I morgon ska jag ner till Patrik igen. Det är nödvändigt. Jag har ju inte varit nere sen i somras, då jag fick fondpengar från social samfond i Götene, och nu har flera tabletter tagit slut och jag mår lite konstigt...

Det optimala vore att jag kom ner varannan-var tredje månad för att stämma av, och att jag kunde trappa upp och köra full dos däremellan. Nu går inte det. Jag tar minimalt med tabletter för att hålla mig på fötter, och därmed får jag inte heller den effekt jag sannolikt skulle kunna få om allt var optimerat.
Men det är tyvärr en kostnadsfråga. Alternativmedicin får man bekosta själv.

Dock har jag fullt förtroende för den här behandlingen. Fick hjälp så sent som i fredags, akut per telefon, och hade jag inte fått det hade jag behövt ringa efter en ambulans, så pass allvarligt var läget. Och trots den rådgivningen fick jag lova terapeuten (som ringde upp mig trots att det var efter arbetstid) att om det inte genast vände skulle jag larma ändå. Jag lovade. Och behandlingen hjälpte. Blodflödet (som det var fråga om då) avstannade, som tur var, förlorade mellan en halvliter och en liter blod på 18 timmar, svårt att beräkna när det rinner okontrollerat och man ser handduk efter handduk färgas röd samtidigt som man blir snurrigare och snurrigare i skallen...

Då undrar förstås många varför i helvete man inte ringer sjukvården i det läget? Det är en lång historia, men det handlar om förtroende.

***

Jag litar helt enkelt inte på sjukvården, och känner inget förtroende för dem.

Jag blev sjukskriven i januari år 2000. Jag spydde hade yrsel, svimmade, magen var åt helsike, allergierna skenade, jag fick knappt behålla någon mat, minnet svek och ingenting fungerade. Min dåvarande läkare satte diagnosen "svår stress" och erbjöd mig antidepressiva som jag inte ville ha.

Jag gick hem och grät och sov ett par veckor, insåg att man inte närapå jobbar ihjäl sig om man är i balans, och bad att få träffa en psykolog för att försöka reda ut varför jag kände ett behov av att prestera för att duga. Fick ingen psykologkontakt, men fick träffa några trevliga kvinnor som klappade lite på mig och sa "jag förstår att det här är jobbigt för dig, lilla vän" och åter frågade om jag ville ha lite antidepressiva tabletter...

Jag hade taskiga blodvärden och brist på B12, men efter några utredningar som inte gav något konkret (allergier, gastroskopi, gyn, infektion, yrselutredning öron-näsa-hals) överfördes jag till psykiatrin med stämpeln psykosomatiska problem. Där klappade folk på mig med förstående miner och försäkrade mig om att jag verkligen hade det jobbigt, men det var ju inte så konstruktivt och mer än så blev det inte.

Då och då lades jag in med dropp för uppvätskning, när jag varit så dålig att jag höll på att dö av uttorkning, vilket hände emellanåt. Intressant nog kunde jag komma från en avdelning med en droppställning i släptåg till nästa avdelning där de tyckte vätskedrivande skulle vara en bra ide.... Snacka om att inte se helheten.

Jo, förresten, jag skickades även på ätstörningsutredning.
Under åren har jag varit på samma mottagning tre gånger, sista gången jag remitterades dit för samma jävla anorexi som de misstänkte från början ringde jag bara in och talade om att jag var hänvisad till dem IGEN, och undrade om de ville ha dit mig. De suckade djupt och undrade hur många gånger de skulle konstatera att jag inte hade någon ätstörning innan läkarna accepterade det...

Det där har alltså hänt gång på gång. Jag har kommit med ett problem, värk i lederna, inte fått behålla maten, yrselattacker, svåra blödningar, extrema smärtor, svimningar eller annat, och de har antingen klassat mig som ätstörning eller psykfall.

Och någon konkret hjälp har jag inte fått. Till slut gav jag upp.

Påsken 2002 hade jag så mycket problem med svamp i kroppen (systemisk candida - låg i princip medvetslös utan att kunna vrida blicken för då började jag krampa och kräkas) att jag fick en kur från infektionsmottagningen. Reaktionen blev akut. Blev så dålig att jag återigen trodde jag skulle dö, och ringde i panik för att få hjälp. Blev så nonchalant bemött att jag bestämde mig för att nu fick det vara nog.

Eftersom sjukvården uppenbart inte varken kunde hjälpa mig eller var intresserade av att se helheten insåg jag att jag var tvungen att gå en annan väg om jag skulle överleva.
För leva ville jag ju, jag förstod bara inte hur det skulle gå till.

***

Efter att ha läst en massa på nätet om mina symptom, diskuterat situationen med andra, och lånat böcker jag knappt orkade ta till mig i min risiga situation (kunde inte ha på TVn eller radion, var känslig för ljus och ljus och fick hjälp av kommunen med matlagning och hygien) kom jag fram till att jag skulle prova näringsterapi.

Utifrån tanken att kroppen är en helhet där allt hänger ihop och att det behövs en viss nivå av vitaminer, mineraler och näringsämnen för att allt ska fungera försöker man alltså balansera nivåerna för att ge de bästa förutsättningarna till funktion och läkning. Och dessutom tar man bort belastningar som gör det svårt för kroppen att fungera, tex identifierar och plockar bort sådant man inte tål, och försöker bygga upp tolerans innan man provocerar igen.

Min första näringsterapeut gissade vid ett telefonsamtal på hög koppar och systemisk candida.

Vi åkte dit, vi fick stanna ett par gånger på vägen för att jag spydde så mycket, och väl framme fick jag bäras in och sitta med stöd. Hon gjorde en hårmineralanalys och när svaret kom efter några veckor visade det sig mycket riktigt att mitt kopparvärde var skyhögt och att en del annat var åt pipan det med. I analystexten läste jag om flera av mina symptom utifrån provsvaret och fick förklaringar på problem jag inte ens tagit upp med näringsterapeuten.

Jag kände att det var värt att prova behandlingen och körde igång. Vi stämde av på telefon, och efter åtta veckor skulle vi ta nya prover och göra lite uppehåll och se hur det fungerade.

Bara ett par dagar in i behandlingen kände jag hur det vände. Jag spydde inte längre! Jag fick mindre yrsel och mer energi! UNDERBART!

Men säg den lycka som varar. Under behandlingsperioderna blev jag först bättre, sedan allt sämre, och till slut blev jag liggande i avgiftningssymptom, och under pauserna kändes det först som vila och sedan kom problemen tillbaka och kroppen formligen skrek efter sina tillskott.
Kämpade på i åttaveckorsintervaller, med fyra veckors paus och sedan på igen med åtta veckor... och höll ut i ungefär två år.

Under hela den här tiden diskuterade jag behandlingen på nätet också, och jämförde erfarenheter och kunskaper, och därigenom lärde jag mig MASSOR! Till slut förstod jag att min terapeut inte var kunnig nog att hantera mig eftersom jag fick så grova avgiftningsymptom och min förbättring avstannade. Men jag gav inte upp, det här kändes ju ändå som om jag var på rätt väg, och sjukvården hade fortfarande inte något bättre att erbjuda mig.

... forts följer...

Jag skulle egentligen skriva lite om min behandling och de knepiga sjukförsäkringssystemen, men eftersom det känns som någon hällt sirap i mitt huvud ägnar jag mig åt den mer lättsamma uppgiften att berätta lite mer bilhistoria!

Nu ska ni få träffa min andra bil! :)

På den här tiden, då jag var sjutton år, körde familjen V8 till vardags. (ska rota fram lite sådana bilder också framöver, jag lovar, några är bara så hiskeligt jättepårymmen?!) Det innebar att vi läste Wheels Magazine. Nåde den som rev plasten av nya numret när det kom, det var min styvfars högtidsstund att ta med den in på lilla dass och där avnjuta den nyöppnade olästa. Det var också där vi andra fick gå och låna den, men nåde oss om den inte var på sin plats när han skulle in på sittning! :P

Emellanåt letade det sig även hem en och annan Bilsport, jag spanade ju epatraktorer och hade faktiskt vänner vars byggen blev publicerade! :D

Nå, för att återgå till storyn, i tidningshögen på dass fanns förutom jänkarna och epatraktorerna en riktigt kul följetong om bubblatrimning. Den var ju inspirerande, och jag hade ju redan en bubbla som reservdelsbil/lekbil och planerna blomstrade... :P


Någon mer här måste vara gammal nog att minnas den här härliga bilden?! :P

Själv drömde jag om bubblor på längden, bredden och tvären. En mörkt blå metallic kanske? Den hamnade i en animerad film på skolan i stället för i garaget, gjorde den i blått glanspapper och hittade på en fin story om hur den var på rymmen, och läraren var mycket imponerad av hur den gäspade så bagageluckan dolde hela framrutan och reservhjulet blottades... :P

En annan version förverkligades på praktiken på en reklambyrå, i liten skala då såklart. Kom från leksaksbutiken, lackades knallröd, med utskurna svarta prickar på hela bilen... Till detta givetvis en svart BH! :D

Ritade små bubblor högt och lågt, ofta samtidigt som jag pratade i telefon...


Telefonklotter i förstoring... :)

Och i verkligheten då?

Mjo, förutom den uppgivna orange som lärde mig köra bil (och lärde mig vad man INTE ska göra) fann jag vid sjutton års ålder en till 1302 -72. En ljusblå. Som bara var lite rostig. Trodde jag.

Gick åt fyra nya skärmar och drygt en kvadratmeter plåt som min styvfar tålmodigt hjälpte mig få på plats. Efter hans varningar om att vara försiktig med vinkelslipen och inte sprätta upp mig så tarmarna rann över garagegolvet blev min oro så stor att respekten förbyttes i rädsla och han fick helt enkelt ta över - är man RÄDD för en maskin blir den farlig. Jag kan kapa och punkta hjälpligt, men det här skulle ju bli en användbar bil, helst innan pensionen dessutom.

