Hej. =)

Nu är jag glad. Rakt genom hela kroppen.

Jag fick träffa min dotter idag. =D

Kramades med henne under 2timmar bland hennes mamma och hennes vänner/släktingar. Och det gick över förväntan. Inget tjafs om nåt. =) Hade min mor med som psykiskt stöd och allt gick som sagt riktigt bra. Hade inte sett dottern på ca 6månader innan idag. =/

Tänk vad glad man kan bli av kramar och pussar från en 1 år gammal prinsessa. =D

Tänk! Ett helt år. Vad tiden går fort.

Min dotter är ett år. =)

Det känns så sjukt att ens säga det då jag tycker att jag nyss var ett barn.

Men nu är det bara ett stort grattis till lilla Filippa. =D

Det här året har börjar bra - kanske för bra.

Jag är inte van med att saker ser ut att kunna falla på plats, då det inte gjort det på ett par år och speciellt inte det senaste. Nu känns det som det gjorde när jag började gymnasiet - jag är bäst. Vad folk än säger så kan jag bara le och läsa av människan och ser de sårbara punkterna. (Sjukt, men jag gör det på nåt märkligt sätt.) Jag känner mig oövervinnerlig. Det är jag inte van med.
Sist jag hade den känslan konstant var just när jag började gymnasiet. Funderade om jag ville gå i Örebro eller Västerås under 1a året, medan jag skulle ha gått i Hallstahammar enligt folkbokföringsadressen. Gick 2dagar i Örebro, kände mig tveksam och skulle byta (och flytta) och morsan började ringa den ansvariga för var jag fick gå, och gubben hon talar med förklarar att det var omöjligt att jag skulle få gå i Västerås.

Jag gillar ordet omöjligt - det är bara rena idioter som använder det. =) Allt går, det är bara mer eller mindre svårt. Så jag blev lite sur och bestämde mig att ingen gammal gubbe skulle styra var jag skulle gå skola. Upp med internet och knappa, hittar lite lagar och där stod de ord som fick mitt ansikte att skina stort - om jag skulle gå år 2 eller 3 på orten hade jag laglig rätt att gå år 1 på samma ort. När jag sen sa att jag skulle gå flyg i Västerås började han förklara hur svåra proven dit var och jag kunde bara le och förklara att de inte skulle vara något bekymmer. Jag fick svaret "Gå var du vill - vi betalar." Och när jag fått som jag ville och visste att jag fick gå vilken skola jag ville i landet så valde jag att gå tillbaka till den jag redan börjat - jag hade ju bara bevisat att jag fick göra vad jag vill och att ingen kunde slå mig på fingrarna. =)
De där testerna gjorde jag sen - och klarade dem. Valde sista veckan mellan Västerås & Arvidsjaur - och jag ville inte att morsan skulle knacka på utan förvarning, så det blev Arvidsjaur. Ett flygcert med motiveringen - "Det är en kul grej." Jag gjorde det jag tyckte var kul med utbildningen och ville göra det ordentligt. En lärare såg blek ut under en "nöd-övning" där han gnällde att jag sa "lalala, låtsas sända nödmeddelande, lalala". Han tyckte inte jag tog det på allvar. Motorn gick på tomgång och jag tyckte vi skulle göra allt rejält så jag ilsknade till 3000ft över havet och sa till läraren att han skulle dra av motorn helt så vi fick se om jag skulle lyckas få ner oss säkert. (Värt att notera - inget flygfält nära, bara skog och sjöar samt en liten smal grusväg där jag sa att vingarna fick plats med en meter tillgodo, läraren tyckte vattnet var bäst...) Jag fick inte högsta betyg på den lektionen, men vem brydde sig - jag fick ju leka mer i planet utan lärare efter det. =) Det var ju en kul grej...

Precis som det var en kul grej att flyga över Örebro med lite kompisar medan det blev mörkt. Tornet ropade och förklarade att hon stängde och var tvungen att släcka alla lampor på flygplatsen - och frågade om vi ville landa innan dess.
Vad tror ni? En upplyst flygplats där man ser tydligt var man ska och säkerhet finns?
eller
En kolsvart flygplats en kolsvart sensommarnatt med dåliga landningsljus och utan vetskap om vinden för landning?

