Idag var bilen trögstartad. Hade glömt kolla på termometern, men när jag gjorde det förstod jag varför det gick lite tungt. Sjutton minusgrader! Och vad jag fick SLITA med isen på rutorna!

Det är fan inte klokt, så kallt är det inte ofta vi har här precis vid Vänerstranden. Brr.

Brukar ha kupevärmaren igång, men i morse hann jag inte ut och fixa det, mådde inte bra så jag förträngde väl isiga rutor eller något... :P En bild av hur det sett ut tidigare i veckan:


Blåfrusen liten bil på parkeringen. Med kabel till kupevärmare ut genom dörren... :P Saknar motorvärmare när det drar ner under tio minus!

Hur som helst, bilen hoppade igång, och jag backade ut, men både ABS-lampan och motorlampan lös utan att slockna. Sannolikt något kontaktfel, men jag ville inte chansa. Körde in på parkeringsrutan igen och stängde av, startade om, och nu var ABS-lampan som den skulle. Motorlampan ville dock inte slockna.

Gjorde en snabb fundering och bestämde mig för att INTE köra bilen till Emblas skola. Stal en röd bil som stod i närheten i stället, och använde den. Dessutom var rutorna redan skrapade, så jag slapp göra om det skitjobbet. :P

Jo, jag TOG faktiskt en annan bil på parkeringen, utan att be om lov.

Grannen har en röd Pegga som jag har reservnyckeln till. Räknade ut att eftersom han jobbat natt stör han sig nog mer på om jag springer upp och väcker honom för att tala om att jag tar bilen, än om jag norpar bilen utan att fråga om lov först. Så jag tog den.

Startade så fint så, och Embla kom till skolan bara tio minuter sent.

Efter lite frukostbestyr och telefonköer med olika myndigheter släpade jag mig ut igen, och denna gång rätt välklädd. Planen var att skicka in bilen i varmgaraget och låta den stå där minst tills i morgon. Minst.

Har garage i ett hus på andra sidan vägen och det är väl hundra meter att gå ungefär. Mer än jag klarat det sista alltså. Men nu körde jag dit bilen och fick starta ett par gånger till efter att ha öppnat porten, och när jag kört in insåg jag att jag inte fick plats, eftersom grannen lämnat grejor framme vid väggen. Hans bil är kortare än min, så det blev till att stuva om lite innan jag kunde stänga garageporten.


Bilen inställd för att tina. Sjutton minus är lite väl hårt!


Bilen på plats i varmgaraget. Här lär den tina och torka så fint så! :)

När jag startade bilen för femte gången idag slocknade motorlampan, men jag tycker ändå det är en bra ide att låta bilen tina och torka ordentligt.

Dessutom har jag en plan att byta termostat. Inte för att det hade något med lampan att göra, men när jag häromdagen körde lite längre än till skolan här i byn (faktiskt nytt distansrekord för hösten, ända till Timmersdala, ungefär tre mil!) tyckte jag inte bilen kom upp i bra arbetstemperatur.

Och det är ju sannolikt att fjädern i termostaten är lite utmattad, är den inte bytt innan har den hängt med 22 000 mil. Volvo i Lidköping har den hemma, och kostar en tia mer än på Mekonomen, så jag tänkte passa på att skaffa en i morgon när jag ändå ska till Willys och handla mat med Stödteamet. De får offra sig och följa med och fixa bildelar också när vi ändå är i stan. :)

Jag kan ju säga att jag är tacksam att jag har ett varmgarage att ha bilen i, hade inte varit kul att stå på parkeringen och byta termostat i sjutton minusgrader! :O Fatta hur kall den vätskan man får över händerna ska vara?! :O Brrrr!

Fast just nu hade det suttit fint med ett garage här i våra egna hus, i stället för hundra meter längre bort. Då hade jag nog ställt in bilen till vardags och sluppit skrapa.

Jaja, allt har för och nackdelar. Garage här = större egen yta men med väggar emellan så man inte kan stå med alla dörrarna öppna. Garage där = mindre garage men utan mellanvägg så med rätt granne kan man ju använda hela dubbelgaraget och få ett riktigt bra arbetsgarage...

Ett par saker till som är bra med garagen här är såklart att de är just HÄR så de är nära och lätta att komma åt, plus att vissa av dem har egen vattenkran. DET skulle jag gilla att ha, då kan jag ju sätta upp min slangvinda lite strategiskt och ha tvättgrejorna nära till hands! :D

Vi får väl se hur det går, jag står i byteskö och vet att ett är på gång att komma ut i kön igen, frågan är om jag står först på tur eller hur det ser ut...

Lite vardagsblogg kommer nog senare, vi har haft lite för oss här under Emblaveckan. :)

// Ellen :)

Japp. Barnledig ikväll. Jag VÄLTRAR mig i soffan, dricker glögg och har det bra. :P

Embla blev hämtad av Daniel förut, syrrans sambo. De skulle hem och slå in lite julklappar innan syrran kom hem från jobbet, och sedan pratade de om restaurang ikväll, thai eller kinamat tror jag. Deras tvåa är lite kaotisk för tillfället, sovrummet har tapetserats idag och nästa vecka blir det förhoppningsvis nytt golv också. Bra skäl att strunta i matlagningen och äta ute! :D

Varför ta dit Embla mitt i den röran då? Jo, de ska på filmpremiär i morgon! :D Disneys nya storfilm, Prinsessan och Grodan. Den kommer egentligen på bio i februari, men syrrans jobb hade fixat så de ska få se den redan i morgon! :) Gissa om någon var förväntansfull när de åkte?! :P

Själv har jag en lugn hemmakväll. Det är dofter i hela lägenheten. På köksbordet står glöggservisen, med glögg på värmeljus, Embla fixade det så vi har haft det så i några dagar nu. I köket torkar jag äppelringar i ugnen (det blev ju minusgrader så alla äpplen på balkongen behövde ju tas om hand) och här inne i vardagsrummet brinner ett apelsindoftande ljus.

Tidigare idag har jag lyckats dammsuga, och dessutom har jag fortsatt med julpyssel, gjort några få julkort (köpte ett häfte med tio frimärken, fler kort än så blir det inte!). Känns som läget är under kontroll även om det fortfarande står Halloweenpynt framme. Ska väl stoppa undan det och få fram lite julsaker i stället.

Jag slappar alltså. Glögg, pepparkakor, lussekatter och lite mat. Och TVn med lite feel-goodprogram. Varvat med avstängd TV och julmusik från Spotify. Jag tycker jag har det rätt bra jag! :P

I morgon ska jag utmana mig själv, rejält. Jag ska försöka köra bil till Skövde och hämta Embla. Jag har inte kört så långt (4,5 mil enkel väg) på många månader. Körde till Lidköping för... hm... sex veckor sedan? Dit är det två mil. Sedan har jag varit så risig, så det längsta jag kört de sista fyra veckorna var julfesten i Brännebrona, med racingfolket, en och en halv mil ungefär. Bilen har mest stått.

Gör å andra sidan inte så mycket att den står. Och även om jag känt mig lite stressad över att jag inte varit ute på stan och fixat några julklappar har jag insett att jag ändå inte har ekonomi till att handla något annat än mat. Lika bra då att inte orka köra. Slipper både julstressade människor, förvirrade trafikanter och smittsamma virus. Rätt skönt när jag tänker efter. :P Handlar mat en gång i veckan, det är rätt lagom, även om det kräver lite planering. :)

Det jag är lite deppig över är att jag inte lyckades tvätta bilen innan det blev minusgrader. Den är inte tvättad sedan Vallåkra i somras. Och nu har vi fått så fint med lite snö, lagom så det täcker gräset. Hade varit läge att plåta min bil, gärna med chaufför så det gick att få lite snörök och snösprut också, men det är ju ingen ide när den är så smutsig! :P

Ja, jo, lyckas jag köra och hämta Embla i vettig tid i morgon ska vi in i Götene på vägen tillbaka. Embla ska vara med i simtävling, det är terminsavslutning med hennes simgrupp, och hon ska tävla i tre klasser. Jag är glad att hon är ett vattendjur, föredrar helt klart en varm simhall framför en kall ishall eller att stå och skallra tänder vid en ridbana eller något...

Det går en bra film på TV ikväll, men den börjar så sent att jag tror jag hoppar den och går och sover i tid i stället. VÄLTRAR mig i dubbelsängen och njuter av frid och ro.

Fan vad jag har det bra! :D

- och vet ni?! På måndag vänder det! :P Då är det vintersolstånd, årets mörkaste dag, sedan blir det ljusare igen!!! :D

// Ellen :)

(Just nu låtsas jag inte om varken sjukdomar, begränsningar, provsvar eller ekonomi)

Idag MISSADE jag TopGear, helt medvetet. Jag har Embla igen den här veckan. Och hon kom igår, utan att ha gjort läxor, och i morse upptäckte jag dessutom att hennes hår var rätt läskigt så redan då bestämde vi att det skulle bli dusch ikväll. Allt detta ledde till en lite rörig afton här.


Embla när hon fixat till sig inför skoldiskot i början av december. Fotat i mörker, men hon syns i alla fall. :) Med både tatuering och nagelsmycke...

Vi börjar med gårdagen förresten. Det var ett snurrande ska jag säga! Hade en tandläkartid till Embla vid tre, lagom för att möta vid skolan och åka dit. Men så sa hennes pappa att hon fortfarande hostar helt förfärligt, och bad mig fixa en läkartid för det. Som tur var löste min privata vårdcentral det jättesmidigt, och erbjöd oss en tid redan tjugo i två, så jag knep henne en dryg timme innan skolan slutade och körde till vårdcentralen.

Ingen astma, men en riktigt besvärlig hosta, så han skrev ut hostmedicin till henne, och luftrörsvidgande som jag kan hämta ut om det känns som det behövs. Vi följde även upp förra veckans besök och provtagning för mig, och jag fick lämna mer prover. Sex stycken, varav fem är thyreoideaprover och ett B12-status. Järnpanelen vi tog förra veckan var bra, trots alla blödningar.