Trösklarna var helt ihoprostade, i dem går värmekanalerna dessutom så det fick bli 40x80 balk i 4 mm gods, det lär även ha förbättrat krocksäkerheten något... (hittar ni någon gång resterna av en bubbla och ett par typ järnvägsräls där trösklarna borde varit är det sannolikt denna bil, de lär ALDRIG rosta bort! :P )

Nå, att få ur motorn för lamellbyte fixade jag i alla fall utan hans hjälp, i folkracegaraget i Lidköping där jag och en hop med bilglada pojkar flyttat in. :) Men hjälp fick jag. När jag släppt på de fyra bultarna och fått löst allt fick de lyfta bilen så vi kunde dra ut hela paketet rakt bakåt. Mycket smidigt. :D

Bilen skulle vara klar till artonårsdagen hade jag tänkt, men så blev det inte. Fick lov att ställa på min mammas gamla Golf GTi för att ha en manuellt växlad bil att övningsköra med, och bubblan togs hem och lackades i föräldrahemmets garage.

Jag flyttade ju hemifrån när jag var sexton, för att plugga foto-film/video på annan ort. Att mitt i det komma på att renovera bil... fråga inte hur jag var funtad, det verkar idiotiskt att bo i egen lägenhet med studiebidrag på 750 och inackorderingstillägg på runt 1500-2000 och på det både ta körkort och köpa och renovera bil?! Undrar hur jag fick det att funka egentligen?! Sommarjobben jag haft sen jag var tolv bidrog nog en del till att det gick! :P Och reklamutdelningen varje vecka! :P

Bilen lackades i alla fall hemma, jag assisterade och Björn lackade. Vackert ljusblå fick den bli igen, originalfärgen, L54D. :) *ibland minns man konstiga saker, ja* :P

Hade gärna haft den röd med svarta prickar, men med den blå inredningen och det extra arbete det innebär att byta kulör på en bil med så mycket mer lackjobb... nä, ljusblå fick den bli.

En tid efter att körkortet var klart våren 1993 var även bilen färdig, och så här såg den ut:


Första "riktiga" bilen! Med lackade plåtisar och polerade skrytringar! Styling! :P


Min fina ljusblå 1302 -72

Hade kvar bilen i ett par år, men låg och pendlade dagligen runt fyra mil till jobbet på 110-väg, så efter några år köpte jag en annan bil. Som såklart kommer i en senare blogg... ;)

Bubblan såldes så småningom till en gammal skolkamrat som kom och frågade om den var till salu då hon sett att den stod hemma hos min mamma.

Det sista jag såg av den var kring 1995 när jag körde hem från jobbet i Stockholm en fredag och passerade Kjula.... det var nog ENDA tillfället den bilen gick fort nog att fastna i en fartkontroll, för då stod hon där och svor, på 50-sträckan som numera är bortbyggd sedan länge... :)

44 hk... 0-100 på en kvart-fjorton dar... :P

Men... den var en underbar liten isracer med fulldubbade nya vintersulor (kom till efter att jag kanat av vägen två gånger samma dag en glashal vinterdag, bubblor tappar styrningen, kräver nya dubbisar och ett par sandsäckar i skuffen (och ev en polare eller två på stötfångaren i bak också :P ), sen går de som tåget! :P )

Och... det gick att åka sex personer i den till Karlsborg en sen natt... och mycket annat dumt. BTW... det finns saker jag verkligen INTE rekommenderar folk att göra i bubblor. Packa ett flyttlass och sova i framsätet hör till INTE-saker. Och vissa andra övningar finns det bättre utrymmen för också, jag lovar... ;)

Att en vinternatt med femton minusgrader smälla ett membran i förgasaren fem mil hemifrån är heller inte att rekommendera. Bogsering efter ett par timmars väntan var... kallt. Jättekallt! :O Fötterna hade samma färg som bilen när jag kom hem! :P

Men bilen väckte lite uppmärksamhet, fick kontakt med Skövdes golfpojksliga som skuggade mig genom hela stan en kväll, bara för att de blev så nyfikna på bilen! :D Vi hängde sedan ihop resten av året, och det blev allt en del VW-aktiviteter med min lilla bubbla.

Med tiden blev den också en välkänd och välkommen syn bland jänkebilarna på klassiska kotorget i Mariestad. Fyllona som kom från stadt och fick för sig att knuffa på den löjliga bubblan bland raggarbilarna insåg snabbt att de knuffat på fel bil, utan att jag bad om hjälp var de plötsligt omringade av bistra raggare som blängde ilsket på dem och skyddade min lilla bil...

Jag vill inte ha någon idag, men jag är HEMSKT glad att jag förverkligade drömmen och skaffade min bubbla då, annars hade jag fortfarande längtat efter en! :)

Och det är inte utan att det känns i hjärtat när jag träffar på ett intressant exemplar. Det som senast fick mig att hoppa jämfota av lycka är det här:


Följ Molinaris fina bygge i hans blogg med början här: http://www.garaget.org/mypage/blog.php? … post=39669

Jaja... jag är väl lite kär i bubblorna fortfarande... men jag vill inte ha någon... tror jag inte... just nu... ;)

// Ellen :)

Jag har suttit och letat i lite gamla album. Tyvärr finns inga bra bilder av mina första bilar, det är ju några år sedan... :)

Men några bilder har jag hittat, hoppas de får bara kvar trots bristfällig kvalitet.

Min allra första bil som jag köpte själv var en orange VW bubbla, en 1302 -72.

Det var 1989, jag var fjorton år gammal och drömde egentligen om en Cheva -57a, men en bil, vilken som helst var ju bättre än ingen alls! :) Trodde jag...

Hittade den på annons i lokaltidningen och mamma fick "äran" att köra hem den åt mig. Tyvärr gick det inte jättebra. Kom inte mer än ett par kilometer förrän det var soppatorsk. Min styvfar fick bogsera oss till "tappen" och sedan kom vi hem för egen maskin.


Min allra första egna bil. En mycket rutten VW 1302 -72. Här har vi just kommit hem, bogerslinan efter soppatorsken sitter kvar i fronten. :)

Nästa missöde skedde när vi parkerat hemma. Fotstegen var så rostiga att de föll av när jag började bända lite i dem! Efter ett tag rök även skärmarna och ju mer jag tog i desto större rostskador uppenbarade sig... huh, Ogillar rost! :)


Min första bil blev ingen bil, utan en stubbarace och skogsvägsleksak i stället. Rosten visade sig vara för svår. Men kul var den ändå. :)

Den här bilen gavs upp som renoveringsprojekt och övergick i stället till att vara en utmärkt lärobil vad gällde hitta dragläge, veta vart gränserna går och liknade. Det blev mycket farande fram och tillbaks på skogsvägarna och gärdena hemma... :) Och en gång fick min styvfar assistera när jag aktat mig för att köra i diket så mycket att jag råkat välta med bilen. :P Glömmer aldrig hans min när jag kom in i tvättstugan och förklarade att "du vet min orange bubbla... jag behöver lite... eh... hjälp, den har... eh... vält?" :P Han var rar nog att hjälpa mig på rätt köl och upp ur diket igen. :)
Men JÄKLAR vad han garvade åt mig... :P

Kan med lite distans undra hur mamma och Björn kunde låta mig köpa den där skitbilen, men å andra sidan inser jag att jag antagligen tjatat dem sönder och samman om de inte låtit mig släpa hem någon brôte i den där vevan... Och jag hade ju rätt kul med den faktiskt. Och lärde mig en hel del om vart gränserna går, hur bred och lång en bil är och vad man omöjligt kan göra med den... ;)

När jag skulle ut bland folk fick jag åka moppe, den köpte jag året efter att jag köpt bilen, och har faktiskt fortfarande kvar! :)


Min moppe! En Yamaha Chappy.

Även där finns det ju berättelser... har en bild i albumet av mig själv med en herrans massa blåmärken och skrapsår efter en rejäl överstyretvurpa på oljegrus... ajaj vad jag slog mig. Tur jag hade min MC-hjälm med visir, annars hade mitt ansikte suttit kvar i vägen än! Hjälmen sprack, visiret fick rejäla repor, jag fick en blåtira, skrapade hakan, axeln, armen, höften, benet, knät...

Det dummaste av allt var ju att jag skulle försöka dölja detta för mamma dessutom. Var ju jättelätt... tog typ en kvart för henne att komma på det och det är klart att jag fick skäll... :P Hade tur i oturen ändå, för några sekunder efter att jag och mopeden farit vidare från vägen och ut i diket kom det en bil över krönet med rätt bra fart. Hade den kommit bara lite tidigare hade nog min motorhistoria upphört där och då.

För att tillfredsställa mitt körabilbehov tog jag förresten även en folkracelicens i den där vevan, fick en kartläsarlicens på köpet. De få gången jag nyttjade den där licensen använde jag lånade bilar uppe på klubben, min bubbla hade jag som sagt insett att det var läge att ge upp alla seriösa tankar med. :)

Jahopp... det var början det.... Nästa bilinköp gjorde jag när jag var sjutton, och den gången blev det faktiskt en renovering. Den visar jag i en senare blogg i stället. :)

Behövde bryta vardagen med lite nostalgisk återblick kände jag, så nu har vi varit på besök 20 år tillbaks i tiden då! :D

// Ellen :)

Idag känner jag mig rik. Räkningarna är betalda och det finns pengar kvar på kontot. Faktiskt så det räcker till mat hela månaden utan problem.

Problemen börjar först när jag blir realistisk. Man behöver mer än mat för att leva. I mitt fall behöver jag fara ner till Patrik och få behandling också. Tror knappast att vi kommer under 2000 kronor på det besöket, trots att jag fick panikköpa tabletter som tagit slut för mig ganska nyss. Det första skickade Patrik, mot faktura, så jag kunde vänta med att betala tills jag fått pengar. Tur det, för tabletterna tog slut innan pengarna fanns, och de är jätteviktiga för att jag ska hålla mig på benen.

En annan sort tog slut nu i veckan, och då kunde jag köpa dem på hälsokosten i stan. Kände mig som en missbrukare när jag rev upp burken i bilen och tog min tablett. Det är helt otroligt hur kroppen verkligen BEHÖVER sina B12. Jag märker på några timmar om jag glömt ta den, blir helt disträ.

Men... kanske, kanske... om jag prioriterar behandlingen så... jo, det kan kanske gå med maten också, jag fyllde upp frysen rätt bra häromsistens, när jag precis fått pengar. Det kan gå att få ihop det, om jag tänker mig för riktigt ordentligt, och inte köper något annat än bara precis det vi behöver äta.