Jupp, ni gissade rätt. Kvinnan i tornet lät ungefär som en mamma som släpper ut sin 14åring på en fest, och när bilen kommer är det ett gäng 20åringar i en raggarbil. ;) Livrädd. Men när vi tittade bort såg vi flygplatsen slockna.
Samtidigt som det hände började passagerarna bli mer oroliga (att de satt i ett plan jag flög skapade en del oro, att flygplatsen släcktes ökade det en aning). När vi njutit av staden i mörker åkte vi dit vi trodde flygplatsen låg och såg att terminalbyggnaden lös, men det var allt - inte en enda lampa som hjälpte till med höjden, och inga landningshjälpmedel. En analog höjdmätare (lufttrycksmätare) och kroppens sinnen. =) När vi går ner för landning ber jag dem säga till när vi passerar terminalen - och råkar nämna att är vi inte nere innan den så måste vi gasa eller krascha... (a) Vi var nere innan, men landningen blev inte perfekt, så jag gasade upp igen. =D Flög ett varv till och hör en kille i baksätet plocka ur headsetet med kommentaren "Jag vill inte att det sista jag hör innan jag dör ska vara din röst." Jag log. Den landningen blev perfekt, och jag kunde åter se mig själv i spegeln och säga att jag var oövervinnerlig.

Sen kom hon... Som sabbade så mycket. Personen som fick mig att lägga mig i barnspel för att hon inte skulle gråta. Som bröt ner mig.

Men nu är jag på väg upp igen, och det känns så märkligt. Jag sitter med funderingarna om det kan vara så här lätt som det var en gång i tiden. Funderar varför inget går helt åt skogen. Visst har det hänt småsaker, som att bilen jävlats och bara stannat för att den ville det, men den startar ju igen efter att man bett snällt i 5min. Det är ju inget extremt som hänt. Och det skrämmer mig. Det går för lätt igen. Frågar jag en människa en sak så blir svaret som jag önskat i tankarna. Och andra saker blir på det sätt som är lämpligast för att inte göra förhastade saker. Allt stämmer. Kan det vara så lätt? Eller kommer det ett stort bakslag snart? Jag kommer helt klart titta på allt många gånger innan jag tar beslut de kommande månaderna - men fortsätter det så här kommer 2010 bli ett ruskigt bra år. =D

Ja nu är helvetet över. =D Vi går mot nya tider och en ny chans att vara positiv. =D
Visst finns en risk att det håller i sig 2månader till då det kinesiska nyåret är nån gång i februari, men det skiter jag fullständigt i. Nu ska det bli bra. =D
Det kan inte bli värre än det som varit då jag för ett år sen hade det så bra en människa kunde ha det. Dotter på väg, tjej som man slapp ha hemma och bara åkte och hade trevligt med, nyinköpt bil, jobb med över 20k varje månad. Sen kom 2009... Tjejen vägrade tala med mig och tog dottern som jag sett 2gånger på ett år, bilen är en enhörning - vill inte alltid vara snäll - och inbrott mm, jobbet la ner osv... Så nu är man ju nästan nere på botten, men jag har rest mig. Och nu vill jag ha ett underbart år.
Och jag SKA ha ett bra år. =D
Allt går med positiva tankar. Det här ska gå. =D
Jag struntar i allt som varit, efter 12 drar jag ett streck över det (försöker iallafall) och ser framåt.

Gott nytt år - Hoppas vi alla ses någonstans under kommande år. Och tveka inte att hälsa om ni ser mig, jag biter inte hårt. =D

Vad skönt det är när man kopplar bort alla riktiga problem och koncentrerar sig på småsakerna. Det förgyller verkligen livet att lägga en dag på hur man ska lösa en sak som egentligen inte spelar någon roll alls.
Som just nu - det hänger ut snö från taket. Och det hänger 1 meter ut i fria luften. Ett ca 20cm tjockt lager (om inte mer efter allt snöande).
Så nu är frågan om det räcker med smällare man kastar upp för att spränga bort detta, eller behöver man ha kraftigare saker? Risken att missa är stor och det är mitt tak i ett bostadsområde så en dynamitgubbe eller handgranat är nog inte lämpligt - någon som har tips?
(Och det ska bort med en smäll, ingen dum spade...)