Sedan hade vi en stund på oss innan tandläkaren så vi löste ut hostmedicinen och satte oss sedan på bibliotektet där Embla under protest gjorde sin matteläxa. Hann lagom med det innan vi fick gå vidare till tandläkaren. (Det är så käckt att allt detta är i samma hus, apotek, privat och offentlig vårdcentral, tandläkare, bibliotek, cafe och kommunkontor. Arbetsförmedlingen också förresten. Och lite annat.)

Nå, hos tandläkaren skulle vi lackat två tänder som det är djupa gropar i, men sköterskan valde att hålla tandborstningsskola med spegel och färgmedel i stället (Embla hostade en hel del, så vi fick ny tid för lack i februari).

Efter tandläkaren ville Embla tillbaks till biblioteket och låna böcker också, det hann vi ju inte innan, så så fick det bli. Fick med oss en rejäl trave med pysselböcker och lite annat också. :)

Sedan tänkte jag köra hem. Men då ringde stödteamet och avbokade tisdagens inköpsresa! Fick vackert släpa mig in på ICA också, där de inte ens hade allt jag behövde, så jag måste på något vis ta mig till Lidköping i veckan också. Suck!

Gårdagen med sina aktiviteter stod i skarp kontrast till förra veckan. Måndagen tog mamma mig till vårdcentralen för provtagning. Sedan har jag inte lämnat lägenheten förrän i fredags då Anna-Karin hämtade mig och tog mig till Coop här i byn för att hämta ett paket. Sen fick jag besök i helgen, trevligt men omtumlande, och ute var jag bara i söndags, när jag gick till soprummet. Bilen har inte varit startad sen förra lördagen. Och igår genomförde jag värsta turneplanen på några timmar under eftermiddagen. Kontraster, som sagt. Uff.

Undra på att jag varit helt utslagen idag. Vi har försök göra lite julklappar, budgeten är klart ansträngd efter overallköp, termobyxor, hostmedicin och utbytestandborstar till elisarna. Tandläkaren höll på att svimma när hon såg hur Emblas tandborste såg ut, så vi blev tvungna att skaffa nya, så slitna tandborstar gör inte rent, vilket tandläkaren visade med sina färggrejor som hon penslade på Emblas tänder. Matpengar finns, men inte mer än så. Men det är rätt trivsamt att pyssla ihop klapparna själva också.

Och så var det det där med duschen nu ikväll då. Att JAG inte lyckats ta mig in i duschen med yrsel och illamående är en sak, men Embla skulle banne mig saneras, det bestämde vi ju redan i morse. Lyckades driva in henne i badrummet efter ett program om ismannen Ötzi som hittats i Alperna - han levde för femtusen år sedan och Embla följde med stort intresse analyserna av hans liv och död, som undersöktes med modern kriminalteknik och dramatiseringar.

SEDAN blev det dusch och inpackning. Äntligen. Barnet i säng efter hostmedicin och tandborstning. Och efter det kunde jag äntligen äta min kvällsmat. Och så hade jag tänkt se Top Gear så klart. Men ack vad det sket sig!

Embla hade ju inte somnat och när hon hörde signaturen sa det "spiojing" så stod hon i dörren... "Det där vill jag också se! Det är ju jättebra!" MEN klockan var för mycket, hon får se på reprisen på dagtid i så fall, ikväll var det sovdags.

Det slutade med att JAG också missade Top Gear, jag stängde helt enkelt av och krävde att hon skulle sova, bums genast! Det ylade en bra stund "Jag vill ju OCKSÅ se Top Gear" och jag morrade till svar "Vaddå OCKSÅ, INGEN ser på Top Gear, det är viktigare att du sover än att jag ser mitt favoritprogram faktiskt"...

Hrpmf. Jag BEHÖVDE ju Top Gear. Det är en lång vecka och jag mår inte bra, det är ju mitt antidepressiva utan biverkningar! :P

Jaja, hur som helst somnade hon ungefär samtidigt som programmet var slut, och jag hann ju skriva en blogg i alla fall. Alltid något.

Har förresten en krok ute på sommardäck till bilen, de gamla är ju helslut och det är ju lika bra att passa på om det dyker upp bra tillfälle. Två verkar vara tillgängliga, får se om det dyker upp två till innan det är dags att kränga om, just nu har vi ett par centimeter snö här , tyvärr har temperaturen pendlat så det har varit dyngblött och blir sedan helt igenfruset i stället, ispansar på hela bilen är opraktiskt. 215 40 17 är det jag ska ha i alla fall. :)

Om jag går och lägger mig typ nu, så sover jag förhoppningsvis gott hela natten (har varit lite rörigt med sömnen det sista, ligger i sängen men sover inte ordentligt, fattar inte varför, men något är det som stökar till det med mig) och då kanske jag kan få ihop en dusch i morgon. Och kanske matinköp också, det vore skönt att ha det avklarat. Vi får väl se. :)

Sov gott garagetvänner!

// Ellen :)

Oooouh!

Ja, ni som hänger med hos mig har märkt att jag dippat rejält under hösten. Kroppen är inte med mig, och då följer psyket obevekligen med ner också.

Eftersom jag normalt dippar kring nyår för att botta framåt februari och sedan vända uppåt igen oroar det mig att jag redan nu mår så här uselt - det finns inga marginaler kvar att bli sämre på. Har faktiskt till och med donat med ett testamente, och psyket har följt med i berg och dalbanan. Det är alltså RIKTIGT illa, jag VILL leva men är tveksam till om det verkligen kommer gå vägen.

Har dock noterat en intressant sak. I vanliga fall har jag verkligen RASAT rakt ner i det svarta hålet mentalt.

Den här gången känns det mer som att jag tumlar baklänges nedför den där spiralvägen som följer hålets kanter... Ni vet, det går helt klart åt alldeles fel håll, men jag slår mig inte medvetslös eller faller handlöst, utan liksom mer tumlar nedför vägen och inser att det går åt fel håll men kan inte göra så mycket åt det.

Å andra sidan, kan jag hålla mig på vägen är det ju bara att vända och gå uppåt när det väl går att få stopp på skiten, jag har förhoppningsvis inte ramlat ÄNDA ner till botten, och förhoppningsvis heller inte slagit mig sönder och samman på vägen heller.


Tänkte hitta en bra bild av ett hål med vägar utmed väggarna, och det HÄR har jag valt ut att vara mitt hål. Bilden är länkad från http://www.destinationspoint.com/mir-di … ine-mirny/

Blev dock helt tagen av bilderna på hål som jag fann så plötsligt känns det inte så hemskt att falla ner i hål längre?! Det här hålet är ju inte ens svart utan VACKERT! Iofs ser man inte botten, där är det säkert jättehemskt. ;) Hålet är för övrigt en gammal diamantgruva i Sibirien - kanske behöver man ramla runt i djupa hål då och då i livet för att hitta och förstå värdet i tillvaron?

(Om någon mer än jag plötsligt kände kraftig fascination och dragning till intressanta hål kan jag tipsa om sju spännande hål på den här sidan: http://blog.ratestogo.com/amazing-holes/ - mitt hål är också med men jag valde en annan bild av det!)

***

Igår kändes det i alla fall som att det blev lite paus i ramlandet. Mår fortfarande skit men några vänner var rara nog att formligen ösa över mig peppande ord och komplimanger och jag kände mig lite avgudad där en stund. Tillräckligt för att släppa studierna och orka ge mig hän åt synden en stund. :)

Ja, jag är en syndfull kvinna. Igår var det jättesynd om mig, förutom all skit jag dragits med de sista månaderna hade jag mensvärk, var kramsjuk, kände extremt behov av ryggkli och dessutom var jag GRYMT GODISSUGEN!

Tur att det mesta går att bota med kladdkaka och Top Gear! :P

Således, använde vännernas generösa energi att ta mig på fötter, gjorde min kladdkaka, käkade mat, la mig i soffan med filten, tände ljus och tog mig en bit syndig kladdkaka. Njöt av den och tittade på Top Gear och tyckte livet kändes rätt okej ändå. :)

Innan kvällen var slut var kinderna åter våta av tårar, men den här gången för att jag skrattat så hysteriskt åt knasigheterna i världens bästa motorprogram. :)


<3 Bättre än lyckopiller - speciellt ihop med kladdkaka!

Idag lider jag baksmällans alla kval, efter kladdkaka gör kroppen uppror, men psyket kan leva på gårdagen ett tag till så jag hoppas gå på plus ur det ändå... ;) Och det var så skönt att få SKRATTA ordentligt igår, med hela kroppen. Och kladdkaka är ett okej substitut för ryggkli, faktiskt. :P

***

Nu ska vi se, det var ett par saker till jag hade tänkt skriva om....

Jo, ja! Fick önskemål om att berätta på SVENSKA vad mina urtunga medicinstudier går ut på, så det har jag gjort, men det kanske är fler som inte begriper ett dyft av T4 och mitokondrier (T4 i det här sammanhanget har inget med V40 att göra, nej...) så jag tänkte lägga förklaringen här i bloggen också.

Det jag försöker få rätsida på är varför kroppen inte tycks använda det den behöver, trots att det som behövs verkar finnas i mitt blod.

Eller fritt översatt: Det är rätt oktantal i omloppet, men det måste vara problem med tändsystemet, för det blir ingen energi av det i alla fall.... ;) Tjall med tändstiften, luftblandningen, taskiga kablar... jag får fortsätta felsöka helt enkelt... ;)

Men på riktiga termer är det rena tortyren att försöka läsa, det är TUNGT och svårbegripligt och jag får läsa om och fundera och helt plötsligt vaknar jag och inser att jag somnat mitt i för att det är så komplicerat att min kropp stänger av sig i tid och otid... Jaja, till slut så - det är ju ändå min hälsa det handlar om så motivationen är högre än funktionen.