Ska försöka laga strumpbyxorna som gick sönder för Embla. Och se om det går att rensa runt i garderoben lite till och hitta något som går att kombinera ihop till användbara kläder utan att nyinvestera i några enstaka plagg. Vissa saker går ju sönder och gör att det blir svårt att använda annat. Utan tights kan jag inte använda mina kjolar till exempel... Men tights har jag fixat. Och mamma var rar och köpte underkläder åt mig när vi var på Maxi för ett tag sedan. Och Embla fick ta en del av kläderna jag fick av syrran sist, det som var lite litet till mig var lite stort på Embla, men hon tog det med glädje! :)

Läste för ett tag sedan att mängden saker inte avgör om ett barn är bortskämt. Bortskämda är de när de slutar att visa tacksamhet. Embla är INTE bortskämd i så fall. Jag köpte en liten pet-flaska med pärlor åt henne när jag var på ÖB. När Embla fick syn på den här hemma kom hon och frågade om den. Jag sa att jag köpt dem åt henne för att hon saknade pärlor, och ungen blev så glad att hon jublade, kramades och tackade flera gånger om. Hon inser sakers värde och uppksattar det hon har och det hon får och det gör mig så glad. :)

Nå, jag har i alla fall insett att jag inte kommer få ihop det varken med glasögon eller däck eller något annat än just behandling och förhoppningsvis mat. Och jag har inget större hopp om att det blir bättre nästa månad, eller månaden efter det heller, för sjukpensionen är som den är, trots bostadstillägg och barnbidrag finns det inga marginaler.

Och jag har försökt be om hjälp på soc. Det var så förnedrande att jag övervägde om det var mindre värdighetsberövande med prostitution. Jag ska berätta om det och utveckla de där känslorna.

Jag ringde och undrade om de kunde hjälpa mig med glasögonen. En specifik hjälp vid ett tillfälle, för att byta ut glasögon jag haft i drygt elva år. Den misstänksamhet som mötte mig gjorde att jag helt tappade tron på att ens det sista av skyddsnätet i det här landet finns kvar.

Efter att ha fått klart för mig att jag behöver redovisa min ekonomi både framåt och bakåt, och delat siffrorna med dem fick jag veta att jag har alldeles för höga inkomster för att få någon hjälp från dem.

Oj, har jag höga inkomster?! Så trevligt! :D .... då återstår ju nästa fråga, är jag helt jävla inkompetent på att förvalta dessa rikedomar eller VARFÖR i helskotta får jag inte pengarna att räcka till!?

Jo förstår ni, soc utgår från en norm. En mall som talar om vad det kostar för människor att äta, klä sig och hålla igång ett hushåll. En vuxen person ska till livsmedel, kläder, skor, fritid och hygien ha kostnader på 2800 i månaden. På det kommer hushållskostnader för förbrukningsvaror, dagstidning, tv-licens och telefon, 880 kronor. Utöver hyran således 3680 kronor i månaden! Låter ju plättlätt! :D

Vi börjar räkna lite. Hushållskostnaderna låter vi vara enligt normen, jag orkar inte kontrollräkna dem just nu ändå, men de där 2800 som ska räcka till "allt" då?

Behandlingen ligger i genomsnitt på cirka 1500 kronor i månaden. Maten, jag har ju specialkost för att alls få behålla något och äter därmed fyra middagar om dagen, med grönsaker och rent kött i varje måltid. Två kilo grönsaker och ett halvkilo kött om dagen... Har pressat hårt på det där och skalar varje vecka ungefär tio kilo morötter för att det blir billigast, samt storköper nötstek, nötfärs och lammfärs, och försöker pricka in specialerbjudanden. Köttet brukar hamna på ungefär tio-tolv kronor per portion, och grönsakerna på ungefär åtta kronor, beroende på priset på morötterna (varierar från tre till tio kronor kilot ungefär). Och så lite kryddor och sådant på det då. Enbart min mat hamnar alltså i gynnsamma fall då jag inte försöker få några andra matvaror att fungera på runt 2400 kronor.
Där är vi uppe på 3900 ungefär... okej, då återstår posterna kläder, skor, fritid och hygien också! :P

För att styra upp eksemen med produkter utan parabener och sådant jag inte tål hamnar jag på ungefär 500 i månaden (hälsokosten, apoteket har inget jag tål). Även schampo, balsam och tvål måste vara ekologiskt och det är inte säkert att jag tål det ändå, är väldigt begränsad i vad som fungerar. Säg runt 600 på hygienen totalt.

Då är vi uppe på runt 4500. Enbart på mig och mina basbehov. Då återstår Emblas mat också. Jag är oändligt tacksam över skolluncherna kan jag säga. Men visst behöver hon ha lagad mat även hemma, så det får hon såklart. Och frukost, och frukt till skolan, kvällsmat och lite mellanmål och fikor. Dock har vi aldrig gått in på ett konditori och fikat ihop. Eller ätit på riktig restaurang. Vi bär matlådor eller hittar på något annat billigt när vi är ute. Mc Donalds är det lyxigaste som händer, och då är det bara Embla som kan äta där i alla fall. Skulle gissa att årsbudgeten på att äta ute ligger på runt 300 kronor. Per år alltså. Inräknat glass, Mc Donalds, varmkorv, läsk...

Kläder, skor och fritid är sådant jag inte lägger pengar på utan att ha extremt dåligt samvete. Åker jag bort (som i somras när jag liftade till Skåne och gjorde massa trevliga saker) känner jag hela tiden att jag "lurar" systemet och lever rikare än jag borde, som sjuk och bidragsberoende känner jag på något vis att det är "förbjudet" att ha roligt och njuta av livet.

Till det förbjudna hör också bilen. Soc tillåter bil enbart om man behöver den för att klara sin sysselsättning, och jag arbetar ju inte så den är ju en ren lyxtillgång. För inte kan det vara så att en ensamstående mamma på landsbygden kan ha behov av bil även om hon inte arbetar? Jag menar, jag KAN ju ta tåget till stan och hem igen. Tar ju bara typ sex timmar om jag vill vara där mer än 20 minuter. Kräver inte mer än tre matlådor och en stor myntpåse till toaletter samt någon veckas återhämtning, så det verkar ju bara dumt att ha en bil så jag kan fixa alltihop på några timmar på tider som fungerar för mig? Känner mig redan nu tillräckligt beroende av andra, eftersom jag inte är i skick att köra hela tiden heller. Jag kör bara när jag mår bra, annars får bilen stå. Planera är svårt, och det gäller hela tiden att hushålla med energin.

Som ni förstår finns inte riktigt utrymme för de där däcken till bilen. Eller felsökningen av misständningen. Eller glasögonen. Eller att komplettera garderoben.

Lyfter jag blicken och försöker förtränga sjukdomen finns det MASSOR jag vill göra. Organisera bort flyttlådorna som står kvar i sovrummet fortfarande, men då behöver jag köpa hyllsystem. Jag vill måla om ett par rum. Lägga nya golv. Resa. LEVA.

Tänk att kunna skaffa en pocketkamera att ha med på de få promenader jag orkar ut på, när den riktiga är för tung att bära med (kanske en bra kameramobil som kan ersätta den gamla telefonen som tappar tangenterna och har spruckit?). Eller en minidator som Embla kan använda och som jag kan ha med ut när jag inte är hemma, för att tömma kameran. Ett sparkonto med lite buffert ifall spisen havererar eller det händer något akut med bilen?
En upphängning till dammsugarslangen. Hissgardiner till köket. Ett par böcker om ME och om att få kosten att fungera med alla överkänsligheter. Ett fint draperi till Emblas dörröppning (dörren är nedplockad, den tar för mycket plats i hallen annars). Ja. listan med småsaker kan göras hur lång som helst faktiskt.

Men jag har förstått att jag förväntas sitta här, äta mat, gå till och från återvinningen, se på TV och... ja, ungefär det. :) Jag har dock gett mig fan på att jag ska LEVA, inte bara överleva. Och det tänker jag göra. Ska bara göra upp med all skuld och skam jag känner för att jag prioriterar "fel".

Eftersom jag vill göra annat än äta och köpa behandling för mina pengar känner jag dåligt samvete, jag borde ju vara nöjd om jag får ihop de grundläggande sakerna?
Jag menar... önskemål om att köpa kläder, fixa däck till bilen, och roa sig med resor eller kultur är väl ändå något som bara överklassen ska ha rätt till?! ;)
Jag behöver hitta en lösning för en långsiktigt hållbar ekonomi där jag med gott samvete kan prioritera som jag vill. Där jag tex kan få pengar till behandlingen, utan att sedan behöva känna skuld för att jag köper en tröja eller byter däck. Soc tillåter ju inte sånt
Och tyvärr kan ju sjukvården inte hjälpa mig. Helhetsmedicinen är det bästa jag hittat, och den får jag betala själv.

Hoppas det finns någon fond som kan bidra till behandlingen i alla fall. För någon fond för däck finns väl knappast. Eller glasögonfond....
Jag ska se vad jag kan hitta, letar febrilt i registret hos länsstyrelsen:
http://www.lansstyrelsen.se/lst/sv/amne … atabas.htm

Jag har tidigare (för kanske fem år sedan?) fått pengar från Cancer- och allergifonden, men eftersom jag redan fått det får jag inte söka fler gånger. Och från Social samfond i Götene brukar jag varje år få 1000-1500 kronor, det var på de pengarna jag åkte till näringsterapeuten förra gången. :)

Jag har bara känslan av att jag förväntas krypa i trasiga kläder eftersom jag lever på bidrag. Att det jag gör som tillhör ett värdigt, rikt liv är att klassa som bedrägeri. Men jag tänker försöka göra mig fri från känslan av skam och skuld och LEVA så mycket jag kan, tycker sjukdomen begränsar mig tillräckligt mycket redan utan att ekonomin också ska göra det.
Och jag tänker försöka leva utan att behöva tigga om stöd från soc, för det kändes för förnedrande.

Och nej, jag har inte tappat tråden. Jag HAR livslust och vill leva, även om jag är lite bekymrad över hur det ska gå till rent ekonomiskt! :) Jag kommer fixa det här också, på något vis, även om jag just nu inte vet hur. Lösningen kommer. Jag har tillit till livet! :)

// Ellen

Idag är det en sån där bakisdag. Var iväg med mamma igår när hon skulle handla lite i Skara, och jag tyckte det lät så trevligt att umgås med mamma några timmar att jag lät mig hämtas och följde med. Efter Slöjddetaljer och Blomsterlandet befann vi oss på Jula när kroppen sa ifrån.