Nu har jag fan gjort det roligaste i mitt liv.
Supersport 600 (liten ninja) med slicks och en stor käft ledde rakt ut på parkeringen. Sen var det bara bita ihop och gasa. S***n vad kul det är med hoj. En vurpa var mindre än räknat och det gick brett överallt. =D

Och kom igen nu alla som säger att era fordon inte klarar vinter. ;)

Var ska jag fly från kylan nu? =O
Jag har jublat när de sagt att det ska bli varmare, men jag har inte märkt av det. Sommaren är inte varmare än det var på -90talet. Vintern är inte grön och varm så jag kan sitta på balkongen och sola. =/

Jag vill ha varmare. Jag vill kunna ligga bredvid en pool med en cola eller kall öl året om. Bara njuta av värmen...


Men nu när vi ska ha lyckats hur går det då?
Jo det snöar i hela j***a Europa. Värsta snöstormarna på många år i Washington osv. Vad kommer härnäst - snöstormar i Thailand?
Var kan jag fly och ha värme - där det inte kommer snöa (och det finns rinnande vatten i kranen så jag får ta en så lång dusch jag känner för)?


Och sen blir jag bara så sur på det där j***a WWF med sin galna reklam att isbjörnar håller på att dö ut. Populationen har ju bara 4dubblats över det senaste seklet. Och då hittar man 4st (!) döda isbjörnar efter en stor storm. Då dör de ut? =S Och vi ska tro på det? Och skänka pengar?
Samtidigt hör man av företag hur dyrt det är med reklam i TV. Är det inte bättre att ta de pengarna och sluta tiggeriet?



Så nu är lite aggressioner ute.

Vad har man gjort annars då? Chansat får det väl kallas. Och som alla chansningar så misstänker jag att det går/gått åt skogen. Men hellre det än att leva med tanken att man inte gjorde något. Fick om inte annat bort tankarna från allt det med julstök. Har aldrig varit med om ett värre år än detta och nu urartar det med årets värsta helg.

1år utan min dotter... 1 j***a år som jag sett henne 3gånger: Födseln 7jan, en gång i maj och en i juni. Förra året drömde jag om en jul med henne i mina armar, en tomte som kom förbi, paket under julgranen osv. Nu vill jag inte ens ställa upp granen. Jag vill inte hem till folk som firar julen då jag bara blir ledsen av det. Jag har köpt en julklapp (och då hon inte kan läsa kan jag avslöja att det är en radiostyrd F1bil för 1åringar) men har problem att ta mig samman och slå in den, trots att pappret ligger bredvid... Julstädningen går i vågor. Ena stunden är jag motiverad, nästa vill jag bara glömma det. Att jag sätter mig och bygger Lego en hel dag kanske är ett tecken på att det känns illa...



Men nu är det 10dagar kvar. 10ynka dagar kvar av detta h-es år. Ett år där INGET gått som det skulle. Men snart är det över, snart finns det nytt hopp.

Gissar väl att man av god sed ska önska alla glädje, så jag gör det. Och jag hoppas att alla andra haft ett bättre år än jag haft, och att ni får en bra avslutning av det. God jul & Gott nytt år allihop. =)

Nu är det bekräftat. =) Bilder kan man fejka lätt, men film är svårare.

Så mycket som gått åt skogen det senaste året så måste man passa på och njuta när man kan.
Jag tror detta är ett tillfälle då en bild säger mer än 1000 ord. =)



Foto: www.schumis-foto.se


Just ja, vi råkade ju koppla på en pulka med...


Fler som vill åka pulka? =D

Då har jag äntligen vänt tillbaka dygnet. Var vaken 18-18 senaste dygnet sen sova. =) Vaknade runt 5 vilket gör att jag till kvällen kan sova vid 22 och komma upp runt 7-8, vilket jag sen vill hålla. =)

Sen var det som för alla snö när jag öppnade ögonen. =)
Gjorde en skinkmacka och tog lite (lätt)glögg som frukost sen ut och leka med kombi i snön. =D
Den är lite krånglig att kasta upp och kräver lite arbete. Ner med bromsen samtidigt som man ger gas så den börjar bygga laddtryck sen är det bara leka, OM (och bara om) man hårdställt växellådan. Står lådan i "D" läge skickar den växlar för att skaffa grepp oavsett vilket läge den står i.
testade även starter vid rödljus och gjorde på samma sätt som sommartid, men växlade tidigare för att inte bryta hastigheterna allt för mycket. Skickar jag i 2an innan 7k rpm så jagar den grepp och vägrar helt att släppa loss trots 0.8 i övertryck (standard 0.36).
Men visst går det när man provocerar den lite. ;) Låser man mittdiffen blir det närmast okontrollerbart, men det släpper lätt. När mitten skickar om kraften varje 1/100del av en sekund så är det bättre, till det att man känner att bilen backar med ca 10km/h och hastighetsmätaren bara stiger. =)

Nu blir det att städa lite, en andra frukost, kanske griljera skinkan, krångla med synkprogrammet till min HTC magic (vägrar fungera), sen får man se vad som händer. =D (Leka mer kanske?)

