Nu behöver jag gorgs hjälp med en underlig sak. Jag behöver rekommendationer om jag ska se till att få smittan nu, eller vänta på den. =)

Sprutan är inget alternativ, men jag funderar om det inte skulle passa ganska bra att bli sjuk nu så man hinner bli frisk igen till jul.
För att chansa på att inte bli sjuk verkar lite som högt spel, och då kanske man skulle planera sin sjukdom lite.

Så vad tycker ni? När ska man satsa på att bli sjuk? =P

Detta är galet, det här är jag inte van med. =O
Saker börjar ju bli BRA.

Vill inte gå in på detaljer innan jag vet mer, men just nu ser det ju positivt ut. =D

Hej!

Hade tidigare under kvällen en lång diskussion med min mor om slavar, rasism, mord etc och vi kom fram till att vi alltid får reda på de negativa sidorna av världen fort, men hur är det med de positiva?
Hur ofta här vi någon komma hem och jubla och säga "jag blev inte mördad idag"? Hur ofta kommer vi ut till bilen och får ett leende på läpparna när den inte är stulen, vrider på nyckeln och skriker i glädje för att den startade?
När en kompis frågar hur det är kommer svaret "Underbart, bilen stod kvar och startade." Sällan va...

Vi tycker att allt sånt bara ska ske, men om det INTE fungerar då får alla höra. "Bil h***etet staratade inte i morse!", "Ung¤&%# som bara ska stjäla & förstöra!" etc...
Det första som vi säger när nån frågar hur det är blir "Åt skogen, nån #¤%& har förstört min bil..." och vi förväntar oss sympati. Vi förväntar oss att alla tycker att det är jordens undergång eftersom en sak av plåt har fått en repa, någon har skurit ett hål i däcken eller tagit något som hade ett värde.

Varför är vi så hemska?

Jag ser dagligen personer som råkat ut för skadegörelse här på forumet, och som många vet har jag drabbats själv. Men hur tänker folk (inklusive jag själv) när man börjar gnälla, gråta, skrika, förneka, söka tröst etc? Vad spelar det för roll?
I mitt fall har jag fått reda på att det var ett ungdomsgäng som suttit i garaget och supit och rökt (folk har sett dem och meddelat bovärden). Vad hade hänt om jag kommit dit? Våld? Troligen. Oavsett vem som "vunnit" så hade minst en person varit en stor förlorare där livet kunnat förändras stort, jag eller de får ingen veta som tur är. Men när jag nu först sansat mig och funderar hur det varit för mig om jag fått reporna, brytmärkena etc. Stora ärr över hela kroppen om man har tur... Har man otur vill jag inte tänka på det...
Men sen öppnade jag ögonen riktigt idag för första gången. Fy fan vilken tur jag har haft. Jag har klagat, gråtit etc, men nu hade jag bilen i trafik, nu kunde jag ha en försäkring. Det är först nu det har slagit mig hur illa det varit om detta kommit tidigare. Jag hade en "kör-hem-bilen" försäkring i 30dagar, sen bad jag på mina bara knän till ALLA bolag att få någon typ av försäkring. Jag minns ett samtal för ett år sen under ett av mina samtal till försäkringsbolagen; agenten lyckas få fram ett pris efter mycket om och men och säger en summa runt 27000kr/år och möts av mitt skrik (tänk 5-åring på julafton) "jag tar det!", "jag tar det!", "jag tar det!" varpå jag får svaret att jag inte kan teckna en försäkring då jag inte har regnr, tigger att få ha en importförsäkring (som den innan) för 3000kr/30dagar men det går inte då bilen varit i landet över 1 vecka. Det tog 6månader att få en regplåt. 6månader helt utan försäkring i porten bredvid den bilen stod i när den blev repad. Detta skedde inte då, jag hade tur. De tog inte min bas som låg bredvid bilen, också tur. De tog inte bilen. Tur.

Och då är det plåt. I värsta tänkbara fall får jag sätta mig på ett plan till England och göra om allt. Tänk om det var något som betyder något på riktigt? Tänk om något hänt Filippa.
Nog för att jag behandlar mina bilar som barn, men Carinan var det troligen då jag saknade någon att ta hand om och Stagean bara för att ha något att bry mig om som inte mitt ex kan förstöra för mig. Jag kan inte se något jag hellre skulle vilja än att hålla min dotter i armarna, men det får jag tydligen inte för mamman som nu vägrar samarbetssamtal för umgängesrätt hos soc. Jag får inte veta hur dottern mår.

MEN...