Träffade en läkare i måndags förresten, förutom blodprover var han nyfiken på det här komplicerade, så han fick en bunt med artiklar och sa sig vara intresserad av att hjälpa mig med provtagning och remisser om det är något vi kan hitta inom sjukvården när vi väl klurat ut vad som är lämpligt att göra! :)

***

Har mycket mer jag skulle vilja skriva om, men måste spara kraft till mina studier, är inte online så ofta längre som ni kanske noterat.

Hur som helst tänkte jag avsluta med lite inspiration, en pysselfilm så här i julestökstider. Lägg särskilt märke till carportens innehåll... ;)



Husannonsen finns här: http://www.svenskfast.se/Templates/Obje … ATHQ2SDRJS

Kramar / Ellen :)

Ps: Jättestort tack till alla er som skriver stöttande och peppande ord till mig och sätter tummar på bloggarna, ni ska veta att det betyder MYCKET när man tumlar runt och försöker återfå balansen och undrar hur det ska gå till - ni är oändligt värdefulla. TACK!!!

Har den sista tiden sett några intressanta artiklar om Hypotyreos typ 2. Och där nämns dold hypotyreos som trolig orsak till exempelvis min diagnos. Och många av symptomen stämmer och känns rimliga. För att kunna bedöma relevansen i teorierna behöver jag KUNSKAP.

Därför pluggar jag just nu kring endokrina körtlar och engeriomsättning på mitokondrienivå. Samt läser forskningsartiklar om Hypotyeros, av både traditionell typ och typ 2.

Teorin är att alla de värden man tittar på och som avviker vid vanlig Hypotyreos är normala vid Hypotyreos typ 2. Sköldkörteln producerar T4 som den ska, men det hjälper inte eftersom störningen ligger längre ut i systemet. Antingen där T4 omvandlas till T3, eller ute i cellerna som av olika anledningar inte kan tillgodogöra sig energin. Dessutom kan binjurarna ha blivit sönderstressade och kortisolproduktionen störd vilket i sin tur också kan ställa till problem.

Än så länge är jag inte säker på vad jag kommer fram till. Ju mer jag läser och lär mig, desto bättre förstår jag att det här är långt mer komplicerat än man kan tro vid första anblicken.

Har pratat med en specialist på ME-mottagningen och han tycker det är intressanta rön, men att det behövs fler studier.

Funktionsmedicinaren jag går hos tror mina organ är okej, men misstänker att jag har problem med omvandlingen av energin ute i cellerna, att receptorerna är upptagna av tungmetaller och att energiomsättningen blockeras. I så fall är en sköldkörtelmedicinering olämplig.

På måndag ska jag till vårdcentralen för diskussion, tvivlar dock på att min läkare där kan så mycket om det enokrina systemet, men vi kan ju börja med en fullständig järnstatus, järn spelar en nyckelroll i energiomsättningen och jag förlorade ju rätt mycket blod nyligen.

De ledande experterna på området finns givetvis inte i Sverige. Det är Mark Starr i USA som lanserat teorierna och en av de specialister som jobbat mest med detta och skrivit mycket om det är Karin Munsterhjelm i Finland - vi får väl se om det slutar med att jag kontaktar henne för ett utlåtande.
Mitt mående är inte entydligt, det varierar och jag växlar dessutom mellan hyper- och hypotoriossymptom vilket jag ännu inte hittat några förklaringar till i litteraturen. Men jag letar vidare, i den mån jag orkar.

Den här hösten har verkligen varit jävligare än på mycket länge, jag mår rent ut sagt skit (framför allt fysiskt, med en orkeslös kropp som "stänger av" utan förvarning genom att låta mig svimma), och då vet jag att jag brukar gå utför vid nyår och "botta" framåt februari. Antagligen är det immunförsvaret som inte pallar när höstens och vinterns virusar kommer. Men i år har jag gjort dykningen flera månader för tidigt, och har inga marginaler kvar till det som sannolikt kommer.

De sista dagarna har jag nästan förlorat hoppet om att klara den dippen i år, och brutit ihop även psykiskt, men jag försöker hitta vägar upp igen. Har dock isolerat mig med mina studier och "gömt" mig från nätet för att ha arbetsro. Orkar inte vara social, behöver fokusera och lägga min energi på att förstå vad jag läser, vilket är rätt svårt när man har "ludd" i huvudet.

Jag vill ha mitt liv tillbaks, det är rätt motiverande, samtidigt som orken verkligen tryter efter tio år av sjukdom. Jag hoppas jag hittar igenom, för som kroppen (inte) fungerar nu är jag rädd att det inte kommer hålla så länge till.

// Ellen

Gah. Förstår inte riktigt hur jag ska få ihop det idag. Har återigen inte orkat blogga som jag lovade göra.

Ska snart möta Embla igen också, förra vändan hon var här bakade vi och hade ljusparty, och jag var så trött, så trött. Kroppen vill liksom inte vara med.

Jag har glömt berätta att mamma inte var med på ljuspartyt förra torsdagen, hon var på sjukhuset samma dag och gjorde en sån där undersökning då de går in i ljumsken, kör instrument genom venerna och upp till hjärtat för att se om det ska ballongsprängas. Det behövdes inte, men mamma har varit påverkad efter undersökningen, med mycket smärtor, och haft det jobbigt.

Annars var förra helgen riktigt trevlig, Embla badade på lördagen och sedan kom min syster med sambo och hämtade henne för diverse kul aktiviteter och övernattning. :) Själv tog jag det lugnt, duschade och bestämde mig till slut för att ge mig ut och träffa lite vänner, gänget bakom Moholmsstrippen, 402m.se, hade årsfest i närheten, så jag tog mig dit och var med och pratade och umgicks. Som tur var fungerade det bra, inte så sorligt och högljutt, utan mer som stort vardagsrum med ovanligt mycket vänner som man inte träffar så ofta. :) Perfekt! :D

Tog mig hem och sov länge innan mamma kom på söndagen och hämtade mig. Tillsammans åkte vi till Skövde, och hämtade upp syrran och Embla för att fortsätta till Stadsteatern och se på musikalen Grease, som Skövde Operettsällskap satte upp! :D
Syrran hade ordnat biljetter på första raden, och vi satt verkligen perfekt där! Det var en fantastisk föreställning, med otrolig energi. Alla i produktionen var verkligen suveränt duktiga och bjöd på sig själva! :D

Efteråt fikade vi hos syrran och hennes sambo, och slutligen skjutsade mamma hem mig och Embla.. Jag var helt slut, och Embla krånglade, hostade och snorade, vilket fick mig att misstänka att det var något på gång. Måndagen vaknade hon mycket riktigt igensnorad, men framför allt jättearg. För att sedan sjunga och göra frukost. För att stunden senare explodera igen. Det slutade med att jag sjukanmälde henne, orkar man inte med sig själv orkar man inte med skolan.

Embla grät och protesterade, hon ville ju till skolan där det dessutom var simning, plus att hon skulle med pappa på dykningen på kvällen, men efter en stund gav hon med sig, och resten av dagen tillbringade hon mestadels i soffan under en filt, aptiten ville inte riktigt infinna sig och hon var rätt snörvlig och hostig också.

Tisdagens kaos har jag redan berättat om, så det hoppar vi nu. Resten av veckan har jag varit ensam. Ganska välbehövligt. På onsdagen hade jag en tid bokad på banken, och den lyckades jag ta mig iväg på, och då passade jag på att gå ett varv på klädaffären ovanpå ICA också, och tänka sig, där hade de en overall i Emblas storlek. Hängde undan den, och dagens mål är att vi ska åka dit så Embla får prova den, det är inte lätt att hitta overaller i så pass stor storlek som 140, men Embla vill inte ha byxa-jacka, utan overall.

Efter den resan, var hemifrån nästan 2,5 timmar, var jag helt slut. Vilade mig igenom torsdag och fredag, pluggade lite juridik och medicin när jag orkade, och slösurfade lite för att förströ mig och drömde mig bort i exklusiva garage och byggde lite supersportbilar på olika hemsidor. :P Snacka om verklighetsflykt, men kul var det! :)

Hela helgen har jag kört filmkväll i soffan, jag som normalt aldrig ens sätter igång TVn när jag är ensam, men nu orkade jag inte annat än ligga där med filten och låta mig matas med filmer och underhållning. I lördags började jag adventspynta och gav mig på att putsa köksfönstret. Tog hela dagen, med lunchpaus! Fixade även till blommorna som såg för deppiga ut.

Igår protesterade kroppen, men jag kände ändå att jag behövde göra något åt vardagsrumsfönstren som jag inte tvättat på över två år... Det ena klarade jag på förmiddagen. Nästan gick trögare. Gjorde halva, fick vila en timme och sedan, precis innan det mörknade, tvingade jag kroppen att ta sista halvan också.

Sjönk ihop i soffan med ett adventsmysigt hem, med ljusstakar och stjärnor på plats, men har också varit så slut att jag bara mått illa sedan dess. Idag känns det som mjölksyra i hela kroppen, jag har ont ungefär överallt och dessutom känns huvudet helt bedövat.

Ska strax laga till dagens andra middag, och hoppas att jag orkar fokusera i en knapp timme sedan. På den tiden hinner jag möta Embla, köra till Götene, fixa overallen och köra hem igen. Sedan måste jag laga mat igen.

I morgon kommer stödteamet och ska ta med mig till Lidköping och handla. Hoppas jag orkar, annars hoppas jag de kan handla ÅT mig, för jag behöver få hem mat.