Jag tänkte tacka alla som stöttat mig efter mitt tidigare blogginlägg. Det betyder otroligt mycket. Tack!

Inlägget är dock borttaget av moderatorer med hänvisning till §1. Jag vet inte själv vad i inlägget som bröt mot paragrafen och jag ber om ursäkt. Jag tänkte hela tiden på just de regler som finns på nätet och övriga världen när det skrevs. Inget var olagligt, inget var förtal, inget var kränkande. Det var sanningen, i ren text. Men moderatorerna valde att ta bort det, vilket är deras uppgift. Tänk hur detta ställe skulle se ut utan dem.

Så jag raderade det inte. Jag står för varenda ord. Och vill någon läsa det jag skrivit så skickar jag det gärna. Jag lägger givetvis inte upp det som blogg igen då moderatorerna bett att det inte ska upp. =)


Tack igen för allt stöd från alla som läste de 23000tecken som avslöjade hur mitt liv sett ut och ser ut. Tack! =)







Edit:
Då moderatorer bad mig lägga det på lämpligare forum och jag fått förfrågningar om texten lägger jag en länk här: http://www.facebook.com/note.php?note_i … ;ref=share
Skulle någon ha en anmärkning mot detta ber jag vänligt att ni kontaktar mig så tar jag gärna bort det. Ta inte bara bort detta inlägg, avpublicera det istället så vi som användare har en chans att tala med de som kommenterat... Tack.

Ibland önskar jag verkligen att jag var ett av de stora svinen till män. Ni vet den typiska personen i en historia som BARA vill ha sex och inte bryr sig om annat. En sån som många tjejer berättar nästan lurat dem i säng och sen aldrig brytt sig det minsta. En sån jag fick länkar och utskällningar för att folk tyckte jag skulle bli i somras. Då jag fick en kurs i hur man hittar, avverkar och dumpar en tjej på under 8 timmar. Det vore lättare.

Jag har försökt tänka i de banorna, men det går inte. Jag finner inte vitsen med att "leka" med folks känslor. Jag finner heller ingen vits att hoppa i säng med så många som möjligt på kortast tid. Var finns nyttan? Risken är att någon kommer må dåligt av det vid något tillfälle. Är det då värt att riskera andras och ens eget psyke för att leka lite? För alla som säger att man kan göra ditt och datt och dutt utan att det påverkar något, sluta ljuga för er själva.

Men om jag inte är det där svinet, vad är jag då? Jag är långt från perfekt, det är ingen som är. Jag vet inte ens om jag är en vettig person, men det är upp till alla andra att bedöma. Allt jag vet om mig själv är att jag bryr mig för mycket om allt och alla. Och jag är en komplett hopplös romantiker. Två saker som inte går bra ihop. Det gör att jag vill ha allt perfekt och samtidigt bryr mig för mycket om vad den andra tycker, vilket ofta slutar med att jag inte vågar ta något steg alls. Detta i sin tur leder till att jag funderar på varför det gick snett och hur det skulle gått om jag gjort på andra sätt, vilket får mig att gräva ner mig själv i påhittade tankar. Mindre bra...

Sen när jag pratar med, eller läser t.ex. bloggar från tjejer så söker de nån utopi. Men de flesta väljer sedan folk som slår, utnyttjar eller roar sig med flera samtidigt. Vad gör att de/ni väljer det? Är jag knäpp som vill ha göra allt så bra som möjligt? Panikstädar lägenheten om jag får höra att någon ska komma, bara för att det ska vara trevligare? Jag skäms inte för att det finns damm i lägenheten, strumpor ligger överallt och diverse verktyg ligger i vardagsrummet då jag ofta skruvar med bildelar inne i lägenheten. Men jag anser att den lilla uppskattningen att göra det lite finare bör ordnas vid besök, speciellt om det är en vettig person av motsatt kön. Tänker jag fel?