Kom hem och vilade, drack vatten och nyttjade toaletten. När jag började komma ihop igen fick jag besök. En Garaget-vän från Jönköping som varit på kurs i Mariestad hade den goda smaken att dunsa in hos mig ett par timmar innan kvällens träningspass. Hade det inte varit för träningen kunde han ju bott över, och sluppit köra upp till Mariestad igen idag, men jag vet hur viktigt det där är för honom så jag försökte inte ens övertala honom, sa bara att han gärna fått stanna.

Resten av kvällen blev plockig. Tog hand om en massa morötter, surfade lite, var nätsocial...

Jag har kommit på att nästan allt jag hade på "att-göra-listan" för en månad sedan är klart nu! :D

Med vännernas hjälp, envis målmedvetenhet och tålamod har jag lyckats beta av både det ena och det andra. Sånt som kostar pengar återstår såklart, men jag har i alla fall fått undan en hel massa. Några exempel:

- vinterdäcken är på bilen
- sommarfälgarna är tvättade och inlagda, behöver nya däck
- gungorna är nerplockade och intagna för vintern
- utemöblerna är intagna
- husvagnen är på vinterförvaring
- cykeln är fixad och kan användas igen
- skorna och tröjan är bytta
- massor av pappershögar i lägenheten är genomgångna och sorterade
- leverfläckarna är borta
- har sorterat in en del av kläderna jag fått av Karin och Syrran, och städat lite i garderoberna.

Kvar på att-lösa-listan är dels några mer kostsamma problem:
- besök hos Patrik för avstämning och mediciner
- glasögonen (ska försöka hitta fonder att söka)
- sommardäck till bilen
- förvaringssystem utmed sovrumsväggen så jag kan få bort lådorna som stått där i över två år nu!

Mobilen har haft den goda smaken att fungera rätt okej, tangenterna har bara trillat loss ett par gånger och den har faktiskt varit vänlig nog att visa information på skärmen varje gång jag öppnat den det sista. Och inte ens stängt av sig utan förvarning!? :P Hurrahurra, den kanske kan hänga med några år till?! :P

Vad gäller bilen... ja... hm... Den har jag faktiskt inte lagt någon energi på ännu.
- en tvätt behövs innan det blir så kallt att grannarna stämmer mig för isgata pga tvätt... :P
- bilen behöver även dammsugas och torkas ur invändigt
- svetsningen... har några som ev kan tänka sig att hjälpa mig med det
- rostskyddsbehandling hoppas jag få ihop samtidigt som svetsningen
- ryckigheten är inte felsökt eller åtgärdad
- sommardäcken står som sagt på ekonomilistan
- vinterdäcken tar i hjulhusen, men jag är beredd att stå ut med det eftersom en tillfällig gummikloss höjning verkar vara förödande för sportfjädrarna - om de nu ens går in i de tajta springorna.

Vidare styling och sådant har jag inte orkat tänka på, har gått i valet och kvalet om jag ska byta bil eller försöka ett tag till med min Volvo. Dock har jag insett att jag har bara Volvon att förhandla med, och för de pengarna den är värd får jag knappast en BÄTTRE bil (hög säkerhet, god funktion, lägre miltal, fortfarande funktionell på träffar så jag slipper stå på besöksplats och bära alla mina grejor).

Dessutom trivs jag med bilen, det är mer bilhandlaren i mig som ropar efter förnyelse, samtidigt som jag börjar känna av att bilen är tio år gammal och har gått över 20 000 mil. Jag har knappast råd med ökade underhållskostnader. Men en nyare, bättre bil tror jag knappast jag får tag på... och jag gillar att den är personlig och syns också.

Den vita Skyline jag tittade på för ett tag sedan är ju klart mer diskret än min skrikblå volvokombi... Plus att säkerhetstänket gör lite avsteg med en högerstyrd bakhjulsdriven äldre bil... men, ni förstår att tankarna gått åt alla möjliga håll... :)

Jaja, en sak i taget, och med tålamod verkar det ju faktiskt som om det går framåt det också! :P

// Ellen :)

I samband med bloggen om Dirty Dancing och drömmen om att hitta rätt skrev jag att jag hade fler tankar på det temat. Har inte alls fått dem på plats, men vid samtal med vänner om just relationer känner jag hur de liksom trycker på och vill komma ut och bli sorterade. Så jag gör väl ett försök då.

Tid är en bra sak i kontakten med människor. Det kan ta år innan man fått se en persons rätta jag. Och jag är beredd att vänta och låta det ta den tiden, hålla igen känslorna som bubblar upp och låta tiden göra sitt. Oftast landar jag då på fötterna med klar blick efter en tid och vet vad jag har att göra med. Det är sällan det finns så mycket att bygga på när de första månaderna har gått. Då är det skönt att ha lutat sig mot tiden och inte rusat för fort in i något på grund av förälskelsens berusning.

Två gånger i mitt liv har jag mött människor som jag verkligen fallit okontrollerat för. Sådana där personer, som trots att det inte varit aktuellt med relationer har jag trillat dit så det visslat om det.

Ni vet den där första, sprudlande förälskelsen som brukar försvinna? Ibland efter bara några veckor, när man umgåtts lite och den första euforin lagt sig, när man passerat stadiet där man söker och finner likheter och beröringspunkter. Ibland varar det längre, upp emot två år ska det viss kunna vara rent kemiskt.

Men när lika starka känslor finns där år ut och år in då? När man drömmer om en person om natten och i vaket tillstånd kan återkalla minnet av små små detaljer som handryggens form, ett minspel, ett andningsljud? Och detta alltså UTAN att ens ha haft en relation?

Man bestämmer sig för att det inte är aktuellt av något eller flera skäl, och fattar beslutet att skjuta alla andra tankar åt sidan. Ändå återkommer personen gång på gång i ens tankar och känslor, och man jämför ständigt och egentligen omedvetet andra mot denne?

Då måste det väl vara frågan om något annat? Eller är det bara för att man inte tagit det vidare till en relation med en vardag att ta hand om? Oavsett vilket tycker jag det är intressant.

Två gånger i livet har jag upplevt det. Första gången varade det i... oj... måste tagit nästan tio år innan jag faktiskt kunde möta honom utan att bli påverkad. Då det till slut blev som att möta vem som helst. Andra gången... har pågått en längre tid och verkar inte ha gått över ännu. Jag var i alla fall påverkad sist vi sågs.

Jag vet av erfarenhet från dessa år att jag kan TRO att det gått över, och sedan uppstår ett möte och jag inser att det fortfarande sitter i. Däremellan är allt som vanligt. Jag har till och med haft mångåriga relationer och sedan åter upptäckt att det ännu inte släppt. Och nej, det är inte fråga om det kroppsliga, utan ligger i första hand i en själslig reaktion. En kraftfull sådan.

Och eftersom jag VET att det finns sådana människor... så ser jag egentligen ingen anledning att ha en relation med någon som inte är sådan. Har man umgåtts i mer än ett års tid och fortfarande känner det där kraftfulla som får det att susa i skallen och krampa i bröstet, då kanske man ska våga ta steget och i alla fall visa att man känner något speciellt?

Men än är jag inte redo. Det återstår mycket arbete med mig själv. Jag behöver stå stadigare, vara säkrare på mitt eget värde, hitta min självkänsla och bli stabil i den. Ännu anpassar jag mig alltför mycket till dem som kommer nära mig, inte medvetet, men jag inser att det är precis det jag gör. Jag gör avkall på mina behov för att vara bekväm och till lags, och det är inte okej. Det innebär att jag inte kommit långt nog med mitt arbete för att gå vidare i någon relation ännu.

Och den dag det sker... hoppas jag verkligen att jag får chansen att göra det med någon som ger mig den tid jag behöver. Och att jag år ut och år in kan få känna den där starka känslan. Inte eurofisk och som på rosa moln, för så är det inte. Den är mer.... STARK och kraftfull.

Underbar när allt är bra, och fruktansvärd när man inte når fram eller stängs ute eller blir avvisad. Men ändå... med en så kraftig grundkänsla i både upp och nedgångar... ja, då måste det finnas något att bygga på. En trygghet som tål gränssättning. Tillit.

Den påminner faktiskt lite om det jag känner för mitt barn.

Villkorslös kärlek, men ändå finns där en del i den som inte accepterar att bli illa behandlad. Som sätter sunda gränser och ser till att bli respekterad. En bra grund helt enkelt. Som givetvis inte behandlar någon annan illa heller. Som respekterar andra, även om man inte alltid håller med eller tycker lika.

DIT vill jag komma. Någon gång.

Nu i kväll har vi firat Halloween här. Ja, jag vet att det egentligen är nästa helg, men vi gjorde så här av flera skäl.

Dels tycker jag att man ska hålla isär Halloween och Alla Helgon, och sedan är Embla hos sin pappa när Halloween infaller på riktigt. Och där är det dessutom 30-årskalas med släkten eftersom hans nya sambo fyller 30. :) Inget Halloweenfirande alltså, utan traditionellt släktkalas. :)

Dessutom är jag lätt allergisk mot att ungarna ska ut och tigga godis och störa människor (och kanske till och med bråka med dem, skrämmas och ställa till rätt plumpa "bus") under en helg som många betraktar som ett tillfälle att hylla de som gått vidare före oss, så jag vill gärna visa på trevliga alternativ.

Alltså blev mitt förslag till Embla att bjuda in några av hennes kompisar på Halloweenfika i stället, och göra det redan den här helgen. Och hon nappade på det.

Således har vi laddat för detta hela veckan, planerat klädsel till henne, bakning och pynt. I går kväll var det färdigstädat så vi kunde pynta lite, och idag har hon gjort marsipanfigurer samtidigt som jag duschat. :) Sedan bakade vi en kladdkaka, och när Linnea ville komma tidigare fick hon det, och hon har därmed varit med under glasyr och dekoration av den, samt sett mig hoppa runt i bara underkläderna och smörja fötterna och kravla mig i nylonisarna... :P

Efter en vända ut med soppåsen som vi glömt mitt i hallen fick jag på mig en festlig svart topp med strass och grejor och flikig nederdel, och till det en lång kjol med flikig kant. Lagom häxigt tyckte vi, och sedan började gästerna droppa in samtidigt som jag tände ljusen.