Om ni ser i början av bloggen klagar jag på hur jag tycker det är fel med allt negativt. Jag vet inte hur min dotter mår, med andra ord mår hon bra. Skulle hon inte göra det skulle jag få veta det. Jag haar bilder på henne, och det är underbart med all ny teknik då jag har bilder så jag på klassiskt sätt hade haft ett par album, bara för jag kan leka paparazzi. Så jag kan varje dag vakna med att se min dotter trots situationen. Positivt!!
Tänk alla dagar man kommit ut till garaget, bilen står där ren och fin, man trycker på knappen - dörrarna öppnas och när man vrider om den mullar 6an igång och ryter "nu leker vi".
Alla gånger man rullat upp bredvid en annan bil och sett den försvinna i backspegeln. Allt detta; människor, fordon bara saken att ha mat på bordet - det är saker vi ska vara glada för.
På mitt gamla jobb hörde jag VARJE dag folk som klagade och ville bort från stället, vi satt alla på ams och letade men ingen gjorde något seriöst försök. idag saknar vi alla det och har insett att 20-30k/månad för att spela "bubbleshooter" inte var så jobbigt. Att vi var ett kul gäng brydde vi oss inte om då. Men varför är man inte tacksam? Jag satt och skällde på folk, idiotförklarade dem och gav rabatter som om jag varit galen, hade skitkul och klagade!
I skolan fick vi ett flygcert var, hade lokaler så vi kunde se varje start och landning någon gjorde, vi åt på restaurangen på flygplatsen och vi klagade på allt. =S Entrecôte med klyftpotatis och bea - njää, den kunde varit lite blodigare. Skolmat för ca femtio kronor portionen och vi klagade? =S På vanliga skolan kostade det under 5kr/portion. Galet?

Så varför gnäller vi alla så mycket? Varför ser vi inte det positiva?

Som för mig, det negativa är att jag inte får se min dotter, jag är arbetslös och bilen är vandaliserad.
Men det positiva då? =O
Jag HAR en dotter! =D Det i sig är ju så jag borde slå frivolter hela dagarna. jag har fått bilen inreggad och kört ifrån sportbilar. =D Jobb - jag hade ett snitt på över 20k trots semester, barnledighet etc mellan jan-maj, jag fick max akassa och jag hade sparkapital och möjlighet att låna då akassan tog tid. Jag kunde leva som en kung första halvåret och har haft sovmorgon andra halvan. Vad ska jag klaga på? =O
Jag ska dock klaga då jag är närking, men efter att ha funderat över hur mycket positivt vi alla förtränger för att se det negativa så vill jag bara le. Livet är ju underbart när vi tänker efter. Visst kommer motgångar, men det är så mycket positivt vi kan se istället. Alla vi som har barn kan ju bara titta på dem 10sekunder och sen kan man fråga vad som är viktigt annars.

Varför leva ett liv där man är negativ då man kan välja att vara glad? Där vi kan välja att vara glada.
Där vi istället för att säga till kollegor de dagar vi mår illa: "usch vad illa jag mår, jag måste nog gå hem snart, kommer inte få något gjort" så kan vi välja att säga "Idag mår jag toppen! =D Nu ser vi till att göra en kanondag! =)"
Tänk efter hur många gånger ni fått samtalet "Tja, tänkte bara säga att jag kommer tidigt till jobbet då jag är så j***a sugen på att jobba idag, hoppas du känner likadant... =D"
Jämför med antalet gånger ni hört "Kommer inte idag har ...ehum.. *host* fått ..ehum.. magsjuka. Jo ehum magsjuka ja. Men jag hoppas det är borta till i morgon så vi kan spela bowling och ta en öl..."


Så var inte så negativa. Lär inte av mig. Var glada, positiva och smitta andra med positiva tankar. Vi lever, bara det är värt att firas. Ja, vi kanske har ont på olika ställen, men se istället lyckan att kunna göra något alls. Det finns alltid positiva stunder. Tillochmed när allt är åt skogen och en person vill ta sitt liv så finns det positiva saker, för personen står med ett leende och viskar till sig själv att lidandet är över. Det finns ALLTID ljuspunkter. ALLTID!

Så kan vi alla hjälpa varandra att se det positiva i livet?

Och som jag skrev i överskriften, TACK för att jag får leva. Tack för att jag har mat på bordet. Tack för min dotter. Tack för jag har en bil. Tack för allt i mitt liv. =D

Livet är ganska underligt och vissa dagar tar man sig tid att tänka till lite extra på det. Idag är en sån dag. Idag är en av de mest ironiska dagar man kan tänka sig.

En stor del av befolkningen går runt utklädda till alla hemskheter man kan tänka sig, i en tradition som i grunden gick ut på att skrämma bort onda andar.
Samtidigt går en väldigt stor del av svenska folket går till våra kyrkogårdar och tänder ljus hos de anhöriga som inte längre går bredvid oss. Sen en stor del som bara går till kyrkogården för att njuta av hur fint det är.
Men något som genomsyrar de flesta av oss är att just denna dag, liksom några till dagar på året som exempelvis jul, vill vi inte vara ensamma. Vi vill alla vara med någon annan, helst familjen under denna dag. Det går inte alltid att förklara varför, men det finns ett behov av att veta att de nära och kära mår bra.

