[Tagen 110706]*Förmodligen den 7:e eller 8:e jag anmäler på samma dag..*

Jag vill läsa om bilen. Ska det då vara så otroligt jävla svårt att skriva om den??


Edit: Ja..jag lär väl få en tillsägelse för detta tilltag - ajabaja - men jag är väl den ende som förmodligen uppskattar text lika mycket som bilder, känns det ibland som.
Men. Jag får ta smällen om den kommer.
Och det är jag stolt över.

Vi kan kalla honom för Martin. Visste inte så mycket om honom innan vårt möte där ute i det tidigare morgondiset, men hade jag vetat att han skulle befinna sig på den platsen så hade man förmodligen tagit det lugnare.

Medan regnet sporadiskt piskade vindrutan, så var det den gamla visan: fönsterhissen som Berners hävdar fungerar felfritt - inte gör såfalles. Detta blir på nätterna - särskilt vid regnfall - lite av ett, kanske inte orosmoment, men ett litet störningsmoment i alla fall.
I vintras kände ju rutarrangemanget - precis i början av sträckan - för att helt sonika kollapsa och ramla ner i dörren - och sedan stanna där.
Minns att det var minusgrader och vinter, för nog fasen var det kallt att köra hela sträckan med rutan skramlandes nere i dörren..

Och med detta i bakhuvudet så gör man allt för att underlätta för fönsterrutan att helt enkelt få göra sitt jobb. Det är ju inte så avancerat, egentligen.
Den ska ner. Och så ska den upp.
Ner är oftast inga problem. Är ingen expert på just hur det hela fungerar, men ner glider rutan utan bekymmer, men när den ska upp så kan den fastna och bråka både till höger och vänster. Ofta är det listen närmast B-stolpen som bråkar. Rutan liksom hoppar ur spåret och nästan ställer sig på högkant, så det knakar när den når översta läget.
Men. Säger Berners att det inte är några fel på den så..får man väl lita på dem då.
Hursomhelst.

Efter att ha kört en runda inne i stan, några trapphus, fryshuset och sedan stadsdel Norr där jag varje dag - eller natt heter det kanske? - får man se mer och mer av mitt kommande - förmodade - tillägg till min sträcka. De tre stora hyreshus som byggs i korsningen Litsvägen/Fältjägargränd, är inget man direkt ser fram emot. Men förhoppningsvis så blir det tillägg i både arbetstid och på lönen.
Efter detta bar det ut mot Rannåsen, och hela tiden så rullar tankarna i bakhuvudet på att man ska köra så snålt det bara går.
Lyft på foten från gasen. Rulla så mycket det går. Kom upp i önskad fart så fort som möjligt i stället för att segdra. Se till att växellådan växlar till högsta så ofta som möjligt. Kör inga onödiga svängar. Surfa på gasen, helt enkelt.
Detta låter formodligen väldigt logiskt, men hur har dom tänkt när det på vissa ställen är två, tre meter mellan lådorna? Hur skall man hinna allt detta på de få metrarna..?

Rannåsen är en liten by, där man svänger in på den nedre in/utfarten, och sedan gör ett snabbt svep genom hela byn och kör ut på in/utfarten strax ovanför den nedre. Efter ungefär en tredjedel av sträckan i byn så övergår asfalteringen till grusväg, ungefär som att det ska se bra ut från de som kör på E45 och passerar. Asfalt ser ju alltid bra ut, men den är även dyrare..
Det var på väg mot Torråsen jag träffade på vår vän Martin.

Torråsen ligger ganska högt beläget. Efter att man har svängt av från E45:an och svängt upp mot byn så är det först en svacka där det alltid blir en vattensamling av olika storlekar, beroende på hur mycket regn som har fallit. Sedan blir det en bra backe uppöver innan landskapet öppnar upp sig och den lilla byn visar sig.
Men jag hann inte så långt innan olyckan var framme.

Martin var snabb, men kanske inte så genomtänkt. I sina unga år hade han inte hunnit lära sig trafikvett. Frågan är om där var något vett i hans lilla huvud över huvudtaget, eftersom han snabbt förflyttade sig från högra sidan till vänstra just som jag kom åkandes, grubblandes över fönsterhissen och bitter över vädret, midsommarmorgon och allt.
Martins fötter dansade under honom när han skyndade sig över vägen. Jag såg honom, och lättade från foten på gasen, även om jag visste att detta innebar att bränsleförbrukningen skulle fördärvas.
Men så flög fan i Martin. Kanske var han självmordsbenägen, eller helt enkelt bara korkad. För just som han hade tagit sig välbefunnen över vägen så bestämde han sig för att den högra sidan av vägkanten så mycket bättre ut.
Sagt och gjort, med dansande fötter tvärvände han och började rusa över vägen.
Jag hann inte stanna.

Det dunsade till under bilen. Det första jag tänkte på var "där mosade jag fronten", och genast sköljde känslorna av att man kände sig egoistisk, igenom ryggraden och upp i skallen. Ett liv hade just släckts.
I backspegeln låg Martin orörlig på vägen.
Många tankar rusade genom huvudet när de få tidningarna delades ut och man var på väg tillbaka samma väg. Martin låg kvar på vägen. Något blött hade formligen sprutat ut ur kroppen.
Martin var död.

Stackars vildhare. Han kommer att finnas länge i mitt minne.
Mitt första roadkill.

Förresten. Fronten klarade sig någorlunda. Blev nån spricka bara, tro det eller ej.

