Det var inte bara trivialiteter som dog med min mor när hon valde att lämna jordelivet, den första september.
Självisk som man är så började man genast fundera på vem som skulle klippa en nu, jag som aldrig har varit till en frisör utan alltid låtit min mor klippa mitt hår.
Man började fundera på om man någonsin skulle få uppleva dom där goda hemgjorda köttbullarna som min mor hade lärt sig tillaga, ett recept som hon hade fått med sig från sina lärdomar från min farmor, som gick bort för ett antal år sedan.


------------------
Fordonsrelaterat:
-------------------

Men samtidigt var det som att hon tog med sig min vilja att lyckas med fallet med Kronofogden. Det är klart att jag vill ha mina pengar för bilen jag så kallat sålde, men luften gick ur mig. Än idag känns allt liksom..hopplöst och linan man vandrat på länge som varit tjock och lättsam, är nu smal och irriterande.
Vore det inte för allt stöd i form av Marika och alla vänner - ni vet vilka ni är - så vete sjutton hur detta hade gått. Nog för att man hade fortsatt leva men hoppet hade känts långt mycket sämre, om inte helt försvunnet.

Flera gånger har man ångrat saker man inte gjorde. Små saker. Stora saker. Och varenda gång har Marika varit där och tröstat. Har brutit ihop ett par gånger när man har kommit hem från jobbet men stödet från alla vänner är underbart, även om det nämns väldigt litet.

Men dagarna går. Otroligt nog, så kommer en dag, och passerar. Och en dag till. Och en dag till. Den tjugotredje är det begravning, och frågan är hur man kommer att må inombords då.
Är nog bara att ta det som det kommer.

"Bara".