När mitt sällskap för kvällen hade åkt hem satt jag och funderade lite över hur konstigt livet är och vilka tvära kast det har. Hur allt negativt kommer samtidigt för att sedan bytas till att allt blir positivt på ett ögonblick. Eller blir och blir, det känns positivt. Även om saker är likadana som dagen innan så känns det mer hoppfullt.
Idag är en sån brytdag för många. Jag satt och läste lite bloggar och inser hur många som skrivit om just hopp framåt idag, betydligt fler än vad det brukar vara. Samtidigt inser man hur många som verkligen tar denna dag som ett avstamp att förändra sitt liv. Så kan denna helg med avsked, minnen, drömmar och nya kontakter vara ett känslomässigt nyår? Året är ju olika fördelat i olika kulturer, men om vi ser till naturen känner jag att det är ett mycket bra ställe att bryta och påbörja något nytt just när det är som mörkast ute och ljuset snart kommer återvända. Jag känner att jag vill se hopp om en ljus framtid där jag lämnar allt dåligt bakom och bara ser de positiva sakerna som kommer hända och de möjligheter som faktiskt finns varje dag bara man håller ögonen öppna.

Jag hoppas att ni alla ser det på samma sätt och att er morgondag blir ljusare än gårdagen. En vis person sa "lev idag, du vet ej om du får fler dagar" och jag tänker börja lyssna på det. Jag passar samtidigt på att tacka alla här på gorg för all hjälp under året, det har betytt otroligt mycket. =)

Jag börjar med att be er att läsa allt INNAN ni klagar, eller att låta bli att klaga. Har ni inte läst allt har ni troligen missat poängen och fråga då så ska jag förklara.


Igår satt jag med en kompis och fikade när vi kom in på ämnet civilisation. Vi började diskutera hurvida det var bra eller dåligt att ha en diktator som t.ex. Kina och om vi har det mycket bättre, vilket följdes av diskussioner om hurvida USA har råd att sluta kriga, vilket vi snabbst besvarade med ett nej, då en så stor del av landets befolkning jobbar med något inom krigsföring. När vi kom djupare in i diskussionerna fick vi upp ett videoklipp med en Harwardprofessor som förklarade följder av "exponentiell tillväxt".

Exponentiell tillväxt - Vår värsta fiende:

om vi börjar med att titta lite lätt på exponentiell tillväxt är det den lilla siffran uppe till höger ovanför en annan siffra som man kan se ibland, jag kommer skriva det som X^2 i detta inlägg. x^2 innebär samma sak som x*x. Så 2^3 är samma sak som 2*2*2, enkelt va.
Vad är nu så speciellt med detta? Det är avgörande för vår framtid.
Ett känt exempel på hur fort det går att få enorma tal var en person som gjorde ett schackbräde till en kung. Han bad att få betalt med 1 vetekorn på ruta 1, 2st på ruta 2, 4st på ruta 3 och vidare med att det dubblerades på varje nästkommande ruta.
Det låter ju som en jättebillig lösning för kungen, men faktum är att på ruta 15 är det 32768korn, på ruta 20 är det 1048576st.
Och för varje steg är det MER än det varit på alla tidigare rutor tillsammans. 1 korn mer för att vara exakt. Ser ni hur fort detta ökar?
Få ett avtal med er chef att ni jobbar för 1 krona första dagen, 2andra, 4 osv och att det ska följas i 1månad (30dagar) så får ni dag 30 över 1miljard...

Problemet med detta är att ALLT som har en tillväxt eller ränta följer detta system. Och denna professor tog upp att man kan nyttja talet "70" och sedan dividera med den procentsats man har för att se hur många år det tar innan summan dubbleras.

Exempel:
Kalle ska köpa en bil på avbetalning och en ränta på 7%. Bilen kostar 100 000kr.
Då tittar vi hur lång tid det tar innan lånet är 200 000kr om kalle inte betalar av något.

70/7= 10 Så 7% ger en dubbleringstid på 10år. Om kalle då inte betalar av på 20år och sen ska betala allt så är det 400 000kr det handlar om. tar det 30år är det 800 000kr.

Ser ni hur fort det går efter ett par dubblingar?
Det är inte vad folk tänker på när de tar ett lån med 10% ränta... Men det finns värre saker detta ger.