Veckans fokus blir på Embla, att hitta på trevliga saker att göra med henne så det blir så mycket plus som möjligt av minsta möjliga energiinsats. :)

Nej, mat var det. Håll tummarna för att jag klarar ut eftermiddagens overallköp! :)

// Ellen :)

Haha, ja hörrni, vilken dag... Ska ju egentligen fortsätta med förra veckan, men jag undrar om jag inte behöver få berätta det här först... :P

Embla var sjuk igår, hon var snorig och hostig, men mest av allt var hon på ett uruselt humör! Började arg och gapig, fortsatte med att sjunga för att sedan i stället vara ledsen och gråta, och sedan arg igen... Orkar man inte riktigt med sig själv får man inte gå i skolan, och det var hon grymt besviken över.

Det blev en del telefonerande till det andra hemmet, och pappan hade inte tid att hämta henne eftersom han jobbade och sedan skulle iväg på dykning. Nya sambon saknar körkort. Själv var jag inte speciellt körbar, så Embla fick helt enkelt bli kvar här och vila sig igenom hela dagen. Vi såg på TV, surfade, pusslade och grejade med sånt där smått, och idag var hon pigg nog att gå till skolan igen.

När jag lämnade henne passade jag på att fråga fröken om skolfoton, tycker de borde ha kommit vid det här laget. Jodå, för två månader sedan faktiskt. Hm.

Hemma igen försökte jag ringa till det andra hemmet för att tala om att Embla är i skolan och kommer med bussen idag, men fick inget svar. Ringde således pappan på hans jobb i stället. Frågade om skolfoton, och de hade visst kommit alldeles nyss. Sa att jag gärna ville ha ett beställningsnummer och bad honom scanna en bild och maila så jag fick se hur de såg ut, så jag kunde beställa direkt med tanke på att det börjar bli kort om leveranstid inför jul. Han tyckte jag skulle köra dit och titta i stället.

Förklarade att jag inte är speciellt körbar och att det nog inte var något alternativ. Och eftersom jag visste att bilderna kom för ett bra tag sedan tyckte jag att han kanske kunde talat om det när lappen kom, eller nämnt det i alla fall när han köpt bilderna. Jag menar, fungerar det så här dåligt med all post trots att vi pratat om det typ hundra gånger kanske det är dags att åter diskutera vart hon ska vara skriven?

Han la luren i örat på mig!

Tja... jag orkade inte ens bli upprörd. Hur patetiskt är det inte?!

Jag har försökt få ha Embla skriven här sedan vi separerade. Han är urusel på att sköta papper. Sedan vi gick isär har det tydligen inte kommit ett enda brev rörande Embla som angår mig. Jo, förresten, det kom en faktura på medlemskapet i Scouterna. 125 kronor och femtio öre. DET såg han till att jag fick.

Så den har jag betalat nu. Liksom medlemskapet i simklubben. Och terminsavgifterna för hela året.

Skälet till att jag vill ha Embla skriven här är att då kommer all post rörande henne till mig, idag känner jag att jag inte har någon koll alls, eftersom han inte tycker han behöver berätta något för mig.

Dessutom skulle jag få högre bostadsbidrag om hon var skriven här. Fantastisk regel, vi har alltså delad vårdnad och delat boende, men hushållet där barnet är skriven har rätt till högre bostadsbidrag än det andra där hon vistas lika mycket tid?
Och för den delen tjänar han för mycket för att ha rätt till bostadsbidrag överhuvudtaget, så ekonomiskt gör det ingen skillnad för honom med skulle ge ett tillskott till mig.

Han har dock vägrat låta henne vara skriven här, med ett enda lysande argument: "Vill inte."

Jo, tjena! Det är verkligen att se till barnets bästa. Tyvärr kan jag inte göra så mycket åt det, om jag inte drar det i rätten och försöker få ensam vårdnad och SÅ illa är han inte som förälder även om han är kass på pappershantering.

Jahapp... dagen idag då... ja... de där jävla löven känns fortfarande skitjobbiga, ingen av de friska grannarna har tagit tag i dem och jag känner mig stressad och känner att jag borde prioritera dem framför mina egna åtaganden.

Förutom matlagning behöver jag sitta vid datorn och jobba lite. Ska läsa in en halv läkarutbildning känns det som, kring sköldkörtelproblem, då mamma hittat information om svårdiagnostiserade störningar som bland annat kan ge mina symptom, men det är få som känner till problematiken, och ännu färre som kan något om provtagning och behandling. Inte ens specialisterna på ME-mottagningen känner till någon orsak eller har någon behandling att erbjuda.

Alltså behöver jag läsa in det här själv och det är ju inte direkt lättsmält läsning ska jag säga... Lyckas jag förstå det ordentligt återstår att hitta någon läkare som intresserar sig och kan tänka sig att hjälpa mig vidare...

Intressant men krävande och ganska komplicerat när man är så trött som jag är hela tiden.

Dessutom behöver jag skriva ett genomtänkt mail, bevakar ju en herrans massa bloggar. Bland annat följer jag samtliga riksdagsledamöter som sitter i socialförsäkringsutskottet, och kommenterar när jag har något att säga. Förra veckan skrev jag en hel del tankar om rehabilitering i en blogg, och sa att jag kunde utveckla det vidare om intresse fanns. Och jag fick svar, så nu ska jag skriva ett mail om hur jag tycker det ska fungera. :)

Hah! Nu fångade jag en annan granne och berättade om angreppet om löven! :D Till att börja med tyckte han jag skulle skita i vad andra tycker, och sen lovade han att han skulle försöka fixa det! :D Skönt! :)

Hm... ja, det var nog det. Sedan tampas jag fortfarande med att jag inte tvättat eller dammsugit bilen sedan Vallåkra, och den behöver dessutom svetsas. Håller jag mig på fötter och känner att jag klarar av att köra till Skara ska jag se om Daniel kan hjälpa mig någon dag. :) Men först lunch. Och så borde jag kanske försöka ringa en gång till för att försäkra mig om att någon är hemma och möter Embla sedan...?

Ska jag släppa dagens blogg nu, och fortsätta titta på vad som hände förra veckan kanske?! :P

// Ellen :)

Inser att jag inte bloggat på en evighet... Och funderar på vad det är som hänt?

För det har ju såklart hänt en jäkla massa så att jag inte hunnit med att blogga... väl?!

Hm. Jo, men... det var journalistträffen i Jönköping och kärleksförkarlingen till Jens häromsistens va?

JA! Jo, men det har ju hänt massor! (visste väl det! :P )

Eller så kan det vara så att det egentligen inte hänt så mycket, men att det tagit så mycket av min tid och energi att få ihop allt så det KÄNNS så! Jo, så kan det nog vara!

Söndagen efter återträffen i Jönköping var jag ju rätt mör, trots att det var roligt att träffa journalistkollegorna och trots att jag hade hjälp av Matte både dit och hem och fast jag lämnade gänget när de gick till restaurangen... ja, med mina begränsningar blev det ju mycket ändå. Och jag fick betala.

Efter den helgen var det dessutom dags för Emblavecka med allt vad det innebär. Den här veckan hade vi dessutom planerat att städa och baka lite inför torsdagens ljusparty.

Dock har Embla varit på sällsynt gaddigt humör, lite snorig och hostig, så sannolikt har hon inte riktigt orkat med sig själv. Men det är ju sånt man får ta.

Vid måndagens styrelsemöte med bostadsrättsföreningen fick jag dessutom gnäll från en granntant som pikade om lövräfsning. Det är ju inte att jag inte sett att det behöver göras. Det är snarare så att min kropp inte är med mig för fem öre, allt jag gör hänger ju på prioritering, och att behöva välja bort min mat eller veckans dusch eller att inte klara av att möta Embla för att jag ska räfsa... nä, det funkar ju inte. Hon snäste lite till om hur gammal hon är och att hon minsann har ont överallt... Jag VET att jag inte ska ta åt mig, men jag gör det ändå. Det gjorde jätteont! :(

Bad min ena, friska granne tänka lite på löven, och tänkte att någon av de två en trappa upp kanske skulle kunna ta hand om räfsningen. Ändå malde det där påhoppet.

Tisdag var det dags att komma ur lägenheten för att handla mat med stödteamet. Hann även in på hälsokosten och till elbutiken så jag fick nya dammsugarpåsar, äntligen! :D

När jag kom hem var jag tvungen att sitta och vila en stund innan jag klarade av att laga mat, och då passade jag på att skriva ut tidningsartikeln och ett informationsblad om ME, och det la jag sedan i grannens brevlåda. Klämde ihop ett personligt brev också, såklart. Jag kan ju inte tvinga henne att läsa och förstå, men jag kan i alla fall ge henne informationen så att hon har en chans.
Kändes genast lite bättre när jag gjort det.

Fick skjuts upp till skolan och gick sedan hem med Embla och hennes kompis Linnea, vi hade planerat att de skulle få baka lussekatter. Började med att sätta en deg och sedan lekte tjejerna medan jag diskade undan lite.

Och plötsligt vände sig bara hela världen för mig?! Så otroligt tröttsamt!

Sprang väl tio vändor på dass, och sedan tog yrseln och illamåendet över så jag började kräkas i stället! *suck* Embla ville kissa och muttrade om att hon skulle behöva gå ut och göra det, men jag tog hinken, och tur var väl det för när jag rörde mig var det ju kört. Tog ungefär två timmar, sen släppte det en aning när jag fått i mig lite vatten.

Linnea var lite skärrad, men Embla brydde sig ju inte nämnvärt. Tjejerna fick fixa lussekatterna, och själv fixade jag mat till mig och försökte hålla mig på fötter. Hjälpte dem med bakningen så de inte skulle bränna sig på ugnen eller plåtarna, och åt min mat och fixade lite. Avslutade med att sno ihop mat åt dem båda, och sedan blev Embla upphämtad av sin scoutledare och Linnea blev hämtad av sin pappa.

Själv stöp jag med en smäll i soffan och somnade gott de där timmarna Embla var på scouter.

