Kall och mörk var den nattliga rymden tigande,
tyst stod den mörka skogen, kalla lyste rymdens stjärnor.
Ovisshet vid som rymden stod kring oss.
Ensam drog du mot ovissa öden, kanske mot livet,
kanske mot döden. Kvar stod jag ensam, mörk var skogen.
Genom rymderna stjärnor föllo.

Ensam jag skrider fram på min bana.
Länge och längre sträcker sig vägen.
Ack, uti fjärran döljes mitt mål!
Dagen sig sänker, nattliga blir rymden.
Snart blott de eviga stjärnor jag ser.
Men jag ej klagar flyende dagen.
Ej mig förfärar stundande natten.
Ty av den kärlek, som går genom världen,
föll ock en strimma in i mitt liv.

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer ligger samlad
i ett dunkelt ljus över jorden.

Ett ensamt spår som söker sig bort i skogarnas djup,
ett ensamt spår som kröker sig fram över åsar och stup över myrar där
yrsnön flyger och martall står gles och kort.
- det är min tanke som smyger sig längre och längre bort.
Ett fruset spår som svinner i skogarnas ensamhet,
ett människoliv som förinner på vägar som ingen vet
- i fjärran föroblevo svaren på frågor som hjärtat bar
- ett slingrande spår på skaran min irrande vandring var.
Ett ensamt spår som slutar vid plötsligt sviktande brant
där vindsliten fura lutar sig över klippans kant
- vad stjärnorna blinka kalla, hur skymmande skogen står,
hur lätt flingorna falla på översnöade spår.