Som jag skrev ovan är varje ökning större än allt som varit innan. Vilket har sin effekt speciellt när det kommer till saker som det inte finns hur mycket som helst av. Tar vi olje och koltillgångar så räcker de länge med dagens åtgång, men om vi utgår från en dubbling var 10e år (ungefär som det sett ut hittills) så gör vi av med mer än vi gjort under hela människans livstid under kommande 10år, och sen dubbelt så mycket som det de åren efter, vilket gör att det kommer gå ganska fort på slutet att tömma olika resurser.

Men det stora problemet är befolkningen. Vi ökar i antal, och det är kraftigt. Om vi då tänker på att vi också följer matematikens lagar så fördubblas jordens befolkning med jämna mellanrum, tänk hur fort det kommer gå om ett litet tag. Var ska folk bo? var ska vi få mat?

För att det ska bli enkelt kan vi ta exemplet med min släkt från farmor och farfar till idag.

Det började med de 2, som skaffade 2barn (1 dubblering) båda barn skaffade 2barn (2 dubbleringar, vi är nu 8totalt) av de barnen har det idag kommit 8barn(3dubbleringar)...

Så på under 60år har det gått från 2 till 16personer. Det ökningen kommer förmodligen öka i samma takt, dvs dubblas var 20e år. Det ger 32, 64, 128, 256 osv... På 1 familj. Där det är i snitt 2barn per familj... Det växer fort. Om vi då ser hela världen och den ökningen så sker den på samma sätt. Inser ni hur fort vi kommer få slut på plats?

Professorn vi såg tog upp ett annat av de klassiska tanke experimenten:
Vi ställer en burk med 2st bakterier på ett skrivbord kl08.00, dessa fördubblar sig 1gång per minut. Kl12.00 är burken full.
När var burken halvfull?


Svar: 11.59.

Om vi säger att dessa bakterier är lika smarta som oss, när tror ni de ser att det börjar bli fara för utrymmet i burken?


Troligen runt 11.55. Innan det finns det gott om utrymme.

Om de då lanserar en expedition direkt när de upptäcker faran och letar nya platser att bo, och vid 11.58 hittar de 3st nya burkar. De hittar alltså 3 gånger så mycket resurser som de någonsin känt till. hur länge tror ni detta räcker?


Svar: 12.02.

Dubblingen gör nu att det bygger såna enorma siffror varje gång att det inte hjälper att man hittar fler burkar, man fyller dem så fort...


Var vill jag komma?
Jo, vi har problem. Vi växer ur vår planet. Och även om vi hittar en till har vi problem då vi växer för fort.
Och vad händer när vi blir för många och tvingas bygga bostäder på platserna där vi odlar mat? Vad händer?
Och viktigare - hur löser vi det?
Vad spelar det för roll med koldioxid och andra påhitt för att få mer skattepengar, när vi inte kan gå en meter för där är en annan människa? Då vi inte kan överleva för att vi kvävs av andra människor?

Det vi måste göra är altså att minska tillväxtkurvan. Det finns olika sätt att lyckas med detta: minska antal födda barn, minska livslängd, öka antal krig, öka antal sjukdomar osv.
Det låter hemsk, men vi har det valet eller att se jorden dö ut. Så vad är minst hemskt? om vi ser vårat pluttande med vaccin, rädda foster på 20veckor, hålla folk vid liv med mekaniska lungor etc så bidrar det kraftigt till att risken för överbefolkningen av jorden ökar något otroligt. Så vad kan vi göra? Hur ska vi kunna titta på en cancersjuk person och le och tycka att det är bra för mänsligheten?
Jag kan det inte.
Hur ska vi lyckas ta tag i de viktiga delarna i samhället långsiktigt och inte sakerna som rör oss själva. För jag tror vi alla har samma tanke i bakhuvudet, "vården måste vara bra och billig om jag eller min familj skadar sig", "skolan måste vara bra så mina barn lär sig bra", "jag donerar till cancerfonden så de hittar botemedel för cancer om jag eller någon nära mig får det"... Se bara flodvågen där svenskar turistade, då öppnar vi plånboken för att få stranden rensad så vi kan åka dit igen. Vi är såna av naturen, själviska.

Men om vi nu ska tänka framåt, hur löser vi detta "lilla" problem?
Jag tvivlar på att det löser sig av att vi hittar sätt så vi kan leva till vi är 150år gamla och samtidigt rädda foster i v12, men det är jag...


Värt att notera är att detta är fakta. Jordens befolkning ökar stadigt, vilket inte är något att diskutera, samtidigt finns ingen korrekt och ingen felaktig lösning på detta, utan alla ska värderas lika till en start, om det så är en 4åring som säger det eller Obama, om det är en atombomb eller kondomkrav. Ingen vet hur detta ska lösas, så fundera på det och säg inte att andra har fel.

