryper man inte. Man klättrar, då sängen är av typen med loft - det vill säga - att man ligger en våning upp. Datorn med skrivbord står undertill.
Med trevande händer känner man först så inte det råkar ligga en laptop alldeles vid madrassänden, då Marika tycker om att kika på serier precis innan hon somnar.
Hittar man därför en bärbar dator, så lägger man denna på soffan eller datorstolen - eller vad man nu känner för att lägga den på. Att den är ur vägen när jag ska komma fram, är huvudsaken..

Det tar en stund innan man vänjer sig vid mörkret. Från att - liksom nu - titta på en ljus datorskärm av normalmodell, till ett beckmörker, är en omställning som får ta den tid det tar. Men man anar hennes silhuett då man kommit upp i sängen. Hennes underbara former, som oavsett om dom skyls av täcket eller är av naken natur - så är det en fröjd för ögat.

Försiktigt lägger man sig på plats. Puttar till kudden som Marika haft som sällskap intill sig. Tydligen är kudden ett substitut för mig då jag är borta. Trodde jag skulle smälta när jag fick höra det. Så söt hon är. Ibland gnyr hon till och vänder sig om mer eller mindre i sömnen och håller om mig, precis när jag lagt mig.
Marika är så söt när hon sover. Så otroligt jävla söt så det är inte klokt. Varenda natt - eller morgon beroende på hur man ser på saken - så ställer jag mig frågan; hur sjutton kunde jag ha sån tur att få träffa en sådan underbar människa?
Hennes hud är varm och len. Jag brukar smeka hennes panna med fingertopparna. Fortsätta över hennes hår och ned över axeln och ryggen. Mina fingrar brukar gå på upptäcksfärd över hennes kropp. Ibland är hettan olidlig, men bara tanken på att hon över huvudtaget ligger där, eggar mig till att fortsätta.
Nio månader har vi snart varit ihop, men fortfarande tittar jag på henne som att det är första dagarna av vårt förhållande. En tid då vi inte gjorde så himla mycket mer än tillbringade vår tid i..sängen.

Jag känner henne. Vet när hon är för trött och bara vill fortsätta sova. Och jag vet när jag kan få henne att vakna och vilja göra annat än att sova. Och det är ironiskt, att hon tycker om, det jag tycker om. Vi är så lika i vissa skeenden, att det är kusligt.
Vi ligger bredvid varandra - jag bakom henne - och min trötthet som jag kände på vägen hem, kan vara som bortblåst. Med en oskyldig hand kan jag sedan smyga mig fram med flinka fingrar och liksom leka med henne. Kittla henne. Mina händer kan sedan vandra - om man börjar från magen sett - så vandrar händerna upp till hennes bröstvårtor där jag med flinka fingrar smeker dem tills de blir hårda och fina.
Sedan är ingen av oss trötta. Det tar inte länge förrän vi kysser varandra med hungriga munnar, som om vi inte sett varandra på hundra år.
Sedan älskar vi. Länge. Så mycket som faller oss i andan, och orken. Vi vet båda vad vi vill och tycker om. Vi blir som ett. Som gjorda för varandra. Utan henne är jag inte perfekt, men med henne så fungerar jag. Förstår inte hur jag har kunnat fungera innan.

Efteråt pratar vi mycket. Om livet. Om oss. Om framtiden. Vi båda längtar till vintern. Hur ofta är det man träffar på en tjej som inte bara är perfekt i sängen - men som också tycker om att åka bil, särskilt på bredden?
Säg i vintras när vi gjorde piruetter på travparkeringen, och Marika satt och skrattade så hon höll på att pinka på sig. Och hur ofta är det man träffar tjejer som har ägt två skotrar i sitt liv, eller vet hur man skruvar isär skotrar över huvudtaget? En tjej som tillåter en att skruva med bilen - eller bilarna i mitt fall - så mycket som man vill, eller umgås med vem man vill? En tjej som lagar världens godaste mat och lär en saker om livet. Att livet är en underbar gåva, och att man ska ta tillvara på den. En som stöttar en i alla väder och händelser. En som man kan berätta vad som helst för, och det är okej?

Henne har jag träffat.

Älskar dig! (skriver detta för jag vet att hon tjuvläser) :P

Grubbade som fasen inatt. Tillräckligt för att vingla in i larmknappen - av misstag - i en av hissarna så det började tjuta. Fasen vad det var pinsamt. Trodde nån väktare skulle komma men under den tid jag höll uppsikt över huset så hann ingen komma i alla fall.
Hursomhelst.