Min barndom må ha varit hemsk vissa gånger. Att man såg farfar bli överkörd av sin egen traktor, omhändertagen av chockade anhöriga tills ambulansen kom till platsen och dödförklarad på vägen till sjukhuset - vid sex års ålder - och att vid nio års ålder förlora en vän till lågor som slukade inte bara henne, utan även hennes pappa och hela huset.
Ett hus som för övrigt brann upp - igen - för någon vecka sedan.

Saker och ting sätter sina spår. Som barn var jag rädd för en farmors bror som, efter en vända till bland annat Korea, blev alkoholist och betedde sig som ett svin. Tydligen var han vänlig som nykter men det var inget man märke av som barn. Han var man rädd för hela tiden, förmodligen på grund av första intrycket.

Men det är inte bara dåliga minnen från barndomen man går omkring och bär på.

Skolan må ha varit ett helvete att gå igenom. Treälvsskolan kommer jag alltid att förknippa med avsky, ilska, hat och förnedring. Spelar ingen roll om skolan en dag kommer att klassas som "bra" för andra, så kommer jag aldrig att se den på nåt annat sätt än såsom jag ser på den efter min tid där.
Att lärarna lät det hålla på i åtta år med all förnedring är oförlåtligt, men samtidigt var skolan lite som en bubbla i livet. Ett liv som i sin tur - då - bestod av två bubblor.
Hemma, och skolan.

Hemma var allting egentligen bra - om man bortser från min farmors bror och andra liknande skrämmande personer - och man levde i den bubblan tills man satt i taxin på morgonen och formligen flög ner till byn, i den så kallade skolskjutsen.

Skolskjutsen på den tiden bestod av en taxifirma som hade ett antal olika bilar. Dels var det 740-limousinen. Den där mörkblåa automatlådeväxlade som en lång chaufför var ansvarig för. Denne långe, allmänt ovårdade person med skjortan hängandes utanför byxorna var bestämd av sig. Lite som att han nästan avskydde barn, men kände sig tvungen att frakta dem. Och bråttom var det.
Ibland hann man inte få på sig bältet innan man var framme, och då pratar vi ändå en resa på tre och en halv kilometer av slingriga vägar ner för ett berg.
Ett humoristiskt inslag i en resa på väg hem från skolan en gång var när vi tappade avgassystemet - vilket var ganska långt eftersom det var en limousin - förmodligen på grund utav all plågsam körning föraren alltid fick bilen att utstå.
Vi barn skrattade. Han svor. Vi fortsatte att skratta.
Denne chaufför var lång, så lång att hans hår nådde upp i det vita taket. Att han hade någon sorts mörk sörja i håret, som i sin tur smetade av sig i just taket tycktes inte bekomma honom.
Den fläcken i taket tittade jag på ofta på.

Sedan var det Vanen. En stor, röd sådan med många säten och en mittengång. Denne kördes av en långhårig - han hade hästsvans - grabb som gärna satt framåtlutad över ratten, och egentligen gjorde annat än körde bil.
Ibland styrde han med knäna minns jag, vilket kanske inte var att rekommendera med tanke på att det var skolbarn i bilen. Och även här skulle det gå fort. Så fort att bilen en dag inte gick att använda. Föraren hade tydligen råkat hoppa med bilen och mer eller mindre sett till att den blev krokig.

Och så fanns där även en Mercedes, där man även kunde sitta i skuffen. Dock blev man duktigt utskälld om man råkade stänga skuffluckan på traditionellt sätt, det vill säga hårt och bestämt.
Nej, med den skulle man ta det försiktigt, för låset liksom sög åt sig luckan den sista biten. Som nån sorts rymdfärja som dockar med en rymdstation eller nåt..

Vilka minnen egentligen.

Minns tiden från när man kunde sitta på förmiddagarna i en slänt och titta på när en bonde jag hade bra kontakt med, rundbalade. För de som inte vet vad "rundbal" betyder, så kan det översättas på ren svenska att de åker runt med en maskin efter traktorn och samlar upp en lång sträng med hö, höet åker in i maskinen och blir till en stor, rund bal helt enkelt.
Detta kunde jag titta på i timtal.
Doften av det torra höet som legat till sig i några dagar, kombinerat med dofterna och surret från traktorn som envetet malde på i sakta mak.
Surret från flugorna i närheten. Solen som stod högt på himlen. Tunna strängar av moln. Till höger kunde man se fjällen i fjärran. Rakt fram, bakom åkern med traktorn, bakom skogen långt där borta - kunde man se Indalsälven som ringlade sig bortåt. Mil efter mil.
Bonden stannade ibland, och ibland kom frågan om jag inte hellre ville åka med än att titta på. Ibland tordes man inte, men oftast så hoppade man upp på - de då - höga trappstegen och satte sig vid pedalerna.
På den tiden fick man plats där, vid en liten ruta där man hade en perfekt sittplats innanför dörren, så det mesta oljudet höll sig utanför, men man hade ändå syn över det mesta man ville se som barn.
Framåt hade man framhjulet, med tillhörande hjulupphängning och stänkskärm. Snett upp till höger så hade man skopan med tillhörande lyft. Tittade man ännu högre upp så såg man ofta den där lilla lappen högst upp på avgasröret som pekade rakt upp på grund utav trycket från avgaserna.