Den här bloggen suger utan bilder, väl? Vi fixar det! :D


Halloweendukningen börjar bli klar... :)


Halloweenfest -09. Embla gjorde marsipanfigurer, här en tuff drake! :P


Halloweenfest -09. Embla gjorde marsipanspöken och pumpor också! :)


Halloweenfest -09. För att inte glasen skulle blandas ihop fixade Embla personlig dekor på alla sugrör. Fladdermus, katt, råtta, spöke och pumpa blev det... :)


Mysigt med låga spökljuslyktor på bordet, fungerade även vid barnfika och alla vid bordet såg varandra och inget riskerade att välta heller. :)


I hallen hamnade en tuff spökhuslykta som kastade spännande skuggor åt alla håll - faktiskt en kakburk från Netto som innehöll extremt dyra chokladkakor, men å andra sidan var ljuslyktan rätt billig och kul! :P


Halloween -09. Barnen på plats vid bordet, och det är bara stearinljus som lyser upp rummet! :) Redo för kladdkaka, marsipan, apelsiner, saft och godis... :)

Embla blev utklädd i en röd poloklänning jag fick av syrran förra helgen. Jag tyckte den var lite trång i ärmarna, och när den satt som en smäck på Embla fick hon ärva den i stället... :) Röd klänning, djävulshorn från Netto, en hemstickad svart svans och vanliga tights, vettigt sätt att spöka ut henne på. Illröda naglar och svart läppstift gjorde helheten! :)

Själv fick jag som sagt också på mig en utstyrsel som kändes passande, men jag finns inte på bild! :D Om någon tycker bilderna ovan inte håller samma kvalitet som vanligt är det en korrekt iakttagelse. Jag fixar gärna både dem och bilder av mig själv om någon kan upplysa mig om vart mitt stativfäste gömt sig?!

En stor grå platta att fästa under kameran. Och den är bara borta. Inte på stativet där den brukar vara. Och inte under kameran som är alternativ två. Inte heller i någon av kameraväskorna. MYCKET konstigt. Säkert ligger den på något jättenekelt och självklart ställe, om jag bara kan komma på när jag senast använde stativet... :)

Hur som, dagens bilder är därför tagna på frihand, på 1/8 sekund och iso 1600... :P Allt går, men ibland mindre bra! :P

Och utan stativ blir det heller inga bilder av mig, eftersom Embla försvann med Linnea hem. Jag är således ensam i kväll, så ni får klara er ändå! :D

Happy Halloween på er! :P

// Ellen :)

Ja hörrni... Hm... Har visst inte varit aktiv här på ett tag... Tror jag gått in i en sån där fas av självvald ensamhet. Måste få tänka, umgås med mig själv och få lite saker på plats igen. :)

Än så länge går det utmärkt, även om jag varvar intensivt umgänge med att totalt isolera mig... :P
Går då här och plockar med lite i lägenheten, organiserar och funderar, läser lite, slappar i soffan, spelar bra musik, njuter av tystnaden... Ja, tar hand om mig själv helt enkelt. :D

Jag har lyckats lösa en del av de "att-göra-saker som jag hade på min lista tidigare. Mycket tack vare underbara vänner som backat upp mig! :)

Pengarna tog ju tvärslut när det var två veckor kvar av förra månaden. Således hade jag bunkrat med mat och gav mig fan på att det skulle fungera att inte handla något alls under den tiden. Och det gick! :D Ja, några mynt rotade jag fram ur gömmorna här hemma, så vi kunde köpa färsk mjölk och lite frukt, men för övrigt har jag varken handlat eller tankat eller gjort något som kostat pengar. :)

Vad har jag då gjort? Tja... efter leverfläckarna och "kompressorerna" blev det några högst stillsamma dagar med mycket yrsel och uschligt mående. Kompressorerna i ansiktet byttes så småningom ut mot ett rosa Hello Kitty-plåster som fick sitta kvar resten av veckan, vilket var rätt lustigt. :P

På onsdagen gick jag upp till skolan för att lämna en bok till Embla, och jag hade såklart totalt glömt bort alla dessa plåster högt och lågt, och det rosa mitt i ansiktet var ju lika bortglömt som de andra. Tills jag klev in i hallen på skolan... :P En hel klass med åttaåringar uppmärksammade GENAST detta och jublade! :P

Fick glänta lite på det och visa Embla hur det såg ut under, och berätta hur de skurit, blodet runnit, de satt mig upp, (varpå hon bröt in med - men sätter du dig fort SVIMMAR ju du?!) och ett gapskratt över just den detaljen. Avslutningsvis kommenterade hon det bara med "vilken cirkus" och skrattade gott samtidigt som hennes klasskamrater såg mest förvirrade ut över att vi mest bara skrattade åt alltihop... :P

Jaja. På eftermiddagen kom Henrik, en Gorgvän, från Göteborg upp med sin trevliga Corvette, och vi ägnade några soliga härliga dagar åt att glida V8 på berget, åkte till Lidköping och fixade ett par ärenden (bland annat provade jag fler glasögonbågar, med detta Hello Kitty-plåster i ansiktet! :P ).
Och JA, jag har fått köra också. Flera gånger. Härligt! Sexväxlad manuell (och personlig) låda till en V8 är... trevligt! :P TACK för den kicken, Henrik! :D

Vad har mer hänt då? Jo, jag har lyckats fixa cykeln, eller snarare fått den fixad! Mamma köpte slang och däck åt mig, pappa lånade ut verktygen som behövdes och Henrik var rar nog att kränga däcket åt mig så jag fick vila lite efter vår Lidköpingsresa då jag dessutom körde hem. Fick också pengar av pappa så jag kunde köpa en torrboll till husvagnen, och efter lite jagande hittade jag vinterförvaringsplatser för bara 500 mot mitt vanliga ställe som ville ha 1000 kronor. Dock ringde en väninna, och som det ser ut nu kommer jag få ställa in vagnen på hennes föräldrars gård helt gratis! :D Bara vi får ihop det så jag får dit den också. :)

Jag har även varit TV-lös efter att min box havererade förra måndagen. Det innebär att jag hunnit sakna TVn vid tre tillfällen. Jag har missat två avsnitt av TopGear, och avslutningen av Nitroz på TV4 Sport. Extra störigt eftersom jag suttit och pratat med Tommy samtidigt som han redigerat programmen och nu MISSADE jag upplösningen! Jaja, jag får väl se till att lägga vantarna på en av filmerna, där finns dessutom extramaterial. De borde komma från pressningen senast nästa vecka! :)
Är det fler än jag som vill ha är det bara att kontakta Summer on Wheels och beställa, eller säga till mig så fixar jag det. :)

Ja... det var väl ungefär det...? Har förresten varit i Skövde också, med mamma och träffat syrran som fick ha filmkväll med Embla under tiden som jag och mamma var på ett intressant föredrag om alternativa sätt att hantera influensan. Som kvicksilverskadad och amalgamsanerad med nedsatt immunförsvar är ju inte vaccinet med både kvicksilver och skvalen något alternativ för mig. Men det var mycket intressant, och jag fick lära mig en hel del och se en massa spännande studier.

Jag hoppas jag kan jobba upp det som behövs så att jag överlever när jag får den. :) Jag är i alla fall inte orolig. :)

Tidigare i kväll satt jag och funderade en del. Jag skrev på ett annat ställe när jag skulle presentera mig "Ett antal bilar har passerat mitt garage under de senaste 20 åren." Den raden fick mig att börja fundera lite... Vilka bilar ÄR det egentligen?

Satt där och tänkte, och hämtade ett album,,, och ett till... och ännu ett. Tyvärr finns det några bilder jag inte hittar, jag VET att de finns men jag har ingen aning om vart de tagit vägen?! Får ge mig ner i källaren och leta lite tror jag...

Hur som helst, idag har jag i alla fall scannat lite ur mina gamla album... drygt 100 bilder blev det! Vilken blandad fordonsbakgrund jag har. :P Ska försöka hitta de bilder jag saknar också så ska ni få se så småningom! :)

Förutom mina egna bilar har jag ju två familjer bakom mig som varit en aning motorskadade. Med pappa har jag åkt motorcykel sen jag var ett par år gammal, och hos mamma har vi kört V8 till vardags och helrenoverat en Firebird -68 cab under min uppväxt, så det är kanske inte så konstigt att jag fick en skvätt bensin i blodet från början... :)

Ska se om jag kan hitta lite bilder av barndomens fordon också framöver, kan ju vara kul att samla cirkusen någonstans! :P Lovar att lägga upp när jag lyckats skrapa ihop det jag inte hittat i kväll! :)

Nä, tänk om jag skulle passa på att gå och lägga mig?! Embla är på sin första Scouthajk i natt, och ska hämtas i morgon förmiddag, så jag har haft en riktig "bara-jag-kväll" med bildplock, egenpyssel, småprat med nätvänner och... ja, haft det hur bra som helst! :)

Känner mig bara lugn och harmonisk och glad, och ser fram emot att hämta Embla i morgon och fortsätta förbereda inför söndagens Halloweenfika, Hon har fått bjuda hit några kompisar så ska vi fira lite så här helgen före Alla Helgona, innan hon ska till sin pappa för ännu en vecka. :)

// Ellen :)

Som jag skrev i gårdagens blogg har jag plockat bort ett par leverfläckar.

Det är plåster på kroppen och ett tryckförband i ansiktet, jag är jättesnygg... eller inte... :P Hur som helst, nu har jag sovit första natten med den här förpackningen. Gick förvånansvärt bra, kunde dock bara ligga på ena sidan, det var inte bekvämt annars. :) Det är ju som att ha en halv tennisboll fasttejpad i ansiktet, mellan ögat och örat.

Nu på morgonen blev jag uppkörd ur sängen av telefonen. Först mobilen och sedan den vanliga. Det första var en sällskapssjuk pojkvän (eller karlvän? Manlig vän i alla fall) som ville kolla läget, och det andra var vårdcentralen som också ville kolla läget?!

Har inte varit med om det innan, att vårdcentralen ringer dagen efter bara för att höra att man mår okej? Jag GILLAR min nya privata vårdcentral! :) Fick lite råd om ompackning och sånt också. :)

Efter det samtalet ringde jag mamma för att rapportera av. Konstaterade att jag inte blodat ner mina kritvita sängkläder (bra att ha just vitt i sängen när man har massa blödningsytor på kroppen?!) och att jag sovit riktigt bra trots kompressorerna i ansiktet.

Mamma tystnade.

Jag kom på att det där lät ju fel...

"Men, vad HETER det då, om jag har en kompressor i tryckförbandet och två... det MÅSTE vara kompressorer", säger jag frågande?!