Det jag är så fundersam är: skall jag ta chansen? Hur mår en bil egentligen efter att ha stått i - ja om inte 20 år - så i alla fall 10 år. 15 år? Hur mår kamremmen? Kommer bilfan ens att starta? Och vore det värt det att få den körbar igen?
Plus att man aldrig har ägt en Opel innan. Hur är Opel att äga egentligen? Sägs ju att dom rostar lätt men om detta exemplar har stått i ett torrt garage så länge..och så underredsbehandlar man direkt?

Usch. Sjukt många frågor som rullar i huvudet.

Men säg att man erbjuder sig att ta hand om den. Säg att..ja att man får den rent utav. Eller betalar en liten summa på säg, femhundra riksdaler? Vad kan man sälja en röd lågmilad Opel Ascona för då, om man får den att gå utan problem?

Jag blir snart galen på mina funderingar..

I morse när jag skulle hem från jobbet så hade jag lite småflyt egentligen. Redan när jag startade så lade man märke till ett distinkt - men ändå oskyldigt - oläte, men med tanke på att bilen är 24 år gammal så är det ju alltid saker som gnäller - så jag åkte hemöver.
Efter ungefär halva sträckan så stannade jag för rödljus. Oljudet hade blivit en aningens värre. Fortfarande knappt hörbart men ändå så att man störde sig på det.
Jag fortsatte hem.
Vid garaget mitt stängde jag av för att kunna öppna porten, och då hade oljudet tilltagit. Ett sorts skrapande. Medan jag öppnade porten så funderade jag på om det var nån innerskärm som hade lossnat eller - ja - vad som helst.
Backade in och stängde av - då lät bilen som ett tröskverk när den somnade in. Hjärtat låg i halsgropen när man funderade på vad fasen som var fel. Tänk om motorn var slut, jag som hade kostat på den nyss?
Öppnade huven - och kunde andas ut. Det var fläktkåpan som tydligen precis hade släppt taget om kylaren och lagt sig över fläkten. Lite skavd på insidan men inget farligt.

Så senare på dagen - det vill säga tidigare idag - så började man leta efter den saknade skruven som lossnat upptill. Anledningen till varför den lossnade var just därför att denne skruv lossnade, och "spåren" nedtill är söndertrasade, så i stort sett så "hänger" den mer eller mindre bara baktill på kylaren.
Men denne skruv kunde inte synas till, varför en ny började letas. I samma veva hade jag lös hela kylaren på grund utav byte av luftfilterburk som jag dagen innan fått tag på, då den gamla hade gjort sitt. Trasiga fästen med mera. (...men vad kan man förvänta sig av 24 år gamla grejer?)
När luftfilterburken med tillhörande slang var utbytt, så var skruven fortfarande inte funnen. Tur som var, så träffade jag en granne i trapphuset intill som jag snällt frågade om han hade några skruvar på lager. Fick glatt följa med till dennes garage där vi hittade ett par genomgående bultar i stället - eller vad dom nu heter..såna små tingestar - och i samma veva som man stod där så lade jag märke till en bil som stod i samma garage som hans. Eller. Ja. Den stod bredvid hans bil, i samma rum.
En Opel. Röd.
Av döma av lagret av damm så måste den ha stått länge, och detta kunde min granne verifiera. "Ungefär 20 år har den stått", berättade han. Lite skepsis får man ju vara, men ändå. Nog har den stått där länge i alla fall. Tanten som äger den har varit sjuk länge och åker rullstol på heltid.

Kunde titta in lite i bilen. Ser fräsch ut på insidan. Enligt mätaren - som är en sådan som slår om vid 9999 mil - så hade den gått runt 8500 mil om jag inte minns fel. Frågan är om den har snurrat nåt varv eller om den verkligen gått så kort?
Och så kan man ju undra om skicket rent generellt. Men har den stått så länge som det sägs, och dessutom torrt till, så borde det ju inte vara en rosthög i alla fall.
Funderar på att erbjuda mig att ta hand om den..men..vore det värt det?

Edit:..kanske ska skriva att jag tror det var en Ascona också :P

Varenda natt hör man låten. Minst en gång. Gärna två gånger. Inte ovanligt med tre gånger. Låten jag pratar om är "When Love Takes Over", med David Guetta Feat. Kelly Rowland. Och för alla ointresserade där ute, så har jag konstaterat - både efter intensivt lyssnade nätterna långa - men också efter att ha sett musikvideon en gång - och aldrig mer - att låten innehåller 24 stycken "over".

Hur fasen lyckas man klämma in 24 stycken "over", undrar jag?