Mvh//Micke
Och nej, jag minns inte namnet på professorn och jag har inte letat fram källor, har ni ett stort intresse för det diskuterar jag dock gärna över msn. :)



EDIT:
Dr. Albert A. Bartlett

Del 1
http://www.youtube.com/watch?v=F-QA2rkpBSY
Del 2
http://www.youtube.com/watch?v=Pb3JI8F9LQQ
Del 3
http://www.youtube.com/watch?v=CFyOw9IgtjY
Del 4
http://www.youtube.com/watch?v=yQd-VGYX3-E
Del 5
http://www.youtube.com/watch?v=qHuwgxrTKPo
Del 6
http://www.youtube.com/watch?v=-3y7UlHdhAU
Del 7
http://www.youtube.com/watch?v=RyseLQVpJEI
Del 8
http://www.youtube.com/watch?v=VoiiVnQadwE

Glädjetårarna föll längs kinden när jag öppnade de 2 bruna kuverten igår kväll. Kvinnan som satt bredvid mig trodde (jaja, fick bekräftat) att jag var galen då jag kastade mig runt hennes hals, kramade henne och var överlycklig.
Uppenbarligen kan jag ha högre tankar om polisen än jag haft. =) De kan sitt jobb. Det är inte som socialtjänsten uppvisat där de tror på alla lögner, utan polisen ser igenom dem. =)
Och det finns inget trevligare att läsa när man varit anklagad för grova brott man inte gjort, än "Förundersökningen läggs ned".
Först får man slaget i huvudet att man är anmäld för saker som aldrig hänt, sen kommer äntligen befrielsen. =)
Äntligen kan jag släppa det. Äntligen går livet åt rätt håll. =D=D=D

Har dragit mig länge nu, för länge. Se bara, jag skriver en blogg för att dra ut mer på det.
Känner att jag måste uppdatera projekttråd och bilens info.
Vill egentligen inte då den ser värre ut än någonsin. =/
Visst, den ser bra ut under nu, men det är så få som ser på gatan. Och sen kan jag ju inte ens köra med bilen och leka längre, då den är bort lämnad just för att slippa att det blir värre. Med tanke på vilket bekymmer det är att hitta saker som användes på alla modeller så vill jag inte tänka på hur svår en ruta vore att hitta. =S Så min stora glädje är att de bröt upp låset istället för att ta en ruta, och att bilen finns kvar. Krånglet med ett försäkringsbolag som ska värdera bilen hade varit jobbigt.
Men nu funderar jag på starkhorn inne i bilen så den som vill ha något får en trevlig present tillbaka. Och ja, det går att få lagligt. Jag behöver bara ha en vanlig tuta som tjuter i 10-20sekunder innan det kraftiga tar i. Och om jag då har en varningssiren att larmet blir värre, borde jag inte kunna sätta el i handtag och liknande lagligt då? Vissa delar av det som ska in under vintern kommer visas i projekttråden, men givetvis inte allt. Så luta er inte mot min bil under kommande år, och gör inte något försök att ta er in om ni inte frågat innan, det kan leda till personskador när min bil blir sur. =D
(Nu får jag väl ta tag i det andra då...)

Det är otroligt hur mycket som kan hända över en helg, om man sen ser till hur lite som händer på hela månader annars.
Började fredagen då jag kom upp ur sängen på tok för sent (1800) efter en lång debatt med en galen jänkare så jag lagt mig 0700. Gick upp, och vaknade sakta men säkert, sen dags att rulla ut med bilen och se folk. Tror ni då man blir sur att idioterna varit inne igen? Och ja, de är idioter, de låser upp hela bilen, sen försöker de bryta upp tanklocket istället för att trycka på knappen så luckan flyger upp. Samtidigt bryter de sönder lite mer och bryter av vindrutetorkarspaken. Jiiiiippiiiie. Kan de inte sätta upp en lapp med en önskan vad de vill ha? Att ge någon 10liter bensin och ett dvdkit mot att de håller sig från min bil är väl lugnt. (har ett japanskt kit som jag inte får att fungera ligger)
Sen ut och snacka skit med andra, och inse hur kallt det börjar vara ute.
Kom hem vid 1, satte mig vid datorn och skulle varva ner och planerade att sova, när ett sms kom. Iväg genom området, möte en tjej sen hem till henne, snacka om allt från a-ö samtidigt som hon försökte få mig full. Sen dags att försöka sova, vilket gick dåligt medan hon slocknade direkt, så jag valde att hoppa ut i kylan vid 05 och vandra hemåt, men råkade gå förbi en kompis på väg hem, så först efter 6 kunde skallen nå kudden.
Vid 10 ringde en kompis och sa att jag bara skulle säga till så kunde vi gömma undan bilen till dess att allt är klart, somnade om och klockan pep vid 11. Bara hoppa upp och i bilen åka och tanka lite, max drivein och sen åka ett par mil till fröborg, för att köra upp bilen på lyften. Då ytterligare lite folk var där och ville ha "bajskaffe" och leka lite på billyften tittade de lite skumt på min downpipe, sen tog det dryga 30sekunder innan de förklarade att den skulle ner. Jag försökte säga emot och undvika en del jobb, men var ganska lättövertalad. Ner med den, kapa upp den i småbitar och göra om allt så den passar perfekt. Och då försvann avgasläckage och små slag, medan fler personer tjatar om 3" hela vägen. Får se hur det blir. =) Sen på med underredsmassa, så nu finns ett skydd. Tror vi fick på 2burkar, sen ska det få torka lite så kanske det blir lite mer vid något tillfälle, vem vet. Jag får tacka otroligt mycket till alla som hjälpte till. =D