Mamma började gapskratta. Och nu kom det stora problemet. Vi kunde inte komma på vad det hette! Då är hon undersköterska och jag journalist?! Och vi hittade inte rätt ord.

När vi väl konstaterat att det inte heter kompressor utan kompress klarnade det en aning. En kompress, flera kompresser.

"Du är ju helt garageskadad" sa mamma... Just det. Visst är jag. För HON hade ju ordet så mycket bättre själv?! ;)

Jäkla släktsjukdom det här. Att ha bensin i blodet. Mamma är förresten inte ett dugg bilintresserad. Inte alls, säger hon. Det har i alla fall inte hindrat henne från att slipa bilar för lack, eller helt ensam byta kamrem på sin gamla bil...

Som undersköterska borde hon ha rättat mig direkt, från kompressor till kompress, men det kunde hon inte... ;)

Hon fick för den delen också konstiga bilder i huvudet av mig med två kompressorer utstickande mellan ögat och örat... :P

Jaja, nu ska jag sätta igång med dagen. Jag ska... laga mat. För sedan planerar jag faktiskt att fortsätta vila och ta det lugnt. Typ i soffan med filt och bok och dator. Det blir nog bra! :)

// Ellen :)

EDIT:

Och eftersom Tommy tror att det finns något att se har jag på hans begäran tagit en bild med min webbkamera... ser ju inte klok ut, men vet man inte vad man ber om så... (kan bero på att jag har kläder på mig så man ser MIG och inte bara en urringning, kan vara därför småbrudarna får så tilltalande bilder av sig själva i webbkameran kanske? ;) ) Nå, här är bilden. Det vi såg framför oss i konversationen i morse får ni föreställa er själva! :P


Jag med en, eh... två kompressorer fasttejpade i ansiktet... ;)

Jag har för ovanlighetens skull tagit med mig datorn ner i soffan idag. Ligger här och bara... är...

Förut var jag nere på vårdcentralen, helt själv. Det var inte självklart, för i lördags hade jag en sån där yrseldag igen, var nära att tuppa av vid fem tillfällen. Det är ju helt sanslöst att man ska behöva ägna så mycket energi åt att bibehålla medvetandet?!

Nå, idag har jag varit och lämnat lite prover i samband med att vi skulle plocka ett par leverfläckar. Dessvärre blödde den ena rejält (som väntat iofs) så de kom på den briljanta iden att jag skulle sätta mig upp... Haha... Bad om vatten och fick svaret "strax" samtidigt som jag kände hur det rann blod i ansiktet på mig... De hade händerna fulla helt enkelt. När jag kände illamåendet komma eftersom jag inte hunnit få vatten insåg jag att det här inte skulle gå vägen, och hann upplysa sköterskan om att jag inte mådde okej och att det började svartna.

Sedan la de mig ner igen, hastigt... :P

Jaja. Med blodet rinnande i ansiktet och plötsligt även i armhålan (lömska prickar till att gå från att inte blöda alls till att plötsligt rinna?!) såg jag bara till att slappna av och låta dem pyssla om mig. Tror jag somnade en stund till och med.

Tur man inte har ont av varken blod eller att svimma... :P Blod berör mig inte och ... haha, kan man säga att man är en van svimmerska? Klart jag har ont av det på sätt och vis, för det är ju skitjobbigt, men jag blir inte speciellt stressad eller rädd när det händer, är ju så van. :) Och jag brukar ju hitta tillbaks igen. :)

Småpratade med den fantastiska personalen och efter en halvtimme var jag okej nog att ta mig upp och på toaletten, då hade de också fått stopp på allt blödande.

Nu är jag skitsnygg med ett jättetryckförband mellan örat och ögat (den stora leverfläcken satt där) och med plåster mitt på halsen, på bröstkorgen och i armhålan. Vi nöjde oss med att ta dessa fyra idag. De små var inget att bråka om, men den i ansiktet envisades som sagt med att blöda rätt rejält.

Lämnade en blodig brits och kände mig samlad nog att köra hem själv, så det gjorde jag, med en trygg väninna på handsfreen. Väl hemma tvärstöp jag med en smäll. Antagligen kom allt på en gång när jag slappnade av så nu är jag helt utslagen.

Bara trött, förvirrad, yr och.. äh, jag vet inte. :P Seg helt enkelt.

Ska ägna mig åt att äta och sova, dåsa och... se på TV kan jag inte göra. Jag som nästan aldrig ser på TV har lite abstinens idag, för det är klart att min digitalbox havererade i dag?!

Tur i oturen visade det sig att det var FYRA dagar kvar på garantin! :P En ny box är således på väg per post, men det hade ju varit trevligt att kunna se på TV ikväll när jag är så jäkla trött, men skit samma, jag får klara mig ändå. :)

För övrigt verkar saker och ting lösa sig lite pö om pö... Jag har fått på vinterdäcken på bilen (fotade en bil och fick dem monterade) och nu går bilen stadigt och fint igen, det var hög tid att skrota de utslitna sommardäcken helt klart. :) Dock är vinterhjulen lite för stora, så jag skrapar i innerskärmarna och så länge sommarhjulen var kvar i bilen var det lite lätt stressande med gummikladd på bakskärmarnas skärmbreddare. Igår lastade jag ur hjulen, tvättade dem och tog bort ett par skärmbreddarskruvar så det inte tar i riktigt lika lätt, och det märktes skillnad idag när jag körde till Götene, nu tar det inte i så länge jag kör på jämn väg! :D

Mamma har fixat cykeldäck och slang åt mig, så det är "bara" själva reparationen kvar nu.

Jag har också fått bytt mina skor och tröjan, samt följt med mamma till syrran som fyllt år, så vi hade en härlig tjejkväll, syrran, jag, mamma och Embla, då vi firade henne! :D

Ja, jo... jag har ju haft herrbesök också. ;)

Han kom i en fin mustangcab, parkerade intill min bil, jag gick ut för att möta och hälsa och han kastade sig platt på marken vid mina fötter och rullade runt. Jo, det var faktiskt så. Visst låter det märkvärdigt?! :P

Resten av berättelsen är dock inte lika märkvärdig. Han rullade nämligen vidare in under min bil, kollade rostskadan och har sagt sig vara villig att hjälpa mig att åtgärda den. Efter en stunds samtal åkte han igen, och trampade retsamt på gasen och mullrade så fint med sin V8 att jag blev alldeles knäsvag. Det är inte RÄTTVIST att göra så när någon har en Volvo med turbofyra!!! :P

En dag i taget, vad som händer i veckan är jag inte helt klar över, men med lite tur och om energin räcker till lutar det åt att jag ska klämma Corvette. ;)

// Ellen :)

Efter kontakter med Försäkringskassa och soc har jag insett att jag får försöka styra upp ekonomin utan stöd av systemet. Det är ju förfärligt illa, att det inte går att få stöd när man behöver. Då är jag också medveten om att jag inte sitter sämst till, jag har ju ändå en sjukersättning på 6800 i månaden och det är ju många som fallit ur sjukförsäkringen nu när de nya reglerna trätt i kraft. Jag har ett år kvar av min, och när den löper ut hoppas jag det finns någon lösning som går att tillämpa.

Efter all respons på förra bloggen har jag bestämt mig för att försöka göra ett nytt djupdyk bland de fonder som finns. Jag har ju lite andra kriterier att söka på nu när jag har diagnos, så det kanske går att hitta fler sökbara fonder, förut var det svårt, utan diagnos var jag inte behörig till så många.

Dessutom har jag försökt strukturera vad jag har för behov just nu, och vad jag kan erbjuda i utbyte. För det är ju ändå så att mycket av det jag ändå KAN erbjuda faktiskt HAR ett värde även om jag har så otroligt svårt att se det själv.

Jag vill inte vara beroende av andras välvilja, utan försöker hellre göra rätt för mig. Har funderat lite på vad jag har för tillgångar:

* Jag är en duktig fotograf som både kan ta bilder och lära dig hur du använder din kamera!
* Bra på att formulera mig i skrift (artiklar, brev osv)
* Suverän som coach / bra bollplank för personlig utveckling
* Jäklig på att baka! :)
* Duktig på att ta kontakt med människor per telefon, kan även ringa myndigheter och ta reda på fakta och driva ärenden.
* Bra även på att tolka information, fylla i papper rätt och fixa.
* Jag kan sy! Medeltidskläder, gardiner osv, men säkert annat också om jag bara ger mig på det. :)

Hm. Vad svårt det var att tala om vad jag är bra på?! Jag kan ju massor av saker men det var inte lätt att skriva en lista på det! :P Fråga om det är något du misstänker att jag kan hjälpa dig med! :) Jag är alltså en högpresterande perfektionist med 10% funktion, typ. :) Och envis dessutom.

Ja, jo, jag har ju faktiskt en tillgång till! :D
* Jag bor på Kinnekulle, inte så långt från Kinnekulle Ring! Jag har plats för övernattande gäster, och ett garage där det går att ställa in en bil. DET är ju faktiskt också en resurs! :D

Det jag behöver lösa då... hm... jag har gjort en del akutåtgärder nu i början av veckan, så nu hoppas jag få det att fungera tills jag får pengar igen. Har för tillfället 59,86 på kontot, men tror jag har mat så jag klarar månaden ut, pyspunkan på vinterhjulet är fixad och jag har unnat mig att tanka drygt tio liter! Det kan nog gå riktigt bra det här! :D

Det som nu återstår då är.... hm.

* Måste ta mig till Skara och byta ett par av skorna vi köpte.
* Måste fixa vinterförvaring till husvagnen så jag får den under tak igen. Vanliga stället tar 1000 kronor, hittade ett för 500 men då kommer jag inte åt vagnen. Dessutom vet jag inte om han tar in oss, inställning var egentligen förra helgen. (4,80 inklusive dragstång, 2 m bred, ca 2,50 högt räcker!)
* Husvagnen behöver torrboll för vinterförvaringen
* Husvagnen behöver transporteras till vinterförvaringen
* Behöver nya sommardäck till bilen, den är otrevlig att köra, och tills vidare blir det vinterdäck så snart som möjligt.
* Vinterdäcken behöver monteras.
* Dammsugarpåsar, fick ju en dammsugare av mamma men jag behöver påsar också, för den som var med behöver bytas snart! :P
* Bilen misständer och behöver felsökas och sannolikt åtgärdas (i bästa fall är det bara tändsystemet som behöver uppdateras lite med nya kablar osv, men jag har inte råd att köpa och prova, måste kolla allt först)
* Det finns en skada på bilen som behöver svetsas. Samtidigt är det lämpligt att bättra på rostskyddet, det är ändå en tio år gammal V40 vi pratar om... ;)
* Punkteringen på cykeln är inte fixad ännu, har fortfarande inte varit någonstans där de säljer cykeldäck billigt, och nu har jag inga pengar heller. :P Cykla kortare sträckor sparar bensin...
* Utemöblerna behöver bäras in i källaren, och gungorna plockas ner.
* Jag har fått hemska eksem som blöder. (Har gått så här i fyra månader nu). Sannolikt tål jag inte krämerna från apoteket utan behöver köpa det på hälsokosten, ekologiskt och utan parabener...