På eftermiddagarna, närmare kvällen till, så kom mjölkbilen och dundrade in i byn. Och eftersom den oftast var så punktlig så var det lätt att följa efter den. Detta gjorde jag och kusin Linda ganska ofta, på våra cyklar.
Varför, är väl egentligen en gåta. Men det var kul. Att hinna till första gården där den stannade och se på när chauffören kopplade till slangen och började pumpa över mjölken var intressant att se på. Förmodligen till hans förtret, för efter tillräckligt många gånger så vände han sig till oss och frågade om vi inte hellre ville åka med i stället för att cykla efter.
Linda gjorde det inte - men det gjorde jag.

Mjölkbilen var så hög att chauffören fick lyfta upp mig så jag kunde ta mig in. Känslan var mäktig, ty det kändes som att vara ett par våningar upp. Minst! Sedan kom chauffören, som med vana rörelser hoppade in och satte sig till rätta i den slitna förarstolen, vred på några knappar och vred om nyckeln.
Hela mjölkbilen skakade igång. Jag kan inte ha varit mer än 10 år, men minns fortfarande känslan när en rysning gick från tårna och upp genom ryggraden och upp i huvudet.
Efter en resa genom byn till gården där den sista mjölkbonden bodde - som för övrigt var han som skjutsade mig i traktorn då och då - så fick jag även åka med hem. Vägen gick ju alldeles utanför vårt hus, och det måste ha sett underligt ut när mjölkbilen stannade utanför vårt hus och jag klev ur.
Eller klev och klev. Klättrade ur.
Cykeln förresten.
Den fick jag gå och hämta efter att glädjeruset hade lagt sig..

Att säga att man "hatar" något, är ibland alldeles för starkt för att användas i vokabuläret. Att säga att det är nåt man "avskyr", passar oftast bättre.
Detta är dock nåt som jag tycker en del missbrukar alldeles för ofta. För hur ofta är det inte man hör någon säga "jag hatar att diska", eller "jag hatar dig".
Just det serdemera hör jag dock inte så ofta. Hörde det tidigare, i mitt tidigare liv så att säga - men då kunde det även innehålla svordomar och diverse könsord.
Men det är en annan historia.

Stockholmare.
------------------
Eller snarare Stockholmsstereotypen. Den där kostymnissen som i alla lägen anser att den är viktigare än alla andra, vare sig det gäller i sängen eller i trafiken. Ja, nu har jag personligen inte varit med om en sådan i sängen, men det är inte så svårt att med lite fantasi tänka sig hur en självupptagen egoist betér sig.
Stockholmsstereotypen gör allt på språng, och jag förstår inte varför de alltid har så bråttom.
Det finns youghurt som är speciellt utformat för dessa typer. Man kan dricka den medan man går..
Prova till exempel att stå till i en rulltrappa i Stockholm. Folk idiotförklarar en medan de tränger sig förbi, i jakt på dom där extrasekunderna dom tjänar in på att springa även i rulltrapporna..
Samma gäller i trafiken.
Spelar ingen roll om man så ligger i etthundratjugo kilometer i timman på E14 där det endast råder etthundra. Efter tio sekunder så har man en svart SUV uppe i häcken, med en telefonpratandes herre med bakåtslickat hår, bakom ratten - manandes på att man skall flytta sig.
Hur tänker dom?

Rika människor.
-------------------
Denna kategori av stereotyper, faller ibland in i ovanstående kategori, beroende på hur de ser ut och vad de gör/kör.
Det är inte så mycket i själva utseendet jag avskyr, utan sättet en del förhåller sig med. Sättet där de liksom är "bättre" än alla andra, såsom Stockholmssteretypen. Kanske det är avundsjuka inombords såsom många "snillen" spekulerar, men är det nåt jag avskyr så är det sättet vissa hanterar pengar på. Eller snarare värderar dem på.
Jag är definitivt inte rik.
De pengar som jag sparar, tar tid att spara ihop till. Nu snackar vi inte dagar utan det kan ta månader att spara ihop ett par tusenlappar. Det måste prioriteras, ordnas upp. Saker säljs för att man ska ha råd med annat eller nyare.
Man springer i trapporna och tänker på dom där tusenlapparna, bara för att ibland orka med. Svetten porlar i pannan och fotfästet slinter i trappstegen på grund utav att skosulorna är våta från att man har genat över gräsmattorna utanför.
Miljoner tankar i huvudet far omkring och studsar.
Ibland är det så man känner sig som botten av stegen när man åker i alla dessa fina områden och delar ut tidningar. Folk är så rika att de har råd med fina Audis och allt vad det är, men där pengarna går in, går vettet ut.
De tycks ha så mycket rikedom, att bilarna de äger är så feta att de helt enkelt inte får plats på uppfarten. Och vart hamnar bilen parkerad då?
Nej, de orkar ju inte gå långt - plånboken är väl för tung? - så bilen blir stående precis utanför brevlådan. Deras låsbara brevlådor - som om nån är intresserad av att stjäla deras post? - och som alltid är användarvänliga åt ETT håll - deras.
Som tidningsbud är de ofta ett helvete att få upp, men de är säkert lätta att öppna från deras håll - insidan.