Tur det, för när hon kom hem tyckte jag hon skulle läsa sin läsläxa för mig, och jäklar vad hon snedtände. Blev ett vansinnigt oväsen, och då sa jag att hon antingen fick läsa eller gå direkt och lägga sig. Svaret blev "nej" vilket inte ens fanns bland alternativen, och sedan rusade hon upp i sin loftsäng i tron att hon skulle kunna sitta där i lugn och ro och strunta i sovandet...

Det sket sig för henne kan man säga.

Jag tog mig upp (trots illamående och mycket smärta), brottades en stund med henne, och slet sedan ner henne därifrån, släpade henne genom hela lägenheten, drog av hennes kläder och hivade henne i sängen och därmed basta. Hon var MYCKET upprörd, men har jag sagt läsa eller sova är det läsa eller sova som gäller, och inget eget hitte-på. Det är bara så energikrävande att hålla på med denna eviga gränssättning och att stå emot allt testande.

Och självklart blir hon värre med det ju sämre jag mår. Det är tufft.

Kände mig rätt slutkörd redan på tisdagskvällen (hopplös, värdelös och meningslös) och undrade hur jag skulle få ihop resten av veckan, men man har inte så mycket val kände jag, och jobbade vidare.

Vilket kommer i nästa blogg. :)

// Ellen :)

Hela veckan har jag förberett mig för att klara av en lördagseftermiddag i Jönköping. Fixat mat så jag haft matlådor för resan och så att jag har mat för de kommande dagarna ifall jag inte är på fötter. Fått hjälp att handla eftersom jag inte lyckades ta mig iväg själv, och så fredagen avsatt till dusch. Vilket jag till slut lyckades med, råkade skvimpa kokande vatten över mina händer och fick andra gradens brännskador på fyra fingrar en stund innan jag tänkt kliva i duschen...

Aj-aj, kan ju säga att det komplicerade min rengöring något, men till slut gick det i alla fall, även om allt blev helt förskjutet mot min plan.

Till slut var det lördag, jag var duschad och ägnade förmiddagen åt att äta och göra i ordning de tre middagar jag behövde ta med mig. Vid halvtolv kom Matte för att ställa sig till mitt förfogande resten av dagen, jag kan inte nog säga hur mycket jag uppskattar det! :) <3

Fick även hjälp att i sista skälvande paniken bekräfta att kläderna jag plockat fram var okej... :P Stackars Matte, åker på alla möjliga uppdrag, men han slapp i alla fall komma ett par timmar tidigare och duscha mig eftersom jag lyckades reda ut det själv på fredagen! :D

Kom iväg i god tid och hade en jättetrevlig resa ner genom ett gråblött landskap. Pratade om allt mellan himmel och jord och hade givande samtal om tunga ämnen, och jag tror vi lyckades stilla min oro inför träffen något.

För det ska då verkligen sägas... att återse kollegorna från journalistutbildningen så här tio år efteråt var inte enbart lockande. Hann ju bara jobba ett år efter skolan innan jag krachade (tur jag utövat yrket åtta år innan så jag ändå känner min yrkesidentitet) och klasskamraterna fortsatte göra karriär på SVT, TV4, Sveriges Radio, Aftonbladet och Expressen... Bland annat.

Vi var nere i god tid, och hann köra ett varv på stan så Matte fick lite tips om trevliga platser att gå med kameran på, innan vi körde upp till skolan. Jag var först på plats. Tog tillfället i akt att gå ett varv på området, kika på elevhemmet vi tilldelats att vara i och känna efter lite.

Skolan ligger otroligt vackert uppe på sluttningen med utsikt över hela Jönköping och Vättern, vid klart väder ser man Visingsö, men igår var det mest grått. Byggnaderna har intressant och inspirerande arkitektur, och det kändes bra att vara tillbaks.


Södra Vätterbygdens folkhögskola, för tio år sedan läste jag journalistutbildningen här, och nu hösten 2009 var det återträff med kollegorna. :)


Utsikt från elevhemmet vi hade fått lov att hållas i. Nedanför syns flera av elevhemmen, Björkgården och Solgården, alla med bedövande utsikt över Jönköping.

Efter en stund dök första klasskamraten upp och min nervositet var som bortblåst. :) En stunds småprat och så kom tredje tjejen, och strax därefter ytterligare två. Resten skulle dröja lite, så vi fem gick upp till elevhemmet och fixade fika och började stämma av vad som hänt under de tio år som gått.

Det var fantastiskt att sitta där uppe vid det höga fönstret med utsikt över hela bygden och skratta, minnas, förvånas... alltså, vad har hänt med de tio åren?! De är sig lika, och jag uppskattar dem verkligen! :) Vi har alla gått olika vägar, alla vi som satt först hade familj, en till hade separerat och försökt kombinera ensamlivet med barn och arbete, en hade en nyfödd bebis, en hade nästan dött under sin graviditet, en hade hus vid havet, en annan bodde på Gotland... ja, det var härligt att göra en avstämning av LIVET så här någonstans mellan 30 och 40 och inse att det kvittar egentligen vad vi gjort och hur det gått, vi LEVER våra liv och det är det som räknas! :D


Återträff på SVF efter tio år, några av journalistkollegorna vid ett trivsamt fikaprat på ett av elevhemmen. :)

Efter en stund kom så resten av gänget, och det blev trängre runt bordet. Här kom fler lifestorys, och det är bara att inse att det inte finns rätt och fel sätt att göra saker på. Bara att det blir olika, och att alla varianter har för- och nackdelar.

Och min oro att komma dit och känna mig misslyckad kom helt på skam. Vi skrattade tillsammans åt den farhågan, och det visade sig att fler tänkt i samma bana. Det var så skönt att vi kunde bekräfta varandras känslor och dela glädjen åt att ses igen i all enkelhet! :D

Hade tvärtom mycket givande samtal om livet, självkänsla, gränssättning, utveckling och vad som är värdefullt. Otroligt intressant!

Vid sjutiden var det bord bokat för restaurangbesök, och Matte var medgörlig och agerade chaufför och följde med in eftersom jag gärna ville in en stund och träffa ytterligare en skolkamrat som anslöt först där. Dock kände jag efter bara några minuter att den sorliga miljön var mer än jag klarade av, så jag knäppte några bilder och tog avsked av alla och sedan begav vi oss hemåt.


Återträff tio år efter att vi lämnat skolan. Några av klasskamraterna/journalistkollegorna är samlade på en mysig (men mörk!) restaurang i Jönköping.


Återträff tio år efter att vi lämnat skolan. Några av klasskamraterna/journalistkollegorna är samlade på en mysig (men mörk!) restaurang i Jönköping.

Det är så SKÖNT att ha med sig en vän man känner sig fullständigt trygg med och kan lita på. Även hemresan blev trivsam, och väl hemma landade vi några timmar med att titta igenom dagens bilder, diskutera bilder och photoshop en stund, och när Matte åkt vidare hem satt jag och drömde om fotografering och att orka utvecklas och lära mig nya saker.

Idag hade jag hoppats orka ta en kort promenad och få lite frisk luft, och kanske se några videokurser för att lära mig något nytt, men jag kom inte ur sängen förrän vid lunchtid. Efter frukost och lunch fick jag lägga mig en stund igen, kroppen är bara inte med mig idag.

Ledvärk, huvudvärk, enorm trötthet, ett munsår och ... ja, jag är helt matt, har ingen energi alls. Är stolt över att jag orkat diska och äta mellan varven under filten. En stund har jag till och med haft på TVn och sett lite bondromantik och dansbandshysteri. :) Lite lagom underhållande när man inte orkar gå ur soffan och än mindre kommer utanför sin dörr. :)

Jaja, jag GJORDE det i alla fall, åkte ner de tretton milen och var med, och jag hade ROLIGT! :D
Stort tack till alla inblandade! :)

Nu ska jag vila igen!

// Ellen :)

Nu kör vi en sista del om min kära bil Jens! :)

Som jag sa i förra bloggen, med motorbytet, besiktning var ju ett kapitel för sig med den här bilen! :P
(Jag rekommenderar dig att läsa de två tidigare bloggarna om bilen om du inte redan gjort det!)

Första gången jag skulle besiktiga fick jag elfel när jag var på väg till stan kvällen innan. Ett par kilometer från föräldrahemmet slocknade ALLT, och klockan var två på natten?! Lyckades hitta tillbaks och felsökte, allt fungerade?! Till slut visade det sig bli överbelastning när jag körde igång helljuset, och efter ett par minuter slocknade allt, dock utan att någon säkring gick... jag ÄLSKAR verkligen sönderskruvade bilar där ett antal idioter varit och rivit i det mesta! Det blir så ... okomplicerat då...?!

Nå, fick ordning på elen till slut, och hittade hem med fungerande lyse.

Eftersom bilen egentligen skulle ha en 262 SB på cirka 110 hästkrafter var det inte helt självklart att vår lösning med en 400 SB på ungefär 400 hk skulle gå igenom... Således blev det lite småpyssel...

Förgasaren åtgärdades att inte öppna fullt på samtliga fyra portar. Faktum är att de större portarna kopplades bort helt. Och de mindre tilläts bara öppnas halvvägs. Det räckte gott, faktiskt. :P

Och för att ta ner ljudet lite svetsade vi kryss i utblåset och tryckte in stålullstvagor från ICA för att dämpa det vassa motorljudet. Men det gjorde jag bara en gång.
Insåg med kylig klarhet i hela ryggen när jag stod i hallen att det var rätt stor risk att de där tvagorna skulle följa med avgasslangen ut, och HUR FAN skulle jag förklara det?! Höll på att dö av nervositet och lättnaden när de INTE for ut var enorm!

Men jag gjorde inte om det. Näe, då tog jag risken att låta det bullra lite mer i stället... Svetsade i ett par små kryss som fick vara kvar i stället, och det räckte tydligen.