På lite sikt behöver jag återbesöka Patrik för avstämning och mediciner (tills vidare kompletterade vi tabletterna på känn, och mot faktura = kostnaden kommer först när jag fått pengar igen!).

Bilen behöver inte bara nya sommardäck, utan också en hjulinställning.

Glasögon, men det ska jag förhoppningsvis hitta fondmedel till! :)

Mina mer långsiktiga bilplaner sparar jag till ett senare inlägg i stället. :)

Men faktum är att det överlag känns rätt okej nu igen. Jag har öst ur mig, sökt stöd bland de människor jag har i min närhet, och har i alla fall tillfälligt lite kontroll, om jag inte låtsas om vad som kommer härnäst i utgifter. :)

Kram / Ellen :)

Jag har inte varit lika närvarande som vanligt. Det har varit en tuff period, med många ställningstaganden och mycket gränssättning.

Som så många gånger tidigare har jag känt att jag inte räcker till för mig själv, utan sätter andras behov först och prioriterar bort mig själv. Därför har jag valt att dra i handbromsen. Känner mig otrevlig och självisk, men det skvallrar väl egentligen bara ännu mer om hur stort behovet av att få vara för mig själv faktiskt är. Det är utvecklande och intressant att bolla tankar med andra, men just nu är det ensamhet jag behöver mest.

I min ensamhet hinner jag tänka tankar till punkt, beta av en del saker på mina att-göra-listor, sortera mina funderingar och reflektera över livet och vardagen. Samtala med mig själv.

Tyvärr är det ju så att i kontakterna med andra människor märks mina begränsningar som allra mest. Så länge jag får knalla runt här i mitt eget tempo och göra saker utifrån mina egna förutsättningar, med tid till återhämtning, landning och "baksmälla" fungerar det ganska okej. Tråkigt men hyfsat funktionellt.

Tillsammans med andra däremot... människor som inbjuder till aktiviteter, det är så svårt att inte låta sig ryckas med i det roliga och inspirerande, men det är också så svårt att hantera allt det drar med sig. Kroppen som säger i från allt högre för att jag försöker göra lite normala saker som utflykter och umgänge. Det är bara att acceptera att det är ett fåtal människor jag klarar av att umgås med i mer än ett dygn. Och ännu färre jag har energi att samtala med dagligen.

Om det nu ens finns någon jag orkar med dagligen. Jo, så länge det sker via MSN så att jag själv kan få avsätta tiden till det, men telefonsamtal och mer personliga kontakter tenderar att ta för mycket energi från mig, och det klarar jag inte just nu. Jag tar slut!

Hemska insikter, för det säger ju bara ännu mer om alla mina begränsningar!

När jag ändå är igång och gnäller kan jag ju berätta att de senaste veckornas funderingar i mångt och mycket kretsat kring ekonomin också.

Jag blev tvungen att köpa skor till både mig och Embla, och det ställde månadens ekonomi helt på öronen. I detta har jag också varit hos optikern eftersom jag inte bytt glasögon på elva år(!) och har lyckats låna hem några bågar. På grund av överkänslighet mot material blev det titanbågar, och dessa skulle hamna på runt 4000 kronor.

Var i kontakt med soc, men eftersom jag har behov som inte faller inom normen (specialkost, alternativbehandling osv) så blev det så himla komplicerat att jag faktiskt gav upp.

Så, med 1100 kvar på kontot för hela oktober räknade jag snabbt på mat 3000, behandling 1500 för att få månaden att fungera alls. Då står bilen utan bränsle och på utslitna sommardäck så jag inte vågar köra med den längre (höll på att fara av vägen på väg till optikern, trots att det var torrt och jag körde under hastighetsbegränsningen på torr väg, den är RUGGIGT spårkänslig nu!).

Utöver mat och behandling behöver jag alltså lägga på nya däck på bilen, men tills vidare tänkte jag faktiskt byta till vinterdäcken. Där i alla fall ett har pyspunka, vill minnas det var två jag pumpade hysteriskt hela förra vintern, men det är i alla fall ett som är lufttomt just nu. Ska se om stödteamet accepterar att ta med det när vi ska iväg och handla mat på tisdag. Behöver fixa hjulet, handla mat och lämna tillbaks glasögonbågarna.

Och husvagnen behöver iväg på vinterförvaring. Vanliga stället kostar tusen kronor för hela säsongen, då får jag hämta och lämna när jag vill om jag säger till innan. Har lyckats hitta ett annat ställe som tar 500 men då står vagnen där den står och jag kommer inte åt den. Hur som helst måste jag fixa torrboll till den innan jag kan ställa undan den, och det är just nu ett omöjligt uppdrag då jag inte kan köra till någon affär.

Dessutom var det det där med glasögon. Men det får vänta ett tag till. Elva år eller tolv kanske inte spelar så stor roll? Fast optikern frågade försynt om jag ser många ufon med tanke på hur slitna mina glas är.... Avråddes från mörkerkörning, och det har jag ju insett för länge sedan att effekterna av de här glasen är.... olämpliga att köra bil med. :) Men som jag har mått i höst har jag ändå inte varit körbar så det kanske kvittar ändå?

Som om inte det vore nog har jag inte heller lyckats lösa punkteringen på cykeln, det är ju en månad sedan ungefär, men jag har alltså inte varit och handlat där de har cykeldäck sedan dess. Har varit på Willys med stödteamet, och till optikern helt själv och sedan köpte jag skor tillsammans med en väninna... Behöver nog hjälp att fixa det där med inköpen, jag får det inte att fungera när jag inte kommer iväg på egen hand.

Idag ska jag absolut inte köra. Satt och såg på en film igår. Ni vet, egentid, småplockat hela dagen och bara njutit av att få vara ifred, och på kvällen tände jag ljus, kröp ner i soffan med en filt och klämde en film på tv. Någonstans mitt i det där kom en yrselattack så jag höll på att ramla ur soffan. Det var nätt och jämt att jag klarade av att behålla medvetandet.

Efteråt blev det som vanligt. Kallsvettades, frös, värmevallade. Frossade och skakade. Kände mjölksyran i alla muskler. Var ostadig. Illamåendet bara vällde över mig och det blev några vändor till toaletten där jag kunde luta pannan mot det svala kaklet mellan krampattackerna. Koncentrerade mig på att andas in, andas ut...

Efter några timmars vankande, vatten och toalettbesök började blodcirkulationen komma igång igen. Jag distraherade mig genom att uppdatera min projekttråd för att få något annat att fokusera på. När händerna efter några timmar började bli varma gick jag och lade mig, och trots att jag var helt utmattad var kroppen så uppvarvad att jag inte kunde somna direkt. Att benen och fötterna kändes som isbitar kan ju bidragit till det också.

Idag är jag "bakis". Vaknade med träningsvärk i hela kroppen, och har svårt att lyfta armarna. Dessutom är jag yr och förvirrad. Lättirriterad. När telefonen ringt har jag mest bara morrat och snäst, men jag ORKAR verkligen inte.

Jag måste få knalla runt här och göra saker i min egen takt, cirkulera, lägga några minuter i taget och sedan göra annat, och systematiskt få arbeta igenom dagens måsten och borden, och varva det med vila och återhämtning när jag vill och behöver.

Jaja. Har insett att jag kommer behöva hjälp med en del saker framöver, och jag tänker faktiskt be om hjälp och se om jag kan få det.

Ska knåpa lite på det till nästa blogg. Nu ska jag göra något annat en stund för att jag börjar bli snurrig av att sitta här. :)

// Ellen

Förresten, vill någon titta i projekttråden finns den här:
http://www.garaget.org/forum/viewtopic.php?id=96807
Nattens uppdatering är mest på skoj, med lite knasbilder... ;)
Härnäst blir det nog en att-göra-lista.

Såg i fredags kväll filmen Dirty Dancing på TV. Igen. Har nog sett den hundra gånger. :)

Först ett antal gånger på bion, jag var i nedre tonåren, och vi gick dit och lärde oss hur det SKULLE vara... :) Sedan på filmvetenskapen i skolan, tittade och analyserade sönder filmen fullständigt när jag skrev en rapport om hur kameravinklarna och musiken förstärkte rollkaraktärerna... :)
Tur jag inte sett den på ett stort antal år nu, utan kunde ta till mig den för vad den verkligen är. Som då när den kom för måååånga år sedan.

I fredags skrattade jag, grät, hade ett fånleende utsmetat i hela ansiktet med de intorkade tårarna kvar på kinderna, dansade som besatt genom min lägenhet, sjöng... Nostalgikick och skön avslappning. :)

Filmen satte spår och jag vågar påstå att en hel generation tjejer präglades av den. Blev förälskade och började drömma om hur det skulle vara... "Jag bar en vattenmelon" är en replik som sitter som en smäck och vi kan alla dansa minst några av stegen som Baby tränar in. Fast när väninnorna krälade på golvet och sjöng "oh baby" satt jag mest och ritade Cheva-57or... Oups! :P

Kanske ska berätta hur det gick med den där tonårsförälskelsen? Under många år, redan innan filmen var jag KÄR! Spanade på muskulösa exemplar med vackert höftparti och det rätta stuket. Tittade MÅÅÅÅÅNGA och drömde om att en dag få äga en EGEN! En perfekt. Ni vet, den där som bara finns i drömmen? Då och då träffade jag såklart på någon som kändes perfekt, men de var alltid utom räckhåll, antingen i någon annans ägo eller för bra för just MIG.