Sen hoppade jag, lite sent (05) i deras soffa för att vid 7-8 upptäcka att deras 6åriga dotter höll på att starta tvn bredvid mig. Sen vaknade jag ett par hundra gånger under 2-3timmar (och somnade lika fort) medan hon såg barnprogram och poppade musik på datorn. Sen började jag få sms vid 10. Inser inte folk att jag sover mellan 05 och 14? =O Mycket kaffe och jag blev levande, skruvade lite rx7 då mogge hade vägen förbi (hur man nu kan ha det). Sen i nån dum trött stund lovade jag mer än min kropp ville. Jag lovade en tjej att hämta henne och åka till marieberg då ho behövde en present till sin far. Föga anade jag att det innebar 2varv i köpcentrumet, besöka alla elbutiker i jakt på en rosa t700 som skulle vara billig. Och jag hade inte räknat med att det skulle innebära att springa runt ikea. Slutligen hittade vi en butik som hade telefonen och inte bara jobbiga säljare som inte tar hand om kunder, så jag älskar net-on-net, där får man den service man ger sig själv. =) Sen hem, lasta ur allt ur bilen, iväg och gömma min bil hem, duscha och sen över till henne och vara social, slutade med en film och en mycket mjuk säng, för att sen bli väckt tidigt av en sak som studsade upp och började städa, sen gå upp på stan cykla på stan till nåt möte, sen byta gömställe av bilen, cykla hem och mest bara vilja sova.

Så nu är tanken att varva ner lite vid tvn, operera bort lite nageltrång med en skalpell och en tång, försöka orka duscha och helst bädda rent, men troligen slocknar jag i soffan. dessa helger orkar man en gång per år, inte mer. Hur ska jag bli som gammal? =O

Nu får det räcka med tid att bli nedslagen till golvet om och om igen.
Jag är trött på det.
Året började med att det bröt rejält med mitt ex, och hon tog dottern från mig dagen efter hon fötts, sen jobbet, sen akassan och nu bilen.

Men nu är jag trött på det.
Varför ska jag må dåligt för att andra är skadade i huvudena?
Exet bryter "bara" mot FN's barnkonvention.
De som förhandlade på jobbet retade upp vår uppdragsgivare.
A-kassan kunde bara inte läsa svensk maskinskrift.
Inbrottstjuvar behöver jag väl inte kommentera...


Så nu vill jag må bra. =)
Och nu SKA jag må bra.
Allt som kommer i min väg kommer jag använda alla tillgängliga sätt för att komma förbi.
Jag ska, och jag kommer lyckas. Ni som känner mig vet att jag inte kan hur man gör för att misslyckas när jag vänder den sidan till.

Så jag vill passa på att tacka en del folk på garaget för hjälpen att komma till rätt tankar, och givetvis några personer utanför gorg med, men de ser ju inte detta. Jag väljer att inte nämna någon så glömmer jag ingen, men alla som gett något positivt under de senaste 2-4veckorna kan känna sig utpekade, från så små saker som en kommentar "fin bil" till att hjälpa mig klara av den psykiska smärtan när jag såg bilen.

Nu är det dags att resa sig för att stå kvar.

Spotify säger: Danger Zone - Kenny Loggins

Vad säger man?

För er som läst det jag skrev inatt, solen gick upp idag. Den visade en repad bil, trasig centerpanel och totalrensad bil. =(

Men bilen stod kvar, så något positivt. =)

Hej.