Underligt nog passerade vi besiktningen problemfritt varje år, men jag höll ju på att få hjärtproblem på kuppen ska jag erkänna. Dock väckte bilen mer nyfiket intresse än irritation, så jag var nog onödigt nervös.


Min Chevrolet Monza sommaren 1996. Bilder till försäkringen. :)


Min Chevrolet Monza sommaren 1996. Bilder till försäkringen. :)


Min Chevrolet Monza sommaren 1996. Bilder till försäkringen. :)


Min Chevrolet Monza sommaren 1996. Bilder till försäkringen. :)


Min Chevrolet Monza sommaren 1996. Bilder till försäkringen.

En annan grej som ni kanske lagt märke till nu när jag lagt upp lite mer bilder är att det var fyrbult i fram och fembult i bak? Var ju inte enkelt att ta med ett reservjul precis... fick ju bestämma innan om man skulle satsa på fram eller bak... :P

Det satt alltså en inkortad impalabakaxel på bilen. Dock var den väl inte inkortad av något proffs, för det kom en del skumma vibrationer när man kom upp i fart. Jaja, jag hade att göra med alla skitfel så det blev ingen stripkörning för min del som planerat i alla fall.

Körde till och från träffar, hade den i stan, till jobbet och runt på lite mysåkning för att försöka få grepp om och åtgärda alla småsaker som envist strulade. Lite tråkigt men samtidigt mycket lärorikt.

Njöt för den delen fullt ut av att KÄNNA kraften som fanns där. Stod jag still och vickade lite på tårna vred sig hela bilen av kraft. Vilka adrenalinkickar, bara att VETA att det fanns resurser... för att inte tala om ljudet! *STÅPÄLS*

Men man fick ju vara försiktig, tänkte man sig inte för snurrade man ju lätt med bilen på torr väg, och regnade det räckte det inte alltid att tänka sig för heller... Ett fåtal personer fick lov att köra bilen, men jag föredrog att göra det själv. Eller föredrog... jag NJÖT ju av att köra min bil! :D

Vilket inte alla gjorde, han var ju inte helt okomplicerad att hantera, krävde en fot på varje pedal och den rätta knycken med hurst-spaken för att växlarna skulle fungera... :P Det lärde sig "min" mekaniker på Björstigs den pinsamma vägen. Lämpade in bilen till honom för att få hjälp att justera avgasvärden, och frågade om han ville ha en kurs i hantering? Eftersom han själv hade en Firebird med liknande växelssystem tyckte han inte han behövde det, och jag drog iväg på mina ärenden...

När jag återkom hann jag inte mer än innanför dörrana förrän grabbarna började gapskratta och knuffa menande på "min" mek...?! Det visade sig att varken han eller någon annan lyckats få i någon växel... de hade vackert fått knuffa runt bilen för att fixa mina avgasvärden! :P

Den gången njöt jag mer än vanligt av att skjuta i växelläget med en bestämd knyck och sedan trampa till och rita små märken på deras plan... ;) Ärligt talat är jag rätt säker på att de också uppskattade den manövern! :P


Senvår 1999. Jag sitter i bilen utanför skolan där jag läste journalistutbildningen.Observera att huven är avplockad - som vanligt! :P


Senvår 1999. Utanför skolan där jag läste journalistutbildningen. Skolkamraterna tyckte det var mycket intressant (och ganska märkligt!) med en bilhobby, de flesta körde möjligen bil om de behövde och de andra reste kollektivt... :)


Jag och bilen utanför skolan där jag läste till journalist. Huven står mot flaggstången, minns jag rätt fyllde jag på vatten.

När jag så småningom satt där med hus och barn och en gubbe som tyckte min bil var onödig och tyckte vi skulle sälja den och renovera huset i stället lät jag mig övertalas. Han var för den delen inte alls förtjust i bilen, de kom inte överrens och han fick bara motorstopp och problem och satt för trångt och... ja, jag vet inte allt vad han hade att invända mot lilla bilen Jens.

Han tyckte att vi i stället skulle behålla hans Ford Fairlane -64, en fyradörrarsbil som utan tvekan var mer lämpad som familjebil. Dessutom behövdes pengar till ett nytt pannrum, nytt uthustak, en kulvert och massa annat till huset. Således kom Monzan ut på annons, och våren 2002 kom Peter från Åmotfors och hämtade honom.

Det SVED i hjärtat. Men trots allt, nu hamnade bilen faktiskt på strippen, och när han ringde mig efter en tid var han MYCKET nöjd med bilen. Han hade visst vunnit några cupper, och såvitt jag förstod hade de i princip bara fixat kylningen. Har hört på omvägar att bilen gick med "min" motor i flera år, tills de fick för sig att testa med lustgas också... ;) Mycket vill ha mer... :P


Våren 2002. Sista bilden jag har av bilen. :( Biltvätt pågår, köparen är på väg. Och Embla är inte stor. :)

Nu ikväll har jag faktiskt skickat ett SMS till transportstyrelsen... Bilen är såld igen, och finns nu i närheten av Åkers Styckebruk. Det är inte utan att jag är väldigt nyfiken på vad som hänt under åren som gått sedan jag sålde honom, och är det någon som sett "min" bil eller har bilder eller information blir jag jätteglad över lite "skvaller"... :P

Även om vi hade mycket bekymmer kommer Jens alltid ha en mycket speciell plats i mitt hjärta och jag kan fortfarande inte riktigt förlåta mig själv för att jag SÅLDE honom! :´(

// Ellen :)

Fortsätter här att berätta om min tid med Jens. :)

Läs förra bloggen om ni inte gjort det redan, där har ni början på storyn! :P

Ny motor var det ja... :P Finns plats för en smallblockare stoppar man såklart ner en smallblockare... och på utsidan syns det ju inte om det är en 262 eller 400, eller hur? :P Och vad som hänt mer på insidan syns ju inte heller? :P

Således letade jag fram en finfin nybyggd 400 SB nere i Helsingborg, killen som byggt motorn skulle rejsat den i sin egen bil, men tanten hade fått spel och satt stopp, så nu var den till salu. På vägen ner, tidig lördagmorgon i morsans Blazer 6,2 diesel, med släp efter. Låg och marschade i 130 på motorvägen, solen var på väg upp, det var öde på vägen (tack och lov).

Plötsligt sa det KABRAK-BANG-PANG-KABONG! Höll på att skita i byxorna, vi stod på bromsen och undrade vad i helv... ?!

Ut, såg inget konstigt på vägen, tittade under bilen och såg ingenting, var på väg in igen när det sakta sjönk in... INGENTING?! Just det. Tomt under bilen. Där ska det ju normalt sitta en rätt grov kardan?!

Den hade alltså gått av och farit iväg? Nästan en meter lång, tung som ..... , sannolikt grymt roterande...? Letade en god stund innan jag gav upp, fick vackert ringa hem till mor och förklara att vi tappat bort hennes kardan ungefär 40 mil hemifrån och inte kunde hitta den... Syntes på brottsytan att det nog varit sprickbildning en längre tid.

Hur som helst, tack vare fyrhjulsdriften gick det slå om naven till framhjulsdrift och fortsätta resan, kändes dock lite stukat. Fick med oss en kanonfin motor som enligt utsago skulle vara god för 400 hk, och kom till slut hem och kunde hinka den på plats. Ja, och så fick jag ringa PG i Tibro och ragga upp en ny kardan åt mamma också, såklart. Oups!


Ska man ändå byta motor kan man ju lika gärna göra det ordentligt?! Här är en 400 SB med runt 400 hk på väg ner i min lilla bil! :D Anders, Björn och Storm. :)


Storm måttar lite för ett nytt motorfäste när V8an ska få plats i min Monza.

Eftersom det fanns en ide om att köra bilen på strippen dög det inte med vanliga grenrör heller, utan rejäla headers och dubbla 3" skulle det vara... Och det blev det. Vilket drog med sig nästa problem, som dock inte upptäcktes förrän långt senare, när bilen envist misstände och bråkade. Mina tändkablar smälte!

Efter några uppsättningar kablar, lindade headers och små klämmor och anordningar för att hålla isär kablar och headers fungerade det till slut hjälpligt i alla fall. Men det var nästan onödigt spännande den där natten på skövdevägen när jag lyfte av huven och insåg att det hoppade gnistor åt alla möjliga håll, där nere i motorrummet som hade en tunn fin oljefilm precis överallt efter ett svårlokaliserat oljeläckage...

Det visade sig vara en liten plugg i framkant där det pressade ut lite olja när den tunna racingoljan jag hade i motorn blev varm och jag körde lite hårdare. Och dropparna som kam landade på fläktbladen, och... ja, ni fattar... :P Men innan jag HITTADE det!? Puh! Blev många resor bort till nästa by utan huv i jakten på en herrans massa skitfel!


Motorn på plats i bilen! :) Nu är det bara... resten kvar. :P


Det fattades delar av inredningen när jag köpte bilen, så framstolar, ny matta och lite annat behövde fixas.

Det satt recarostolar i gult och svart i bilen vid köpet, och resten av inredningen saknades. Lyckades dock lokalisera den hos en tidigare ägare, och fick tag i den just som han var på väg att skicka allt i en container i en stor garagestädning! Ibland ska man ha tur. Dock var mattan sopor, så den fick gå ändå, och alla säten hade möglat och var rätt otäcka.

Försökte beställa matta, men fick fel ett par gånger och gav upp. Gjorde en ny matta av blå uterumsmatta med grova gumminabbar under istället. Det blev en fin luftspalt, men det var ett helvete att forma mattan efter Monzans ojämna golv, kardantunneln är så hög att den även fungerar som armstöd... Till slut hade jag dock fått till det så jag var nöjd, och det blev även matta i bagagerummet.

Stolarna tog jag upp till köket i min lägenhet på tredje våningen och skumtvättade omsorgsfullt. I lägenheten hölls jag förresten med lite av varje, såsom renovering av förgasaren, en fyrportad 650 dubbelpump. :) Precis lagom.