Fuskare.
-----------
Nu är det ett mindre ämne i och för sig, men under mina senare år i livet har jag pysslat mycket med datorer. Den jag har nu i min ägo, har jag byggt själv från ett tomt chassi till exempel.
Och till datorer hör ofta spel, och är det nåt man kan stöta på inom spelvärlden så är det dessa fuskare.
För närvarande är jag egentligen bara intresserad av ett spel. Förr var det fler, men intresset sjönk och medan vattnet rann under bron så blev det att jag fastnade för "Battlefield: Bad Company 2".
Har spelat det ganska länge nu, och så länge man hamnar på en bra server och i ett bra lag så kan det vara riktigt intressant - till flickvännens förtret.
Men så kommer dessa fuskare in i bilden.
Det finns olika sorter utav dem. Antingen de som utnyttjar det andra lagets underläge och helt enkelt invarderar det andra lagets bas så de inte tar sig nånstans, förutom att springa in i dödens käftar.
Eller så finns det dessa som tar till program - nåt jag personen aldrig har förstått mig på - och helt enkelt blir överlägsna i att sikta och träffa. Gärna genom väggar eller varför inte genom berg?
Och ikväll var det inte en bättre kväll. Dock med en liten twist på det hela..
Även fast laget jag var i, låg i djupt underläge och bara hade en flagga - eller ingen bra många gånger - så var kanske halva vårt lag i det andra lagets bas och härjade.
Varför då, undrar man ju, när vi ändå höll på att förlora?

Och det finns fuskare i andra lägen än i spel. Folk som till exempel lagar något på en bil och helt enkelt fuskar med att montera riktigt. Detta märks sedan av nästa ägare av bilen, vilket kan antingen bli väldigt dyrt för nästa ägare, eller bara väldigt tråkigt.

Ett sidospår på detta är dessutom kategorin "lurendrejare", men den historien orkar jag inte berätta om vad jag tycker.

Inte idag i alla fall.

Kan ha att göra med att jag är trött, men jisses vad jag skrattade.

http://www.retardo.dk/videos.php?id=612

Härom eftermiddagen/kvällen var jag och Björn - teamvolvoracing - ute och tog lite nya foton på hans bil. Hade gärna varit lite friskare men det är klart man ställer upp när tillfälle ges.
Hade dessutom gärna varit lite mer förberedd, men trots allt så blev det ändå en ganska bra runda ändå.
Fick reda på en hel del om platser jag inte ens visste man kunde beträda. Till exempel att det fanns en positiv sida att militären flyttade härifrån..

Hursomhelst.

Ett av sista ställena vi var på och tog kort, så var det nedanför Rödöbron. Aldrig ens tänkt tanken på att det gick att svänga ner till platsen vi var på, och säg vilket ställe.
Ojoj.

Ibland undrar man ju varför folk klagar på vårt land.

I ett försök att bli lite vuxnare, har jag den senaste tiden gett mig den på att jag skall sluta använda så kallade smiley:sar när jag skriver texter, såsom till exempel denna.
I början kände jag mig lite löjlig, ty, alla andra tycks ju göra det, så varför ska jag sluta?

Men ju mer tiden gick, så insåg man även hur mycket man saknade tiden då det resolut inte förekom några sådana tecken, och man nästan tävlade med sig själv om hur vuxen texten kunde bli.

I skoltiden resulterade detta i noveller på hög. Bok efter bok, tjockare än den andre. Man skrev och man skrev, därför att det var ett av sätten för att helt enkelt rymma från verkligheten man levde i.
Historierna kunde lika gärna ha varit plockade från actionfilmer. Men också från komedier, och kärleksfilmer. För var det nåt man var, så var det kärlekskrank.

I högstadiets slutsskede och framåt fick jag en vän som skulle styra mig till nåt jag faktiskt inte trodde skulle intressera mig för.
Bilar.
Visst. Klart man var intresserad av bilar, men det var han som kom där på moppen och hälsade på en för oss gemensam vän, och jag tyckte väl att han verkade ganska rolig - och väldigt kunnig - så vi fick kontakt och säg vilken kontakt det blev.

Långa kvällstimmar - och nätter - blev tillbringade i hans garage. Jag blev instängd i bakluckan på min egen bil - Hondan jag hade då - och säg alla äventyr med tillhörande skrattsalvor som avlöste varandra. Hondan fick genomlida mycket, men den blev dessutom ompysslad desto mer när den var hos honom.
Och vi hjälpte varandra.

Medan han bytte avgassystem på min bil, så satt jag inne och skrev hans specialarbete för gymnasiet, baserat på ett par nedklottrade post-it-lappar. Han fick VG om jag inte minns fel på det så här i efterhand, tal om ingenting.
Ty var det nåt som han hade svårt med, så var det detta med att skriva. Och läsa för den delen. Enda boken han hade läst i sitt liv var en handbok om jag inte minns fel.
Jag hade inga bekymmer med det dock, så varför inte slå två flugor i en smäll och hjälpa varandra - eller hur?

Och det är detta jag tänker tillbaka till, när man idag surfar runt på till exempel denna exellenta sida som Garaget.org, och frågar sig - varför har folk så in i norden svårt att skriva?

Ett exempel är:

Sterio - Det heter STEREO. ST-ER-EO.

Andra saker jag stör mig på är till exempel "lätt metal fälgar". För det första så är det särskrivning så det sjunger om det, och för det andra är det två "L" i metall..

Det är svårt att bryta en trend. Vissa har svårt för att sluta röka. En del har svårt för att sluta snusa, dricka eller sova för länge på morgonen.
Jag har svårt för att sluta med mina smileysar.