Sen behöver min skalle hjälp. Hur ska jag övertyga mig själv att våga satsa när jag ser en vettig person. Som en tjej jag pratat en del med senaste tiden - vi kan kalla henne Askungen (jupp, jag är hopplös, sa ju det) - en tjej jag vill lära känna mer och som jag enligt allt jag vet idag gärna inleder en relation med. Men problemet jag får är att jag fegar ur mentalt och vågar inte göra det jag vill. Vågar inte skicka meddelanden och förklara vad jag tycker och tänker. Detta brukar sluta med att jag blir kompis med personer jag har känslor för, känslorna avtar efter hand och efter ett par månader blir det att jag får ge råd hur de ska göra i andra kärleksbekymmer och man dör en aning. Efter varje tillfälle som går åt skogen så backar man mer och senaste året har slutat med att jag drar ett streck redan innan jag försökt och ser det som hopplöst.

Men jag vill inte ha det så. Nu börjar alla andra problem reda ut sig. Nu vill jag se hopp igen, så jag vänder mig till alla som läser detta och frågan om råd. Hur ska jag lyckas få Askungen att känna sig så speciell att jag får bjuda ut henne och visa det mitt inre försöker säga? Hur lär man sig att våga gå tillbaka till ruta noll och våga satsa ordentligt på ett relativt okänt kort? Speciellt efter att man tidigare satsat och fått svåra skador av det? Och hur ska man lyckas nollställa hjärnan? Jag hittar ingen kontakt att koppla in datorn i. Men det är snart jul. Den tid av året då jag tror på mirakel. Då vad som helst kan hända, så det kanske finns hopp för mig med, vem vet? Men att jag behöver en putt i rätt riktning är tydligt, och alla som känner att de kan putta mig åt rätt håll får gärna göra det. Och skulle personen jag kallar Askungen ha orkat läsa detta och känner igen sig så hör gärna av dig så gör jag vad du vill. Om någon tror sig vara bättre än askungen och vill bevisa det för ni vill ha mig kan ni ju också höra av er, men tvivlar på att det blir så många svar där. Hjälp mig hellre att våga leva livet och bli glad.

Nu har jag släppt en del tankar till ytan, precis som de kom utan rättning av stavfel eller utformning av texten. Inte korrekturläst och troligen skrivet så ingen förstår, men det är ett försök till nytt hopp om ett mirakel. Miraklet att ge mig glädjen i livet tillbaka.

Morgondagen blir spännande. Bilen förväntas komma från lackfirman till verkstan vid 1000. Verkstan har annat att göra och ej tid att montera min bil imorgon då annat ligger före i tidsplaneringen, så jag åker dit och monterar den. För att sätta press på mig själv ska bilen vara på bilprovningen 1540. (sista tiden jag hittade innan helgen.)
Då ska allt som lagen kräver sitta på plats, och däcken ska vara bytta. (Kränga av och kränga på, inte bara byta fälgar.)
Och allt ska monteras perfekt.
Dessutom ska förardörrhandtaget fixas på något sätt så det strulat och inte är löst, men nu vill jag ha bilen. 2månader utan... Sen får man åka utan stereo ett tag innan allt sånt är löst, monterat osv - men vem behöver stereo med en RB25a som är villig? ;)




(Men jag måste klara att kärringköra en massa mil först så däcken trivs.)

Tack o lov står bilen på verkstan. Annars hade den fått åka dit igen misstänker jag.
Nu står en volvo just bredvid min plats i garaget. Inget galet med det förutom att det är ett lik. Inga rutor, totalt sönderrostad osv. Så jag tvivlar på att det är någon som har nyckel och ska vara där... Ringde hyresbolaget, då kom jag till sos, vilka inte kom in och kunde se om platsen var uthyrd. Så måndag får jag kolla det. Sen lånar jag fan en svets och sätter igen portarna. Nu finns ju inget viktigt kvar, men fortfarande, det känns så illa. Jag vill ha hem min bil, men jag kan inte ställa den någonstans. =S Ställa den ute gör jag inte och det i garaget behöver lösas.
Behöver jag säga att jag är trött på ungdomar och deras beteende? När jag var ung köpte vi våra stereosystem & vårt bränsle och vi höll inte på med skadegörelse. Men det är klart vi var ju uppfostrade...
Irriterad? Neeeeeeej då...