Jag måste skriva av mig.
Hur fan kan någon gå in i ett låst garage, stjäla skärmen, förstöra dörrlås och inredning och sen gå ut och låsa dörren. Samtidigt fruktar jag vad som väntar när solen gått upp och jag får se resten av bilen. Jag har sett den i mörker och hoppas att det bara är dörrhandtaget med lås som är åt skogen. =( Jag klarar fan inte mer motgångar nu. =( Jag såg allt ljus i tunneln, men nejdå då ska nåt pucko in och förstöra. Jag vill ju ha min bil att åka med, parkera säkert i garaget och sen åka igen. Jag lever för mina bilar (och dottern jag inte får träffa) så detta är bara ett stort hugg i hjärtat. Till vilken nytta? Och att garagen inte är uppbrutna gör att jag är rädd att alla andra saker jag har ska försvinna, så allt måste tömmas direkt, jag måste hitta ett nytt garage och jag funderar kraftigt på att flytta. =( Så nu måste jag hitta nytt boende mitt i allt, eller ha en bil jag åker till bilen i, och det är mindre bra om man som jag vill ha bilen som familjebil. =( Så vad ska man göra? Att sova känns bara jobbigt. =( saker för ett par tusen som är borta i bilen, men frågan är hur skadad bilen är. Jag gillade skicket på min bil, och jag fruktar. =( Jag vill inte att solen går upp, någonsin. =( Jag vill inte veta. Är det inte bättre de sätter en lapp "hej jag vill ha 2000kr" på rutan? Stereon gick inte att få loss, och det visste jag sedan länge men av det lilla jag sett är det skadat, och det är ju inte bara att åka till skroten och hämta med denna bil. =(

Snälla låt mig vakna imorgon och få en stor "återställ liv" knapp. Jag var ju glad, livet gick åt rätt håll. Saker började vara vettiga, jag kunde vara glad för livet, sen detta. Om jag skulle krascha själv är det en sak, men inbrott... I ETT LÅST J***A GARAGE!!!! Varför? Sakerna är inte dyra att köpa, och ger inget i andrahand. Det skapar bara kostnader för mig. Och köttsår i hjärtat. =(

Snälla, låt inte solen gå upp imorgon, jag vill inte se.

Det heter väl inte beslutsångest om båda saker man väljer mellan är positiva? Speciellt inte när man ler varje gång man funderar vad man ska välja, eller? =)

Om man läster tidigare bloggar borde det synas att jag valt att må bra istället för att gräva ner mig i bekymmer. Det var ganska lätt när man väl bestämde sig. Men det medför andra problem, nu måste man ju välja om jag ska lägga pengar på att flyga igen, eller om jag ska trimma bilen. Eller snarare i vilken ordning det ska göras. Funderar på att ta flygningen först, då jag tror jag vill skaffa mig en tjej att kramas med under kommande år, och dejter uppe i luften under solnedgången är mer uppskattade än att stå och frysa i ett industriområde och sedan komma hem vid 3-4på natten. Tjejer är konstiga, eller hur. ;)

Men ca 3-4papp kommer placeras på bilen så snart som möjligt. Större downpipe ska byggas, bredbandslambda ska i och datakabel ska tas hem för att kunna pilla lite med soppan. När man hittar bredbandslambda för ca 1500kr ska man handla den. =)

Men vad säger ni motortokiga personer här, ska jag se till att få flyga igen före bilen uppgraderas, eller är tiden 0-201meter viktigare än att kunna flyga som en fågel?

Nu börjar jag fundera vad som hände igår. Tiden verkar ha backats till mitten av 90talet och två små barn satt på golvet och spelade det helt nya fantastiska "super nintendo" med "Mariokart" & "Super Mario World". Som två barn som blivit lämnade ensamma med orden "sitt inte vid tvspelet hela kvällen nu". =) (Något vi gjorde, såklart.) Två barn som satt på golvet en helkväll och åt godis (eller rättare ganska fin choklad), glass och drack redbull. Skräp och disk över halva vardagsrummet och ett tag började vi undra om någon skulle komma och skälla. =)

Sen gick det upp att man inte är ung längre. Lederna tar stryk och man är inte lika duktig på spelen längre. Jag fick stryk i spelet jag dominerat i under en livstid av en tjej. Sen fick jag se hur andra sett mig spela SuperMario - tokstressad hela tiden med snurrningar, udda hopp och fan vet vad. =O

Så jag fick en kväll vid tvspelet med en söt tjej som spelade precis som jag alltid gjort, och jag kan inte smälta det, jag fick stryk i mariokart. När jag sen kliver upp ur sängen så inser jag att tiden som liten är passerad med råge, allt ligger ju kvar på golvet. =P Ingen mamma som har städat efter en, rullat upp sladdarna och ställt fram frukost. Men det var trevligt att under några timmar få känna sig liten igen, där det största problemet i världen var att man körde in i det där förbannade jävla röret och fick ett rött skal på sig så man snurrade och då tappade plats till princess, donkeykong och yoshi. =)

Då var det dags att rensa skallen igen. Om något blir bättre vet jag givetvis inte nu, men om ca 30min när jag skrivit klart detta inlägg borde det kännas lite bättre. =)