Vid de få tillfällen då jag så kallat chattar, så måste de nästan användas. Och varför är bortom mitt förstånd, men jag försöker.
Här på Garaget använder jag i stället andra tekniker för att visa vad menar via min text.
Utropstecken - ! - är ett exempel. Att sätta ett kommatecken och till exempel skriva "hehe", är ett halvhjärtat försök till att visa känslorna.

Ty konsten är ju att med texten, utan vidare krusiduller, visa hur man känner. Vad man tänker, tror och vill.

Det är inte lätt.
Men jag gör i alla fall ett försök.

Jag har ungefär 1.2 mil till jobbet från där jag bor. Och är det nåt jag tycker är tråkigt så är det att bli klippt - har i och för sig min mor som klipper mig men det är en annan historia, och att tanka bilen.
Ja. Det finns fler saker på listan också som är tråkiga, men för att göra den kort så kan man nog sammanfatta den ganska bra med de två punkterna.

I morse efter jobbet såg det ut så här på vägen hem:




[Tagen 110430]*1.2 mil hem ungefär och dum som man är så kör man så långt man bara kan..*

Åker förbi fem - om inte sex - mackar beroende på väg jag tar, på vägen mellan jobbet och hemmet, och jag väljer den som är närmast. Det är där jag känner mig hemma, och då får bilen helt enkelt se till att pallra sig hela vägen dit..


Förresten. Trevlig valborg hörni

Efter en avslutad runda så var det skönt att slå igen garageporten och gå sista biten, hem mot ytterdörren, sängen och hem mot kärleken som förmodligen låg och sussade så gott i mörkret.

Morgonsolen hade grytt, och det var ljust ute. Solen syntes inte direkt, men den var säkert där nånstans. Tittade inte ens efter den egentligen. Fåglar hade sedan länge satt igång med sina sånger. Här och där hörde långa och korta pip, som att dom pratade med varandra.

Mellan garagelängorna så stod bil efter bil parkerad. Den ene slarvigare parkerat än den andre. Pågick det någon tävling jag inte hade hört talas om, där de skulle parkera just så slarvligt som möjligt? Vad var då förstapris?
Och medan de till synes osynliga fåglarna satt och sjöng i träden runtomkring, så gick jag längst garagelängan och tittade på dessa bilar - och stannade framför en röd Audi.

Modell av denne kaross är väl okänd - är ju som bekant inte så kunnig på tex Audi - , och eftersom den var inbackad på parkeringsplatsen. Lite äldre modell, av snittet nittiotal. Och jag stod där - förmodligen med utseendet av ett fån - och begrundade tanken "vad är det som är så upphetsande med denna?".

För min del så refererar jag till barndomen till mycket. Och när det kommer till Audi är det inte så mycket bättre där.
Finns väl inget barn eller ungdom idag som antingen sett, hört eller hört talas om Audi quattro S1 till exempel? De framtunga, femcylindriga, eldsprutande monstren som reagerade oavsett väglag i rallysporten?

För min del slutade de köra, när jag var ett år gammal. Har därför inget personligt minne utav dem ute i den verkliga världen, utan mitt intresse för bilar vaknade till i stället när Colin McRae susade fram i sin blåa Subaru Impreza, och rallysporten hade blivit nåt annat. Mer civiliserat, mer..inriktat.

Jag minns att jag började intressera mig för Toyota Corolla när Carlos Saintz började köra just en sådan i WRC. Visserligen fanns dom ju aldrig att köpa fyrhjulsdrivna - så länge man inte skaffade sig en kombi det vill säga - men jag gillade den lilla bilen, och dess runda framlyktor.
Att den dessutom hade en läcker dekor - Castrols färger av grönt och rött mot en vit kaross - gjorde inte saken sämre direkt..

Det är lite därför jag undrar över denna kåthet över vissa märken - inte bara just Audi - för visst, jag kan bli exhalterad om jag får syn på till exempel en Audi coupe eller rent utav en av dom få kortare versionerna.
Just därför att jag refererar till Audin som den var i rallyskogen i mitten av åttiotalet.
Vad är de idag?

Visst. Stora framgångar i långlopp och DTM - hatten av för det - men i dom sporterna så är det inte så mycket Audis själ i bilarna.
Och nej, det är det inte i rallysporten heller idag, men där ser dom i alla fall ut som bilar..

I vad mina ögon ser och känner för Audi, så finns där ingen egentlig förståelse över detta upphetsande känsla vissa får, när en sådan kommer rullandes längst vägen.
Varför köper folk en bil vars grill först såg ganska okej ut när den endast var en detalj som ingick i motorhuven - men som idag täcker i stort sett - om inte hela - men halva fronten?
Och det gör den på alla modeller av Audi dessutom?

Jag tänker inte sticka under stolen med att de går bra. Och de har en bra fyrhjulsdrift till exempel, men detta är för mig inte nog för att jag skall göra samma upphetsande ljud som en del andra gör när de får se någon av alla modeller Audi gör..

Jag möter mig själv i spegelbilden som kommer dundrande ner för trappstegen och närmar sig ytterporten, och ser på mig själv och undrar: vad är jag? Vem är jag?
Det jag ser är en mix av blandade känslor. Ibland - oftast på senaste tiden - så är det en positiv grabb jag ser. En som till och med ler, även om själva leendet ser ganska konstigt ut.
Lite grand som Terminator när han i ett klipp skall le i stället för att se så sur ut, och vad som då uppkommer är mer av ett leende tillhörande en häst, än en människa.