Förgasarrenovering pågår... på skrivbordet i vardagsrummet.... Det har sina poänger att bo så man bestämmer själv... :P

Tyvärr är det väl ofta så att är man dryga 20 år och ger sig på att bygga om en bil så pass rejält att man får göra ett riktigt hopaplock på delar för att få det att fungera tenderar det också att bli en hel del problem.

Sommaren 1996 körde jag en hel del med bilen, men jag minns knappt någon resa utan problem heller. Det var misständningar (visade sig ju att tändkablarna smälte), oljeläckage, och när jag sedan började köra fort efter inkörningen flexade fläkten så mycket att den gick i kylet och det blev en akut ombyggnad med ståltråd och silvertejp på Tre Älgar utanför Grästorp på väg ner till Trollhättan. Det var lite trångt där, att få ner både mekanisk fläkt, headers, generator och en massa remmar och ett rejält kyl. Tydligen behövdes lite mer plats, eller lite stummare material...

Sedan vägrade bilen starta när den var varm, och vi gissade att det berodde på att startmotorn låg inlindad i headersen på ena sidan... Visade sig vara lurigare än så, det var ett jordfel som kom och gick med värmeväxlingar... Tog sin lilla tid att komma på. Men var ju oförskämt lätt att fixa till slut.


Sommaren -96 var tuff. Här en bild från Trollhättan. Bilen gick varm, tryckte ut olja, fläkten flexade och drog i kylet... allt på samma resa... Dessutom startvägrade den allt som oftast. Och tändkablarna smälte. Mycket felsökning och funderande det året.


Lilla bilen på den oerhört heta träffen i Varberg, sommaren 1996. Fick köra med full värme och ändå gick vi i kok vid entrén! :P

Nu blir det så där hejdlöst mycket text och bilder igen... jaja, det får bli en del till då, där ni får se hur det blev till slut, och hur det gick till att besiktiga lilla bilen Jens, som han fick heta på grund av sitt registreringsnummer! :D

Från 110 hk i en 262 SB till 400 hk i en 400 SB är ju inte HELT okomplicerat i besiktningshallen... ;)

// Ellen :)

Har suttit och plockat med gamla bilder igen. Ni som läst bloggen vet ju att jag drömde om en Cheva -57a, men trots sommarjobb och extrajobb och arbete räckte inte pengarna till det. Fick nöja mig med att köra andras bilar, var extremt mycket chaufför där åren när jag just fått körkort.

Nå, släppte ju inte tanken på en egen jänkare, men började dra mer och mer åt racing i stället. När det så dök upp en möjlighet att lägga vantarna på en liten Chevrolet Monza passade det sig så bra att det blev affär. :)

Det var 1995, jag var tjugo år och hade ÄNTLIGEN en egen hobbybil. :)


Jag köper min Chevrolet Monza, hösten 1995. :)


Hösten 1995. Vi hämtar hem min Chevrolet Monza. Min styvfar surrar och jag passar på att knäppa ett par bilder.

Bilen fanns i Västeråstrakten har jag för mig, eller var det Eskilstuna? Det var en bit härifrån i alla fall, och vi drog hem den på transport. Vi blev mötta av en tjej på gården där bilen stod på förvaring, och hon kom i en fin Cheva -58, SÅNT glömmer man inte. :) Vi tog mammas Blazer upp, och fick vinscha upp Monzan på släpet eftersom den var stendöd. Min styvfar körde, och kompisen vars släkting ägde bilen var också med upp. Och jag blev stolt ägare till en liten Cheva! :D

Dock visade det sig snart att det inte var en så lycklig ägare. När bilen var hemma, batteriet var laddat och jag fyllt på och kollat vätskor var det dags för start. Och det formligen PISSADE vatten om motorn, en nyrenoverad liten fin sexa. Vid närmare kontroll visade det sig att bilen stått förvarad utan vatten, men vid en flyttning hade någon slagit i vanligt vatten... och glömt släppa det efteråt. Således hade blocket frusit sönder! :(

Det blev till att lyfta ur den lilla fina maskinen och göra ett motorbyte. Givetvis skulle det åter ner en åtta under huven, bilen hade en 262a original, och en smallblock är alltid en smallblock och går således få dit oavsett borrning, eller hur?! :P Ni misstänker väl inte att det var ungefär här allt började gå snett? :P


Björn tycker INTE om att vara med på bild. Den lilla fina nyrenoverade sexan ska lyftas ur bilen då den frusit sönder.


Nyrenoverad liten V6a som tyvärr frusit sönder.


Rejäl spricka i blocket, synd på en annars fin liten motor i gott skick!


Här var det tomt. Men inte folktomt direkt! :P Mamma, Björn, Anders, Storm och grannen Åke tittar där motorn satt....

Den uppmärksamme läsaren kände nu kanske igen min ena mekaniker på bilden! :)
Först min TOTALT bilointresserade mamma, ni vet hon som inte heller kom på att det heter kompress, inte kompressor, den där jag hade i ansiktet nyligen... Sedan min styvfar Björn, han som kör Pontiac -47a med framhjulslyft på Moholmsstrippen numera. Och min lillebror Anders, han som hade änglavakt i somras när han small med sin Pickup, och dessutom är banbyggare och bärgare på Moholmsstrippen.

NÄSTA mekaniker däremot... DET är ingen mindre än Storm, som fortfarande åker på att hjälpa mig med mina bilar! :P Tror dock han tyckte det var ROLIGARE på den tiden vi höll på med motorbyte i jänkare än nu när det mer är bromsok på en V40... vet inte om jag vågar fråga... :P
Men Storm och jag har alltså hängt ihop i drygt femton år nu! Jisses vad tiden går! Och allt är bilarnas fel, för det började med ett "Är det din bil som står där?" när vi sprang ihop utanför huset där vi båda hade lägenhet en gång i forntiden... :)

Kan ju passa på att klämma in ett stort TACK för att du finns i mitt liv, du är värdefull, inte bara som mekaniker! :)

Kan även passa på att bryta här och göra en del två med nya motorn för att ni inte ska läsa ihjäl er här och nu! :P

// Ellen :D

Jahopp.

Var i Göteborg igår, och fick en ordentlig genomgång och lite nya preparat.

Det är så skönt, har gått hos Patrik i så många år att jag inte behöver dra någon bakgrund eller krångla till det, jag kan alltid börja precis i nuet och tala om vad som pågår, och så gör han sina tester och vi pratar och bestämmer tillsammans vart tyngdpunkten ska läggas.

Just nu blev det virusbekämpning, min tunntarm är inte i skick så jag tar inte upp näring som jag ska, och dessutom ligger något skräp i lungorna också, vilket jag inte känt av men det både syntes på skärmen och han kände det också vid testningen. Blödigheten behöver vi också få styr på, blödde ju rejält även när de tog leverfläckarna så något är ju inte helt i balans med koaguleringen.

Således, b-vitaminerna jag gått på i flera år står kvar, c-vitaminerna tog vi bort för att inte reta tunntarmen mer, zinken är suverän vid virus så den har jag kvar fast i ren form, a-vitaminer i droppform och trollhassel för att få bukt med blödningarna och gynna slemhinnorna i hela kroppen. Fick även kapslar med bra tarmbakterier för att gynna tarmsystemet.

Nu är det bara att sätta igång med alltihop, började faktiskt redan i går kväll, och hoppas det hjälper. Det känns bra och genomtänkt i alla fall, mycket trevligare än Cyklokapron, Cipramil, Orudis och Losec. :)

Fast... då hade det ju varit så gott som gratis, nu fick jag betala 1700 kronor. Men jag tänkte ju bli frisk också, inte bara symptomfri och full av biverkningar.

Även mamma fick sig en genomgång, först på scannern och sedan kinesiologiskt, och när han dessutom kände av hennes ryggproblem passade han på att ge henne en naprapatisk behandling när hon ändå var där. Spänningar i ryggen kan ge alla möjliga konstiga signaler i kroppen, så det är ju skönt att han faktiskt kan ta helheten.

Dessutom var stämningen som vanligt avslappnad och trevlig, så vi satt och pratade om politik, studier, vaccin, tv-debatter, skola, föreläsningar och mycket annat emellan också. Vi fick betala för varsin timme precis som vi bokat, men kom inte därifrån förrän vid halvåtta på kvällen.

Blev således en lång dag, men som vanligt mycket intressant och lärorik. Jag känner fortfarande att jag brinner för att funktionsmedicinen ska accepteras som behandlingsform, och ska försöka jobba för det politiskt framöver. Helt enkelt försöka få våra riksdagspolitiker att reflektera över frågan (mer än vad som redan gjorts, några arbetar ju redan för detta, och jag vill backa upp det arbetet och hjälpa till där jag gör mest nytta!).

Första steget mot ett godkännande är ju att utforma en bra validering och kontroll av terapeuterna, där borde man kunna dra nytta av KAM, kommittén för alternativ medicin, www.kam.se. Det är också viktigt att utbilda vanliga sjukvården i vad funktionsmedicin är. Idag skuldbelägger vården ofta oss som söker andra vägar till hälsa, och jag tror det mestadels beror på bristande kunskaper. I USA har ju utbildningarna inom integrerad funktionsmedicin klassats som de allra bästa, och många läkare läser just de kurserna för att de anses så värdefulla.

Får jag möjlighet tror jag även att jag ska sätta mig och plugga en del funktionsmedicin för att ha mer på fötterna i det arbetet.

Det var lite visioner det! Hm... mer såhär i vardagen bör jag... fixa lunch, gå igenom tidningarna jag inte hunnit/orkat läsa, rädda steken som är i ugnen och ta hand om diskberget. Det känns som ett rätt lagom dagsprojekt, eller i alla fall det jag hinner och orkar med av det.