Allt började med att jag känner ögonen öppnas och det finns inget ljus som möter dem. Jag känner genast NEJ, inte nu, vänta, jag vill sova. Jag vill ha ljus innan jag öppnar ögonen... Sen kände jag halsen som skrek efter vatten och kände att det var ruskigt varmt i rummet. (Elementet var på max visade det sig.) Så upp och ta vatten i kylskåpet, gå tillbaka till sängen via att öppna fönstret och fundera på vad det var jag drömde när jag vaknade. Då kom chocken.
Nog för att jag drömt om fordon tidigare, men detta var absurt. Jag stod och putsade en volvokombi. =S Och jag kände genast igen vilken bil det var, vilket gjorde allt ännu sjukare. En person jag träffat några gånger irl men talat med då och då på gorg. Men varför? Jag hade inte sett henne eller bilen under dagen, inte pratat här eller något. =S Mysterium som skrämmer mig.

Sen kom nästa sak, jag tänkte blogga om det när jag legat och vridit mig 2timmar och sedan kommit upp och sett att klockan var 7. Då tyckte inte datorn att jag skulle det och valde att radera texten och det gick inte att återskapa med ett knapptryck som det brukar, så det fick vänta till nu. Och det är inte för inte jag just nu sitter och undrar om det varit något övernaturligt inblandat i denna dag...

Slöade vid tv och data ett tag till jag såg att det snöade, då kände jag att jag fort behövde komma upp på stan och få en del papper ivägskickade. Så upp på cykeln och iväg. Men inte var den person jag sökte där, utan de bad mig komma tillbaka på eftermiddagen, och då var klockan 0930. En halv dag att gå bland butiker är mycket för en kille, för mycket... Extra roligt när inget öppnar innan kl10. Fick då syn på ett av örebros konstverk, solsystemet i miniatyr (går längs hela huvudgatan uppe på stan) och fick idén att turista i min hemstad. Gick och läste vid varje planet jag hittade allt eftersom de dök upp men valde att svänga av vid slottet istället för att gå ca 1-2km för neptunus och uranus. Samtidigt granskade jag nyfiket alla hus och funderade hur det såg ut förr. Slottet var givetvis inte öppet så man kunde fråga om något, men att stå och drömma på borggården gick fint, sen ta några bilder på forsarna i vallgraven för att vandra upp mot stortorget och titta på rådhuset, sen kunde jag inte motstå att gå in och granska allt i kyrkan, och där blev jag fast...

Satt lugnt och nästan somnade medan jag tittade på det vackra ljus som kommer genom fönstren i en kyrka samtidigt som jag försökte hitta och förstå innebörden av alla symboler på väggar och vapensköldarna som sitter på väggen. Då såg jag 2män som gick och kände och tittade på alla olika artefakter och min nyfikenhet gjorde att jag var tvungen att gå och prata med dem och lyssna på det de sa, då dessa personer verkade veta mycket om det jag just funderat på. Visade sig att den ena var kyrkans vaktmästare (eller vad det fina namnet nu var). Efter ett tag hade de båda annat att göra och den ena mannen gick medan den andra började ställa fram bord. Då jag inte hade något att göra frågade jag om han ville ha hjälp och strax efter så stod jag och förvandlade kyrkan till en matsal. Var tydligen ett föredrag av en person och efter det serverades ärtsoppa och pannkakor (då gick det upp för mig att det var torsdag, inte onsdag som jag trott hela tiden innan). Det var ju roligt att ha något att göra och ett par pensionärer kom för att förbereda allt, sen kom nästa lustiga sak (efter att jag fått altaret avtäckt för att jag skulle få se ett par kors, en duk med en målning flyttad för att se en stentavla fått veta att de kistor av sten som är ett antal 100år flyttats runt ett antal gånger) så stod jag plötsligt i prästens arbetsrum. Vilket bara kändes sjukt. Det är ett sånt rum som jag inte ska se under mitt liv, det ska vara lite hemligt. För att inte tala om hur kalkar, dopskålar etc utsmyckade och som bara ska nyttjas vid speciella tillfällen, och de plockades ut bara för att visa mig. =S Jag har inte smält det ännu.
Att sedan stå och hjälpa till att servera mat inne i kyrkan kändes overkligt naturligt. Jag brukar inte göra sånt, så en ny upplevelse.

Sen efter 3-4timmar i kyrkan blev det att gå och fixa med alla papper, sen hem, laga mat och nu funderar jag på om jag orkar plasta lite, men jag tror det får vänta till imorgon. Jag ska sova och smälta denna konstiga dag. =)