Och tankarna får sig en uppspinn när man hör en långtradare glida förbi utanför hyreshuset. Man ser den inte, men man hör den. Det så bekanta ljudet. Man kan nästan förnimma dieseldoften efter att den väldiga skepnaden har rullat vidare i mörkret.

När jag var yngre så ville jag vara en hjälte. Eller, det vill man väl fortfarande men kanske inte i samma utsträckning som förut. Kanske det är därifrån intresset för polisyrket har kommit ifrån. All tro om rättigheter och att saker och ting skulle vara rättvisa. Jag ville vara den där som kom och hjälpte till när man behövdes.

Ett tag fantiserade jag länge om att stoppa en kula, lite som en säkerhetsvakt. Clint Eastwood i filmen "I skottlinjen". Ibland önskade jag att jag var på rätt ställe i rätt tid, och stoppade en kula i till exempel ett bankrån. Någon gisslan som inte kunde vara tyst och så blir rånaren förbannad och då är jag där och stoppar hennes död.
Usch. För mycket filmtittande..

Ibland när jag springer i trapporna och är så där dyster, så svävar det iväg med tankarna. Ofta kommer tanken upp på att göra en så kallad "suicide-by-cop", det vill säga att man kanske inte ens har en riktig pistol själv men man tvingar dem att välja att skjuta därför att de känner sig tvungna, allt enligt regelboken.
Men där finns ingen logik i det hela, och samvetet berättar om vad som händer efteråt.
Ingen skulle veta vem fasen som blev skjuten, för vem är jag?

Jag har inte ett brottsregister - tror jag i alla fall - och det enda jag har fått böter i är felaktiga parkeringsplaceringar och någon hastighetsbot om jag tänker efter väldigt väl.
Polismannen i sig skulle förmodligen inte kunna hantera känslan av att ha dödat någon som inte var farlig, och Sverige skulle bli utan en duktig förmåga.
Och så vidare, och så vidare.

Tror att viljan att köra buss hade med saken att göra också faktiskt. Spekulerar man i funderingarna så skulle jag nog tro att så var fallet, att de på sätt och vis är hjältarna i vardagen, om än ganska så osynliga.
För vem - liksom med kassörskor på affärerna - ställer sig och faktiskt pratar med dem när man kliver på? Man kan ju inte ens om man velat, för det tar för lång tid.
Men de finns där, och de ser till att man kommer dit man ska, och de gör det dag som natt.

Så, vem är det jag ser där i spegelbilden?

Ett svar på den tanken, slog mig inatt medan jag lunkade upp för trapporna, delade ut tidningarna och stormade ut i morgonljuset.
Kan jag inte vara min egen hjälte, så skall jag vara mina kommande barns hjälte.
Jag vet tillräckligt mycket om hur elaka andra barn kan vara - åtta jävla år av mobbing satte sina spår från skolan - så jag skall ställa upp för mina blivande barn i framtiden, till etthundratjugo procent.
Jag ska vara där för dem, oavsett vilket arbete man besitter i framtiden.

Minnet efter farfar - Mazdan - kommer jag även att vårda ömt. Så ömt jag bara kan, för dem medel jag besitter. Bilen kommer att finnas i min ägo så länge det bara går och är möjligt.
Finns mycket planerat för Mazdan i sommar.
Hoppas åtmindstone hälften av allt blir klart.


Livet är mer än vad man tror. Det är inte bara nuet och dået.
Det är senare också.

Efter att ha börjat läsa en 19 sidor lång tråd här på Garaget.org, så blev det faktiskt intressantare för varje sida man läste, när man egentligen trodde det skulle bli tråkigare.
En yngre och oerfaren person ville ha hjälp med en ljudinstallation. Folk svarar, glada i hågen för personens kommande projekt.
Personen tänkte stort, även fast kunnandet var i botten. Batterier till en armada av bilen skulle in i skuffen, kablar grövre än julskinkan skulle användas - kändes det som - och för varje förvirrad fråga som dök upp, så fick dom svar av personer med eget kunnande och eget brinnande intresse för ämnet.

Bjonsson, Tokken, evilaudio med flera, ni skyfflade in svar på svar. Svar som ibland tycktes vara som att hälla vatten på en gås - de rann bara av. Hördes inte. Syntes inte. Nya frågor kom. Gamla kom också.
Svar på svar kom.

Underhållande på min ära. Att ni stod ut i 19 otroliga sidor? Jag hade gett upp efter ett par.
Förstår om vissa lackade ur till slut, jag menar - kom igen?
Dock var det glimten i ögat, citerat från tråden:

"..Noshit....
14sidor med samma frågor gång på gång.
14sidor med samma svar gång på gång.

TS: Kolla dig själv i spegeln i profil och håll en ficklampa mot de örat som är vänt bort från spegeln,ser du ficklampan i spegeln då?.."

Jag höll på att skratta ihjäl mig. Herrejisses vilken kämparglöd ni har!

Det är tack vare ni man ibland är väldigt glad att man är en i gänget, en gorgare.

Tack ska ni ha!

Extraljusen är bortplockade för säsongen. Detta tycks förvåna folk, till den grad att de i stället verkar tro att jag inte längre existerar på vägen, och att det är helt okej för dem att köra vidare med sina hightechkonverterade-eller-från-grunden-extraljus-gjorda-för-xenon.
Det är när man blinkar med helljuset som de tycks upptäcka en och sakta bländar av. Ibland så sakta så de nästan har passerat.

