Jag ska väl först säga att de inte är synd om mig. Jag är inte som alla andra men tyck inte synd om mig bara för de jag har gått igenom.

De började efter julafton 2004. Då började jag få problem med ryggen och de fortsatte ett tag till. Sen så blev jag bättre och bättre och till slut var jag tillbaka i arbetet. Men den 1 oktober 2005 så krockade jag med bilen. Jag skadades inte men min rygg blev mycket mycket värre och jag blev sjukskriven på nytt. Efter olyckan blev de ambulans in till sjukhuset och röntgen. De va inte kul när man har ont.
Sen så när dom har röntgat färdigt ser dom 2 förändringar. En på binjuren och en i huvudet.
Får ligga på observation under natten och dagen efter kommer en nevrolog läkare och undersöker om de är någon skilnad på min känsel eller om den är normal på grund av de dom ser.
Dom följande veckorna blir de en del undersökningar, röntgen och prover. Dom kommer då fram till att jag har en hjärntumör. Jag känner inte av den så mycket och dom undersöker vidare och kollar att tumören i huvudet inte ska ha samband med förändringarna i binjuren. Dom undersöker och kmmer fram till att allt är normalt men ska ändå ta en biopsi. Första gången dom ska göra de funkar de inte och de blir vid ett senare tillfälle. Då när dom bedövar innan biopsin så känns de som dom ska ta den då. Sen när dom väl tar den känner jag inget. Får ligga några timmar efter biopsin för att kolla att inget har hänt.
Lite senare får jag reda på att de är en tumör där med.
Sen den 7 februari får jag kramper på grund av att tumören har blivit större och trycker mer på hjärnan. har inte kännt av tumören innan detta alls.
Jag får 2 kramper innan jag åker in till sjukhuset med en kompis. Jag ringer inte ambulans för jag är lite för lugn av mig.
Sen så när jag väl kommer in får jag en kramp till. då går de undan. Sen så läggs jag in på nevrolog avdelningen där jag får en kramp till och då är jag vaken.
Sen kör dom ner mig till röntgen av en ganska söt tjej ;-P
Sen väl på röntgen får jag en kramp till och efter de så somnar jag och vaknar inte förrän dagen efter.
Får stanna inna på sjukhuset tills fredan och då får jag permition att åka hem. Sen på måndan tar jag och kommer tillbaka och då blir jag utskriven och sen så ska jag ju opereras och då senare i veckan får jag reda på att de blir på tisdan och på måndan tar jag en speciell buss från örebro till uppsala där jag ska opereras.
fick träffa läkaren som sa att de kunde bli så att jag förlorade motoriken i högersidan. På tisdags morgonen så ska man tvätta sig extra noga med ett bakterie dödande medel och sen efter ett tag bär de av till operation. Väl där nere byter jag säng.
Denna delen tycker jag är lite kul då jag aldrig har opererats.
Sen börjar dom ta och sätta i olika nålar men en narkossköterska kan inte sätta nål på mig och jag tjatar lite på henne för jag vet hur hon ska göra för att lyckas. Men hon lyckas inte. (nu har jag 2 ärr på handen för de)
Sen gör den andra de på min andra hand och de funkar direkt.
Sen så börjar jag somna in och de är de sista jag kommer ihåg innan jag vaknar upp på uppvakningen. De första jag gör är att kolla att min motorik funkar som den ska vilket den gör. Där så börjar man snacka med sköterskor m.m och de är riktigt trevligt. Lyssnar även när sverige spelar hokey mot sweitz. Sen så säger en att jag är den piggaste patienten dom har haft där.
Jag får stanna till måndan då jag åker till örebro igen och där är jag tills jag blir utskriven 1 månad senare. Sista veckan jag ligger inne börjar min strålbehandling som avslutas i början på maj. JAg känner inte av den nått speciellt.
Sen dess är de bara återhämtning och återbesök för att se att allt är okej. Sen äter man ju tabletter men de är ju nått jag måste vänja mig vid.
Så har de rullat på och man har orkat mer och mer och nu är man där man är nu. Men de är långt ifrån att jag kan arbeta.
Orkar ju knappt resa mig från golvet eller städa för mycket m.m.
Men de går ju bara man har viljan.
De med min binjure är helt ofarlig tumör och jag är första kända fallet i sverige vad dom här i Örebro vet om. den ska dom bara hålla koll på.
Sen har jag inte heller full känsel i mitt högerben. Men de vet dom inte hur de kommer att bli. De kan bli permanent.

Men jag hoppas att jag går ner all vikt jag har gått upp då de är all medicin som är orsaken.

Hoppas ni inte har blivit för uppskrämda eller vad man nu ska säga efter allt jag har gått igenom.
Men jag ska säga de att jag ALDRIG har varit orolig eller rädd. Jag har känns mig väldigt trygg och glad. Som de med när jag åkte till operation. De är många som är förvånade över hur jag har tatt de. Men de är så de är. Jag är kristen med så de beror nog mycket på de.

Fråga gärna om de är nått mer.

I dag skulle jag hämta min bil från maptun.
Dom ringer och säger att de är nått strul med motorn.
Dom tror de är ramlagret som är på g och även knackar. Surt värre men de blir ju byte av de. då va man fattig igen?

Blir kul när man får tillbaka bilen och man kan gasa lite.

Men va händer då.
Jo då blir ju de skrot med växellådan istället.
Nu väntar jag på att få tillbaka bilen.
Tur att man kan va utan bil.....