Jag höll drömmen vid liv, och tillverkade ett eget exemplar i papp, som jag dessutom visade upp i skolan. Japp. Ni läste rätt. Jag LOVAR att det var en syn! :P Klicka på länken och fortsätt läsa med musiken i öronen så ska ni få hänga med på en sällsam åktur... ;)



Tänk er nu, jag är runt elva-tolv år gammal och går i sjätte klass på den lilla landsortsskolan. Hemma i garaget renoveras en Pontiac Firebird -68 cabriolet, mamma kör en Cheva Blazer till vardags (med stort plogfäste i fronten!), min styvfar har en Chevrolet Suburban som företagsbil och farsan kör italienska motorcyklar, en Motoguzzi och en Ducati...

Nu drömmer jag om en egen Cheva -57a. Jag har hittat ett gammalt kassettband, en språkkurs från Linguaphone som spelats över med denna låt fyra gånger i rad, och sedan rullat i min styvfars Cheva, någon gång innan Pontiacen kom in i hans liv under tidigt 70-tal. På kassettens orange ettiket (blå på andra sidan) stod från början "Grundkurs i Franska", men någon har skrivit på ettiketten så där står nu Slinguaphone, grundkurs i franska våfflor och är en massa annat skrivet, så som öl, fest, chevaband med mera... ;)

Ett ÄKTA partyband således! :D

Jag lyssnade in detta och fick en GALEN ide. Började envist tillverka en Cheva -57 cabriolet i papp. Typ tre och en halv meter lång! :P Visst, bara en platt bil, men det var inte så bara i den där skalan... :D

Efter lite slit var den klar, och bandet hade gått ÅTSKILLIGA varv där hemma i flickrummet, så texten satt som en smäck. Och sedan var det dags... :P

Chevan transporterades till skolan i... eh, Chevan! :P

Under stort hemlighetsmakeri riggades bilen längst fram i klassrummet, med en "förarstol" lämpligt placerad bakom den ritade, inte öppningsbara dörren.

När det var dags släpptes klasskamraterna in, och jag körde.... Kassettbandet knastrade igång och jag gav ALLT! :P Hoppade över dörren på bilen, landade bakom ratten pekade ut klasskamrater till frasen "kommer kanske hem och hämtar dig". Hade ett par raybankopior som for upp och ner mest hela tiden för att stämma med låttexten och... ja. Ni kan säkert föreställa er det hela... :P

...jag undrar vart bilen blev av? Den måste stått kvar i mitt föräldrahem, brorsan kanske vet vart den tog vägen? Sannolikt uppeldad efter förvaring som skadat den... :)

Hur som helst. Jag fortsatte drömma om en egen Cheva -57a, spanade och räknade, men det blev aldrig möjlighet. Med åren dog tonårsförälskelsen, jag insåg att det gick tretton på dussinet av just 57-orna och vände blickarna åt andra håll.

Men någonstans är ändå en -57a alltid en -57a, och det känns i hela kroppen på mig när Jonny i filmen rycker upp stolpen vid parkeringen till tonerna av Overload och sedan krossar bakrutan på sin bil... *ryser*

Nu blir nog den här bloggen alldeles för lång om jag fortsätter skriva. Tankarna spinner vidare åt flera håll... dels vidare på bilmusiktemat, och dels på drömmen om att hitta den rätte. Jag har flera bloggämnen kvar, men jag väljer att spara dem.

Just nu nöjer jag mig med att berätta om Dirty Dancing och tonårsförälskelsen... ;)

Jag MÅSTE förresten rikta ett STORT tack till Per också, för att han med mig fånigt fnissande och tramsande i telefonen hjälpte mig hitta musiken i natt. Jag har inte hört chevalåten sedan jag slutade mellanstadiet, och när vi pratade var jag helt nostalgikickad av filmen och sjöng ååå-ååh, åååååh baaaaby, you are the ONE , bap baparara bap bap barabara bap" och skrattade så jag grät, och försökte förklara filmens storhet... :P

Gled vidare in i mina chevadrömmar och jag berättade om min pappcheva och sjöng med viss tvekan inledningsraderna till låten, och SE PÅ FAN om han inte kände till den och till och med kunde tala om vad den hette! Hittade den på Youtube! WOHO! :D Vad det ledde till har ni just läst! ;)

Passa på att lyssna på låten en gång till, hör alla käcka weee-ooo och shobi-dobi bap-bap och FÖRESTÄLL er... ;)

// Ellen :)

Japp! Igår var det två år sedan dotterns pappa bad mig flytta. Två år sedan processen började, och sedan dess har det ju hänt MASSOR! :O

Både bra och dåligt. Eller, rättare sagt, bra och jobbigt. :) För mycket av det som varit tungt och jobbigt har också varit extremt utvecklande, så dåligt är fel ord. :)

Jag har under åren insett att jag faktiskt är rätt stark, att jag kan stå själv, och att jag rentav kan trivas med att vara ensam. Jag har med stöd av vännerna börjat bygga upp min självkänsla och ifrågasätta en del av mina självdestruktiva beteenden och mönster, och försökt klura ut varför vissa saker blivit som de blivit.

Har insett att jag har ett bagage som jag behöver sortera lite för att bryta destruktiva mönster som skadar mig, och har också börjat jobba med det. Jättespännande och skitjobbigt! :)

MEN... jag är SÄKER på att det kommer bli bra.

Jag är fortfarande lika övertygad om att jag själv behöver komma i bättre balans och reda upp de här sakerna innan jag är beredd att gå vidare in i någon relation igen.

Den senaste veckan har varit helt vansinnig egentligen. Jag har satt ner foten och markerat mitt värde åt flera olika håll, med blandat mottagande, samtidigt som mycket har ställts på sin spets och saker har kommit till ytan i en oväntad omfattning, ibland så överväldigande att jag inte riktigt hunnit med att hantera allt.

Men, märkligt nog verkar man få svar på sina böner, och när jag satt med funderingar på hur jag skulle hantera allt som kommit upp dök det också upp människor med verktyg som kunde hjälpa mig?! Ibland är det helt fantastiskt hur medmänniskor dyker upp just i rätt ögonblick. :)

Och dessutom ställer bra motfrågor, får en att stanna upp, reflektera och i samma takt som man försöker förklara också finner en hel massa svar...

Givetvis kommer fler frågor också, så är det väl alltid?

Oavsett hur jag mått under de här åren och hur rörigt det periodvis både är och har varit, ser jag en solklar utveckling, och den går helt klart åt rätt håll. :)

Om det sedan beror på att jag faktiskt blir bättre/friskare eller om det handlar om att jag lär mig att hantera min tillvaro och hushålla med mina resurser allt bättre och tar vara på det positiva i högre utsträckning ska jag låta vara osagt, men jag är glad över alla njutbara stunder och jag upplever att de blir fler och fler. :)

... och jag undrar över en sak som en av mina viktigaste vänner påpekat för mig gång på gång. Sänka nivån, sänka kraven... Hm. Jag försöker verkligen, tro mig. Men även när jag lägger kraven på andra på en rimlig nivå (vilket jag tror att jag redan gör i ganska stor utsträckning) återstår två problem till. JAG måste duga, till att börja med i mina egna ögon och dessutom i andras ...

På vänfronten börjar jag nog få kläm på det där, men relationer känns fortfarande för svårt.
Då ska människor verkligen nära, och det är jag för rädd för. Det är lättare att duga när man inte har människor ända intill sin själ. Det är bara de *absolut* närmaste som ser helheten, och det är verkligen inte många som är så nära.

Man får vad man förtjänar. Och så länge man inte känner att man förtjänar något bra kommer man inte få det heller är jag rädd. Jag tror jag har en bit kvar tills jag kan nå det.
Det som är bra för mig är jag i mina ögon helt enkelt inte tillräckligt bra för, och därmed är det utom räckhåll, än så länge. :) Eller så har jag inte fått klart för mig vad som verkligen är bra för mig, och behöver få rätsida på det?

Jag ska bryta mina mönster, då finns chansen att jag också kan hitta relationer som inte blir destruktiva för mig. :) Jag är på väg, det kommer bli bra... :)

Nu ska jag göra något jag VERKLIGEN inte brukar göra, jag ska blogga en låt! Men den har varit med mig hela veckan, så den behöver nog blogga sig också :)
(Och stort tack till Coffe som försett mig med Spotify så jag kan tillfredsställa mina snabbt växlande impulser efter viss musik på stört!)



// Ellen :)

Besvikelse.

Hade inte räknat med det här riktigt. Jag tycker ju att det hade varit rakare att säga rent ut vad som gäller och varför och inte bara välja bort/frysa ut just MIG, men samtidigt får jag ju acceptera läget.

... och känslan... är... besvikelse.

För att återknyta till det jag skrivit tidigare:
Vad är DINA avsikter med MIG?
http://www.garaget.org/mypage/blog.php? … post=65730
Jag uppskattar verkligen tydlighet. Tro mig.

Jag TRODDE det fanns en rak kommunikation. Tydligen trodde jag fel.

Har jag fel om annat också tro? Antagligen.

En sak VET jag i alla fall.

Det kommer aldrig bli som förut. Min tillit är rejält tilltufsad sedan gammalt och det ska mycket till för att jag ska lita på människor så som jag ändå kommit att göra med vissa nu. Nu fick tilliten en törn till.

Men det löser sig. Det löser sig alltid. Eftersom jag tänkt igenom allt en hel massa gånger och sedan formulerat det här har jag nog redan kommit en god bit på vägen att bearbeta, släppa och gå vidare.

Många tror kanske att jag släpper människor nära mig väldigt enkelt. Och det GÖR jag. Men till en viss gräns. Det är bara de som är allra, allra närmast som sett den gränsen, och upptäckt att det finns en cirkel till, innanför den dit andra når. Därinne finns det inte många, men de som är där värderar jag desto högre!

Sannolikt kommer inte många märka av det som hänt, men JAG har några personer i min omgivning som nu placeras om på nya platser, längre bort från mig. Som inte kommer prioriteras på samma sätt i framtiden som jag gjort hittills. Människor som visat mig att jag betyder mindre för dem än de betyder för mig. Och då har jag inte råd att lägga lika mycket energi på dem som jag gjort tidigare.

Det gör ont, visst gör det det, men samtidigt är det ju det enda rätta, om JAG ska hålla balansen och må bra.

Och det är faktiskt det viktigaste. Hur JAG upplever det här. Och för min egen skull ska jag göra som jag gjorde häromdagen. Stå upp för mig själv, och markera mitt värde. :)

Jag, mitt, mig, på mitt vis, när jag vill. Och jag tar ingen skit.

Det här kommer bli hur bra som helst på sikt! :D

// Ellen :)