Jag har allt för mycket tid att fundera som det är just nu, och jag funderar då på allt för att sedan vrida och vända på det för att få ut en anledning till varför tanken är på det sätt den är. När jag nyss låg i badet började jag därför fundera om brist på kärlek och närhet kan skapa hat. Enligt det jag lärt mig genom livet kan man inte hata någon utan att ha älskat personen innan, men det börjar falla mer och mer. Detta år har gett mig så otroligt många slag i magen för att när man varit knästående få sparkar i ansiktet istället. Givetvis mår man då sämre vilket leder till att man sluter sig och då inte ser de personer som är vänliga. Sen är den onda cirkeln som kostat oss alla så många underbara människor igång. Om man inte är stark nog att bryta den går man ner djupt och kan drabbas av men för livet. =( Men när man är i denna spiral, är det då hat man känner, eller är det något annat?
Jag bröt spiralen efter mycket tårar. Hjälpen att bryta den kom dock inte från de personer jag hade hoppats skulle hålla en flytande, de personerna som man själv hjälpt i alla olika lägen - vännerna. De flesta av dem valde att lägga upp en fasad, för att sedan hugga knivar i ryggen, vilket de fortfarande försöker göra. En vän anser jag man står upp för, men jag märker att andra resonerar på andra sätt. Man gör vad som helst för att rädda sitt eget skinn, eller vad säger ni? Jag vet att ni läser, men inser ni vilka ni är? Men frågan igen, är det hat man känner? Eller tycker jag synd om dessa människor som inte vågar stå för det de tycker utan försöker vara alla till lags? Hur som helst lyckades jag ta mig ur en mycket ond spiral som höll på att få allt att sluta mycket illa, och jag bröt den tackvare en tjej jag jobbade med. När jag tackat förstår hon inte varför då hon inte tycker hon gjort något speciellt. Vad gjorde hon då? Hon log...
Allt som krävdes för att jag skulle kasta ut händerna när spiralen kändes som en tornado och göra ett försök att stoppa allt var ett positivt tecken. En blond tjejs leende är positivt. Det smittar. Det gör det svårt att vara sur. Under ett par månader var hennes leende det som fick mig att orka gå upp och ta smällar från alla håll. Det hjälpte betydligt bättre än läkemedel. Efter att vi lagt ner företaget så har jag inte sett henne, men hon fick mig att öppna ögonen. Nu ser jag glädje och kan bli glad av det.
För att sen göra allt så sjukt att jag verkligen börjar tro på saker som öde och liknande så får jag kontakt med en person jag knappt pratat med innan, och han umgicks med en kompis jag inte träffat på år. Denna kompis visar sig ha studerat självförtroende och visar mig sidor, böcker och filmer som genast triggar psyket å det positiva. Han får mig att inse att jag inte kan slösa all energi jag har utan att få något tillbaka. Så mitt första steg var att starta om. Inte göra något speciellt utan bara kunna låta det vara. Att kunna skratta när det kom ytterligare slag, med vetskapen att alla de som delar ut slagen nu en dag ska komma och krypa medan de ber om ursäkt. Det fick mig att inse varför alla försökte slå samtidigt medan jag var skadeskjuten och det är så skönt att veta att solen går upp igen och för varje dag som kommer så går det att bli starkare, det går att se fler glada människor, det går att le mot andra och sprida den glädje som räddat mitt liv och därigenom göra andras liv bättre.
Om man då ser det med kärlek och glädje - är en människa mer sur och gnällig när bristen på kärlek är stor?
Det tog 30min, precis som jag gissade innan, men det finns en sak jag vill veta nu när ni läst detta:

Vad kan jag göra för dig för att göra din dag bättre?

Mvh//Micke

Då sitter man vid datorn som vanligt. Och det känns som det börjar bli vanligt att jag har problem i livet också. Jag har fått så hemska saker kastat mot mig, men kan inte skriva ut allt här, ännu. Jag måste gå och fundera på det själv och inte veta hur jag ska göra.

Så nu är den eviga frågan, ska man hämnas? Ska jag gå igenom allt och anmäla alla fel jag känner till och skapa ett helvete för andra med?

Eller ska jag lyssna på det jag fått höra hela livet, lyssna på det som de sagt i många år och som tydligen står i en bok jag inte läst - Vända andra kinden till och förlåta.
Förlåta allt som gjorts mot mig och bara ta mer stryk, så som jag gjort så många gånger och som bara slutar i att jag gråter mer, MEN jag har ett rent samvete.

Dock känns det så meningslöst. Nästan som man är en karaktär i en film, tvserie eller spel. Någonstans där jag ska testas till gränsen. Det känns snart som att det enda hopp som finns är att bli religiös, och då är hoppet riktigt högt...

Men vad tycker ni stackare som läser mina tankar? Ska jag förlåta eller hämnas?
(Och givetvis blir all typ av tänkbar hämnd 100% legal om det blir alternativet.)