Jag ligger sedan en stund tillbaka i sängen. Katten ligger som alltid tätt intill mig och spinner, ofta när hon kryper intill såhär undrar jag vad jag gjorde utan henne. Hon är lika viktig som den nalle man alltid var tvungen att krama till sömns varje natt då man var 6 år gammal. Idag är jag 21 och skulle kunna döda för den där nallen igen. Inte just nallandet, utan tiden man levde i då. Då sorg var tårar från ett skrapat knä som fort i gatan då man ramlat på cykeln. Kärlek var den där killen i klassen med blåast ögon och djupast smilegropar. Aldrig någon man skulle kunna tänka sig att ta i, bara titta lite förundrande på. Den där tiden då fredagar betydde fredagsmys och sommarlov betydde Kolmården. Idag, 15 år senare är sorg mycket mer komplicerat, mer smärtsamt. Kärlek innebär inte längre klarblåa ögon där ens tankar man få försvinna en stund, idag ligger kärlek mer nära sorg än något annat. Att bli vuxen ansågs aldrig lätt, men ingen talade om för mig att det var dödligt svårt att ens försöka.
Katten Lisa har somnat nu. Ensam ligger jag och lyssnar på vinden som tränger sig in genom ett fönster på glänt. Jag fryser, men inte av kyla, utan av tomhet. Vart tog livet vägen, kan man leta för alltid?