Jag har en väldigt bra syn nattetid. Vet inte riktigt varför. Ibland känns det som att jag har bättre än vad många andra har. Även fast det är kolmörkt, är jag inte rädd för att köra på bara halvljuset. Visst.
Är man tvungen att köra med helljuset bara för att det är mörkt ute? Det är en fundering jag har grubblat på länge. Visst, man ser väl farorna bättre om man har helljuset på, och kanske djuren blir lite räddare om där kommer stora ljuskäglor - men ändå kör jag på bland annat E14 med bara halvljus.

Dimljusen har jag ännu inte kommit på vad dom är bra för. Vissa säger att det är snyggt att ha dem tända, men jag har ännu inte riktigt kommit på varför ett par ljuspunkter gör allt så himla mycket snyggare. I alla fall inte ett par dimljus av orginalmodell.
Nog för att där finns snygga extraljus, eller utbytesvarianter av de vanliga strålkastarna - men dimljusen?
Nja.

På tidningsbilen har jag kört utan arbetsbelysning på taket i kanske en månad nu, om inte mer. Men det funkar lika bra tycker jag. I takt med att asfalten kommer fram så går det fortare och fortare att åka sträckan jag har.
Visst. Det finns ett par extraljus på bilen, men dessa pekar ju upp bland träden och där gör inte belysningen så nämnvärt mycket till hjälp, såvida inte man ska börja fågelskåda..

I morse kom jag in i rondellen utanför nya polishuset i Östersund, efter ännu en arbets"dag". Från Genvägen kom en långtradare med långt släp. Även fast jag precist rullat in i rondellen, så kollade jag snabbt att ingen var bakom, konstaterade att jag var själv på plats - bromsade in lätt och gav lastbilschauffören tillstånd med en snabb blinkning med helljuset, att fortsätta in i rondellen.
Han blinkade snabbt tillbaka med vad som till synes var ett tiotal extraljus, sedan ett glatt vink i fönsterrutan högt där uppe i hytten - och med ens hade han dundrat förbi.
Kanske man gjorde hans dag?
Vem vet.
Gjorde man vet, så var det i så fall väldigt enkelt i alla fall.

..var det jag som satt där i min ensamhet och väntade på att inspektören från Vägverket skulle komma ut genom entrédörrarna och hälsa mig välkommen.
Sju år sedan. Jisses vad tiden går.
Minns hur jag satt där. Bilskoleläraren - Lasse - hade nyss lämnat mig till mitt öde med ultimatumet att han orkade helt enkelt inte vänta på att jag skulle bli klar, så om jag klarade det så skulle jag få köra bilen själv - ensam! - tillbaka till bilskolan. Klarade jag det inte - då hade jag bara med mig nycklarna.

Jag minns att jag satt och hoppades på att jag inte skulle få den där ökända gubben, vad han nu hette. Det var nån viss specifik man inte ville ha, för då var man lika med körd från första början. Men vad vet jag. Svårt att döma någon innan man ens har träffat dem.
Och så kom en yngre kille ut. Först trodde jag inte det var en anställd, men så klev han in i bilen, vant och ledigt - och presenterade sig som Mattias.

En riktigt trevlig kille skulle han visa sig vara. Och han fick mig bekväm, även fast jag satt och skakade av nervositet i början. Men han berättade om sig själv och vad vi skulle göra, eller rättare sagt så berättade han på ett avslappnat sätt, hur vår lilla tripp skulle bli. Ty det var mer som en nöjestripp än en uppkörning vi skulle göra.
Och det hjälpte.
- Okej, då gör vi en invändig kontroll av bilen, säger Mattias och jag får ett ordentligt hjärnsläpp..

Så jag sitter där och pillar lite på knapparna. Ändrar stolen, ändrar speglarna. Och sen är det stopp. Kommer verkligen inte på nåt mer att göra. Och då kommer paniken krypandes längst ryggraden och bilen blir bara mindre och mindre runt omkring mig. A och B-stolparna kommer mot mig och vad fan ska jag ta mig till?
- ..När du känner dig klar så kan vi åka, säger Mattias och gör någon krumelur i sitt block, han har framför sig.
"Klar", tänker jag. Klar? När är jag klar? Är jag klar nu?
Vi åker sakta iväg.

Under turen så sitter jag och tänker på den där invändiga kontrollen. Det kunde omöjligt ha gått vägen. Och tankarna snurrade. Vad hade gått fel? Vad var missat? Vilka knappar glömdes bort? Eller var någonting glömt över huvudtaget? Hade jag blivit ivägsläppt om jag hade gjort fel?
Men samtidigt så var han duktig på att prata, Mattias. Och medan nervositen mystiskt glömdes bort, så blev nog körningen bättre i stället. Det blev backa runt ett hörn, vilket i min mening gick "sådär". Inte fullgott kanske, men någorlunda bra.
Lite större vägar ute vid Lugnvik och väl inne i stan igen så stannade vi vid rödljusen utanför - i dag - gamla Alina Systems.
Och väl i väntans tider så såg jag lite över axeln på Mattias och tittade på pappret han skrev i. Döm av min förvåning när varenda bock var på rätt sida av marginalen?

Vi svänger in på parkeringen utanför Vägverket och jag vrider av tändningsnyckeln. Vi småpratar lite grand, och även fast jag hade sett papperet så visste jag ju inte hur det hade gått resterande resan. Och säg början, med den invändiga kontr..
- Ja men du får körkortet idag, säger Mattias mitt i mina ångestladdade funderingar.
- Va?
- Jo men du får kortet idag.