Är fortfarande helt groggy och trött av blodförlusten, så jag får ju vila rätt ofta, men det är okej. Jag har inget viktigare för mig än att ta hand om mig och försöka bli bättre. :) Och förströ mig med något trevligt då och då. :) Kanske gör jag en vardagsflykt hit och berättar om nästa bil i min bilhistoria... ;)

// Ellen :)

...fortsättning från föregående bloggar.

Eftersom jag kört fast i såväl sjukvård som näringsterapi var det dags att göra något åt saken. Ringde upp till IFM-kliniken i Falun, som drivs av Peter Wilhelmsson som bland annat skrivit böcker om integrerad funktionsmedicin. Efter ett samtal sa han att jag givetvis var välkommen upp till honom, men att jag också kunde välja IFM-kliniken i Göteborg, där han kunde rekommendera Patrik Söderqvist.

Patrik arbetade brett, och det var en förutsättning för att jag skulle börja hos honom. Jag hade sett på mina nätvänner att de som fick bra resultat hade terapeuter som inte bara använde hårmineralanalys eller näringsterapi.

Patrik började med att titta på alla de håranalyser som tagits redan. Och så gjorde han impedanstest med elektriska impulser. Och ett blodtest som han studerade i mikroskop och berättade om det han såg och visade på en skärm samtidigt. Och han lät mig fylla i massa papper med symptom. Och han testade mig kinesiologiskt. Och klämde sig igenom hela mig som den naprapat han också är... Böjde och bände och knackade och grejade.

Han kom fram till att mina obalanser stämde med det min första terapeut konstaterat, men att hennes terapi drivit på mina organ så hårt att de inte orkat ordentligt. Alltså fick jag avgiftningssymptom, kopparöverskottet och annat släppte i kroppen, men kom inte ut eftersom organen inte fungerade som de skulle.

Därmed började han med att behandla mig så alla organ skulle komma igång, och först därefter satte han in mineraler igen. Efter några år hade kopparvärdet sjunkit drastiskt (ska vara runt tre, förgiftad är man vid sju och tabellen tar slut strax därefter, mitt värde började på 24!!!). Jag var helt fri från endometriosbesvär, astman var helt under kontroll (hade till och med låtit mig övertalas av dåvarande sambon att skaffa hund under behandlingen, trots hundallergi sedan barndomen!) och många symptom hade minskat ordentligt.

Efter en omsorgsfull amalgamsanering tog jag ännu ett steg upp på min hälsostege. Jag kunde börja köra bil igen, vilket jag inte vågat på ett par år eftersom jag mått så dåligt.

Plötsligt satt jag ensam i en lägenhet med barn och hund och klarade av det! Vilket lyft!

***

Och så där har det rullat på. Jag mår inte BRA, men klart bättre än jag gjorde innan jag fann funktionsmedicinen. De gånger jag vänt mig till sjukvården för att få hjälp har jag oftast bara blivit nonchalant bemött, eller i några fall totalt idiotförklarad. Att inte bli tagen på allvar eller behandlad med respekt har gjort att jag alltmer vänt mig bort från den traditionella vården.

Jag fick till slut, efter sex års väntan en psykologkontakt, och vi hade terapeutiska samtal en tid. Problemet var att psykiatrin inte heller tyckte att jag hörde hemma hos dem, och det är nu flera år sedan jag senast hade kontakt med dem. Dock var min första psykolog en pärla, som ställde obekväma frågor och fick mig att komma igång ordentligt med min personliga utveckling, en intressant process som jag tror jag kommer fortsätta med resten av mitt liv.

Jag börjar känna att jag VET rätt bra vad jag behöver göra för att fungera så bra som möjligt.
Och jag har en tro på att det går att leva på det här sättet.

I våras fick jag också en diagnos från sjukvården som jag själv tycker känns rimlig. Efter att jag själv läst om sjukdomen och kontaktat en specialistmottagning och skrivit en egenremiss konstaterade specialisten där att jag tveklöst stämde in på ME/cfs och nu har jag det på papper. Dock är prognosen usel, det finns ingen behandling, sjukdomen är kronisk och livslängden är normalt förkortad med cirka 25 år. Många ger upp och tar livet av sig.

Däremot finns en hel del studier på min sjukdom inom alternativmedicinen... jag tar den vägen, och tänker göra vad jag kan för att ge mig så bra förutsättningar som möjligt. Jag vill inte överleva, jag vill LEVA.

***

Där ingår också att kämpa för ekonomin. Jag tycker det är så jäkla illa att den här behandlingen inte går att få utan att man måste betala alltihop själv. 1500 i månaden, ungefär, sedan april 2002. Ni kan räkna själva. Det är inga småpengar. Och specialkost på det.

Det har varit mycket trial and error och jag känner mig rätt säker på vad jag gör numera. Men det optimala vore ändå att kunna åka ner till Patrik varannan-var tredje månad och stämma av, och ta de tillskott som behövs. Då tror jag att jag skulle nå längre än jag gör nu, när jag hela tiden måste väga mot ekonomin, och tar minsta möjliga dos för att bara upprätthålla en miniminivå, och det går ett halvår mellan avstämningarna. Står bara och väger i ett läge där jag förhoppningsvis inte blir sämre i alla fall...

Orkar jag tänker jag arbeta för att komplementärmedicinen ska certifieras, granskas och bli ett valbart alternativ till den vanliga sjukvården. Nej förresten, alternativ är fel ord. Komplement är vad det är. För tillsammans skulle de kunna uträtta underverk. Som det är nu ser sjukvården ner på de här kunskaperna och det är synd, för det finns så mycket att vinna för patienterna på acceptans och samarbete.

Dessutom vore det kostnadseffektivt. Jag tycker inte det är rimligt att symptombehandla massor av patienter när det ofta finns ganska enkla orsaker, som dessutom är ganska lätta att behandla. Så mycket tabletter jag erbjudits genom åren, jag kanske borde accepterat dem, sålt dem på svarta marknaden och finansierat min behandling på det sättet?

Hade det här varit godkänt hade min ekonomi förresten klarat sig. Antingen hade det varit högkostnadsskydd även på den här behandlingen och då hade jag inte haft alla utgifter. Eller så hade jag kunnat få handikappersättning för ökade omkostnader.

Jaja... det blev mycket text, men jag kände att jag behövde reda ut vad det är jag håller på med och varför, då många engagerat sig i min situation och undrat varför jag inte får den hjälp jag behöver eller vänder mig till vanliga sjukvården. Nu vet ni. :)

// Ellen :)

... fortsättning på föregående blogg.

Sjukvården ja... Under det första halvåret på näringsterapin hade jag fortfarande enorma problem med svåra smärtor och kraftiga blödningar, så pass att jag svimmade varje månad. En natt hösten 2002 vaknade jag av att jag skrek. För att inte väcka resten av familjen krälade jag ner och la mig på soffan där jag försökte andas mig genom natten. Jag som fött barn utan smärtlindring ett drygt år tidigare trodde uppriktigt att jag skulle dö, jag hade så ont att jag inte fick luft. På morgonen ringde jag efter en ambulans...

... och fick ingen!

Trots att jag kippade efter luft och höll på att förlora medvetandet flera gånger under samtalet förklarade de bara för mig att "vi skickar inga ambulanser för lite mensvärk, kan du inte köra själv kanske du kan få hjälp av någon?". Jag fick tack vare en tidigare remiss lov att själv ta mig in till smärtmottagningen på sjukhuset, där de satte på mig en TENS-apparat som skickade elektriska impulser genom kroppen på mig, och sedan förväntades jag åka hem. Det gick ju inte. Jag bad att få komma över till gynakuten, men se det var omöjligt.

Då behövde jag först åka upp till vårdcentralen på min hemort och därifrån få en remiss till gynakuten?!

Jag gav upp, och försökte ta mig därifrån. Det gick ju inte. Jag svimmade på golvet av smärtorna när jag försökte ställa mig upp.

DÅ gav de med sig och la mig på en grön rullbår och körde mig till gynakuten i stället. Där fick jag sedan ligga och vänta i sex timmar till, för de hade förlossningar och annat som var prioriterat. Jag tackade flera gånger nej till smärtstillare eftersom jag vet hur sjuk jag blir av sådana, jag klarar inte mediciner överhuvudtaget utan att få sanslösa biverkningar. Därmed gjorde de tyvärr bedömningen att jag nog inte hade så ont, trots allt...

Framåt kvällen kom en läkare för att titta på mig. Problemet var att varje gång han nuddade mig krampade jag tills jag svimmade. Han blev arg på mig, kallade in en kollega och de förklarade hur sjåpig jag var och att jag måste "skärpa mig". Jag ville inget hellre, men det gick bara inte. Till slut bestämde de sig för att ge mig lugnande och förbereda sövning, varpå jag nästan fick panik. De fick lova att bara ge mig halv dos lugnande, och tur var väl det, jag blev så gott som medvetslös av den halva dosen lugnande medel... Narkosläkaren var riktigt upprörd eftersom han hade svårt att få kontakt med mig inför sövningen.

Vaknade ett antal timmar senare och mådde uselt. Det visade sig att jag haft en cysta som brustit och slitit sönder ett blodkärl. 1,5 liter blod hade runnit ut i buken och stod och tryckte upp mot lungorna på mig. De hade fått göra flera operationshål för att kunna stoppa blödningen. Tre påsar blod fick de ge mig, och de konstaterade att jag nog inte klarat mycket mer än någon timme till med den blödningen jag hade.

Och de hade insett att jag nog haft rätt ont, trots allt...

Blev kvar på sjukhuset i nästan en vecka, eftersom jag var i så dåligt skick.

Jag fick i alla fall diagnosen endometrios, och erbjöds en hormonbehandling. Eftersom jag blivit urdålig på andra hormonbehandlingar och som sagt brukar få samtliga biverkningar av det mesta valde jag att avstå.

...fortsättning följer...