Kortet, som förresten var en liten papperslapp, hade jag i handen när Mattias tackade för sig och klev ur bilen. Såg gestalten vandra in genom ytterporten till Vägverket igen och känslorna var blandade. Glad - såklart - över att jag hade lyckats med nåt jag trodde skulle vara en omöjlighet, men samtidigt lite arg över att jag visste att detta var ändstationen.
Inget lastbilskort hur gärna jag än ville.

Hade jag vetat då hur mycket jag uppskattar idag, möjligheten att köra bil, hade känslorna varit översvallande positiva.
För nog fasen är det skönt att köra bil!

Länge hade jag funderat på hur det skulle vara att jobba i riktig storm. Alltså, många tycker säkert att jag är knäpp - och till viss del är jag nog det - men seriöst talat så hade jag länge undrat just, hur är det att arbeta i en riktig storm?
Inatt fick jag reda på det.
Det var intressant.

På E14 från Torvalla och in mot stan fick man hålla två rediga tag om ratten och verkligen försöka kämpa fram en någorlunda rak kurs längst vägen. Kaskader av snö formligen gled över vägen från vänster till höger och vice verca, i en hastig takt. Som att snön hade bråttom nånstans.
Vinden tog tag i bilen och även fast man höll tag i ratten och försökte köra rakt, så gick det inte.
Fränt.

Men även fast jag tycker det är läckert, så är jag ändå kall inombords. Eller kall och kall. Jag fryser inte, men jag känner mig ändå vilsen. Lite bitter. Som att jag är tillbaka till när jag var ensam. Och under tiden som man arbetar, håller hårt tag i tidningarna så de inte fångas av vinden som kommer smygandes när man minst anar det - så snurrar tankarna i huvudet över varför man mår som man mår.

Man minns tillbaka till tiden då man var yngre. Kläderna var anpassade för utomhusaktiviteter. Visst, dom är det nu också men det var annat på den tiden när man hade en hel overall, rejäla stövlar som räckte upp till strax nedanför knäna och man hade handskar som var så tjocka att det enda man fick plats med var antingen hantaget till en snöskyffel, eller möjligtvis handtagen till en spark eller snowracer.
Och det - både jag och min bror - gjorde när det stormade, var att dra på oss alla dessa kläder och bege oss ut i vinden. Oftast i mörkret dessutom, och gick ut på vad vi kallade "fjället" för att irra bort oss.
Det var spännande. Och man hade inga bekymmer.

Medan jag sprang i trapporna och andades ut mellan tiden ute i stormen och lugnet i trapphusen, så mindes jag tillbaka på tiden när man ensam kunde vara ute på en äng. Ibland såg man knappt några metrar framför sig, men en hade ändå koll på vart man ungefär höll hus.
Sen föll man baklänges, rakt ned i snön - och bara fanns.
Vinden ven utanför mössan, precis så öronen kunde uppfatta det. Snön blev ens vän. Det skyddade en. I takt med att ju längre man låg där, ju mer skyddade snön en. Isolerade en. Tog hand om en.

Det var på vägen hem från jobbet, det slog mig - varför jag är bitter just nu.

Efter att ha funderat, bollat fram och tillbaka med tankarna och gett vissa situationer, livshändelser och andra saker lite betänketid - så har jag kommit fram till att det bara finns en person jag är skyldig nåt.
Mig själv.

Jag måste leva. Jag blir bitter när jag ser en ensam långtradare glider förbi i morgondiset, med kaskader av snö virvlandes efter baklemmarna. Mina tankar flyger iväg - men jag måste släppa det. På nåt vänster så måste det gå att släppa.
Och angående min ekonomiska situation som jag tyvärr oroar mig för oftare än vad som kanske till synes ser ut, måste jag nog, kanske inte släppa taget om, men släppa lite i tyglarna.
Jag har det bra. Vi, jag och Marika, har det bra.

Det är bara det här med herr "T" som berör just nu. Detta skall ordnas upp, vare sig han eller hans far vill. Ett nytt brev är skickat häromdagen, och beroende på hur reaktionerna blir på det - så får man se hur man skall gå vidare i handlingarna.
Men ordning på det, ska det bli.
På ett eller annat sätt.

Förresten. Vilken skillnad det är i balans på V70:in och Skoda Fabian jag har i jobbet. Åkte samma väg hem - dvs på E14 - som jag åkte när jag skulle till där jag börjar min sträcka, och medan man var tvungen att sitta och styra som en gnu för att hålla någorlunda rakt med Skodan, så gick Volvon näst intill spikrakt. Som ett pansarskepp skar det genom snöyran och vinden.
Älskar den bilen.

Och jag ska börja älska mig själv.

Du var min vän. Vän under en väldigt lång tid. Du ställde upp för mig, i vått och torrt. Du var där med mig, även fast jag rent utav kunde glömma bort dig.
Du var med mig när jag behövde dig som mest, och när jag behövde dig som minst.
Du var en trygghet. En skön känsla när man mådde sämre och behövde svalka.
Du var med i både postbilen som tidningsbilen och väntade på mig när jag sprang i trapporna.
Och det var i en trapp du föll. Ett misstag jag inte kommer att glömma.
Synen av dig fallandes ur min famn, den där morgonen när jag kom hem, kommer för evigt vara på min näthinna.

Du ska få sova nu.
Vila i frid, min kära vattenflaska.